Kolarnas villkor vid Forsa ångsåg, och när skändningar av nyintagna var ett vidrigt folknöje
Läs om Kolningen i Moviken 2006.
Läs om Kolare i Forsa.
Lyssna på Dan Anderssons låt, Jag väntar vid min mila.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Barn i bomullstrasor slet ont vid kolningarna
Hudiksvalls Tidning onsdagen den 13 februari 1952
På ett 20-tal kolbottnar kolades bakar och annat virke strax intill strömmen nedanför Hillens by, när som Forsa ångsåg körde för fulla remmar. Källa: Boken Forsa, sid. 90.
Pinande av barn i kolningsarbetet hade sin grund i de ytterst usla ackorden, och kolaren själv, som nästan ständigt var fjättrad vid sitt arbete, hade sannerligen en mödosam tillvaro. Tidigare än andra arbetare måste han ut om morgonen för att ansa sina milor innan det övriga arbetet – utrivning eller utlastning av träkolen, färdigställande av milor och annat – skulle börja vid sextiden.
Då kolaren ensam utrev en mila – vilket ofta skedde under familjelagens tid – gällde det för honom att så fort som möjligt kasta i sig maten och omedelbart därefter återvända till arbetsplatsen, såvida han inte tog risken av att åsamka sig förluster genom brand i de nyupptagna kolen.
Utrivningen av de stora ribbmilorna vilka kunde giva 90 till 130 stiga kol, var för övrigt ett mycket krävande arbete. Ribbkolen fordrade en betydande mängd släckvatten, och då det var dåligt ställt med pumpar och rännor blev uppfordringen och frambärandet av vattenmassan ett tungt och tidsödande arbete. För att i görligaste mån få bottnarna fria för ny inresning och plats för den stora kolmassan måste kolhögen vid utrivningens början förläggas rätt långt från milan och varvas till betydlig höjd. Utbärningen från milan skedde med kolfat om 2 hl. Rymd, och det var rätt besvärligt, åtminstone under den mörka årstiden, att med det rågade kolfatet framför sig balansera på en 9 tums planka till högens krön.
Vagnskjutarna vid ångsågen
*Malungs-Olle och *Pelle Högberg arbetade tillsammans som vagnskjutare vid verket, och deras huvudsakliga syssla var att från sågen till kolningen nedfrakta ribb och annat avfall som där skulle kolas i milorna.
Olle var inte bosatt vid verket utan hade ett ställe en dryg fjärdingsväg därifrån. Den sträckan hade han vandrat till och från sitt arbete morgon och kväll, år efter år under sågsäsongen, som varade från slutet av mars till tidigt i april till jultiden. Det var först sedan Olle började bli gammal som han brukade stanna kvar under arbetsveckan vid sågverket, där han hade en liten kammare till sitt förfogande.
Malungs-Olle var av prima virke. Han var något kutryggig och verkade liten, men var stark och rörde sig lätt och ledigt, trots sin ålder. Han var en snäll och fromsint person då han fick vara i fred. Men han saknade ingalunda humör och gick ofta omkring trumpen och butter, som en följd av giltiga orsaker, då han hörde till den skara av gamlingar som de yngre retades med och stundom spelade rätt fula spratt. Olle var döpt som baptist, så han svor inte, men blev han retad kunde han utslunga rätt gruvliga ord och även med en ribbstump eller dylikt gå till anfall, men merendels behärskade han sig och sväljde förtreten. Ofta sågs han utföra sitt arbete med en avlivad sork eller råtta slängande bakpå ryggkuten, och en gång kom han till kolningen med en rätt så försvarlig orm dinglande fasthakad i den tjocka skinntröjan. Ett plagg som han med vissa mellanrum måste avtaga och syna, då han sällan av någon annan blev upplyst om sin baksidas dekorationer.
Pelle Högberg var bosatt vid verket, och hade som många andra kommit dit i unga år vandrande landsvägen från sin födelseort i Värmland. Han var raka motsatsen till kamraten och var petig och fjäskig, gnällig i rösten och ganska ofärdig och led dessutom av bråck, vilket allt gjorde honom till en rätt ynklig figur. Men humöret var prima och han linkade med bakom vagnarna, gladeligen och ideligen resonerande, dock utan att göra någon större nytta.
Inget gick Pelle Högberg fri från drift och spektakel, men han redde sig bättre än arbetskamraten Olle, då han tog det mera lugnt och inte var så långsint som denne. ”Örsling eller örslingar” var hans vanliga kraftord mot eller om dem som spelade honom något spratt. Det skulle gå långt innan han svor, men blev han riktigt upprörd, kunde ingen förstå vad han sade och menade. Han gnällde och stammade och talade fort under lugnaste förhållanden, men vid upprört tillstånd blev hans svada till ett enda hackigt yrande. Men det fanns glädje och humor i Pelle Högberg som på det hela taget var en lättsam och rolig person.
En dag på höstsidan kom de båda gubbarna ned till kolningen med en synnerligen tungt lastad ribbvagn. Då det var regnväder hade de oljekappor på sig. Malungs-Olle hade en som var så lång, att den släpade i banan och säkerligen gjorde honom något ovig. Rälsbanan genom kolningen lå på höga bockar, och under och efter sidorna av densamma fanns stora brunnar eller vattensumpar där man vid milornas utrivning upptog släckvatten till kolen. Då lasten skulle tippas och gubbarna med vagnsstakarna tog bändtag, halkar Olle på den av regnet slippriga plankläggningen och faller ned i den s.k. ”storkällan” som är belägen kloss intill ban kanten.
Det blev ett väldigt plums då Malungs-Olle hamnade i det gulgråa stinkande vattnet i vars djup han försvann för några ögonblick. Han hade tur som inte hamnade på skoningen eller i trappan, som ledde ned till vattnet, då hade han troligen slagit ihjäl sig. Men nu kryper han upp till synes helt oskadad, släpar sig fram till närmaste trappa och återgår till sitt arbete med vattnet rinnande ur dyblöta kläder. Vid ribbvagnen möter honom en underlig syn, som han en stund med stum förundran betraktar. Pelle Högberg har sjunkit ned på sina knän, och stöder sig med händerna mitt på banan. Det set ut att vara illa ställt med honom då han liksom i plågor ormar med kroppen och utstöter jämrande läten.
Va i herrans namn är de mä dej? Brusar Olle slutligen ut. Är du sjuk eller har du blivit tokig? Nä, nä, nä Olle, inte är ja sjuker, men du, du, du Olle vart fell döpt för tredje gången du na? Malungs-Olle såg farlig ut. Det där med dopet hade gått honom djupt till sinnes och han samlar sig liksom till ett språng mot den helt värnlöse kamraten.
Inseende att han sagt något olämpligt och att även fara var å färde, söker denne mildra spänningen med att deltagande framställa: Dä va olöckligt de där Olle, örs, örs, ett tocket elände! Olle är ingalunda så lätt att blidka.
– Vet hut! Ryter han till och störtar sig omedelbart emot lasten, som står kvar på vagnen. Av stöten lossar lasten och glider av okarna, men en ribba fastnar i Olles fladdrande kappa och rycker honom med.
Malungs-Olle fick göra ännu en luftfärd. Denna gång på motsatta sidan av ribbanan, där han vid nedslaget hamnade i en askhög. Han var ryslig att skåda sedan han med möda tagit sig ur eländet. Huvudet och de våta kläderna var i helhet insmorda med fastklibbad sotaska. Förirrad tar han sig åt huvudet, och undrar vä om allt detta är verklighet eler dröm. Nog är det verklighet då skratt och jubel höres från olika håll och Pelle Högberg ånyo börjat sätta i gång med bålrullning och spasmodigt muskelspel i rasande tempo.
Trots sitt eländiga tillstånd tar han sig upp på banan och börjar sätta stakarna tillrätta på vagnen, då arbetskamraten glömmer faran och stammande ylar fram vad han har på hjärtat. Du få allt skaffe dig vingar Olle, om du ska hölls me å flyge! En skuff av Malungs-Olle blev svaret, och under det att Pelle Högberg ligger och lutar sig mot en spånhög i en lave bredvid banan, går den andre ensam med tomvagnen genom kolningen mot sågen.
Efter den dagen talade Malungs-Olle sällan med Pelle Högberg, och när så skedde var det i korta och befallande ordalag om sådant som var nödvändigt i arbetet. Vanligtvis var det med blickar och tecken han gav sina anvisningar. Vad arbetskamraten sade, fäste han sig inte vid, men Pelle Högberg gick på som förut, och svarade sig själv, om så behövdes.
—20A6— Forsa släktbok
(W23) *LARS OLOF GRAN, * 26/12 1864 i Malung, Kopp. G. 30/10 1887. Soldat o. bryggare i Forsån.
† 10/10 1948
3 MARGRETA CARLSDOTTER, * 20/9 1863, d. t. torpare Carl Carlsson i Rolfsta. † 8/3 1947
KRISTINA LINNEA, * 15/6 1888. † 7/3 1908
BRICKEN ELIDA, * 2/8 1892. Fl. t. Stockholm 1911
IRMA MARGRETA, * 4/3 1894. Sjuksköterska. † 17/10 1918
ANNA MATILDA, * 29/10 1896. Fl. t. Borgsjö 1913
LARS OLOF, * 27/6 1899. Sjöman
KARL MARTIN, * 20/9 1901. Fl. t. Enköping 1934. † 24/10 1963
JOHAN VERNER, * 17/8 1905. † 14/4 1928
—2G4— Forsa släktbok
(S27) *PER OLSSON HÖGBERG, * 8/11 1848 i Gunnarskogs sn. Värml. G. 14/11 1880. Sågv.arb. i Hillen. † 24/8 1919.
1 MARIA FORS, * 28/10 1842, d. t. kolare Lars Fors i Hillen
2 – Änka 1877. Omg. † 3/2 1911.
Kalabaliken vid kolkåken
Bild från Hillen visar Kolarkasern rakt nedanför t.v. Bild från Forsa/sockenbilder.
Hudiksvalls Tidningen odaterat reportage
Vid kolningen som hörde till sågverket, gick arbetet sin gilla gång den varma augustidagen vid seklets början. Endast en av de anställda saknades i arbetet, han hade begivit sig till staden för att ordna med en del affärer. Den på affärsresan stadde var en ung man som kallades ”kocken Johan”. Han var egentligen sjöman till yrket, men hade kommit till kolningen på luffen tillsammans med en kolare, som gick under namnet ”Vilda Samuelsson”.
På den stora kolgården fanns en byggnad med tvenne rum av vilka det ena användes som bakstuga för folket i den närbelägna kolarkasernen, och det andra var avsett som vaktrum men tjänade ofta som bostad för tillfälligt anställda. I denna byggnad, som kallades ”Kåken”, bodde de båda kumpanerna. De var där orsak till missnöje för de bakande kvinnfolken. Kocken-Johan gjorde visserligen ingen förnär, då han var en hygglig yngling utan verkliga bustag. Men Samuelsson var minst av allt ridderlig och gjorde rätt för sin benämning på grund av sitt vilda leverne då han fått i sig brännvin, en vara som han var ytterst begiven på och skaffade sig tätt som ofta. Det var i sådana affärer han denna dag sänt sin kompanjon till staden, och återkom denne med aftontåget medförande en större plåtkagge innehållande eldvatten.
Arbetet för dagen är slut och kolarna börja lämna sina milor. Just då kommer Kocken-Johan utfarandes och hastar från mila till mila med inbjudan att samtliga torde infinna sig i de båda männens bostad för att i all enkelhet deltaga i en liten festtillställning ”med nubbe och smakbit” som inbjudaren under höviska åthävor uttryckte sig.
Plåtkaggen hade inte anlänt osedd, och med glada och förväntansfulla miner i sotiga anleten styr nu den ene kolaren efter den andra sina steg mot vaktrummet där de välkomnas av de redan halvfulla värdarna. Uppe vid sågverket var man inte heller så ovetande om kaggens ankomst, och även därifrån anlände så småningom några gäster, visserligen objudna men ändå välkomna. Det fanns nämligen tillräckligt med förfriskningar varjämte möjligheterna till kortspel ökades, ty Samuelsson var inte den som arrangerade fester enbart för nöjes skull.
Kocken-Johan visste hur det skulle vara vid sådana tillfällen. Långbord var ordnat med några plankor, dragna mellan britsarna varpå tidningar tjänade som dukar. På det provisoriska festbordet var uppradat koppar och muggar, söndriga och hela, stekpannor med tilltugg, påsar med socker och ej att förglömma brännvinet som om tappats och placerats på bordet i litrars mångfald. På den öppna spishärden pöset tvenne trebenta kaffepannor, och allt är redo.
Inför all denna härlighet tinar sinnena hastigt upp och stämningen blir hög från början. Litrarnas innehåll förhjälpes av villiga och kärleksfulla händer och blandas med svartkaffet med kask efter kask ned i kolarskarans rökgarvade innandömen, livande deras andar. Det skålas och smackas primas och tackas. Lovtal och berömmande ord strömmar från såväl gäster som värdars läppar. Kolaren *) Nils Johan är med i skaran. Han har slitet ont under dagen med rivningen av milan, men nu är han livad och glad. Han reser sig och försöker hålla tal till de spendersamma värdarna, av vilka synnerligast Samuelsson för beröm:
Möcket har jag vatt med på i mina dar, men allrig nått som detta. Samuelsson dä ä pöjken dä, sanna mina ord. Han har rott över hela landet å vet hur det ska vara, å nu jädringen säger ja skål och tack!
Då Nils-Johan skulle sätta sig tar han överbalansen och faller med buller och bång i golvet. Kaskkoppen slås i bitar och även en del av bordets dyrbara gåvor går till spillo genom missödet. Det hårda dagsslitet och de många plötsliga kaskarna och stöten gör att Nils-Johan blir liggande, och i samma olyckliga veva kommer hans hustru inrusande för att hämta den försumlige. Då hon finner sin make på golvet bland trasiga kaffekoppar och utspillt kaskvirke blir det liv i kvinnan, som till på köpet tror att de övriga misshandlat honom. Hon är ovettig och väsnas ofantligt och då det visar sig lönlöst att lugna henne med förklarningar över missödet, hyvar man ut henne, och Nils-Johan som vaknat och börjat gorma i otakt, åker samma väg och är därmed skild från den övriga sällskapskretsen.
Efter det inträffade råder en viss förstämning och en del av de mera sansade gästerna, som anade att ytterligare bråk skall följa, lämna nu festen, som dock fortsättes av de övriga om ock under kärvare former. Utanför kröp Nils-Johan omkring, ty stå på benen kunde han inte. Hans kvinna försökte att styra hans kravlande kosa hemåt, men allt var förgäves. Han var färdig och visste väl knappast var han befann sig, där han vältrade om i kolstybben. Då till yttermera hans benkläder började lossna, måste kvinnan ropa på hjälp. De festande måste då ut för att se vad som var å färde, och en av de församlade, smålänningen och f.d. rallaren Clas-Fredrik, som för övrigt är Nils-Johans arbetskamrat, slängde den olycklige på sin rygg och begav sig med bördan mot kolarkasernen. Det var emellertid ingen tacksam uppgift att under sådana omständigheter transportera hem Nils-Johan hem. Förutom det oväsen som den efterföljande hustrun förde, var det att vänta ett varmare mottagande vid kasernen, där de flesta stod i spänd förväntan på händelsernas vidare utveckling.
När den vingliga bäraren anländer börjar stickorden hagla omkring honom. Men plötsligt blir det dödstyst några sekunder, varefter en dånande åska av skrattsalvor och ett hejdlöst jubel utbryter.
Nils-Johans benfodral, som började lossna där borta vid kolningen har nu åkt ned, och hans sotiga bakdel är blottad till allmänt beskådande, då skjortan genom bärarens grepp blivit dragen upp mot nacken. Det är en syn som duger, men den het sinte Clas-Fredrik, som ovetande om den verkliga orsaken till skrattutbrotten, tar illa upp. Han springer in med den på ryggen dinglande kamraten och kastar i ilskan denne på golvet i förstugan, varefter han skyndar ut för att tukta den glammande skaran. Kastande brädstumpar omkring sig förflyttar sig emellertid den uppretade smålänningen åter till sällskapet i vaktstugan.
Nils-Johan vaknade då han så handlöst nedsläpptes på det hårda trägolvet. Som i dimma ser han i sitt eländiga tillstånd och yrar om tidernas slut och sin förmodade hädanfärd. Han stönar otäckt då han släpas in och kastas i pinnsoffan men somnar tvärt, o därmed är dagen slut för den duktige, men stundom i drastiska äventyr invecklade kolaren.
I kåken pågår festandet under alltmer upprymda former. Man sjunger och skrålar så det hörs på långt håll. Klockar-Johan, vilken verkligen var något mer utbildad än de övriga i sällskapet ville ha omväxling och föreslog deklamation och erbjöd sig själv utföra en del av programmet. Egendomligt nog rönte hans förslag bifall och börjar högtidligt: ”- Jag stod en gång vid Niagaras strand …” Längre kom han inte, ty en knytnävsstor sten kom indansande genom fönstret och träffade den deklamerande i nacken med följd att denne ramlar framstupa över bordet. Förbluffade och mållösa stirrar åhörarskaran mot det sönderslagna fönstret vilket i nästa ögonblick totalt sönderkrossas och en projektil i form av en planka kommer susande in bland männen.
Förödelsen på festbordet är stor, då det mesta av det kvarvarande brännvinet sopades i golvet av plankan. Alla utom kocken-Johan rusar mot dörren, för att hastigt komma ut och näpsa dem som på ett så våldsamt sätt söka störa den ännu under fredliga förhållanden pågående tillställningen. Utkomna i det fria se de till sin häpnad Nils-Johans *) svärmor stå ensam utanför byggnaden, beväpnad med en stör och färdig till strid. Hon förbannar och svär, skär tänder, smädar och hotar. Hennes ord kan inte beskrivas men död och förintelse skall bli männens lott. För att riktigt visa sitt förakt drar hon upp kjolarna och visar under förfärliga oförskämdheter en del av sin rysliga kropp.
De härdade männen stå liksom rådvilla, men plötsligt rusar Samuelsson under fältropet: ”död åt käringdjäveln” fram för att fälla kvinnan, men träffas blixtsnabbt av hennes stör och stupar. En annan som ilar fram till hjälp delar hans öde. Stärkt av framgången tränger den vildsinta kvinnan på mot männen, vilka samtliga måste passa sig och hålla sig undan för den ständigt genom luften vinande stören. Hon är ofantligt stark och smidig för sin ålder och tar risken att slåss mot de överförfriskade männen som hämnd för sin svärsons fylla och snöpliga hemfärd. Till sist lyckades det männen att rycka av henne stören och efter en fruktansvärd spark i akterkastellet blir det hennes tur att ta mark under upphävande av fasansfyllda vrål av vrede och smärta. Samuelsson som vaknat vill ånyo kasta sig över kvinnan men hon fattas hastigt av några starka armar och kastas upp i en intilliggande större kolhög där hon är undan faran för tillfället. Det krasar i de smäckra ribbkolen då den vildsinta varelsen blir som ett med den svarta materian, ur vilken endast de gräsliga, sprattlande benen uppstiga och påminna om mänskligt liv i dess inre.
Någorlunda blidkande återvände männen till vaktrummet där den av sten träffade och ännu vimsne Kocken-Johan sökt ställa det mesta till rätta. Man stärker sig med de kvarvarande starkvarorna, men någon feststämning blir det inte. Man diskuterar händelserna och grälar, varvid Samuelsson pockar på att på något sätt få göra motdrag, då han på grund av skymfen att bli slagen av en kvinna och dessvärre genom densammas framfart förlorat en betydande del av brännvin och matvaror, ville ha revansch.
– ”jag skall strypa käringarna som ställt till detta, och det skall ske inför folket”, skrävlar han, och röner något bifall. Han berättar i råa ordalag hur han behandlat både män och kvinnor som stått honom emot, men han glömmer att han är en luffare av den typ som ingen gillar även om man dricker hans brännvin, och för en stjärnsmäll över trynet ligger helt plötsligt den kaxige utsträckt i en av slafarna. Nu blir det slagsmål, då några av gästerna ställer sig på den slagnes sida.
Striden var tämligen het i början, och olika slag av tillhyggen användes. En sågverksarbetare dängde till Samuelsson i huvudet med en stekpanna så hårt att pannan lossnade från skaftet. De båda kompanjonerna fingo oerhört med stryk som avslutning på sin bjudning, men lyckades till sist kravla sig in i bakstugan, stänga sig inne där och undkomma vidare misshandel. Allt vad de ägde av kärl sönderslogs och sängbritsarna bröts loss och kastades ut.
Utanför kåken fortsätter de övriga slagsmålet, beundrat av den ur kolhögen framkomna nu demonliknande kvinna som ingalunda flyr för tumultet, utan i stället lever med i striden. Då Clas Fredrik som hon hatar får en ”skalle” så han sätter sig, råmar hon till: ”Där fick du din satans smålänning”.
”-Gin en till, du Andis. Slån så årtappan riker för hälskotta. Aaah. Du är en skit, Andis”. Det sista berömmet får ”Andis” av den gamla dalkvinnan då han stupar för en släng från sin motståndares sida. Striden ebbar ut då de flesta är i starkt bakrus och somnar när de uttröttade faller för smällarna. Kolaren Tåström irrar hjälplös omkring under fruktlösa försök att befria sig från ett kokkärl, som under kalabaliken trycktes ned över hans huvud. Till sist snavar han och blir liggande i en grop vid kolbryggan med det hjälmliknande föremålet ännu kvar över sitt anlete. En av de sista på benen vid stridsplatsen var Clas-Fredrik med klädespaltorna slängande omkring sig totalt i trasor. När även han till sist om och motvilligt, följde sin kvinna till hemmet, var allt lugnt och stilla, och sensommarnattenens dunkel vilar över nejden.
Tidigt följande morgon syntes tvenne eländiga gestalter halta sig fram längs järnvägsspåret mot staden. Det var de båda kumpanerna vilka lämnade kolningen och trakten för alltid.
—88Å1— Forsa släktbok
(W29) ”HAGA” OLOF OLSSON, * 2/10 1836 i Rättvik. Kopp. G. 25/3 1863. Infl. 1893. Arb. i Hillen.
† 11/1 1903.
(W29)*) ANNA ANDERSDOTTER, * 15/9 1834 i Rättviks sn. † 4/8 1914
ANNA, * 13/11 1864 2.
KARIN, * 14/10 1871 3.
MARGRETA, * 14/7 1875. Emigr. t. Amerika 1900.
MARIA, * 28/8 1881. † 12/10 1882.
—88Å2— Forsa släktbok
*) NILS JOHAN JOHANSSON, * 17/7 1850 i Kville (Fjällbacka) Göt. G. 19/12 1886. Infl 1886. Arb. Ångsågen. Fl. t. Idenor 1913.
1 ”HAGA” ANNA OLSDOTTER, * 13/11 1864, d. t. arb. Haga Olof Olsson i Hillen.
ANNA KRISTINA, * 15/1 1888. Fl. t. Hudiksvall 1911. G. 11/3 1916 – (X31)1M33.
KARL JOHAN, * 5/9 1889. † 8/9 1893.
OLOF EDVARD, * 5/12 1891. Fl. t. Idenor.
KARL JOHAN, * 7/11 1894 (X31)8J37.
MARIA ELISABET, * 3/9 1897. Fl. t. Idenor.
JOHN ALBERT, * 17/6 1903. Fl. t. Idenor 4.
Vy av Forsa ångsågs kolning 1908. De främsta milorna tillhöra kolaren *) Claes Krantz, lag.
I bakgrunden Hamre by.
—32Z2— Forsa släktbok
(G47) *) KLAS KRANTZ, * 14/12 1864 i Nöbbele sn. Kronob. län. G. 29/10 1887. Infl. 1887. Järnvägsarb. i Hillen, Forsa. Fl. t. Hudiksvall 1912.
1 FREDRIKA KRISTINA BROLIN, * 30/7 1865, d. t. handl. L. P. Brolin i Hillen.
EVERT LAURENTIUS, * 18/1 1882. † 7/5 1884 (Hennes son.)
KLAS FREDRIK VILMER, * 26/11 1887. Fl. t. Hudiksvall.
BEDA KRISTINA, * 5/7 1889 3.
MAGNI HERBERT, * 9/11 1895. Fl. t. Hudiksvall. G. 1924 † 31/7 1953 H-svall
HELGA FREDRIKA MARGARETA, * 30/11 1903. Fl. t. Hudiksvall.
Nils Johans vilda jakt
Hudiksvalls Tidningen den 22 maj 1950
På en av ribbanornas yttersta ända vid kolningens avslutning mot sjöändan står Nils Johan och blickar ut över Hillensviken blå blanka vatten. Han har söndagsvakten men i del lugna vackra sommarvädret är arbete föga besvärande. Allt går sin jämna gång och endast svaga ångor från kullar och hyllbord skvallra om kolningsprocessen i de väldiga ribbmilornas inre. Skulle helt oförmodat en mila taga frät och slå hål, stå vid de närbelägna lavarna kärror fyllda med sågspån färdiga att rullas fram och störtas i det uppkomna eldgapet.
Under sådana förhållanden är söndags-vaktsysslan tämligen angenäm och långt fridfullare för kolaren än vilan hemma på pinnsoffan i den kvava kolare kasernens kammare med skaror av larmande och skriande ungar både utom och inom väggarna, och nu njuter den annars så hårt arbetande, och ofta med livets besvärligheter i övrigt kämpande mannen av naturens skönhet och aftonens stilla frid.
Men ingenting varar beständigt. Under högljudda skrän, buller och bång kommer en med pojkar fullastad tralla rullande på spåret från sågverket med rasande fart, och nu är det slut med friden för Nils-Johan. Pojkarna som är ute på rackartygsfärd, stanna på lämpligt avstånd samt börja fixera kolaren retsamt flinande och med respektlösa åthävor. Länge står Nils-Johan tyst iakttagande fridstörarna, men retar slutligen upp sig och utbrister förargat:
– Va i hällskotta glor ni på djävels-ongar? Ha ni int sett fölk förr? Ge er av härifrån annars ska jag mitt liv ock kniv lära er folkvett jag!
Ett rungande hånskratt blir pojkarnas svar, och under det de sakta retirera överösa de kolaren med allehanda stickord och oförskämdheter. Om de nöjt sig med att vara ovettiga hade väl det hela avlöpt utan vidare komplikationer, men när en av de övermodigaste i ligan vräker omkull en av spånkärrorna är det färdigt. Med en fruktansvärd ed rycker Nils-Johan till sig en »milstöt» och utstötande underliga ljud i sin ilska sätter han efter den bortilande skaran med sitt rysliga vapen i högsta hugg. Pojkarna som dock ha något försprång hinna med att välta ytterligare ett par välfyllda kärror innan de med högsta möjliga fart flyr bort med trallen från kolningsområdet.
Knappast hade pojkarna räknat med att få Nils-Johan efter sig på ett sådant sätt som nu skedde. Uppretad till det yttersta genom dåden med spånkärrorna sätter kolaren en spurt som ingen kunde tänka sig, och avståndet minskas allt mera mellan förföljaren och de flyende. Uppe vid stavkajens växel spårar trallen ur och slungas av farten ut från den rätt höga bockbanan. Ett par av pojkarna följa med i fallet och slå sig illa, men ingen har tid att ägna de skadade kamraterna en tanke. Det gäller att efter den smala ribbanan fly undan mot sågen där skaran skingrar sig, men Nils-Johan ger inte tappt utan förföljer den hop som tar kursen uppför backen mot storkasernen.
Gamle faktorn Hedberg som är ute på söndagspromenad möter de anstormande i kontorsbacken. Han är van hårda tag men då han ser Nils-Johan jagande pojkarna med den förfärliga milstöten blir han betänksam och hojtar: – Höjtere höjt, Nils-Johan! Ha du mest vette! Stann få ja tale ve dej i fridens dagar.
Men Nils-Johan stannar inte. Han ökar farten, och just som den siste av nidingarna försvinner in i den närmaste förstugården slår den rasande kolaren ett dånande slag med sin klubba bakom den flyendes hälar.
Nils-Johans prestation var enastående. Han var visserligen liten och lätt men han var till åren kommen. Ofta lättsam skojfrisk och glad, kunde han ändock vid någon motighet som retade honom plötsligt kasta om till tjurighet och häftigaste vrede, och då företaga sig de mest besynnerligaste handlingar och galenskaper. Han kunde ställa till bråk men någon slagskämpe var han inte, och att han dristade sig att fortsätta förföljandet in i jättekasernens labyrinter, där så många faror lurade på en främmande inkräktare, var underligt.
Den största kasernen ”storkasern” låg i sluttningen mot Hillen ca 100 meter väster om sågen. Den hade fyra ingångar efter båda långsidorna och två ingångar på gavlarna. Den hade två våningar med 10 fönster i rad på varje våningsplan. I kasernen bodde omkring 20 familjer. I de flesta familjerna fanns det många barn, 8-10 var inte ovanligt. I en kasern kunde det finnas 100 barn.
Förblindad av ilska trotsar Nils-Johan faran och rusar in och ut i förstugångarna, upp och ned för trapporna som leda till övre våningen. Han bannar och svär samt slår med sin klubba i golv och väggar. Man var van vid ungarnas skrik och ungarnas bullrande lekar i trappor och förstugor men de dånande slagen var ovanliga och hörde enligt seden endast samman med »tjugondagknut». Många av de gamla har sin söndagseftermiddagssiesta men vakna av bullret, och här och där slås dörrar upp för att skyndsamt stängas då man till sin häpnad och förskräckelse ser den under ideliga eder framstormande svänga sin klubba.
– Va i jösse namn äre för oväsen! skriker någon.
– Dä ä Nils-Johan från kölarkasern som ränner ätter barna mä e lubba. Han är föll full eller svagsint, men finns det ingen som kan dra tillen så han sömner? Skriker en annan stämma förklarande och undrande från en annan dörr.
Man morskar på sig och uppeggar varandra, och snart är kören i full gång. Skällsord och hotelser strömma från öppna fönster och dörrar över fridstöraren.
– Vräk hem da te kölarkasern å lev rövare där du skarabörgsdåre.
Ska du slö barna me e klubba idiot? Fyllhunn! Kölarbuse! slö till en mä nå hårt så han svimme.
Nils-Johan hör varken ovett eller hotelser och fortsätter sin bärsärkagång. Ingalunda tänker han slå någon med milstöten, vilket för övrigt varit detsamma som dråp, men han är retad till det yttersta och kränkt i sitt innersta och vill som utlopp för vreden sprida skräck omkring sig. Ingen vågar rusa på honom då man inte vet om han är riktigt klok, och då de yngre manfolken är ute i skog och backar denna ljuva sommarsöndagseftermiddag, måste man nöja sig med att hålla munlädret i gång.
Den rasande kolaren möter dock till sist sitt öde i en trappa uppe i kasernens västliga ända. I sitt kök står den hetsiga och oerhört kraftiga *) Petters-Selma och diskar. Då hon hör det hiskeliga oväsendet i trappan och tror sig höra skriken och nödropen från egen avkomma rusar hon ut och slår utan betänkande några fruktansvärda slängar med den blöta disktrasan i den anstormande hopen. Nils-Johan som kommer sättandes efter med ursinnig fart och nått trappans översta krön får en fullträff över ögonen av den rysliga trasan och tumlar förblindad tillbaka med klubban och hamnar i en blink under stort buller på golvet i nedre förstugan.
Från de nedre dörrarna rusa vredgade män och kvinnor till för att angripa den nu till synes ofarlige fridstöraren. Innan han hinner resa sig går en upphetsad moder på honom med järnspiskroken, och över den sorlande mängden ljuder Petters-Selmas hotfulla åskstämma. Nils-Johan förstår att spelet är förlorat. Med svidande diskvattenfyllda ögon ser han som i en dimma den öppna förstugudörren, griper sitt vapen och flyr undan nesligt hån.
Då han ilar ut genom dörren stupar han på ett utspänt snöre, slår sig pladask i broräcket och rullar vidare utför trappstegen och blir liggande bland småstensskravlet där färden hejdas. En större och tyngre man skulle troligen slagit sig fördärvad, men Nils-Johan var lätt klarade sig, om än smällen kändes och gjorde honom en smula förvirrad. Han ligger helt stilla, men kasernungarnas jubel-skrän och de äldre männens hån och grymma sarkasmer verkar som piskrapp. Det svindlar för hans ögon, men han reser sig och stapplar framåt gården, vänder sig om igen och talar till sina antagonister:
– Suggor och löppekäringar från stora väggaluskasernen! Nils-Johan är inte döder än, och han skall nog skaka lorten ur eder avfödas kroppar när det passar sig. Sanna mina ord. Å i morgon dag skall några av edra piltar in på kontoret och få klått. Den saken ska jag bli man för, å nu går jag till inspektoren med detsamma, och kommer det flera av dessa jävvelongar till kolningen så tager jag dem själv av daga.
Efter dessa rysliga hotelser, bugar sig Nils-Johan inför sitt auditorium, tackar för ordet, gör helt om och klappar sig på baken samt avtågar.
—17G2— Forsa släktbok
1 PETTER ERIKSSON, * 26/1 1861, s. t. arb. Erik Persson vid ångsågen. G. 25/9 1898. Arb. vid ångsågen. Fl. t. Hudiksvall 1913.
(X4)21E9 *) SELMA AMALIA KARLSTRÖM, * 9/1 1874. d. t. arb. Per Magnus Karlström i Moviken, Bjuråker
PER EMIL, * 27/4 1899 Fl. t. Hudiksvall.
HELGA ELISABET EUGENIA, * 6/1 1902. Fl. t. Hudiksvall.
NANNY AMALIA, * 15/4 1904. † 2/10 1904.
JUDIT KRISTINA AMALIA, * 13/3 1907. † 18/6 1913.
NANNY ANNA KATRINA, * 8/10 1910. Fl t. Hudiksvall
Bomullstrasor skylde barnen mot kölden.
Hudiksvalls Tidningen 13 februari 1952
Att blockställa, ”kulla” och stybba en mila var ingen svår sak under normala förhållanden, men måste stybbningen ske under stark kyla med genomtjälade stybbningar, som så ofta hände vintertid, blev arbetet påfrestande i synnerhet för de barn som var med och ”spettade” tjälen och fyllde de nedre hyllorna med stybb. Kölden var det värsta. Klädda i bomullstrasor och den uslaste fotbeklädnad som kan tänkas, samt eländiga tunna vantar utan handskar som skydd, fick den tiden mången gosse framlida dagen under fruktansvärda smärtor och tungt arbete. Visserligen hade inte alla det lika illa, men i de familjer där fattigdomen var värst fanns ingen nåd och förskoning, och jämmer och kvidanden tystades ofta med smällar från fadershänder, eller drunknade i skratt och hånfulla tillmälen från jämnåriga eller äldre i lyckligare belägenhet.
De stora ribbmilorna kolade i allmänhet bra, och trots sitt omfång skapliga att sköta såvida de voro resta innan vintern började. Sågen slogs visserligen igen kort tid före jul, men förjulsvintrarna kunde bli snörika, och de milor som tillkommo under sådana förhållanden blev ofta besvärliga. Isen och snön i vedmassan förryckte kolningsprocessen och den starka gasutvecklingen gjorde att milorna ”slog” rätt kraftigt, och kunde någon mång kasta av sig all stybben och hastigt stå i brand om det ville sig riktigt illa. Det gällde då att få milan täckt så fort som möjligt, och genom uppbåd lyckades i allmänhet väl. Tog en vintermila ”frät” förslog inte fyllved och kutterspån långt. Det behövdes sågspån i ofantliga mängder om den förtärande kraften i milans inre skulle övervinnas. Hela dygn i sträck måste arbetet under vissa ogynnsamma förhållanden pågå.
Av gammalt turades kolarna vid att vakta milorna nattetid. Under Forsa ångsågs sista skede fanns nattvakt anställd. Den kolaren som hade en nytänd mila måste dock i regel vara med de första nätterna. Under svåra stormnätter, synnerligast om våren eller hösten, då varje kolande eller utrivningsmila, på grund av sågspånsblandningen i stybben, sprutade eld och hela kolgårdsområdet liknade ett jättestort fyrverkeri, måste de flesta som arbetade där ut för att med påstybbningar täcka ”glosorna” och den eldfägna sågspånen, då risken för antändning av kolhögar, ribbanor och spånlavar under sådana förhållanden var mycket stor.
Det slitsammaste arbetet vid denna kolning var utlastningen. Av omnämnd anledning var kolbryggorna höga med rullbanor i brant stigning. Att på dessa omkring 2,5 fot breda plankbroar köra upp till tippbryggan med 5 hektoliter träkol i en för övrigt tung och klumpig skalmkärra var ingen lätt sak under den ljusa årstiden, och höst som vinter med mörker och halka då inga räcken eller skydd fanns, inte ens på bryggornas utsida.
Kolare brändes ihjäl i milan.
Den som deltog i utlastningen – eller kolrullningen – måste vara försedd med en sele över axlarna som hade tampar med öglor som kunde trädas på kärrskaklarna. Utan denna anordning lär ingen ha klarat uppgiften. Egendomligt nog hände inga allvarliga olyckor på detta arbetsområde, och trots farligheter i yrket för övrigt, inträffade endast en dödsolycka under de 36 år driften pågick vid Forsa ångsågs stora kolning. Olyckan hände i slutet av 1870-talet då en kolare gick ned sig i en mila och brändes till döds. Tillbud till svåra olyckor fattades dock inte på de senare åren. En kolare var ganska nära att hamna i en mila då hon plötsligt slog hål, och ett par andra undkom som genom ett under med livet då de snavade i mörkret och föllo från ribbanan varvid den ene hamnade i en djup trappnedgång till en släckvattenskälla, och länge låg där som förlamad innan han kvicknade till så pass att han kunde kräla sig hem.
Arbetet vid kolningen var i sin helhet långt mera krävande än vid sågen, men räknades som friare. Varken inspektor eller faktor lade sig i det som hörde till kolningsarbetet, som de föga förstod, och det hela var utackorderat till kolare som var och en var bas för sitt lag, men i äldre tid var indelningen en annan. Trots allt slit, sot och usel betalning trivdes dock folket, och för dem som ville lära sig ribbkolarens yrke var forsakolningen en utmärkt, om än en hård skola.
Vinterarbetet hemma vid sågverket kunde inte beredas alla, men ett visst antal äldre arbetare sysselsattes varje vinter med reperationsgöromål, och tumningar på närmare håll m.m. Större delen av folket gav sig iväg på skogsarbeten och ännu under 1880-talet var det vanligt att en del arbetare skaffade sig hästar och åtog sig timmerkörning.
Före ”familjelagens” tid, d.v.s. fram till de första åren efter sekelskiftet, nödgas också kolarna att begiva sig bort på vinterarbeten, men kunde senare reglera arbetet dithän att i allmänhet endast en kortare ledighet uppstod. Vissa vintrar då stora mängder bondkol utlastades vid kolningen, pågick arbetet nästan utan avbrott.
Skändningarna av nyintagna vidrigt folknöje
Bland de vidrigaste som förekom var ”skändningarna”. Helt plötsligt kastade sig några manliga individer över en inte ont anande yngling och placerade honom med våld på en kapbänk eller vagn, varefter hans könsorgan blottades till allmänt beskådande. Nästan ingen nyintagen undgick denna behandling vilken verkade som någon sorts invigningsceremoni. Inte ens kvinnor undgick eländet, och det hände t.o.m. att deras könsdelar insmordes med svartolja. Man roade sig också med allehanda spratt under arbetet. Faror och snaror lurade överallt, både på ung och gammal, varför det gällde att ständigt vara på sin vakt.
En undanlagd ”järnhake” (rökpipa av järn med lock och stadigt knäpplås) kunde stundom bli till stor förskräckelse för ägaren, då den skulle användas och plötsligt exploderade på grund av en i dess botten placerad bergkrutskula. Försåtligt placerade eller kapade landgångar kom stundom gubbar att falla i vattnet eller försvinna i djupa hålor, och att besöka ett avträde kunde för mången bli en hemsk upplevelse. Att slå i spikar i timret och på så sätt tvinga sågaren att byta blad var ett vanligt sätt bland ungdomen att skaffa sig vilopauser. Att låsa växeltungorna för att åstadkomma urspårning hörde också till nöjet. Vissa gamlingar som var argsinta var ständigt utsatta för ungdomars attacker, särskilt sådana som räknades bland religiösa, ty att höra dem vid ursinne utslunga svordomar och syndiga ord, och se dem rasa och slå omkring sig var naturligtvis en extra förnöjelse.
I all denna hårdhet, slit och hänsynslöshet fanns dock något av idyll och frihet. Taggtrådsstängsel och tidur fanns knappast någonstans den tiden och inga sinnrika apparater kontrollerade ramarnas gång. Man slog helt enkelt igen dem eller lät dem rusa i tomgång medan man drack kaffe, och ingen nekade sågaren att under arbetet blossa på sin pipa.
Fackförening fanns inte vid Forsa ångsåg före sekelskiftet. De första agitatorerna motades bort av inspektorer och förmän, samt t.o.m. av arbetarna, vilket inte var så märkvärdigt den tiden. Den gamla kärnstammen vid sågen var till flertalet född vid de värmländska järnbruken och litade sig till ”spektorn” så som deras fäder till patroner och bruksförvaltare. De tvivlade på värdet i den nya förkunnelsen och såg till och med orättfärdighet däri. När den stora striden mellan arbetare och industriägare började sommaren 1909 var emellertid fackföreningen sedan länge en verklighet.
Kolaren Tåström ofrivilliga seglats
Hudiksvalls Tidningen den 23 januari 1950
Kolplatsen på Bränningsudden
Kolplatsen vid Forsa ångsåg, vilken ursprungligen till största del varit brädgård, utgjordes i sin helhet av en utfyllnad i Hillensviken och Hamreströmmen. Grundbädden bestod av ribb och bakar och övre fyllningen av grus och sand. Yttersta udde mot viken var tidigare en mindre ö eller grund dit en rälsbana ledde, och här brändes den besvärliga ribben och övrigt sågavfall i gamla tider då det stort intet kolades mer än för smedjans behov. Platsen kallades Bränningsudden eller ”Bränninga” på grund av sin användning, och så länge sågningen vid Forsa pågick brändes här allt bark och annat onyttigt avfall.
Intill kolningens kortsida mot Hillensviken stod vattnet grunt och uppfyllt av vass, medan strömmen på yttre långsidan gick djupt och stod i kolgårdens hela sträckning. Under högvattenstiden om vår-somrarna var här ganska besvärligt med stigning och undermineringsarbete, som ofta förvandlades under dylika perioder Bränningsudden åter till en ö.
Det gamla hemlighuset
Bland de många skjulliknande byggnader och bodar som ännu i seklets början stod kvar på denna kolplats, fanns ute vid strömkanten och kolningens yttersta kajhörn, bland rester av plank och vindskydd, ett gammalt hemlighus av solid beskaffenhet och sannolikt en kvarleva sedan 1860-talets brädgårdstid. Under lågvattenstiden eller vid normalt vattenstånd ruvade här inga andra faror för besökaren än de vanliga som i gångna tider alltid var för handen vid besöken på sådana inrättningar, synnerligast vid industriplatser, och som stundom kunde vara drastiska och hemska, men vid högvatten och stark strömgång låg det just här ändå värre till. För att vattnet skulle kunna utföra en viktig funktion var det bastanta kabinettet flyttat så långt ut på kajstämplingen som möjligt. Men plankan var murken och grundstockarna var på grund av vintrarnas isar och svall ur sina lägen. Resten av undermineringsarbetet hade vattnets erosion under decennier utfört. Visserligen påverkade icke vattnet allt, ty andra krafter var i rörelse, vilka vid lämpliga tillfällen och i brist på annan roande sysselsättning, med eller utan besökare, sökte få huset i strömmen. Men det lyckades inte så lätt. Envist höll det sig kvar på sin plats år efter år utan att en hand sträcktes till dess bistånd, dock alltmer lutande mot strömmen och dömt att förr eller senare störta däri.
Katastrofen
En vår-sommar med ovanligt högt vatten stod den lilla trotsiga byggnad helt kring-spolad av vatten. Man såg hur den skakade av strömgången och ingen annan på kolningen än kolaren 1) Tåström som arbetade på en mila i närheten vågade betjäna sig av inrättningen under dessa ytterst kritiska dagar, och han ensam hade ”spångat” dit ut och gjort det bekvämt för sig. Tåström var en tystlåten och något inbunden person som gick sin egen väg och hade det mesta för sig själv. Nog hade han hört diskussionerna om ”bränningshusets” snara hädanfärd och antydningar om egen ofärd i samband därmed, men han aktade intet därpå utan gick lugnt och obekymrat där in och ut som om all fara var fjärran. Men en dag strax efter frukostrasten var stunden inne, och kort efter det Tåström sågs stiga över husets tröskel vacklade det till och störtade med ett väldigt plask i strömmen.
Nu hade det hänt vad alla utom Tåström väntat på, och såsom en besynnerlig farkost i marvatten fördes skrovet hastigt bort av det framilande vattnet. Av den i huset befintliga kolaren syntes först de stora kolsvarta händerna famlande i luften ovanför dörröppningen. Därefter dyker hans huvud upp. Halvkvävd hosta, nyser och frustar han, efter den svåra persern under vattnet i husets inre där kallsuparna troligtvis varit måna och livet stått på spel. Tätt förbi Bränningsudden ilar farkosten vidare, men Tåström gör inget försök att lämna densamma och rädda sig mot land. Först då Bränningsgrynnan passerats och an med rasande fart föres ut på Hillesvikens djupare vatten, upphäver han de första nödropen, vilka likt dova långdragna lurtoner fortplanta sig över vatten och land.
Ett par pojkar som arbetade på ”pinnstackaran” vid strömmen hade ensamma varit vittne till den sällsamma händelsen. I våldsamt glädjetillstånd och hejdlöst jubel löpte de efter rälsbanan mot bränningsudden för att på närmaste håll kunna skåda den olyckliges seglats och därmed förknippade händelser.
När Tåströms lurtonsliknande stämma kallade på hjälp insågo de båda vettvillingarna äntligen att fara var å färde och rände tillbaka till kolningen för att slå larm. Från kolgårdens övre regioner kommer Nils-Johan och 2) Clas-Fredrik rusande med hakar och stänger, och längre ner tillstöter
3) Johan Kellin, Lill-Erik m.fl. 4) Blom-Jonke som vaknat ur sin frukostslummer, utan att vara informerad om händelsen, linkar med skräcken målad i sitt anlete, bakefter den framrusande skaran.
Långt ute i vikens lugna vatten flyter Tåström på sin farkost. Av det lilla huset syntes inget annat än en del av takutsprånget över vattenytan, och i dess närhet den nödställdes huvud och armar.
Herre jedrans! Skriar Blom-Jonke: -Nu drockner Tåström, å hur ska de bli mä käringa å barna hennes? Tocka usliga ställning!
Tåström som iakttager kamraternas villrådighet och hör Blom-Jonkes salvelsefulla utgjuter, talar till de församlade över vattnet. – Håll käften Blom-Jonke: Dä är ingen fara me mäg, men häv er iväg efter Brolins eka å kom och hämta ma så ja slapp vara henne i kallvattne!
Dramatiskt räddningsarbete
Männen på stranden vilka i den allmänna förvirringen glömt bort ekan rusa nu bort till länningen där de emellertid fina farkosten låst. Med diverse tillhyggen slås kättingen loss, och med fyra mans krafter förs räddningsbåten hastigt över viken. Vid framkomsten griper man sig omedelbart an med räddningsarbetet. Nils-Johan och Blom-Jonke sitter vid årorna och ”mynnar” medan Kellin och Klas-Fredrik hugger tag i den nödställda kamraten och med förenade krafter söker draga upp denne ur vattnet. Egendomligt nog blir deras ansträngningar fruktlösa. De två starka männen dra så hårt i den olyckliges armar att hela huset höjer sig en bra bit på vattnet, men att lossa Tåström är omöjligt, och utom sig av smärta råm-skriker denne. – Släpp ma karrar! Släpp ma på ögonblicke för tusingen! Ni drar tå ma arman, tokfanar! Ja sette fast.
Villrådigt stirrar räddningsmanskapet än på varandra och än på Tåström som sakta driver med det svaga strömdraget en bit bort från ekan. Nils-Johan mumlar något om ”att detta står väl aldrig rätter till”, rädd och vidskeplig instämmer och gnäller Blom-Jonke.
– Ja huga, huga då! Ett sånt elänne! De är nog nå övernatulit å liksom om nån skulle villa hållan kvar i vattne. Vi far i lann ätter nån som kan läsa övvern!
Som svar på Blom-Jonkes mening och inrådan kommer underliga ljud, likt morrningar från Tåström som tydligen tagi illa vid sig, och ånyo börjar tala hårda ord i ryt-toner. -När jag kommer på lann ska ja dänga däg ja Blom-Jonke. Dä ska bli hela ”läsninga” då du, din harkrank å tok-krake! Men du ärint’klok!
De hårda orden gav kolaren Kellin anledning att inflika. – Lugna dij Tåström! Du är int’ i lann än na, å Jonke men’ int’ nå ill’ vi …
Tåström som har stor anledning till missnöje, och dessutom är kränkt och uppretad, avbryter värmlänningen:
– Begriper du inte att ja sett fast te en sprint elle storspik på djupe! Ja ha böxerna nere vid fotknöla å kan inte sparska åv ma dom då ja ha böxbena fastknötten ve fotlean! Hugg tag i hustake å ro bå mäg å de här ”örmens elände” te stranna så ja släpp ligga henne i kallvattne. Hade ja inte sette fast ha ja vräkt ma i borsti Brännings-udden å sluppe segla på vika i timtal me bara huge över vattne!
Sällan hade någon hört Tåström säga så mycket på en gång, men allt hade nu sin förklaring, och efter en sensam rodd med det tunga avträdet och den nu moltyste Tåström släpande efter ekan kommer man omsider till stranden där man med hjälp av tillstädeskommande personer drar upp huset med dess innevånare på det torra. Slutligen befriad från sina fjättrar står Tåström lugn och tyst trots mängden av frågor. Liksom frånvarande sysslar han med sina kläder, och då byxorna åter äro på sin plats går han fram till Blom-Jonke och smäller denne en örfil, varefter han fortsätter till sin mila och återupptager arbetet blöt som han är.
Av Magni Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
—50A5— Forsa släktbok
4 1) ANDERS JOHAN TÅSTRÖM, 16/8 1867, s. t. urmakare Anders Tåström i Hamre. G. 1/5 1897. Arb. i Hamre. Husman. Fl. t. Torsåker, Gb. län 1906
(S52) ELISABET OLSDOTTER, * 13/3 1864 i N. Råda, Värml.
SVEN GEORG MARTIN, * 10/6 1899. Fl. t. Torsåker
GUSTAF ADOLF, * 3/6 1903. Fl. t. Torsåker
—32Z2— Forsa släktbok
(G47) KLAS KRANTZ, * 14/12 1864 i Nöbbele sn. Kronob. län. G. 29/10 1887. Infl. 1887. Järnvägsarb. i Hillen, Forsa. Fl. t. Hudiksvall 1912.
1 FREDRIKA KRISTINA BROLIN, * 30/7 1865, d. t. handl. L. P. Brolin i Hillen.
EVERT LAURENTIUS, * 18/1 1882. † 7/5 1884 (Hennes son.)
2) KLAS FREDRIK VILMER, * 26/11 1887. Fl. t. Hudiksvall.
BEDA KRISTINA, * 5/7 1889 3.
MAGNI HERBERT, * 9/11 1895. Fl. t. Hudiksvall. G. 1924. † 31/7 1953 H-svall
HELGA FREDRIKA MARGARETA, * 30/11 1903. Fl. t. Hudiksvall.
—121E2—Forsa släktbok
(S52) 3) JOHAN ERIKSSON KJELLIN, * 16/12 1858 i N. Råda, Värml. G. 22/6 1884. Husman i Tomta, Forsa. Emigr. t. Amerika 1892. Återkom 1897. Arb. vid Ångsågen. Fl. t. Idenor 1915.
1 KRISTINA SVENSDOTTER, * 3/4 1863, d. t. Husman Sven Olsson i Tomta.
ALMA KRISTINA, * 24/7 1884. Fl. t. Hudiksvall 1908.
ELIN HELENA, * 25/12 1886. Fl. t. Idenor 1915.
—4Ä2—Forsa släktbok
1 4) JONAS JONSSON BLOM, * 26/11 1850, s. t. arb. Jon Jonsson i Hamre. G. 1/4 1894. Arb. i Hamre. † 13/5 1926
(X45) SARA BROLUND, * 8/11 1866 i Trönö sn. † 24/6 1929.
PER ALBIN, * 16/3 1889 5.
JONAS ERIK, * 10/7 1891. Flottn.arb.
ANNA MARGRETA, * 8/10 1894 6.
KARL MAXIMUS, * 18/11 1896. † 29/11 1915.
SARA KAROLINA, * 29/12 1899 7.
JOHAN ADOLF, * 13/2 1903. Fl. t. Eftra, Hall 1929.
OLOF HENNING, * 27/10 1906. † 6/12 1924.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62