Läs om komiska och allvarliga händelser i Näsviken
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Nidingsdåd
Hudiksvalls Tidningen den 13 februari 1950
Ekokarta 1956
Under seklets första årtionden fanns ännu många original och underliga människor i Näsvikenstrakten. Bland de många affärsmännen fanns den livlige och egendomlige »Kråken», och utom Brolin fanns Gnäll-Pelle som tydligen hade samlarmani i högsta grad och till sist höll på att förgås i sitt enorma lager av kopparkärl och prydnadsartiklar.
Vid Forsån uppträdde den alltid elegante *) Kalle Ruth, och varken Smallsen, Granat, Grå-Magnus, Selvern, Blom-Jonke eller Pinn-Olle saknade originalitet.
Skräckinjagande voro »Tok-Erske» med sin hemska uppsyn och stammande tal, och »Ingre-Näse» med sina evinnerliga trätor o. svordomar, när hon kom dammandes med sin hämtare i handen. Nere vid ångsågen gormade och svor »Gammel-Kulla» så det hördes vida omkring, och »Snekäften» sluddrade rytningar förnamns ofta vid sågbäckshållet såväl som annorstädes den tiden. Från hillenshållet hördes i stilla sommarnätter gubben Bäckströms skrovliga stämma, då han livad och glad från »Jonssonska-tomtens» trädgård prisade naturens skönhet i toner föreställande sång.
»Snekäften» var den tid här är fråga om en till åren kommen man. Öknamn var vanliga den tiden och i det här fallet syftades på den olyckliges mun vilken formeras av en skottskada till den grad att inte ens det buskiga helskägget kunde dölja eländet.
Gubben räknades som en rackare och var illa tåld av sin omgivning av vilken han förutom allt annat även beskylldes för snatteri. Mycket var överdrift, men han stod ständigt på spänd fot med en del av befolkningen, och med de yngre var han ofta i strid. Någon gång fanns väl orsak att ta i tu med gamlingen som kunde vara rätt besvärlig, och hotade och »skällde» i gruvliga ordalag, men nog gick det för långt då man gav honom stryk, och till och med slog honom sanslös, eller som den gång han var nära att bli dränkt i den bekanta sjön Ingan. Men han tålde mycket och gav ingalunda upp striden så länge han orkade kämpa. Tillvaron måste dock vara synnerligen hård för denne gamle man som inte blott hade den skriande fattigdomen och rena svälten ständigt över sig, utan även lytet och allehanda vedervärdigheter. De yngre retade honom för nöjets skull, och gubben som hade humör bannade och rasade som en galning. Plågoandarnas skara var stor och hans beteende stimulerade till nya attacker, under vilka hans hemska svärord och sluddrande språk var en källa till glädje för lymlar och tanklösa människor.
Antingen helt utan bostad eller jagad från något tillfälligt krypin kom gubben en sen höstdag vandrande in på kolningen vid Forsa ångsåg. Han bär på en säck eller påse och ställer sina steg mot »kolkåken» där han inom kort, och utan att fråga någon, tar vaktrummet i besittning. Ingen stör honom, och sedan han lättat sin påse på en stekpanna, en gryta och några paltor samt skaffat in ordentligt med ved, begiver han sig åter ut i bygden varifrån han kommer tillbaka vid mörkningen. Snart flammar ett muntert bål på den öppna härden. Han brassar på väldeliga och flamman från de torra kolbränderna står högt över den vida skorstenskransen. Det behöver eldas ty höstkvällen är ovanligt kylig och någon annan belysning i rummet än skenet från brasan finns inte att tillgå.
Gamlingen njuter där han sitter på den väggfasta sängbritsen, muttrande för sig själv och rotande i sin påse. Men enbart frid är det inte i hans sinne, ty stundom höjes rösten till vredgande haranger, och hotfullt nämnas namnen på kända personer åt sågbäckshållet. Antagligen är det minnet av de senaste striderna däruppe som ånyo blossar upp i hans inre, men han lugnar sig så småningom, och börjar ordna för en måltid. Den stora trebenta järngrytan fylles med vatten, rotsaker och fläsksvålar samt makas in till elden. Det är inte var dag det lyckas honom koka sig mat, och lugnare till sinnes åser den troligtvis uthungrade mannen produkternas omvandling till tjänlig föda.
Gnistkvasten över skorstenen och det starka skenet från brasan genom det obetäckta fönstret syntes på långt håll i kvällsmörkret. Uppe vid sågverket blevo ett par ynglingar intresserade och skyndade till för att utröna vad som stod på. Kanske någon luffare logerade i kåken, och då kunde de alltid få höra en mustig historia från färdvägarna, eller om denna underhållning skulle utebli, åtminstone spela inhysningen ett redigt spratt. Vid kolkasernen tillstöta ytterligare ett par kompanjoner, och försiktigt smyger sig ligan fram till byggnaden för att genom fönstret iakttaga vad sorts person det är som befinner sig där inne innan de gör sin entré eller företa sig något annat. Men det gäller att vara försiktig, ty för öppen strid äro de inte kapabla och för övrigt är det inte så ovanligt att färdmän ha revolver.
Omedveten om den annalkande faran står den gamle och rör i sin gryta. De ynglingar som smugit sig fram och spejat genom fönstret kommer hastigt tillbaka och raporterar:
– Pojkar! Dä är Snekäften som är i Kåken! Han håller på å koker gröt, tror jag! Att vi inte skulle ha nå krut eller patroner mä oss så vi kunde skrämman. Vi måste häva ner nå sattyg genom skorsten!
Man håller råd och plötsligt försvinna pojkarna bland milorna. Om en stund är de tillbaka, tvenne bärande en stege och de båda andra släpande p en säck fyll med en blandning av sågspån, kolstybb och aska. I en hast sätta de upp stegen och hasa fram säcken till skorstenen utan att gubben, som är ganska döv, märker något av deras förehavanden uppe på taket. Tre attentatsmännen stå klara att störta den digra säckens innehåll i den vida skorstenspipan och den fjärde lurar vid fönstret för att giva signal.
När den arme mannen där inne lutar sig över härden för att taga grytan från elden är det lämpliga ögonblicket för dådets utförande inne, och signalen, som är en vissling går. Ett fruktansvärt svordomsvrål tränger ut från vaktrummet där allt omedelbart insvepes i kompakt mörker. Gubben är van att behandlas illa av människor, men nu tror han att ännu mörkare krafter driva sitt spel med honom. Ingen knall hade hörts som den gången järnspisen i hans bostad sprängdes, så nu måste det vara skråmt eller den lede själv som är i farten. Överhöljd av sot och aska, bränd av
»skvimpet» från soppgrytan och fylld av den vilda skräck kravlar han omkring på golvet under hiskeligt oväsen och rytande. Av den tilltagande tvinröken som kommer från den dämda elden på härden, hostar och nyser han, och halvkvävd blir hans rop på hjälp till sist som ett hemskt ylande. Han lyckas dock till sist famla sig fram till dörren och får upp denna. Förblindad störtar han omtumlande utför brotrappan. Det blir en hård törn för gamlingen men han är skräckslagen och vill bort från denna fasornas hemvist. Han börjar krypa, reser sig men faller, kommer åter på benen och stapplar bort i mörkret lämnande sina fattiga ägodelar efter sig.
Vridande sig i skratt åse nidingarna sitt offers flykt. Att de varit nära taga livet av gubben, förstört hans mat och drivit honom ut i den kyliga natten bekomma dem intet. Det är ju »Snekäften» de roat sig med och vem skulle ha något förbarmande med honom. Nöjda med sin kväll lämna de platsen för dådet
—12G1— Forsa släktbok
(X3)12K4 OLOF JONSSON RUTH, * 16/6 1820, s. t. gästgiv. Jon Jonsson i Kyrkbyn, Bergsjö. G. 5/6 1845. Landbonde i Berge, Bergsjö. Fl. t. Forsa 1868. Slussvakt vid Forsån. † 11/5 1877.
(X20)30R1 MARGRETA CECILIA ELF, * 6/8 1815, d. t. adjunkt Olof Elf i Edstaberg Hög. † 25/1 1893.
MARIA ELEONORA, * 24/12 1844 2.
JONAS OLOF, * 16/9 1846. † 7/4 1849.
HEDVIG BIRGITTA,* 21/7 1848. † 7/11 1848.
CARL OLOF, * 21/l 1850. † 30/8 1852.
HEDVIG BIRGITTA, * 27/7 1852 3.
*) CARL OLOF, * 7/10 1854. Arb. i Forsån. † 16/3 1926 Klockarsvedja
JONAS ERIK, * 20/10 1857.
Dramatisk grisslakt
Hudiksvalls Tidning odaterat reportage
I den tidiga novembermorgonen ruvar mörkret ännu över nejden. Vid brinken intill den stora bondgården glimmar en eld, omkring vilken människor rör sig. En gäll kvinnostämma kommenderar och befaller, och dova grymtningar förkunna mäns närvaro.
Man styr och ställer med stor brådska, slamrar med kärl, släpar, halar och drar. Man eldar under den stora bykkitteln men den här gången är det inte fråga om stortvätt, utan något ännu viktigare, ty tiden är kommen för gårdens storgris och meningen är den att detta vidunderliga fläsklass i denna morgonstund skall halas ut från sin behagliga tillvaro i stian, njuta en våldsam död, styckas och läggas i kar för att under kommande krävande vinterdagar trygga bonde borgens behov av fatalier och paltbröd.
Allt är redo. Skållvattnet bubblar och kokar, slaktbänken är framburen och utanför svinhusdörren ligga rep och taljor färdiga. Grisklubban, använd i decennier, är framtagen och ämbaret i vilket offerblodet skall uppsamlas är ställt på sin plats. Gårdens folk går i väntans tider, men »SilverErske» som lovat komma tidigt och slakta grisen, lyser med sin frånvaro trots det att den avtalade tiden för länge sedan är tilländalupen.
Det är ljusan dag. Spejande efter den försumlige slaktaren som ännu dröjer i fjärran står bonden på gårdstunet. Bondmoran ränner otåligt muttrande mellan kök och svinhus, gör ett slag till skållkitteln, stannar och smågrälar och till sist bryter hon ut:
– Du kunde ha beställt hit Kristoffers-Ante så hade hä vare gjorst nu! Han ha fäll blevve full »Silvern» rackarn den, å kanse han sett på gästgivargårn’ å häver isa öl han. Han ska nog bli ljuvlen då nä han komme, ase dän! Ett sånt spektakel å tin’ går.
– Logne deg mor! Du begrip fäll att han kan ha fått nå förhinner, svarade den lugne och trygge bonden.
I samma stund kommer Grå-Magnus in på gården med hastiga steg. God dagen, god dagen! Hälsar han glättigt, men ingen svarar honom. Han är inte beställd som hjälpkarl, och man anar att han endast har som ärende att få sig ett par supar av slaktbrännvinet, en vara som går åt ändå utan att bjuda bort åt ovidkommande. Men Grå-Magnus har trumf på hand och låter sig inte avspisas.
– Vänta ni på Selver-Erske, så dröjer det nog innan han kommer. Ja min själ gör det dä! Ja träffa honom i går kvällstes jag, å förbaske mig jag tror det blir någon slaktning i dag, gosse! Åtminstone inte för honom!
– Va säger du karl? Bli då inte nå slaktning? Va stå du å fabler i. Vät du nå om »Selvern» så häv ur da å ståint å tale e gåter nä du sir att vi är i trångmål å inte ha nån som slakte! Skriar bondmoran i full ilska.
Grå-Magnus som gör min av att gå utan att lämna vidare upplysningar blir inbjuden av bonden på en sup, och därmed har den gamle sydlänningen nått sitt mål och kunde lätta sitt hjärta.
– Ja, jag kom från Sågbäcken i går kvälls jag, å då jag kom till Silverns såg jag en karl som kröp omkring i mörkret. De va Silvern, men han hade fått så möcket stryk av gomman sin att han var båd döv och blind, å ja måtte min själ leda honom bort till häbbret, gåsse! Kanske han är död nu. De är synn om honom, gåsse!
– Ett sånt fridens elände! Ja, ja säge då ett sånt karkräk i alle tider! Å e sån skam å bedrövelse för oss som inte få slakta i dag nu då. Tvi vale! River den förargade kvinnan i. Men bondmoran är ingen elak människa och i verkligheten ömmar hon nog en smula även för den misshandlade Silver-Erske.
– Hur vare du sa, frågar hon Grå-Magnus: Van blinn å? Han ha fell föfälige blåöger nu då, stackarn? Att ho ska vara så svår Maria å dörma å slö karn så vettlöst. Nog äre uselt! Ni måste se at borsti häbbre!
Grå-Magnus som på grund av omständigheterna även fått sig en ordentlig kask, och kände sig lätt om livet börjar prisa den enligt hans tycke synnerligen känsliga bondhustrun, men avbrytes av ett anskri från hennes sida.
– Ja dåne! Va äre fören ohyring ute på gårn? Trasig i kläna som en lumppösa å huge som e köttstycke! Då ä nån som ha råka i nå olycka! Gå ut å frågan. Va villen tro?
Samtliga utom Grå-Magnus som anar sammanhanget skyndar till fönstret, och husets dotter utropar:
– Jösses mor! Se ni inte att de är Silver-Erske? Han komme föll å ska slakta nu, men han se då ut som han åkt genom ett tröskvärsk!
Äntligen är den väntade slaktaren således kommen till gårds men han ser sannerligen hemsk ut. Hela ansiktet och halsen är sönderklöst, och förutom en »bula» i pannan är båda ögonen igenmurade och färgade i blåsvarta skiftningar. Även händerna, med vilka han sökt skydda sitt anlete, är illa åtgångna. Men han är nykter och tydligen klar till auktion. Han inbjudes och undfägnas, man språkar om väder och vind samt den förestående slakten. Ingen gör antydningar om Silver-Erskes försenade ankomst eller hans iråkade missöde, och sedan han fått sig ett par stärkande kaskar skyndar sig samtliga ut för att fullgöra det värv man så länge väntat på.
Bonden själv, hans son och Grå-Magnus hasta nu in i svinhuset försedda med tåg och mojänger. Därinne börjar ett fasligt liv och grisens protester mot männens åtgärder höres på långt håll. Nu har även den kavata bondmoran ingripit, och med lock och pock tvingas besten fram mot den utanför dörren lurpassande slaktaren. Fyra personer söka hålla den skriande grisen., och då Silvern äntligen slår upphäver djuret fruktansvärt vråltjut och kastar sig framåt i vansinnesvrede. Två av farthållarna kastas åt sidan och bondmoran rullar som en tunna av bara farten. Silver-Erske slås omkull men husbonden och Grå-Magnus hålla sig fast i tågen och släpa som broms efter den under högljudda skrik bortflyende grisen. Nu är det väsen som duger. Gristjut, eder och skällsord blandas med varandra. Grisen kastar och slänger och rusar fram och tillbaka för att befria sig från männen som insnärjda i repen måste följa med i den livsfarliga dansen. Men allting har ett slut och för ett par välriktade slag utdelade av sonen i huset ligger storgrisen klubbad och borta från livets förfärligheter, och Silver-Erske, vilken så småningom kommit på benen, kan fortsätta avlivandet genom att »sticka».
Efter åtskilligt muller och stilla gräl ligger bjässen på skållbänken och manskapet har begivit sig in för att stärka sig efter utståndna vedermödor. Både bonden och Grå-magnus ha synliga märken efter den vådliga färden i grisens sällskap, men stämningen är utmärkt ty den förfärlige är dock nu död och lagd uppå bänk. Livad av kaskarna börjar Grå-Magnus föra dagens händelser på tal.
– Du slog bra du Erske, men jädrar i mitt skal stod inte grisen rabbis gåsse! Ja min själ såg gaj intet det! Man har varit med fårr jag på värre än va det här va! Arvid i Tomta och jag … Längre kom inte Grå-Magnus i sitt skrävel då han avbrytes av den inrusande bondmorans vansinnesliknande rop och åthävor.
– Ja tror ja blir tokig! gallskriker hon. Grisen ha gedd sa i väg, han är inte kvar på bänken vettja. Ja dör! Häv ut er å spana, värst han täjje väjjen! Ja ha liksom ana att de skulle bli nå elänne.
Halvt vanmäktig blir kvinnan sittande på en stol under det att männen och de yngre fruntimren skynda ut för att i hastigheten liksom moran endast finna den tomma slaktbänken. Fastän man vet att grisen måste vara död diskuterar man hans uppståndelse och förmodade flykt, och börjar söka i omgivningen. Den förbryllade bonden stirrar ut åt sjön för att om möjligt iakttaga en eka, ty om tjuvar varit framme kunde de inte kommit från gården med sin fångst annat än sjöledes.
Stämningen är tryckt, men plötsligt börjar dottern i gården storskratta:
– Ni ha nog drucke för mycke kaskar ettersom ni ä så innerst blinn å dumm! Se ni inte grisen blinnstyra? Han ligger ju nedanför stupe dit han ha rulla, å bänken står ju snett så han ha åkt aven, dumskallar!
Efter detta betyg förpassa de något skamsna, men i sitt innersta glada männen, ånyo den väldige på sin plats, och slaktandet fortsätter utan vidare nämnvärda äventyr.
Se Grisslakt på You Tube
Se bilder på Grisslakt.
—40D5—Forsa släktbok. Är det här rätt slaktare?
1 OSKAR JONSSON, * 9/11 1892, s. t. handl. Jon. Jonsson i Byberg. G. 12/8 1921. Slaktare i Hamre. † 18/9 1958.
(Y54) MARIA VIKTORIA PETTERSSON, * 28/2 1897, i Torps sn. V.norrl. † 1/3 1957.
BRITT HILLEVI, * 13/8 1922.
Sjörövarliv på Hillensviken
Hudiksvalls Tidningen 7 november 1951
*) Gubben Asp och hans son voro vida beryktade för sina bravader på land och vatten. Synnerligast den äldre som hade ett långt syndaregister och lastades för allehanda dåd och spratt av vilka dock en del troligtvis var överdrift, men han hörde likväl inte till Guds bästa barn, den saken är klar, och ofarlig var han inte. Under långliga tider hade hans namn figurerat i tingsrättsreferaten, och även sonen var med på en kant då det gällde tjuvskytte på älg och olaga notdragning, men asparna voro både finurliga och hårda män som nekade blankt och svor sig fri om så behövdes, varför de sällan fångades i lagens garn.
Båda måste räknas som duktiga och strävsamma samt skickliga i olika yrken, men djärva och oförvägna, följde de inte alltid de av samhället utstakade vägarna utan gick sina egna. Ingen av dem var sådan att oväsen, bråk och gräl var det väsentliga i livet, men ingalunda fruktade de stridigheter och ve den som sökte korsa deras planer. Sonen liknade till utseendet andra människor i allmänhet medan fadern med sitt rovfågelsansikte, ondskefulla blick och ofantligt buskiga ögonbryn gjorde ett skräckinjagande intryck på många. Båda voro kraftfulla och smidiga män vilka rörde sig lätt och ledigt samt gingo med långa sugande skogsmannasteg ty stora jägare som de voro hade de vistats en betydande del av livet i storskogen.
Men det var inte allenast i skogarna som asparna vistades. Förutom skötsel av torpet och hantverk tog fisket i vattendragen sin rundliga tid och räknades de med rätta som förnämligast bland fiskare i trakten. Huvudsakligen sysslade de med notdragning, men som andra använde de sig av nät, ryssjor, krokar och revar. Att de, som det påstods, också brukade dynamit vid fisket är tvivelaktigt på grund av utrotningsfaran, men notdragningen med småmaskigt redskap var knappast en bättre metod då det gällde att skydda fiskebeståndet. På sjön voro de säkra och snabba utan like och att se dem tillsammans ro sin utomordentligt välgjorda och lättrodda eka var på sitt sätt en upplevelse fylld av tjusning. Minutiöst taktfast skedde dubbelrodden, och fantastiskt snabbt och nästan ljudlöst sköt farkosten fram över vattnet.
Asparnas egentliga fiskevatten var sjödraget mellan Rolfstabron och Kyrkströmmen. Vattnen närmast Rolfsta (58 och 56), kronoboställe borde varit ”tabu” för de väldige, men de fäste sig föga vid bestämmelser, och stundom sågs de två männen fiska ovanför bron varvid de trängde ända in i Hillensviken. Befanns det att någon annan hade redskap ute där de själva behagade fika togs de upp och vräktes på land, och den som inte förstod varningen kunde en annan gång finna sina fiskedon sönderskurna eller försvunna för alltid. Då sådant hände förstod man vem som utfört handlingen, men det tjänade föga att bråka och processa med fribytarna, och då de dessutom kunde vara rent av farligt att antasta dem fick de flesta nöja sig med att svälja förtreten. Illa ryktade hade dock Asparna vänner, och ingalunda förstördes redskapen för alla som kom i deras väg. Troll-Olle fiskade gladeligen ofredad i samma vatten, men de voro ju på sätt och vis grannar, och förutom en viss vänskap hade väl även Asparna respekt för den vittfrejdade vismannens hemliga krafter.
I början av 1900-talet voro vattendragen mellan Näsviken och Forsa kyrka mycket fiskrika, och många av de kringboende gjorde där årligen stora fångster. Sågverksfolket höll sig huvudsakligen till strömmarna där de ljustrade eller ”slantade” med utmärkta resultat. Endast ett fåtal lade nät på lugnvatten eller rodde drag. I själva Hillensviken dominerade *) Skomakar-Johan, *) gubben Brolin och *) Lindqvist vid anhalten eller Forsa hållplats – som den lilla stationen vid vikens strand kallades. Lindqvist var en ivrig fiskare. Han var visserligen fast avlönad järnvägsman, men lönen den tiden var otillräcklig och måste han såsom många andra järnvägare den tiden använda sig av andra förvärvskällor för att påbättra inkomsten. Lindqvist åtog sig en del lastningar vid sågverket, men fisket låg nära till och gav massor med mat. Han använde huvudsakligen ryssjor och nät, men nyttjade flitigt långrev och stångkrok, men föraktade inte heller vanligt mete. Han var en hederlig människa, något sträng och hetsig men trevlig på många vis, och aldrig bråkade han eller trängdes med andra om fisket. Dock krusade han ingen då det gällde.
Asparna sågo inte med blida ögon på den mannen, och hade de under årens lopp givit sitt missnöje tillkänna både i ord och handling då de stött samman med Lindqvist ute på vattendragen. Lindqvist lät dock inte skrämma sig och gav el efter i första taget, men en gång måste han genom hastig flykt rädda sitt skinn efter en sammanstötning med de hårdhudade männen.
Bortom den egentliga Hillensvikens vatten, bildar strömmen en mindre bukt eller vik mot Rolfstalandet, där ett dike som står i förbindelse med Rolfstamyren utmynnar.
Vid högvattenstid stod förr i tiden hela myren under vatten och bildade under ett par tre veckor med sitt träd- och Busk bestånd en egendomlig sjö som blev ett lekfiskens eldorado. Att fiska inne på denna tillfälliga myrsjö synnerligen otjänligt, men att stänga vid inloppet ed ryssjor desto vanligare. Här tog Lundqvist, såväl som andra, massor med id och gädda, men även Asparna ville vara med och få del av de goda fångsterna.
När Lindqvist en dag kom för att vittja sina redskap fann han ryssjorna uppkastade på stranden, och myrsjöinloppet väl stängt med fångstdoningar som han med säkerhet igenkände som Asparna. Full av vrede över dådet började han taga upp ryssjorna för att låta dem gå samma väg som sena egna, och sålunda kvittera, men han hann inte långt i sin förrättning ty plötsligt stack en båt ut från strandbuskarna vid ”Rolfstahöjden” och Asparna som legat på lur var över honom.
– Va gör du din usling, tänkte du snyta ryssjan din jarvägslushunn? Försvinn mäsamma, annars dränke vi däg på stånna! Röt Aspgubben.
– Håll mun tjyvgubbe! Om du låter hederliga människor ha sitt i behåll, så rör nog ingen ditt, och för övrigt borde du hålla dig borta från dessa vatten din rackare! Svarade Lindqvist med vrede i rösten.
– Din satan! Du ska inte homma i lann levane! Vrålade Aspgubben och grep en båtshake och rusade till ekans framstam för att giva Lindqvist ett dråpslag, men snavade och föll vilket blev den andres räddning. Lindqvist som förstod att det kunde gälla livet försökte inte att hålla stånd mot de desperata männen utan tog till årorna och rodde allt vad han orkade tätt följd av Asparna. Tack vare att Aspgubben i sin iver att få ge Lindqvist ett nyp eller fånga hans eka, blev stående i framstammen med haken i högsta hugg reducerades den lättrodda fribytarfarkostens fart så pass att den flyende med knapp nöd hann undan.
– Ro för fan i våld! Ramman för helvete! Ro så ja når’n med haken! Skrek och kommenderade Aspen oupphörligen. Sonen gjorde det bästa i fråga om rodden, och med vattnet forsande om stävarna gick den vilda färden över viken mot Lindqvists båtbrygga. Då den sistnämnde äntligen tog land kastade han sig handlöst ur ekan och ilade uppför järnvägsbrinken och fortsatte springande mot sitt hem allt vad han förmådde, inbillande sig att våldsmännen ännu var efter honom. Så var emellertid inte fallet. Asparna som voro klokare än så, nöjde sig med förföljelsen över viken, men då de i sakta mak återvände hade de den flyendes eka med sig på släp som pris.
—99A1— Forsa släktbok
60A14 *) ANDERS PERSSON ASP, * 28/8 1842, i Norrbo s. t. soldat Per Frank. G. 2 ggr. Soldat i Norrhoga. Forsa. † 2/8 1916.
11N9 ANNA KRISTINA WIGIUS, * 23/5 1841, s. t. bonden Per Sam. Wigius. i Norrhoga 2. G. 1/5 1864. † 4/11 1889.
(X19) BRITA TINGELÖF, * 15/1 1874, i Hälsingtuna. Fl. t. Falun 1936. G. 2/3 1912.
BRITA, * 24/9 1864 2.
MARGTA, * 19/12 1866. † 1/1 1867.
MARGTA, * 6/11 1867 3.
PER, * 5/10 1871. Fl. t. Aneboda, Kronob. län. 1910.
ANDERS, * 3/8 1874. † 14/10 1874.
(X19) OLOF HALLGREN, * 24/1 1894. Styvson.
ANNA VIKTORIA, * 30/8 1908. Styvdr. † 9/6 1917.
ELSA KRISTINA, * 8/8 1912. Fl. t. Borlänge 1935.
ANDERS ARNOLD, * 7/9 1916. Fl. t. Falun 1935.
—29H15— Forsa släktbok
14 *) JOHAN ANDERSSON, * 17/1 1865, s. t. skomak. Anders Johansson i Hillen. G. 6/12 1914. Skomakare i Hillen. † 5/4 1945.
30E1 ULRIKA LARSSON, * 8/5 1871, d. t. kolare Lars Persson i Rödmyra. † 23/10 1941.
—16J1— Forsa släktbok
(A14) *) FRITIOF VALDEMAR LINDQVIST, * 7/2 1853 i Maria förs. Stockholm. G. 2 ggr. Infl. fr. Stöde. Stationskarlsförman i Hillen, Forsa. Fl. t. Delsbo 1909. † 15/3 1921.
(Y48) RAKEL BRITA NILSDOTTER, * 20/10 1858 i Stöde sn. V.norrl. G. 23/8 1879. Fl. t. Björna, V.norrl. 1944.
EDVARD VALDEMAR, * 3/2 1875. Sjöman. † 1896 (skeppsbrott).
MARTA LOUISE. * 19/1 1877. Fl. t. Undersvik 1896.
OSKAR BERNHARD, * 11/2 1880. Emigr. t. Amerika 1895.
ALMA VALENTINA, * 5/4 1883. Emigr. t. Amerika 1899.
EDMOND BERTHEL, * 9/7 1885.
KLAS EINAR, * 18/8 1887. * 7/4 1891.
ESTER ELISABET VIKTORIA, * 8/3 1890.
FRITIOF EINAR, * 19/4 1893. Emigr. t. U.S.A. 1911.
NILS ABEL VALDEMAR, * 5/9 1899 (X6)1502.
—32Z1— Forsa-Hög släktbok
(X7)22G12 *) LARS PETTER BROLIN, * 14/4 1835, s. t. sjöman Lars Persson Englund i Änga, Enånger. G. 4/11 1861. Husman i Tosäter, Enånger. Infl. 1867. Sen. handlande i Hillen, Forsa. † 19/11 1906.
(X39) BRITA MARGRETA NORDIN, * 2/8 1841 i Rogsta sn. Emigr. t. N. Amerika 1902.
FREDRIKA KRISTINA, * 4/8 1862. † 18/10 1863.
MARIA VILHELMINA, * 26/9 1863.
FREDRIKA KRISTINA, * 30/7 1865 2.
OSKAR VALFRID, * 1/12 1874. Gardist vid Svea Livgarde, Stockholm 1892.
Näsvikensborna lärde fotboll under storstrejken 1909
Hudiksvalls Tidningen odaterat reportage
Vintertiden åktes skidor på hemmagjorda ”laggar”. Det var inte så noga på den tiden med utrustningen. Mest var det ”stupåkningen” men det åktes också rätt mycket efter vägarna med en sorts mycket smala och långa löpskidor.
Skridskoåkning var allmän. Så fort det blev isbelagt i vikarna börjades det. Längre fram när snön kom höll man undan densamma på vissa områden där isarna voro kraftiga, och man tände eldar för belysning. I allmänhet var det dåligt med skridskor. Mest användes s.k. ”träskridskor” som hade fotstöd av trä, och rembindningar. Men det var ont om ordentliga läderremmar, varför många fick nöja sig med sockertoppssnören och annat elände. Det fanns en del modernare ”skruvskridskor” med taggar som bände bort skoklackarna, och vidare en sorts ”klämskridskor” vilka ej heller voro så hälsosamma för skosulorna, och så kostade dessa mekaniska persedlar pengar.
Rätt tidigt kom den allmänna idrotten till Näsviken, och vid Forsa ångsåg hade ungdomen sin idrottsplan på den rätt jämna och vidsträckta sågbacken där det tränades i olika grenar. Huvudsakligen spelades fotboll och under friveckorna storstrejken 1909 spelades dagligen från morgon till kväll. Vid denna tid började ungdomen uppträda mer städat och de evinnerliga slagsmålen mellan sågverkare och deras grannar var på avskrivning. De sista fem åren vid verket var rena idyllen, och berusade personer var en sällsynthet. Hela Näsvikens området började bli lugnt, med vissa avsnitt i den omkringliggande bygden gick det ännu rätt livligt till, med ”blypiskaftnar” och revolverskjutning.
På våren 1911 hände dock att revolversalvorna ännu en gång brakade över sågområdet. På natten efter en auktion i Hamre uppstod bråk och en väldig styrka ”utsockningar” m.fl. gick till anfall mot några sågare och bölebor vilka endast hade att retirera. I närheten av sågverket försökte de senare göra motstånd, men övermakten var för stor och enda räddningen var en hastig flykt upp till kasernerna med kulorna vinande om öronen. Trots slagdon och intensiv eldgivning kom igen till större skada, och händelsen blev den sista i sitt slag vid Forsa ångsåg vilken vid jultiden samma år hade tjänat ut sin tid.
Reportagen skrivna av M. KRANTZ.
Avskrift: Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62