Vid Hillens by i Forsa har enligt reportagen följande händelser inträffat.
Reportagen är berättade på Forsamål
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Då den nya tiden kom till Grymtorpet
Hudiksvalls Tidningen 29 augusti 1949
Ekokarta 1956 över Hillens by i Forsa. Det lilla huset intill järnvägen vid Hillensviken, är troligen hållplatsen Hillen.
Man tröskar på Grymtorpet i Hillens by senhösten år 1902.
Fräsande går halmen sin väg genom tröskverket, växlarna dånar och skramlar och trummans brummande och vinande ljud höres vida omkring i nejden. Stundom ryter det gamla verket, liksom i kraft och överdådig styrka, men kvamnar också ibland eller får en klagande kvidande ton, allt eftersom mataren i sin iver för in större eller mindre kornkärvsslingor i dess fruktansvärda gap.
Stödjande sig på två käppar går husets herre, förre soldaten och koklövklipparen Grym omkring och inspekterar. Något deltagande i det egentliga arbetet från hans sida kan inte längre komma ifråga, krokig i ryggen och dålig på benen som han är, ty egentligen har den nya tiderna maskinella underverk gjort sitt inträde på hans fattiga gård. Det är visserligen inte det nyaste på området, den väldiga fotogenmotorn, som nyligen visat sig i bygden, utan Fredriks rätt gamla ångmaskin som ger kraft till den klumpiga stifttröskan, vars svettkrävande vevar man nu sent omsider kunnat lägga åt sidan.
Inte för att det att Grymmen har mycket att tröska, men han vill inte längre vara sämre än bönderna i trakten, som numera helt övergivet körvandringarna för annan modernare och snabbare drivkraft. Fredriks maskinella anordningar var rätt så primitiva. Ångmaskinen saknade bl.a. självverkande regulator och måste ständigt passas för rusning vid tomgång som kunnat få ödesdigra verkningar. Vanlig remöverföring av kraften saknades också. En splitsad tross löpte i skårorna på tvenne kraftiga träskivor överförde drivkraften, men undan gick det, då den gamla ångstånkan både var snabb och försedd med tämligen goda kraftresurser, om den sköttes rätt.
Inne på logen i dammoln och mullrök arbetar ett av 1) Grymmen utvalt trösklag. 2) Grå-Magnus är matare och Sjöbergs-Anna skär upp band. De övriga, som är 3) Smedins-Jonke, Forsbergs-Brita och gubben 4) Brodin, kastar fram kärvar och tar undan säd säd och halm. Skönbergs-Kerste hjälper också till när hon har tid, men är egentligen lejd att biträda Grymm-Brita vid matlagningen. Man är många vid bordet hos Grymmen i dag, och i det annars rätt torftiga huset slår man på efter bästa förmåga.
På eftermiddagen är det ett ganska upprymt sällskap, som bedriver tröskningen. Grymmen har vid middagsbordet bjudit på starkvaror i överkant och inte heller vid aftonmålet snålas det på kaskarna, och han har utlovat ett bättre kvällskalas, om tröskningen blir slutförd, innan dagen gått till ända. Grå-Magnus matar i rasande tempo, skriker och ger order till maskinisten Fredrik om mera fart. Brolin och Smedin drivs på med ovett och hånfulla anmärkningar, medan Forsbergs-Brita och ännu mer den yngre Sjöbergs-Anna skördar idel beröm för sitt arbete.
Grymmen, som själv är bra livad, är med i galoppen och låter stundom son tordönsstämma ljuda över allt larmet.
– Giv akt å skyldra gevär, Magnus! Ryter han. Brolin gör nog sitt i alla tider! Å du ska inte göra däg till för Sjöbergs-Anna, för ja ha sett na göra tecken å åthävor, som ja ha tyda, å te natta ska ho ha Brolin lamässa, å han ä svår mä kvinnfolk å stark som en björn, då han ha ätte ashenik!
Grå-Magnus, som var en av Sjöbergs-Annas ivrigaste uppvaktare, bli inte Grymmen svaret syldig.
– Va i hällskotta skall göbben Brolin hos Sjöberg-Anna å göra? Svara på de Grömmen. Förresten skall jag säga dig en sak, att som i nu tråskar, blir Brolin så trött, innan det blir färdigt, att han måste låna dina käppar, om han ska ta sig hen, gåsse!
Så går man på, skämtande och smågrälande under arbetets livliga gång. Maskinisten Fredrik dock undantagen. Han har visserligen fått flera kaskar än de övriga men deltager ej i den allmänna glädjen. Han har det sannerligen ej heller så lätt. Nyss har han försökt att jaga bort och klå några pojkar, som gjort spratt vid maskinen, men med hans omfångsrika stofthydda är sådant ett lönlöst företag, och nu står han utmattad, flämtande och blänger styggt på en skara nidningar, som åter samlat sig på lämpligt avstånd. Det gäller för Fredrik att ständigt vara på sin vakt, ty än är de framme och rycker upp vedstadsluckan, och än öppnar de utblåsningskranen under vattenståndsglaset. Nu senast, då han som hastigast varit med Grymmen och fått sig en pillerknarkare, hade lymlarna dragit sugslangen ur matarvattentunnan.
Sedan det börjat skymma har Fredriks besök inne hos Grymmen blivit allt tätare, och det senare av så lång beskaffenhet att elden brunnit ut och maskinen börjat sacka efter betänkligt. Grå-Magnus som på grund av dammet och det tilltagande mörkret och en ytterst svag belysning inte kan se, att maskinen övergivets av skötaren, hojtar:
– Sätt fart på snorran, Fredrik! Det här står sannerligen inte rätt till. Har du somnat, gåsse? Det här blir natten, innan vi blir färdiga, å du vad vi lovat Grönnen, gåsse!
Sjöbergs-Anna, som är lika ivrig som Grå-Magnus att få kväll i skaplig tid, snörvlar med i sarkasmerna mot Fredrik men denne hör varken kommandon eller anspelningar. Han sitter i lillkammarn med Grymmen, dåsig av stugvärmen och full av alla kaskar. Glömmande sitt kall riktar han liksom hypnotiserad sina talgiga ögon på Grymmen ur vilkens lavliknande väldiga skäggmassor vråltonar, föreställande sång, framväller och som med sina käppar låtsas spela fiol.
Grymm-Brita och Skönbergs-Kerste, som stökar i köket med den av Grymmen utlovade festmåltiden, vet ingenting om det som händer och sker, och i den kyliga höstkvällen har också ungar och rackarpojkar lämnat gårdsplanen.
Grå-Magnus väsnas och skall just till att ge sig av ut i mörkret för att göra en undersökning, då maskinen börjar öka farten och inom kort arbetar till matarens fulla belåtenhet. Nu blir det andra toner.
– Dä ä bra, Fredrik. Hårra på bara. Dä här är jädrar mitt skal mina tag, Fredrik.
Till sin kvinnliga hjälpreda säger han liksom tröstande och urskuldande maskinisten.
– Du ska se, vi får nog kväller i skaplig tid. Fredrik hade nog bara somnat en liten stund.
Det är emellertid inte Fredriks förtjänst, att maskinen åter arbetar, som skall utan ett par ynglingar, som från sågen kommit på besök och genast fattat situationen. De har vräkt in tjärved i eldstaden och dessutom givit fyren några sprutor olja som extra tillskott och fått fart på maskinen, innan Grå-Magnus hunnit göra sin påtänkta undersökning. På grund av mörkret kunde denne inte se vilken som sysslade vid det fräsande och frustande vidundret ute på gårdsplanen.
De två ynglingarna hade dock inte kommit för att fullborda Grymmens tröskning utan hade helt annat i sinnet. När de såg fältet fritt, började de därför med en del åtgärder, som inom kort skulle göra slut på tröskningen och dessutom försätta ett flertal människor i skräckstämmning.
Men kännedom om ångmaskiners egenskaper belastade de först den gammelmodiga säkerhetsventilen och öppnade ångpådraget för fullt. Sedan trimmades fyren med lämplig tjärved, och om en stund fick talgpannan med cylindersmorningen göra veden sällskap. Med lämpligt drag skedde förbränningen i fyren nästan explosionsartat, och maskinen darrade våldsamt. Då säkerhetsventilen inte kunde blåsa, ökades trycket mycket över det tillåtna, och den hastiga gången blev oroväckande för dem som arbetade vid det tjutande och råmande tröskverket.
– Stopp, Stopp för hällskotta, Fredrik, vrålar Grå-Magnus. Du kör så att det lyser eld i tromman. Det här blir blåa döden, om du inte stannar gåsse.
Även folket på baksidan tröskan uppstiga jämmerrop o skarpa anklagelser mot Fredrik men denne som lugnt sover tillsammans med Grymmen hör intet av jämmer och klagan, och ynglingarna som på betryggande avstånd njuter av det, som de hittills lyckats åstadkomma vågar sig inte mer fram till maskinen utan tar till flykten.
Grå-Magnus och Sjöbergs-Anna som arbetar vid tröskverkets främre ända nära portöppningen, lämnar nu sina poster och rusar fram till maskinen, som de finner övergiven och omvälvd av lågor från eldstadsluckan, sprutande hetvatten och ånga från sprängda eller sönderslagna vattenståndsglas. Hjälplösa och skräckslagna hastar de in till Grymmens och ropar på Fredrik.
Smedins-Jonke, Forsbergs-Brita och gubben Brolin är på sätt och vis innestängda bakom det ursinnigt arbetande och tjutande tröskverket. Kornkärvar ligger packade på båda dess sidor, och man vågar inte tränga sig förbi den så våldsamt roterande skivan med trossen, ej heller de på andra sidan befintliga och dånande kugghjulen. Då lagren går varmt och blårök börjar spira upp från tröskvrket, blir samtliga förfärade och Brolin utbrister:
– Nu äre ell i trosken, å vi kom nog att brinna inne vi. Kan säga hur dä är me Fredrik, som inte kan stannar?
– De va e fråga, svarar Forsbergs-Brita med sträv men något skälvande röst. Han ha förståss söppe sa full mä Grymmen, å nu har han föll inte förmåga att stanna, ase, den.
Smedins-Jonke tycks också vilja säga något, men han skakar så ofantligt, så det han framstammar kan inte uppfattas. Som tur är slår trossen av från skivorna men blir liggande på axlarna och följer fortfarande med i rotationen. Det nästan brinnande tröskverket stannar dock, och faran i form av krevering eller eldsvåda från det hållet är avvärjd. Men nu börjar det hända stora ting. Befriad från tröskverket ökar maskinen ytterligare hastigheten. Och ljudet från den är hemskt och olycksbådande. Som förstelnande står tre innestängda kvar bakom verket, stirrande ut i mörkret, där en och annan eldslåga för ett ögonblick belyser en del av den till sin undergång dömda ångmaskinen.
Bom! Bom! Någonting studsar med oerhörd kraft mot väggen inne på logen, ändrar inriktning och går ut genom taket. Det hörs som ett kanonskott.
– Herre je. Va äre som händer å sker, skriker Brolin utom sig av förskräckelse.
Dä brännvines skull, å straffe för synn å elände, profeterar Forsbergs-Brita och fortsätter: Dä ä nog högre makter mä i spele å de komme nog att hända de som varre är.
– Äre inte nog mä att vi vurste bombardera? Frågar Brolin med förtrytelse och räddhåga i rösten. Varsken ja eller Smedin är full, å vi ha arbetta å legge i hela aftan, å du Brita ha ju inte täjje mer än ett spessglas för magknipe ditt, så inte vett ja…
Längre kom inte Brodin i sitt försvarstal. Man ser inte vad som händer, då lyktan slocknat vid stöten i väggen, men det känns som om golvet ger vika under deras fötter, och man förstår att det är tröskverket, som brakade och med stort buller ger sig av genom logporten ute på gården. Därute i mörkret flammar det plötsligt till och brakar på nytt. Så synes ännu en eldsflamma, och en hård knall följer, varefter ett fasansfullt vrål begynner och heta ångmoln slår in på logen. Brolin och Forsbergs-Anna har fått nog. Besinningslöst äntrar de halmbingen och gräver sig ner och gömmer sig i väntan på flera smällar och hemska händelser. Smedin, som ligger maktlös på loggolvet lämnar de i sticket, men de hör hur det bubblar och förstår vad som sker i det fördolda.
Det hemska som hända, skall i korthet förklaras. Kanonskottet var ångmaskinens balanshjul, som på grund av den ursinniga rotationen lämnade sin axel och gick in på logen och genom taket. Tröskverkets underliga beteende berodde på att trossen, som låg innanför skivorna hakade fast på maskinens axel o. hastigt vindade ut ur det, varvid maskinen slogs omkull och skorstenen bröts loss. Därav det första braket och eldsflamman. Vid stöten mot marken kastades även eldsstadsluckan upp, och säkerhetsventilen som kom ur funktion slets bort med sitt fäste, därav än mera eldsljus och den skarpa knallen. Vrålet var den högtryckta ångmaskinens utgång.
Inkommen till Grymmens hade Sjöbergs-Anna kungjort för de i köket stökande kvinnorna om den omedelbara faran och skyndat sig ut tillsammans med dem. I lillkammaren lyckades Grå-Magnus få liv i Fredrik o. föra honom med sig ut till den fasansfulla syn som den av eld och ånga kringvärvda och i vansinnig rusgång varande maskinen utgjorde. Grymmen måste man lämna inne, då han inte lämna soffan utan endast pratade tok och slog omkring sig med käpparna.
Bakom källar-kullen tryckte nu Grå-Magnus, tillsammans med kvinnorna i väntan på den slutliga katastrofen som måste komma då pannansprängdes på grund av den torrkokning, eller maskinen slets sönder av annan orsak. I ångmolnet skymtades Fredrik irrande omkring likgiltig för faran och döv för alla varningar.
Efter den omtalade sista smällen och sedan den värsta ångrusningen förtonat rusar Grå-Magnus fram för att rekognoscera. Fredrik är i livet och struttar fortfarande omkring svärjande och mumlande obegripliga ramsor, men från logen hörs intet tecken till liv. Efter påtryckningar från Grym-Brita och Skönbergs-Kerste tar slutligen Grå-Magnus mod till sig och går in på logen och utropar med karsk röst:
– År det någon som är död?
– Brita å jag lev å ä hälbrägda, svarar Brolin från halmbingen. Vi har göma oss i halmen, då vi ana stt det skulle komma flere sköt å elände, men iv vät inet hur dä ä mä Smedin. Hna sånk hop han då troskvarke bar i väg, raporterar Brolin vidare.
Även Smedin-Jonke var till det yttre oskadad, men i bedrövligt och nesligt tillstånd. Med lite välvillig hjälp av kvinnfolken och ett par gamla byxor efter Grymmen kunde även han avtåga till hemorten Tomta, eskorterad av Grå-Magnus, som på grund av omständigheterna måste uppskjuta sin nattliga samvaro med Sjöbergs-Anna.
Om ett par dagar är spåren efter dessa förargliga händelser på Grymtorpet borta. Fredrik har kört bort sin illa tilltygade ångmaskin, men inne på logen brummar ånyo den likaledes svårt åtgångna men nödtorftigt reparerade stifttröskan. Grymmens kvarvarande kornkärvar tröskas, men verket drivs inte längre med maskinkraft. Vid den ena veven svettas Brolin och Jonke Smedin, vid den andra som sig bör, Grå-Magnus och Sjöbergs-Anna. Forsbergs-Brita matar och skär upp band, och Skönbergs-Kerste och Grymmen själv tar undan. Ingen sup eller kask livar gubbarnas sinnen. Åtlydande materskans sträva röst strävar de likt slavar vid vevarna. Inne i stugan ligger Grymmen filosoferande över den nya tidens storslagna men dock tydligen farliga påhitt.
Då Grymmen åkte ”skinnkälka” på barmark
Hudiksvalls Tidningen 31 augusti 1951
Grymmen hade företagit en stadsresa i syfte att tillhandla sig ingredienser till kreatursmedicin, droppar till käringen samt en del annat, vilket huvudsakligen bestod av ett visst kvantum tiodubbelrenat för hans egen kropp och själs behov.
Då han om aftonen steg av tåget vid hembyns hållplats var han visserligen glad och livad men de dåliga benen voro osäkrare än vanligt. Grymtorpet låg högt upp i byn och vägen i sin helhet var en stark motlut. Från anhalten vid Hillensviken, till nedre Hillensvägen ledde en usel ”gadd” och så vida inte Grymmen ville ta vägen förbi Klang-Pelles eller runt Brolins-kullen åt kolarkasernen och den vägen upp i byn kunde han spänna iväg efter dikesrenen över ”sörgårdstäkterna” och fortsätta över Grymsveden där stigen var oländig men gen.
Sommartid tog aldrig Grymmen dessa omvägar, och denna gång käppar han sig som vanligt uppför brantbacken mot Brolins, där han hos sin gamle vän och fiskekamrat tänker vederkvicka sig med vila, och skrävliga historier från fornstora dagar om livet på läger och skog och på sjö, och eftersom han nu t.o.m. var försedd med fludium, kunde han bjuda på ”starst”.
En flock barn som begapat det nyss förbipasserade tåget fick plötsligt annat att intressera sig för då de sågo Grymmen mödosamt kämpa sig uppför den slingrande stigen intill den höga skärningen som brant sluttade mot järnvägen. Med förväntansfulla flickar väntade de att den gamle ofärdige soldaten skulle ramla och trilla utför slänten, men då ingenting särskilt hände gåvo de luft åt sitt missnöje i begabbelse och hånfulla skratt. Grymen var ingen grinvarg, men ett förmaningstal måste han dock hålla till barnen.
– Barn och spenabarn! Hören å anammen va ja sägen eder! Dundrade han högtidligt och fortsatte:
– Reten inte Grymmen te vrede å förtrytelse! Han ä starsk å fali varre å kan uppsluke menlöse bar i alles åsyn å slit å vri ov dom hugge, men nu ä ja go’sia å livad i alle vär, å hänne få I pösa mä kardemällan, frukter ån bärkarivlar såm ha vuxe i varmländren borsti Afrika.
Efter denna svada tog han upp en försvarlig men blöt och slaskig påse ur sin oformliga rockficka och slungade den till de misstänksamma barnen och röt:
– Skifta detta mellan eder! Grymmen knallade sig iväg medan barnen inspekterade den solkiga gåvan som betraktades med misstro. Nog för att flera av barnen voro sugna på något gott men de visste att Grymmen brukade ”göra ner sig” då han var i de glada tagen, och man kunde ju aldrig veta. Då påsen till sist öppnades och innehållet befanns utgöra en blandning av mosade rödvinbär, pepparnötter och billiga karameller (s.k. sirapsknölar) anade man det värsta, och påsen bortslängdes under samfällda rop om att Grymmen ”kackat i pösan”.
Omedveten om barnens otacksamhet vandrade Grymmen vidare, och när Brolin uppenbarade sig för hans ögon, arbetande i en trädgårdstäppa, illhojtade han:
– Skyllra gevär, före detta storhandlarn! Ge fanken å jädringen i befruktelser på trä å jol gåssekär! Här kommer Grymmen i hela sitt majestät å täntje bju på långsupar å pilleknarkare tå tiedubbelrena från lillkaggen i väska movätta! Och började därefter sjunga en visa som Brolin hatade både till sitt yttre och innersta:
– ”Hä va en gång tre judar som reste i ballong, ballong, ballong”, Hä va…” Längre kom inte Grymmen i sin sång, ty Brolin var nykter och borta från ”perioden” och ogillade på det högsta kamratens uppträdande.
– Häv häjja da! Rev han i. Ja ska arbeta å vill’int ha nå starst. Ge däg åv mesamma å gå’int å åbätja då henne! Förräxten sett dom å vänta på däg borstifrån Narsta, så du gette skynna däg. Hä ä nå ko som hölle på å krevera, löd Brolin för att få Grymmen att ge sig av.
Jaså, du exmentere inte ta däg en knaber mä Grymmen. Nu ha du nog vurste klen på nå vis din skettstövel, men ajö mädda! Ja knalla ma oppi hagan å ta ma en jamare inna ja gå vidare å gör oppställning inför bonnklonsar borsti Nansta som inte begrip nnå tå invärtes kosjukdomar utan båva å darra för’n kreaturlige döer. Jo, Jo. Penninga halp in’t alle gånger muttrade Grymmen och paltade iväg mot blötsveden som bar hans namn. Kommen dit satte han sig på en sten, tog sig en jamare och viftade med kaggen mot Brolinsgården.
Bolinska gården i Hillens by med handelsboden till vänster. Mannen närmast butiksbyggnaden är
handlaren L. P. Brodin. Foto 1903.
– Skål, fattige storhandlare Brolin som ä tvinga te arbetta å möas! Tje hej, sa Brax-Lena! Här satt Grymmen i dodan ro å välmåga, men nu gett ja ge ma sta å lyssna te rikbönrens klagoviser å bedrövelse mä kräka.
Grymmen kom inte långt förrän han trampade ned i ett vattenhål och låg där pladask. Han gastade väldeliga och slog med sina käppar men kunde inte ta sig upp. Kroppen var för tung och benen för svaga. Grym-Brita som iakttagit sin makes rörelser från gårdstunet, förstod att någonting hänt då hon hörde gormet nerifrån blötsvedjan och hastade dit.
– Fyllsvin å fyllas! Började hon sin predikan. Du legg henne nu ditt ormens elänne å brännvinsdåre. Nog äre uselst! Va ha du mellesine å dröppan som ja skecka efte mädda? Rämjade hon.
Mellesin å dröppan at däg Brit? Hä ha ja levanes glömt borst, men hur äre mä nanstabona som sett å vänta på hjälp mä sjukkraka?
– Nu har du fått delerium Grymmen! Du tör fell se djur å orma å, liksom Stobb-Janken, Granaten å Jonke-Tomta då dom å som värstens täntje ja. Hä bli fäll så ja måste be bror men få in da på nå hospital te sistens. Hä finns inge nanstabor som ha fräga ätter däg i denna dag, kom ihåg hä! Skria Grymma i full ilska.
– Ja ha inte delireum ja Brita, å se inte nå mer djur än däg, hur dä än kan vare mä nanstabona! Du gorme å komdere som lyttnant Molén på Mohea, fast du är sväre minre, å du predike som bror din i körska fast’n han ä då mildare på måle än du ditt harvträ! Råmade Grymmen.
Frisk-Per-Erik som kom gående efter nedre Hillensvägen hörde oväsen och hårda ord från Grymmsvehållet. Han anade visserligen hur det stod till och att hjälp var av nöden, men det fanns ingen möjlighet för honom att ensam att få hem den rätt storväxte Grymmen, och därför sökte han upp Brolin för att skaffa förstärkning, – stegade in, hälsade och förklarade.
– Goafton Brolin! Ja tro vi gett sta å se ätte hur dä stå tell borsti Grymhagen. Ja höre att Grymmen gårme å gasta rent å okrestlit å Grymma ä mä ho å, ska du tro, å gräle pån så ohärrans så då måste ha hänt ena olycka. Kanske Grymmen komme i nå vattengöl å brötte surbena tåssa. Få tag på en tögänna så gå vi dit å se at.
Brolin hade ingen lämplig tågända till hands, men tog med sig en ganska lång kätting, och inom kort var räddningsexpeditionen framme vid olycksplatsen där Grym-Brita förgäves sökte få sin herre och man på benen.
– Låten ligga Brita, kommenderade Per-Erik och tillade:
– Vi ska si at sån inte brötte bena, å sän ska Grymmen få åka skinnkälka hokke han vill eller inte. Ta rea på väska du Brita så sköte vi de ara göremåla.
Sedan undersökningen visat att Grymmens lemmar voro hela, slogs kättingen runt omkring honom under armarna med snaran på underkant så att huvudet lyftes under dragningen, och därefter började transporten trots Grymmens protester och ovettigheter. Det gick både tungt och långsamt att kryssa mellan stennarna uppför branten, men med två mäns och en kvinnas kraft slosade han med, och drogs, trots han vilda skrän, ända in i köket där han vräktes i den utbäddade sängen.
– Svinpälsar å mördare! Nu har ni närapå täje live tå Grymmen, fähunnar, å hä harme ma varst att käringase va mä på galoppen men hä kvitte för nu känne ja att ja ska dö! Rosslade Grymmen och blängde argt på sina hjälpare.
– Du ska inte vara ovettig på oss du Grymmen som ha släpe å dräjje på kadavre ditt, å möas Att få däg i sänga där du lell bättre än i blöthälja nepå svea, men äre så du vill tebaks så gåre lättare att fåda dit, svarade 5) Frisk-Per-Erik indignerad.
– Ja mene inte nå ila pojka! Men hä va de värsta ja genomlevva jämmerdal. Å tack för skjussen. Hä va re reläle tag! Å du Brita ska häv på kaffepanna så vi få oss nå godelige kaskblanningar! Ja du stirre, men ja höll på ta igen ma å vill fröjdas tå live
Handlarens trädgård plundrades
Hudiksvalls Tidningen 22 december 1949
Sedan handlaren L.P. Brolin avvecklat sin handelsrörelse i Strömbacka och vid Hamre sluss, flyttade han till butiken vid huvudgården i Hillsta by, Forsa. Sedan den egentliga diversehandeln upphört även där, sysslade Brolin huvudsakligen med trädgårdsskötsel. Det var för länge sedan slut med glansdagarna men han redde sig. En smula affärer i det fördolda pågick visserligen men det var genom träget arbete i egna och andras trädgårdar, samt fiske med ryssjor och nät han livnärde sig.
Sina trädgårdar och grönsaksland ansade han väl och de gav i gengäld en betydande avkastning. Stora mängder grönsaker, blommor och trädgårds bär försåldes varje sommar i staden tillika med härlig och synnerligen tidig färskpotatis, vilken Brolin liksom var specialist på. Men det fanns ormar i paradiset. Tjuvar huserade så fort det började skymma om kvällarna. Nu var tiden inne för Brolin att gå vakt, och stundom ekade skotten från hans grovkalibriga mynningsladdare i stilla sommarnätter. Trädgårdsområdet var stort och bärbuskar, fruktträd och jordgubbstäppor lågo spridda. Massan av buskar och enorma syrenhäckar gjorde det lätt för tjuvarna att gömma sig och Brolin kunde inte vara med överallt, och ej heller gå vakt hela nätterna. Största skadan gjordes om höstarna då äppelträden och rotfruktslanden plundrades.
Tjuvarna syntes i glaset
En höst strax efter sekelskiftet skattades rotfruktslanden ovanligt kraftigt gång efter annan. Brolins dotter, vilken som gift bodde i gården och dessutom vid den tiden var den verkliga ägaren av stället, gick då till Olle på Skogen, för att om möjligt erhålla hjälp. Olle lovade att det skulle bli slut med stölderna och den hjälpsökande fick själv i glaset skåda två som förövat stölderna, en man och en kvinna, vilka egendomligt nog bodde rätt långt från stöldplatsen. Hon fick besked att tilllsäga Brolin att han skulle begiva sig till ett visst avsnitt på ägan en viss dag vid ljusningen. Det var gruvsamt för Brolin att begiva sig ut till det anvisade området, men han var tillsagd att lyd om det skulle bli någon ändring, och dotterns syn i glaset var honom ännu förborgad.
Tjuvarna fastnaglade i rotfruktslanden
Kommen till platsen får Brolin till sin häpnat se ett par av honom kända personer – en man och en kvinna – stå helt stilla liksom fastnaglade i rotfruktslandet intill sina fyllda säckar. Ingen sade något, men kuslig till mods skyndade Brolin därifrån. Hur den andra parten kände det vid åsynen av den de bestulet, eller under den tid de stått låsta vid sina säckar i nattens mörker och ljusan dag vet ingen. Enligt avtal med Olle på Skogen fick ingenting talas om saken för utomstående, och inte heller åtal väckas mot de två som förövat stölderna. De hade fått tillräckligt straff, och Brolin fick ha sina rotland i fred efter den betan.
Fisketuren till Ofärne
Hudiksvalls Tidningen odaterat reportage
Gubben Brolin och hans granne Grymmen hade ett starkt gemensamt drag då de båda var naturälskare i högsta grad och i yngre dagar vistats mycket i skog och på sjö där de framgångsrikt bedrivit jakt och fiske. För Grymmens del var det på grund av ålder och dåliga ben sedan länge slut med jakten, och Brolin sköt just inte mer än saltskott efter äppeltjuvar vid den tid här är fråga om. Att resonera om flydda dagars dåd och bravader i jaktmarkerna gick dock för sig och var liksom ett av gubbens livselixir. Brolin förtäljde mest om sin ungdoms dagar då han levde som fiskare vid enångerskusten där han sköt säl, och om de tider han var med om att fälla storvilt i sin födelsesockens urskogstrakter, medan Grymmen pläderade om tjuvskytte och mästerskott vid myrhalsar och djupskog i Forsa.
Var gubbarna i pickalurven blev samtalet ofta högljutt. Grymmen larmade förfärligt då han ljög och bedyrade om otroliga äventyr, medan Brolin, som hade sinne för realiteter, berättade sakligt och lugnt. Stundom tvingades han dock till högröstad kritik mot sin kamrats fruktansvärda lögnhistorier om upplevelser i skogarna, vilka hopblandades med lika sannfärdiga skildringar från soldattiden på Mohed. Brolins protester verkade för övrigt stimulerande på Grymmen, och att hejda den gamle soldatens oratoriska framfart, då han var livad, tillhörde det omöjliga.
Om och gubbarna måst upphöra med jakten, så hade de emellertid inte lagt av med fisket. Visserligen strävade sig Grymmen fram med tillhjälp av tvenne käppar och kunde för den skull inte gärna begiva sig ut på vattnen ensam, men då Brylin, som mången gång under årens lopp följt honom till såväl närmare som fjärmare sjödrag och skogstjärnar ännu var en flink och ivrig fiskare så behövde han inte sakna sällskap. Visst gick det sakta för Grymmen att färdas men han var stark i armarna och kunde han blott komma i en eka så gjorde han nytta som roddkarl. I egenskap av kretursdoktor, koklövklippare och iledställare, färdades han ganska långt, och kunde t.o.m. återfinnas på vägar och stigar utanför hemsocknen, energiskt käppande sig fram med den stora klövtången dinglande på den håriga halsbaken.
Fisketurerna till avlägsnare vatten blev allt glesare med åren, men gubbarna längtade ständigt till Hansebodarne och Ofärnesjöarna, i synnerhet till sistnämnda fiskrika vatten där de fordom varit så många gånger med goda fångstresultat. Men det var inte enbart tanken till fisket som livade deras sinnen och gav längtan, ty båda hade ögon för naturens skönhet som vid Ofärne fanns att tillgå i rikligt mått, och det den tiden på gammaldags vis pågående fäbodlivet tjusade nog också gubbarna. En dag blev det alltså bestämt att Ofärne skulle besökas, kosta vad det ville, och fiska skulle man ännu en gång i de kära sjöarna. Men denna gång skulle de inte palta o. gå. Nej, nu var det fråga om att åka som bönder och annat storfolk, och slippa släpa på redskap samt förning, Klang-Pelle, en bonde i Hillens by, hade ställt sig till gubbarnas förfogande med häst och åkdon och man skulle logera i hans stuga på vallen, så nu var det ingen nöd och ingen möda väntade på färden till det efterlängtade paradiset mellan Storberget och Vallåsarna.
Klang-Pelle var Brolins verklige vän och beskyddare. De vore ofta tillsammans och under sina ”perioder” kalasade de ilag i frid och sämja. Oväsen eller bråk dem emellan förekom aldrig. Klang-Pelle var filosofiskt lagd och talade ofta liksom i gåtor, var välvillig och humoristisk, men vid ett visst stadium såg han syner och talade engelska. Det språkades visserligen om att han som hastigast varit över till Amerika någon gång, men över denna odyssé låg väl ett töcken. Så vidare roliga dagar hade han inte, då hans hustru långa tider var sinnessvag och levde i sin egen värld bland onda andar, demoner och andra förfärligheter.
Äntligen kom färd dagen med en strålande klar morgon. Brolin var den förste som anlände till Klang-gården. Nästan allt vad han hade i klädväg härstammade från hans storhetstid, då han var socknens förnämste handlare, och denna dag var han skrudad i skarphatt, skörtrock och gammaldags finstövlar, tvärhuggna vid tårna samt med höga smala klackar. Hela dressen skiftade i obestämda färger på grund av sin ålder, men gav dock aning om forna dagars elegans. Brolin sysslade med näten och Klang-Pelle höll på att spänna för då Grymmen uppenbarade sig inför dem. Han kom klivande barfota, stödd på sina käppar, men humöret var prima. Hans oformliga pantalonger liknade mest en färgkarta, pålappade som de voro med otaliga tygbitar i kulörer och hans lekamen i övrigt befanns höljd med en utsliten solkig fårskinnsrock. På det ett vildväxt granlavsliknande skägg och tovhår insnärjda huvudet tronade resterna av en urgammal rävskinnsmössa, och vid sidan dinglande en råttgngen jaktväska, tunn och eländig, ty provianten var ringa till både mängd och beskaffenhet och bestod av några kallpotatisar, salt och ett par tre kakor hårdbröd. Men Grymmen var uppspelt inför det väntade äventyrat och vrålade glatt.
– Guss fre, å go möran! Dä va då jädringen Brolin! Tänkte du sta å fria ätte so du täjje pådda finkläja? Ja vågant sätt påma kökskläjja ja för Grymma. Ho va rent å ovettig ho på möran å kalla mäg tokdåre å gammbruse som skulle te bovalen fast ja va utgammal å på slute. Ha ni hörst på maken tocka ena, men se svartsjuka den ä en krämpa hä tå varsta sorten.
Brolin skulle just till att svara då gårdsdörren stöttes upp och Klang-Magga visade sig. Hon blängde ilsket på de två männen och skrek.
– Vik hädan i onden barn och satans skepnader! Här kan I intet att skaffa!
– Tyst på momangen käring! Röt Grymmen. Ja ä en gammal korpral å kronan kär, å Brolin ä känd i ale skiften sen han va storhandelsman å hade låer fulla å penninga, så inte ä vi nå hin ondes skepnader å beläta som du lev mä. Å nu ska vi te Ofane å fiska storjädder å abörerklånser sen kom te bli varre än de varste djuråbäkensfantasifoster du nossin drömt om.
– Ondens barn! Bå Pelle å I ska förgås, å den I tillhörer ska antvarda ere kroppar i yttersta mörkre. Tvi! Tvi för den lede! Skrek Magga och stängde dörren med en smäll.
– Hassehunnane! Ett sånt elände att höra, tåckenden profetier å spådomar! De känns liksom bävsamt i bröste å en kan aldrig vetta, jämrade sig Brolin, men ingen låtsades höra hans klagan.
Klang-Pelle körde nu fram, och sedan redskapen ilastats och Grymmen med kamraternas hjälp placerats baktill i vagnen begynte färden. Klang-Pelle var ingen fortkörare i vanliga fall, men denna gång gick det undan efter bygatan. Forsbergs-Brita som stått på lur och bevittnat avfärden ruskade på huvudet och spottade efter det bortilande sällskapet. Inkommen rapporterade hon sakligt för
5) Per-Erik.
– Hä bar åv nu mä Pelle å dom are gåbbtjaskane den te Ofane, å tokkörde gjorde dom som elen vare lös. Dom var nog branog ankommensyndastraffa den, å va de anbelange Grymme-token så lågen som e kreatur han baki vagna. Nog äre bå synn å skamm!
– Nu ä du på sia om sanninga käring! Fräste Per-Erik tillbaka. Du fantisere å beljur din nästa kvinna, förutan alle4anre dolda synder. Dom hade inte en dröpa starst i kvällstes nä ja va ute å rekognoscera i terrängen.
– Den här gången ha dom lura däg Per-Erik, å bra va fel hä, ty annars hade du nog legge lammä Grymmen i vagna å toka däg. I ha passe bra tesamman ni som å lika ståtlig å krömplingar bägge två! svarade Brita i frän ton.
De tre Ofärnefararna voro spiknyktra och Grymmens egendomliga åk ställning hade sin giltiga orsak. På grund av de dåliga benen ville han helst sitta på botten i vagnslådan, där han nu glad och kvavt vräkte sig på hästtäcken och hudar med ryggen stödd mot en väl stoppad hösäck.
Fortkörningen genom byn var en Klang-Pelle nyck, och genom hillenskogen och Sörbygden gick resan i lugnare tempo. Gubbarna njöto av naturens härlighet ty luften var mättad med värme och ljuvlig doft från blommande ängar, och i skogssnår och lövlundar höllo fåglarna konsert. Både Klang-Pelle och Brolin var tystlåtna medan Grymmen gormade och primäre, och då de vid Hillsta mötte Jonke i Hoga, som skulle till staden, men vid omkörningen, sin vana trogen, kastade skitord åt de tre fredliga männen, blev den gamle soldaten som gav svar.
– Varnte så stinn du rikbonne! Du ha skette i byxan förr du, å komme te görat i dag å inna du kom hem dynjorm. Efter detta obetydliga intermezzo gick färden i frid och sämja. ”Pontus” hade det strävsamt uppför de sandiga backarna på ofärnevägen men både Brolin och Klang-Pelle lättade hans tungdragna lass genom att gå de värsta bitarna.
Vid ”Klara-källan” kommenderade Grymmen ”halt”.
– Vila vid denna källa! Röt han, och fortsatte: Låt oss vår frukost framställa fast vi varken har nå beckasiner eller pimpinella, som Belman song om. Å du Brolin, fly mäg en slurk vatten! Ty si jag törstar, å näverskopa ligg ve källa ho som hä ä granris kreng alldelens som i gammeltin.
Sedan gubbarna slagit sig ner i grönskan började de rota i sina väskor efter föda. Brolin fick fram röströmming och hårdbröd, medan Grymmen tärde kallpotatis som han doppade i salt. Till deras förvåning halade deras kamrat fram en fårbog och ett stort fläsksjok av rågbullar, smör å flera slofetsillar.
– Vrok ner kallpären å röströmming i pösan ere! Nu ska ni äta tå de ja ha mämma, å ja kan tell å mä bju på långsup om de behages, brummade Klang-Pelle och såg finurlig ut då han till sist framvisade en enkannskagge för sina häpna färdkamrater, varefter han räckte den till Grymmen.
– Gu signe däg! Du ha de rätta sinnelag Pelle, men ja tro ja dåne då de se kaggan! Vrålade Grymmen och tillade; No för att ja tyttje ja höre nån kagge som tale från nattsätjen din, men ja tänkte dä va inbillninga å såndäre hallukationer di kaler, men skål å tack för ljuvligheta.
Grymmen drack oroväckande länge med kaggens pip instycken i sitt lurviga skägg. Klang-Pelle flinade medan Brolin blev ängslig och utbrast:
– Vork int idda så förhärdat din tomhals! Du kan ju int njuta bena nå nä du ä söppen, å vi ska ju ut mä vonena nä vi kom fram te vallen! Å förräxten äre osnaskle te sekle sånna på kaggan.
– Frukta inte du lilla jord! Dä bli märg i bena tå brännvine! Du larme omä fiske gåsse. Ta däg en rektigan sup du å sett int mä ängslan i hjärta å njura å grunna på spådomar som bara va luft å tokerier i alle skiften. Hör va fågla spele å bröms å humla surre. Vi ska fiske Brolin, men nu ska vi gläd åt live å ha rolen, å ja känne på ma ja gåsse att ja måste te nå kvinnfolk nä vi komme fram.
Ja känne ena som ja tro ä på Nyvallen å ja tänkte staka ma dit i kvällninga. Hä va länge sen ja lå mä nå bopiga, orerade Grymmen som började bli livad. Brolin protesterade och smågrälade, men Klang-Pelle hade trevligt och låtsades hålla med Grymmen i all galenskap. Sedan man ätit och kaggen ett par gånger gått runt laget kom tid för uppbrott och snart lunkade ”Pontus” mot slutmålet.
I den långsluttande backen mot vallen blev den annars så lugna hästen skrämd på något sätt, genom insektstygn eller oknytt, och satte i sken. Farten var ursinnig och än gick vagnen på två hjul, än på fyra och stundom liksom flög fram. Klang-Pelle höll igen allt vad han kunde, men att få stopp på Pontus var omöjligt. Då vagnen gjorde ett storhopp kastades Grymmen ur, medan de två andra klamrade sig fast vid sittbrädan i svindlande fart fortsatte mot sitt öde. Nere vid bron över bäcken mellan Ofärnesjöarna och Lillsjön kom slutkatastrofen. Med ett brak slungades vagnen ut i bäcken och den befriade hästen fortsatte sitt vilda sken mot vallen. Klang-Pelle hamnade i ett buskage intill bäckens andra strand och Brolin gjorde en blixtsnabb dykning mot bäckens dyiga botten. Det bubblade och liksom kokade men snart stod han dock upprätt med vattnet till midjan, dyig och eländig, förvirrat tittande sig omkring under det att ena handen famlade över en försvarlig bula i flinten, som hade haft känning av en bottensten. Brolins första redige handling av att rädda Klang-Pelles matsäck som ensam och övergiven flöt omkring på vattnet med sitt dyrbara innehåll.
– Ja ana de sulle hänna nå olycka! Magga hade kanse rätt ho då ho spådde dö å pina. Kan säga om Grymmen å Pelle ha sluta jordevandringa nu, åck, åck, åck, å va i friden ha tajje väjjen norst! Klagade Brolin i sin ensamhet ty ingen syntes till, o. uppe vid vallen hade ingen lagt märke till den skenande hästen.
– Whom do you ask for? I am stranger here! Do you understand me? Lät det doft från buskarna vid olycksplatsen.
– Herre jedrans! De ä Klang-Pelle som tale engelska. Då leve han, skrek Brolin och trängde skyndsamt in i buskaget för att bistå sin gode vän som låg där sönderriven och blodig i ansiktet.
– Äre du Brolin som ha komme te Amerika? Do you speak English? Drillade han.
– Låt bli å toktala Pelle!
Hästen ha skena å bå vagna å du å ja hamna hittans i bäcken ve Ofane. Du ha släjje hugge å blevve oredi, men ja ha bärga kaggan så du ska få en sup så du klarne.
Klang-Pelle hade inga allvarsammare skador, och kvicknade snart till så pass att han tillsammans med Brolin kunde göra efterforskning efter Grymmen. De funne denne liggande i mossan på sidan av vägen i halva backen. Mosstäcket hade mildrat stöten vid fallet och den gamle soldaten levde men dunsen hade gjort honom omtöcknad och maktlös.
– Ho äst i som tale? Ha I hamna i samma födörrmelsa som Grymmen? De döne å bullre å bliste, å ja ser stjernen, soler å måner å gestalter i dä oändliga. Kamraterna försökte resa upp Grymmen men han kunde inte stå på benen. Klang-Pelle linkade sig tillbaks till vallen för att skaffa rätt på hästen och sedan en sela samt en gammal hösläda anskaffadats kunde även Grymmen transporteras till vallstugan där han egendomligt nog rätt snart krya på sig. Något fiske blev det inte, ty sedan åkdonet som låg i bäcken bärgats och försetts med ett par skakler som fanns i reserv vid bostugan var man nöjd, och mogen för medicinering. Pontus tjurades på bete, och därefter satte man igång med kaskdrickning och diskussioner över den högst vådliga skenfärdens alla detaljer i vilket Grymmen livligt deltog till dess han vid midmattstid inslumrade under utövande av oljud som skulle föreställa sång. Dagen efter blev fylld av allehanda smärtor till såväl kropp som själ, och närvaron vid den efterlängtande Ofärnevallen gav ingalunda några glädjekänslor. Näten hade trasats sönder vid olyckstillfället, och man gruvade sig för återfärden. Klang-Pelles kläder voro sönderrivna och ansiktet liknade ett blodigt köttstycke. Brolins elegans liknade mest uslaste paltor, skrynkliga och nersmorda med dy och gyttja som de voro, och Grymmen låg där åter skrubbad på näsan och liksom förlamad i benen.
Först när sommarnattens skymning ånyo lägrade sig över den fagra vallen vågade sig gubbarna ut för att anträda återfärden till hembyn, och med sorg i sinnet och mörkret i sina hjärtan lämnade Brolin och Grymmen det kära Ofärne för allra sista gången.
Gamla pliten Bäckström i Hillen
Hudiksvalls Tidningen odaterat reportage
Med aftontåget kom gubben 6) Bäckström från staden i sällskap med en till synes distingerad herreman klädd i bonjour, blixtrande pincenés och spatserkäpp med silverkrycka. Den halvelegante mannen påstods vara advokat, av vilka det fanns legio den tiden, men han talade vårdat och lugnt i förhållande till Bäckströms skroderande och skränande skrävel. Båda voro i ”gungan” och medförde rätt stinna väskor vars innehåll skulle förljuva de två gamla vännernas samvaro i lantlig miljö i Hillens by där Bäckström slagit sig ned på gamla dar.
På kvällssidan,
sutto de båda herrarna bänkade vid ett bord på det lövträdsomslutna källarkullen i parken vid den gård Bäckström med fru bebodde. På bordet framför dem fanns både mat och dryck, där dock den sistnämnda varan dominerade. Förutom brännvin och öl hade båda konjak och punsch serverats i helliters kvantum, och t.o.m. en så ovanlig dryck som Jamaicarom fanns med i batteriet som framställts på trädgårdsbordet. Att stämningen steg allt efter som tiden led är givet, ty det skålades villigt, och mellan allt tackande, prisande och smackande, drogs historier och bedrifter fram ur minnenas värld. Advokaten skröt och bröstade sig över lyckad advokatyr, medan Bäckström, sin vana trogen, höll lovtal över nejdens storslagna skönhet, och prisade sig lycklig med sin lantliga tillvaro, medan vännen höll mera på stadens välsignelser.
– Ja du min käre vän! Dä ä allt skönt att få leva i detta paradisets lustgård å vistes i guss underbare natur ve hillensvikas stränder! Utropa Bäckström patetiskt vid en paus mellan groggarna.
– Mja, låt så vara, låt så vara kära bror! Men du har inga uppdrag numera som binder dig vid staden. Annat är det med mig som är överhopad med uppdrag och städse måste hava kontakt med människorna i stadsvimlet. Det duger inte för mig att sitta och kura på bondlandet, svarade advokaten något högdraget, och fortsätter.
– För övrigt föresvävar det mig att under den mörkare årstiden måste kännas otryggt på en sådan här plats, utan tillförlitlig ordningsmakt och bland ociviliserade individer. Man hör ju så ofta om slagsmål och andra rysligheter från denna nejd!
– Va fan säjjeru bror! Skränar Bäckström. Tro du inte ja ha till å stå i mä fast ja bor i Hillen? Jo så gu ta mej, ha ja inte dä! Fölke häromkring kan rakt ta ner en ståckare mä sin tannavärk, å ja få arbete mä många söm en slav bå da å nätter. Å sen ha ja all skrivninga mä bouppteckninger å utredninger tå alla slag, å penga tjänte ja lika möcke som i stan, å mera till. Å här håppe inge halte löss å buser sen polisman Bäckström kom te trakten å börje ränse blann ogräse! Visst vare fali här i desse fagre nejder, dä måste erkännes, men nu förbanne mej äre tyst å lytter, å i mitt sällskap kan du känna dig like trygg som du en gång va i mors sköte, skrävlade den lille spänstige, men dock ganska räddhågade mannen.
– Ja, ja kära bror, det var ju roligt att höra dig fått bukt med sällarna här uppe men jag visste inte att du var anställd som polisman i dessa vilda trakter. Tillåt mig gratulera din framgång, utlät sig advokaten, slog upp i glasen och skålade med Bäckström som var nöjd berömmet och med anledning därav inhiberade vidare skrävel om sin polisverksamhet som var lika med noll.
Under kordial samvaro,
fortsatte festen som emellertid nalkas sin höjdpunkt. Man har börjat med punschen och lilla rara frun ilar med kaffepannan tätt som ofta över trädgårdsgången. Bäckström njuter, visslar och sjunger, och advokaten, som tappat bort sin konstlade värdighet faller in i sången med sin rostiga stämma.
På den gamla övre hillensvägen,
som löper tätt intill kullen, kommer Grå-Magnus vandrande på hemväg efter avslutat dagsverk i byn. Han stannar och lyssnar till sången som ackompanjeras av musiken från klingande glas. Han skådar även bordets håvor med flaskor och starkvaror, känner sugningar, sväljer och mumlar för sig själv.
– Dä va hälsike va Bäckström slår på i kväll, mä bå konjakkare å andra fina saker! Min själ, om jag hade nå ärend in, eller om han såg mig komma så jag kunde hälsa, men kanse det är den där fina herremannen som bjuder, Bäckström kan aldri ha råd till så möcke.
Vid ett uppehåll i sången uppfattar Bäckström Grå-Magnus monolog vänder sig mot vägen och upptäcker sin gamle vän stående utanför staketet med bekymrad min.
– Kom in i paradise du å Magnus å få en jamare innanför västen, å stå inte som en missdådare utanför porten i kvällens ljuvlig svalke!
– Tack, tack, Bäckstråm! Men jag känner inte den andre herrn, så jag vet förbanne mig inte om jag tårs!
Så gärna än Magnus ville in till det dignande bordet, tvekade han till dess att även advokaten lät höra sin skrovliga stämma med artig inbjudan, men då fick han bråttom. Kommen till bordet presenteras han av Bäckström för advokaten som slår i nära nog ett dricksglas fullt med ”jamaican” och räcker till Grå-Magnus med givmild hand och välkomsttalar:
– Välkommen i vår krets gode man, och känn er hemma! I mitt stånd föraktas icke de ringe arbetaren, och låt oss sällskapa i fröjd och gamman!
Rörd av talet,
sveper Grå-Magnus i sig hela glaset för att skingra sin rampfeber men den västindiska produkten ar långt starkare än vanligt brännvin och det stora kvantum han så brådstörtat stjälpt i sig brände i inälvorna och liksom förlamade andningsorganen för några ögonblick, vilket tvingade honom att utföra bålrullningar och rörelser med överkroppen, som för värdarna tedde sig som tacksamhetsuttryck i form av bugningar. Hastigt nog vände sig dock allt för Grå-Magnus till det bästa, och fortare än vanligt kom han in i en ny och härlig värld. Han var lugn och säker, slår sig ner och börjar resonera.
– Jasså herrn är advokat! Ja, ja har min själ tänkt anlita en sådan jag också. Arvid i Tomta å jag har diskuterat saken. Jag har resorser men det finns förbanne mig en lushond som … Det blev inte mer resonemang i den vägen, ty borta på gårdsplanen uppenbarar sig plötsligt en yngre fru som också bodde i huset, å då var det färdigt.
– Åh se lilla våckre Klare! Kom hit du himmelens ljuva ängel å sjung en tå dine unnebare songer så främmanne å ja få njute tå din fägring i Ajalons dal! Ryar Bäckström och ger sig iväg mot kvinnan med utbredda armar, tätt följd av advokaten som också vill vara med för att inbjuda och välkomna skönheten som var den beryktade ”Lumpkungens” hustru. Advokaten bugar, kysser på hand och inviterar:
– Sköna dam! Låt oss bjuda på ett glas punsch! Följ med till vårt bord och förljuva vår tillvaro. Vackra kvinnor och sång är för mig livets högsta finess, och Ni min nådiga, så bedårande. Kom, kom fagra mö!
–8) Lump-Klara hade varit på galej förut och nekade inte heller denna gång då det slumpade sig utmärkt att mannen var bortrest. Hon utbad sig emellertid att först få göra toalett, vilket beviljades, men då hon svajade in för att kläda om sig hängde både advokaten och Bäckström efter, lämnade Grå-Magnus ensam med bordets härligheter. Denne passade på att få i sig så mycket som möjligt genom att dricka direkt ur buteljerna, men tänkte också på framtiden och tog fördenskull fram en fickflaska som påfylldes med konjak. Livad av dryckerna började han åter prata för sig själv.
– Jädrar i mitt skal gåsse! De här va kalas, men de va hondingen va gobbarna dröjer hos Vallinskan! Komme ”lompkongen” hem så sloe han ihjäl advokaten mäsamma! Han kan no inte hålla fingrarna från henne. Bäst att jag också går in.
Sade och gick, och härmed var fältet fritt för två ynglingar som sedan festens begynnelse legat gömda i buskarna för att följa händelsernas gång. De två spejarna voro 9) Nils-Johans-Edvard och Brolins-Manne, vilka båda visste hur allt skulle ordnas för lämplig final. I en hast skynda de fram och bräcka benen på advokatens stol, varefter både denne och de två övriga tillika med bordet flyttas närmare brinken. Sedan Nils-Johans-Edvard ”gjort en konst” i en konjaksflaska där en skvätt fanns kvar, och ställt den tillbaka på bordet var arrangemanget färdigt. Knappt hann pojkarna med att uppsöka sitt gömställe förrän sällskapet ånyo visar sig. Advokaten med armen om den skönas liv på väg mot bordet, Grå-Magnus bärande en stol för damens räkning, och vidare på sladden Bäckström sjungande med en konjakspava i den ena handen och kappepannan i den andra. Bäckström serverar kaffe medan advokaten fyller punschglasen, varefter man stående skålar för den tillbedda.
– Skål å tack i livets alle fröjder våckre Klare! Tåck ska du ha som kom till oss, å nu önske ja att du ska sjunge «På blomsterklädd kulle satt Hjalmar å kvad” å nu sätte vi oss å njute tå songen å live! Skååål!
I samma ögonblick,
som männen satte sig ned på sina stolar tumlade samtliga baklänges utför kullens sluttning. Bäckström som gjorde en regelrätt volt blev liggande på magen, hostande och fnysande, med en del av den goda punschen i fel strupe. Grå-Magnus sparkade till bordet då han föll, med resultat att servisen och flaskor med skrammel och klirrande gick all världens väg i kras. Damen vid bordet fick bland allt annat kaffepannan i sitt sköte, gav upp ett vansinnesskrik och flydde platsen under kvidande och jämmer. Både Bäckström och Grå-Magnus kom undan äventyret helbrägda, värre var det med advokaten som låg kvar där han hamnat och ropade på hjälp och polis.
Lugnara, lugnara! Skränade Bäckström. Inte faro kan no mänsja hjälpe att dä kom jordbävning, men nu förbanne ma ä de slut mä kalas å hela härligheta! Tocket elänne! å konjaken å den fine punschen ä utspilld på markens gröna gräs, å nu ha vi inte en endaste tår, å gu hjälpe oss för mamma nå ho få se kaffeservisen!
– Någon bov har slagit mig! Här är sannolikt ett näste och sluskars hemvist! Skriar och rasar advokaten som är vurmig efter en hård törn mot en sten vid kullens bas.
– Bäckström, Bäckström! Ja, ha min själ fonnit en konjaksflaska som inte gått sånder, så nu är det ingen nöd! Hojtar Grå-Magnus som intensivt letat bland spillrorna efter katastrofen.
– Du är en räddande ängel i Sodoms förstörelse Magnus, men nu måste vi hjälpe advokaten så han komme på bena, inna vi ta oss en opplyftare i all bedrövelse.
Sedan man hjälpt upp den fallne storheten från staden och lugnat honom med förklaringar om olyckans orsak som tros föranledd av en jordstöt, fyller Bäckström ett bevarat dricksglas, som han tror med konjak, och räcker sin vän med orden:
– Ta dig en riktig äkta Martelli bror! Vi ha ena flaske kvar trots olycka, å så ska ja gå in efte mera kaffe å si etter hu de geck mä ståckars lille Klare!
Advokaten tömmer glaset begärligt, men ögonblicket därefter blir han blå i ansiktet och stirrar som en vansinnig.
– Mördare! Ger ni mig saltsyra era bovar! Jag dör, jag dör! Rosslar han, rusar upp och börjar slå omkring sig. Grå-Magnus som ser sig hotad klipper till honom, och skräckslagen ger sig på stadsherrn i väg genom trädgården och åkerfälten ned mot anhalten för att ta kvällståget till Hudiksvall, och är därmed borta ur denna historia.
– Nu begripe ja ingenting, men ryslet vare! suckar Bäckström. Grå-Magnus luktar och smuttar på innehållet i flaskan, och utbrister bestört. Dä å förbanne mä piss i flaskan, Bäckström! Onra på att karen ble galen! Vi ha säkert onda plitar med i spelet gåsse men de här ska bli deras bråa död!
– Dä ä no Kull-pojkarna som vare framme, å te röra dom ä som komme åt ett getingbo! Nääe Magnus. Här ä ingenting å göre, men dä va fadringen så sorgligt mä allt de goe som gått te spillo för desse kanakljers skull. Vi lev no i de yttersta tider! Jämrade sig Bäckström.
– Logna dij gåsse! Ja har en flaska jag också, som jag lånade av Sörgårds-Anse. Nu går vi in till mor Bäckström och får kaffe till ett par rediga kaskar, tröstar Grå-Magnus, och strålande glad följer Bäckström sin vän in till den hjärtegoda kvinnan som föga beskärmar sig över det timade.
Reportagen skrivna av M. Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
Följande personer har vi hittat i Forsa – Hög släktregister
—22Ö3—
2 1) PER JONSSON GRYM, * 11/8 1825, s. t. korpral Jonas Frisk i Övernäs. G. 1852. Soldat i Hillen. † 28/4 1903.
BRITA OLSDOTTER, * 3/2 1823. † 11/4 1905.
26E1 KERSTIN LARSDOTTER, * 5/1 1857. Fosterdotter – 26E2
—1G1— 2- 7)
(S90) MAGNUS OLSSON, * 7/11 1831 i Övre Ullerud, Värml. G. 2 ggr. Sågv.arb. i Hillen. † 7/8 1898.
(S88) BRITA ANDERSDOTTER, * 1/9 1833, d. t. soldat Anders Wistberg i Ö. Ämtervik, Värml. G. 28/12 1856. † 18/1 1872
2G1 ANNA FORS, * 21/9 1846, d. t. kolare Lars Fors i Hillen. G. 17/4 1876. † 7/1 1914.
OLOF AUGUST, * 19/10 1858 6.
ANNA KATRINA, * 25/8 1862.
JOHAN, * 23/1 1868 2.
Tv. EMIL, * 29/12 1871. † 18/2 1873.
Tv. MAGNUS, * 29/12 1871. † 17/6 1872.
HILDA KRISTINA, * 7/10 1871. Styvd.
EMMA MARIA, * 9/6 1876 3.
JOHANNA AUGUSTA, * 1/7 1878 4.
ERNST MAGNUS, * 5/9 1882. † 6/9 1882.
ELMA KAROLINA, * 23/12 1883. † 11/7 1884.
—1G6— 2 – 7)
1 OLOF AUGUST MAGNUSSON, * 19/10 1858, s. t. sågarb. Magnus Olsson i Hillen. G. 9/11 1879. Sågv.arb. i Hillen. Fl. t. Ljusdal 1913.
3G1 ANNA KRISTINA ANDERSSON, * 25/7 1853, d. t. sadelmak. Gustaf Andersson i Hillen.
BRITA GUNILLA, * 25/3 1880 7.
ANNA GUSTAVA, * 15/12 1882 8 .
GUSTAF SIGFRID, * 8/7 1885. Fl. t. Falun 1909.
BROR ELOF, * 25/4 1888. † 19/8 1909.
HILDA KATRINA, * 15/12 1890. † 23/11 1893.
OLOF BERTIL, * 21/7 1894. Fl. t. Ljusdal 1913.
—60A8—
7 3) JONAS SMEDIN, * 16/11 1842, s. t. kyrkvaktare Johan Smedin i Tomta. Handlande i Tomta.
† 4/4 1931
—22G16— Enångers släktbok
12 4) LARS PETTER BROLIN, * 14/4 1835, s. t. Lars Englund i Änga, Enånger. G. 4/11 1861. Husman, bos. i Ö. Tosätter. Fl. t. Forsa sn, 1867.
(X39) BRITA MARGRETA NORDIN, * 2/8 1841 i Rogsta sn, Häls.
FREDRIKA KRISTINA, * 4/8 1862. † 18/10 1863
MARIA VILHELMINA, * 26/9 1863. Fl. t. Forsa 1867
FREDRIKA KRISTINA, * 30/7 1865. Fl. t. Forsa 1867
—32Z1—
(X7)22G12 4) LARS PETTER BROLIN, * 14/4 1835, s. t. sjöman Lars Persson Englund i Änga, Enånger. G. 4/11 1861. Husman i Tosäter, Enånger. Infl. 1867. Sen. handlande i Hillen, Forsa. † 19/11 1906.
(X39) BRITA MARGRETA NORDIN, * 2/8 1841 i Rogsta sn. Emigr. t. N. Amerika 1902.
FREDRIKA KRISTINA, * 4/8 1862. † 18/10 1863.
MARIA VILHELMINA, * 26/9 1863.
FREDRIKA KRISTINA, * 30/7 1865 2.
OSKAR VALFRID, * 1/12 1874. Gardist vid Svea Livgarde, Stockholm 1892.
—22Ö5—
4 5) PER ERIK JOHANSSON, * 29/8 1855, styvson t. husman Lars Frisk i Övernäs. G. 28/11 1882. Husman i Hillen. † 6/3 1907.
13B25 BRITA JONSDOTTER, * 10/3 1845, d. t. bonden Jon. Jonsson i Byberg 3. † 1/3 1931.
—33Ä1—
(S44) 6) ERIK JOHAN BÄCKSTRÖM, * 8/9 1846 i Långserud, Värml. G. 18/9 1867. Infl. 1910. Poliskonstapel i Hillen. Fl. t. Hudiksvall 1911.
(S44) KAROLINA ANDERSDOTTER, * 7/4 1838 i Långserud.
KARL HJALMAR, * 16/5 1875 2.
—117X1—
(D1) KARL HELMFRID WALLIN, * 18/6 1879 i Aspö, Sörml. G. 23/10 1904. Agent i Hillen.
(X4)14B12 8) KLARA MATILDA FRIDOLF, * 18/8 1883, d. t. repslagare Anders Fredrik Fridolf i Kyrkbyn, Bjuråker.
KARL GÖSTA, * 18/6 1904.
ASTRID MARGRETA, * 26/12 1905.
TYRA ERIKA, * 13/3 1908.
JOHAN DAVID, * 15/7 1914.
—88Å2—
(O33) NILS JOHAN JOHANSSON, * 17/7 1850 i Kville (Fjällbacka) Göt. G. 19/12 1886. Infl 1886. Arb. Ångsågen. Fl. t. Idenor 1913.
1 ”HAGA” ANNA OLSDOTTER, * 13/11 1864, d. t. arb. Haga Olof Olsson i Hillen.
ANNA KRISTINA, * 15/1 1888. Fl. t. Hudiksvall 1911. G. 11/3 1916 – (X31)1M33.
KARL JOHAN, * 5/9 1889. † 8/9 1893.
9) OLOF EDVARD, * 5/12 1891. Fl. t. Idenor.
KARL JOHAN, * 7/11 1894 (X31)8J37.
MARIA ELISABET, * 3/9 1897. Fl. t. Idenor.
NILS GUSTAF, * 14/9 1899. Fl. t. Idenor.
JOHN ALBERT, * 17/6 1903. Fl. t. Idenor 4.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62