Blodig fejd vid Forsa ångsåg mellan 300 rallare och 200 sågverksarbetare 1872
Läs om Ångsågens starkaste stabbläggare.
Läs om Patron Riddle och handlare Brolin.
Läs om kolarna vid ångsågen.
Läs om Traditioner vid ångsågen.
Läs om Grymtorpet i Hillens by.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
300 rallare och 200 sågverksarbetare
i blodigt tumult vid Forsa ångsåg 1872
Hudiksvalls Tidning den 27 mars 1952
Forsa Ångsåg
Fejderna mellan arbetarna vid Forsa ångsåg och den omkringliggande bygdens befolkning var av ringa omfattning under verkets tidigaste skede, men år 1872, då Hudiksvall – Forsa järnväg påbörjat arbeten för banans utsträckning till Näsviken, utkämpades en fruktansvärd batalj mellan drygt trehundra järnvägsbyggare och närmare tvåhundra sågverks och brädgårdsarbetare.
Under en strejk vid banbygget försökte de strejkande att få sågverkets arbetare med på sin sida då trävarubolaget hade stora insatser i järnvägsföretaget. Bland Forsa ångsågs arbetare fanns emellertid ingen förståelse för sådana åtgärder och den uppvaktande rallare deputationen motades bort med ovettiga ord. De senare nöjde sig dock inte med denna snöpliga avspisning och lovade att återkomma. Hela banbyggets arbetsstyrka sammankallades för att under flitigt pokulerande hålla råd om natten, då man enades om att med våld stoppa arbetet vid sågverk och brädgård samt ge de osolidariska arbetarna en ordentlig omgång stryk, och efter att ytterligare styrkt sig med brännvin stormade styrkan in på sågen och brädgårdsområdet strax efter att dagskiftet börjat arbeta.
Sparkar och slagdon vapen
Då övermakten var stor måste sågfolket finna sig i att få stryk och visade tecken till underkastelse, men i hemlighet hade budbärare utskickats till alla kaserner för att uppbåda nattskiftet till strid, och i en hast gick hela sågstyrkan till attack mot inkräktarna. Beväpnade med hakar, käxar, spakar och allehanda slagdon gick sågfolket omedelbart till angrepp under vilda skrän och stridsrop.
Redan vid första framstöten slogs ett stort antal rallare till marken och blev liggande sanslösa eller svårt skadade och oförmögna att vidare deltaga i striden. Överrumplade av en så hastig och oförmodad manöver måste de senare retirera över Strömbron och slussen mot Hamre by. Länge böljade dock striden fram och tillbaka med stor manspillan på båda sidor. Blodiga och sönderslagna låg maktlösa järnvägsbyggare såväl som sågare strödda där striden gått fram. Störst var manspillan bland de förstnämnda av vilka stordelen voro allt för starkt berusade och utpumpade efter nattens orgie och vaga för att med framgång kunna kämpa mot den helt nyktra men till besinningslöshet uppretade sågarbetarstyrkan.
Winblad von Walter med i striden.
Bland rallarna fanns emellertid en kärna av starka och tränade kämpar vilka i det längsta uppehöll striden. Förlitande sig på styrkan och utrustade med ett ofattbart mod utförde dessa elitmän ren av häpnadsväckande handlingar, kastande sågare likt spånar och till och med användande dem som slagvapen, men träffade av tjogtals våldsamma slag med spakar dukade de naturligtvis så småningom under för övermakten.
Även bland sågfolket fanns starka män. Fanjunkare Fredrik Winblad von Walter, vilken som yngling arbetade vid sågen och var med i striden, kunde Nedre-slussen stormandes, gingo de oerhört starka männen Anders Söderlund från Bergsjö, Gustaf Lindvall från Norrala, jämte värmlänningen Johan Hallin och forsabon August Glad i spetsen liksom plöjande sig fram i rallarnas täta led, varvid flera av dessa slungades i strömmen och slussen.
Sågarbetarnas kvinnor,
följde i stora hopar efter de stridande under gälla rop och vansinnesskri, hetsande sina män att slåss till det yttersta samt förbannade och smädande rallarna som de önskade pina och död utan misskund. Några av de vildaste deltog t.o.m. i första stridslinjen, där bland andra den beryktade *”Haga-Anna” skötte sin stör med bravur och spred skräck omkring sig, inte minst genom sina hemska vrål och svordomar, medan andra kvinnor löpte omkring och grymt behandlade fallna rallare med stenar och käppar, och i sin outsägliga hämndlystnad och gränslösa förakt även göt sitt vatten över oförmögna fienders anleten.
Brädgårdens arbetare,
isolerades då de anfölls av en betydande rallarstyrka, men genom att ta sin tillflykt till staplarna och från toppen av dessa slunga plankor och bräder över de anstormande, kunde de trots något manfall hålla stånd till hjälp anlände. Sedan sågstyrkan slagit sig fram till Hamregatan var segern på deras sida given. Fienden sökte den resterande och illa åtgångna rallarhopen skydd i den närliggande skogen. Huvudstriden som pågått från sextiden på morgonen var vid tretiden på eftermiddagen äntligen ändad, men krigstillståndet ingalunda slut. Patruller strövade omkring och snokade efter gömda rallare, varunder sågarbetarna begingo otaliga hemfridsbrott. Portar och golv i lador bröts sönder. Där man visste att rallare bodde slogs fönster och dörrar in utan vidare, och för hyresvärdarna vankades stryk då de inte kunde eller ville utpeka de efterspanades gömställen. Egendomligt nog gick intet liv omedelbart till spillo under denna fruktansvärda batalj, men många som var med fick skador för livet, och deformerade lemmar och ansikten vittnade länge om striden. Det berättades som särdeles märkligt att en ung smålänning kom till liv. Han deltog inte i striden, utan hade gömt sig under en lada men upptäcktes av en spejare samt framdrogs och misshandlades så våldsamt att inget livstecken syntes då hans kamrater sent omsider funno honom. Han var bland annat svårt skadad genom stick med pickhakar samt slagen över hela kroppen. Denne man svävade länge mellan liv och död men bestod tydligen av prima virke eftersom han till sist repade sig och kom med i arbetet.
Att ingen av de som hamnade i vattnet omkom, berodde väl på simkunnighet och sansade människors hastiga ingripande. Förda i land blev emellertid de från drunkningsdöden räddade ånyo grundligt på pucklade. Långt efter sekelskiftet berättade de äldre på orten om denna våldsamma uppgörelse mellan sågfolket och järnvägsbyggarna. Gamla sågverkare talade ogärna om striden, som väl knappast var så hederlig och trevlig att minnas, men de gamla i Hillen och Hamre byar vilka upplevt bataljerna kring egna knutar kunde desto detaljrikare redogöra över händelseförloppet, om vapengny, stridstjut och larm, samt de slagnas rop och förbannelser på en mångfald dialekter.
”Gammel-Smallsa” rapporterade
I Byberg och närliggande byar i sörbygden fick man meddelande om den stora bataljen genom *”Gammel-Smallsa” som denna märkliga dag kom till Hillen för att hos handlaren Brolin inköpa spik och vin men fann butiken stängd och till sin häpnad kom att beskåda striden då den var som hetast. Med oförrättat ärende löpte hon tillbaks till sin uppdragsgivare viftande med den tomma korgen gastade å skrek:
– Slät som Saras tissen! Fan ä lös å boa bomma! Hillen höre, Hanna skria. Brästababban flög på rallabusan å jarvjjen språng före å ångsåga ätte! Kattkrii, kattkrii!
Efter slaget stiftades fred och något bråk eller oenighet mellan sågfolket och den tidens rallare omtalas inte, ej heller är berättat om laga åtgärder. Både för trävarubolaget och järnvägens ägare ledde stridens utgång till det bästa. Då ingen i högre ställning led skada fick väl udda vara jämt, vilket troligen var det bästa.
Av Magni Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
—88Å2— Forsa släktbok
NILS JOHAN JOHANSSON, * 17/7 1850 i Kville (Fjällbacka) Göt. G. 19/12 1886. Infl 1886. Arb. Ångsågen. Fl. t. Idenor 1913.
1* ”HAGA” ANNA OLSDOTTER, * 13/11 1864, d. t. arb. Haga Olof Olsson i Hillen.
ANNA KRISTINA, * 15/1 1888. Fl. t. Hudiksvall 1911. G. 11/3 1916 – (X31)1M33.
KARL JOHAN, * 5/9 1889. † 8/9 1893.
OLOF EDVARD, * 5/12 1891. Fl. t. Idenor.
KARL JOHAN, * 7/11 1894 (X31)8J37.
MARIA ELISABET, * 3/9 1897. Fl. t. Idenor.
NILS GUSTAF, * 14/9 1899. Fl. t. Idenor.
JOHN ALBERT, * 17/6 1903. Fl. t. Idenor 4.
—31 A 10— Forsa släktbok. Läs mer här.
8 JONAS SÄLL, * 13/4 1829, s. t. Margta Andersdotter Äng i Trogsta. G. 1853. Soldat i Hillsta. † 11/6 1883
10N8 BRITA ERSDOTTER, 14/11 1828, (Gammel-Smallsa) d. t. korpral Erik Smaltz i Frägsta. † 24/7 1912.
Tv. BRITA, * 31/5 1853. † 27/9 1853
Tv. MARGTA, * 31/5 1853 11
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Kan nämna att Haga-Anna kom till Näsviken med sina föräldrar från Rättvik och var alltså av en dalafamilj. De flyttade alltså till Idenor och i verkligheten var det Saltvik där maken fick jobb vid den dåvarande sågen. Då var han ju redan 63 år och dog efter ytterligare sex år. Anna dog 1925. Äldsta dottern Anna-Stina gifte sig med den i Njutånger välkända enströmssläkten och dog på Hällgården 1977.
Alf, jag är imponerad av ditt kunnande, uppgifterna kommer säkert att glädja någon extra mycket. Tack, Åke