Soldat Stål i Skålsvedja

Soldat Ståls intressanta levnadshistoria blev nedtecknad 1910 av närmaste grannen Agda Anderson, hustru till bagare Lars Olsson i Skålsvedja. Läs mer  om soldat stål och bagare Lars Olsson i berättelsen om  Skålsvedja

Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.


Läs om kapten Thore Härdelin.


Följ oss på Facebookoch dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.


Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss


Siffror inom parentes hänvisar till Delsbo-Bjuråker-Norrbo släktregister

 

Berättelsen om Per Olof Stål i Skålsvedja

Den 19 mars 1835 föddes en son till (5D16) Påhl Andersson – Bjurling och hans hustru Hedvig född Nordlinger. Båda var av soldatsläkt.
Naturligtvis skulle sonen Per Olof bli soldat och under uppväxtåren var hund och bössa i skog och mark hans stora hobby.
Eftersom Per Olof hade två mostrar som var byskollärarinnor fick han sin skolundervisning av dem och vid 15 års ålder blev han konfirmerad.

Därefter kom han till Delsbo kompani Hälsinge regemente som trumpetblåsare för att sedan bli trumslagare. Vid 20 års ålder blev han rekryt. Vid 21 år var han soldat nr 136 i Avholm Bjuråker med boställe i närheten av föräldrahemmet.

I början av 1856 kom en kunglig order att ifrån Hälsinge regemente inkalla 80 man ifrån Delsbo och Forsa kompani. Det skulle vara friska män. De skulle göra vakttjänst på statsfängelset Långholmen.

Då det fanns fler med namnet Bjurling, befallde regementschefen att Per Olof skulle byta sitt efternamn till Stål. Tjänstgöringen på Långholmen skulle börja den 1 okt. 1856 och pågå i 6 mån.

Den 1 sept. skulle soldaterna infinna sig vid kaptensbostället i Nordanäng i Delsbo under kapten Thore Härdelin. Den 6 sept. var det uppbrott med 8 hästfordon. Det var kunglig order att varje gästgivargård var skyldig att hålla hästar med selar och körkarl samt köra till närmaste sockens gästgivargård. Staten betalade för inkvartering och gästgivargårdarna var inhägnade med rep och pålar och vakthållning så att ingen kom varken ut eller in.

Utanför Gästgivargårdarna samlades både gamla och unga för att höra soldaternas sånger och psalmer. Favoritsångerna var, Vårt land, vårt land, Finska rekryters marsch, Björneborgarnas marsch m.fl. fosterländska sånger.

Stål har berättat att de hade många besvärligheter under färden till Långholmen. Det fanns många bäckar och vattendrag som de måste passera och fick då bygga flottar för sina kärror och hästar för att kunna ta sig över. Så småningom kom de fram till Stockholm och Långholmen. På den tiden fanns ingen förbindelse mellan Långholmen och Slussen annat än sjövägen och Brännkyrkogatan landsvägen.

Till att börja med fick soldaterna göra en färdväg längs Söder Mälarstrand. På den tiden slog Mälarens vågor mot berget vid Maria hissen. Det beslöts att en del fångar från Långholmen skulle vara med och arbeta tillsammans med soldater från Delsbo och Forsa kompani. Arbetet bestod i att under sträng disciplin spränga bort berg och bygga den väg som idag är Söder Mälarstrand.

Permission gavs en gång i veckan. Då var det en trupp på 8 man med befälhavare som till fots fick marschera till slottet och se på vaktparaden eller bese gator och torg. Det var förbjudet att besöka affärer och serveringar. Det var kunglig order på detta, som skulle emellanåt uppläsas inför kompaniet.

Allt vad soldaten behövde som rökverk och tuggtobak och det som tillhörde munderingen, fanns inom förrådet. Allting var väl ordnat inom kompaniet. I betalning hade soldaten 18 öre om dagen. Varje soldat hade två pluntor av koppar eller tenn med skruvkork.
Den ene rymde enbart en tredjedels liter, medan den andra var större och rymde en liter vatten som soldaten behövde för eget behov under dagen. Vid varje uppställning skulle flaskorna i ränseln visas upp, liksom matbestick, ammunition och gevär. Varje morgon blev de väckta för att gå med sin plunta till förrådsluckan och få 2 jungfrur brännvin (8,2 cl) och en bulle.

Julafton 1856 blev Stål kommenderad till nattjänstgöring utanför fängelset. Det var stjärnklart och kallt och hans skor knarrade för varje steg han tog. Stål blev nedstämd och vemodig. Tankarna gick till hemmet och föräldrarna. Det var första julen han var borta från hemmet.
Julkvällen var den högtid då alla var samlade och fadern som brukligt var läste jultexten. Sedan var det brukligt att sjunga julpsalmer tillsammans.

Varje år i mars månad var det dags att packa och göra sig i ordning för att gå den långa vägen till sin hemort. Hemfärden på våren gick alltid fortare för då var ännu älvar och vattendrag frusna så att det gick att gena. Så vandrade Per Olof Stål till fots de 42 milen mellan hemmet och Långholmen varje höst och vår under sju år.

Eftersom Stål hade god sångröst blev han uttagen till sångledare. Så småningom avancerade Stål till befäl. Det var brukligt att det skulle sjungas under militärmarscher.

Tredje året blev Stål uttagen till fältpräst av både befäl och manskap, och fick sedan undervisning om söndagar – och helgdagars predikotext och koralbok av hemkommunens kyrkoherde.
Det skulle vara bön och psalmsång varje morgon och kväll, och nu steg hans inkomst till 25 öre om dagen.

Stål tog sin befordran på fullt allvar. Plikttrogen och ordentlig som han var utnämndes han även som förridare och fick så småningom även att tjänstgöra som fanjunkare. Han berättade att han alltid bar uniform även när han inte var i tjänst.

År 1867 blev det nödår och snön låg kvar över midsommaren. På midsommarafton inkallades årets beväringsklass. Så fortsatte det för Stål fram till år 1878 då han var med på en manöver vid Mohed och blev omkullsprungen av en skenande häst varpå han fick ett svårt lårbensbrott. Då begärde Stål avsked som beviljades med en pension om 60 kr per år.

(44B56) Stål var gift (1856) men levde aldrig något familjeliv under den tid som han var i militärtjänst. Hans hustru Carin bodde i sitt föräldrahem i Norrhavra i Bjuråker.
Hustrun dog år 1897. Per Olof Stål fick sluta sitt jordeliv i sin stuga i Skålsvedja 33 år 1924, han var då 89 år.

Här får vi en inblick i hur livet var i Stockholm under slutet av 1800-talet. Vill du se filmer och jämföra kartor nu och då på ett unikt sätt. Klicka på Stockholmskällan ett fantastiskt arkiv.

Det var Agda Andersson i Skålsvedja som skrev ner sin intervju som hon gjorde med grannen f.d. soldaten Per Olof Stål. Berättelsen är något avkortad och delvis moderniserad till dagens skriftspråk av undertecknad

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök !

Sammanställt av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *