Reuter måleriet i Delsbo

 

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Läs Biografi Reuter

Gilla oss på Facebook-Tack!

Se bilder Gustaf Reuter måleri på Wikipedia

Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela oss med dina vänner

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!

 

gr-011

Väggfält i Norrbergsstugan på Delsbo forngård. Foto: Leif Skoglund

 

Måleri i Delsbo och Arbrå 1748 – 49


Den här artikeln är skriven av Kjell Ekelöf i Delsbo och har varit införd i hembygdsboken HÄLSINGE RUNOR årgång 1996. I boken finns kompletterande bilder som tyvärr inte finns med här.

Kjell Ekelöf är expert på handskrifter och leder årligen kurser i den svåra konsten att läsa och tolka gamla handlingar. Likt en doktorsavhandling har Kjell i den här sammanfattningen kunnat belysa allt för den här artikeln avgörande källmaterial rörande familjen Reuters målningar i Delsbo. Han förklarar hur fastställda domar skall tolkas och väger också in sådant som rätten inte förklarar, men som kan vara avgörande för att kunna bestämma tid och avgöra vem som har målat ett visst objekt.
Innan Kjell skrev den här artikeln förekom ofta allehanda spekulationer om Gustaf Reuters måleri. Genom Kjell Ekelöfs noggranna presentation av årtal och nakna fakta, kan vi nu med större säkerhet avgöra vilka målningar som Gustaf Reuter och andra målare har utfört.

Kjell Ekelöf
Jag har under många år ägnat fritiden åt att ur kyrko-, militär- och tingsarkiv samla material om Delsbo kompani, samt att upprätta register över dess manskap, då huvudsakligen med intresse för förhållande ur militärhistorisk synpunkt.
Efter kontakt med Kerstin Sinha på Ljusdalsbygdens museum, och hennes arbete med registrering av allmogemåleri, kom mitt intresse att ta ett mera fast sikte på uppgifter om Delsbos målande soldat Gustaf Reuter och hans familj.
Trots att de avskrifter jag nu presenterar huvudsakligen handlar om ”Snickar-målaren” Erik Ersson, tycker jag det känns viktigare och mer angeläget att ställa Gustaf Reuters och Brita Johansdotters son Carl i förgrunden.
Han förefaller vara alldeles glömd av nutiden.

Carl Gustafsson Reuter
Carl föddes den 23 juli 1722, som makarna Reuters första barn, dop sker den 25:e samma månad. Fadern skänker två daler till kyrkan och två till socknens fattige,
troligen för ”hustruns lyckliga förlossning” som det uttrycks i alla fall. Sedan prästerskapet räknat på tiden mellan födsel och giftermål, får Reuter böta sex daler för ”otidig sängelag”.
Vid tiden för Carls födelse bor familjen i Vålås, men när han är omkring 13 år gammal flyttar familjen till Myra by. I byn bor även en soldat Hans Skytt. Han har en son Olof som är fyra år yngre än Carl.
1741 blir den då femtonårige Olof gripen för flera stölder i Söderhamn. Han påstår sig ha fått en del av det gods han innehar av Carl, innan han lämnade Delsbo.

Söderhamns Rådhusrätt sänder då en förfrågan, daterad 24 augusti, till instundande höstting med Delsbo tingslag, där det nämns: ”ett oächta Gullband om 5 qwarter, som han föregaf sig fådt af en Soldate Sohn i Dilsbo Sochn, wid namn Carl Reuter i Myra”.Som en extra upplysning lägger man till: ”fadren Soldat och brukar måhla”. Undersökning i ärendet företas vid tinget den 31 augusti i Sjömyra länsmansgård.
I protokollet, som i övrigt är innehållsrikt, säges om Carl endast: ”Carl Reuter förekallas, af hvilken Olof berättat sig hafwa fått ett oächta gullband, men Reuter nekade der till aldeles”. Olof Skytt fortsätter sin bana med fylleri, slagsmål och stölder, och blir 1746 avsänd till ett fyraårigt straffarbete på Kalmar fästning.

År 1741 står Delsbos nybyggda kyrka så pass färdig att man kan börja med målningsarbeten, men eftersom Gustaf Reuter är utkommenderad till krigstjänst i Finland 1739-41, anförtros målningen till hans hustru. I kyrkans räkenskapsbok, daterad 19 mars, kan man läsa följande: ” köpt linolja, samt röd och grön färg til kyrkans fensterbogar och tenar, til Reuters hustru som strök dem an, 27 Dr”. Samt ytterligare den 20 december: ”Sold. Reuters hustru för hwalfets hwit limning och 4 fenster karmars anstrykning, innan i kyrkan och allas utantil, hwarwid hon höll sig och sonen sielf kost Dr”. Eftersom sönerna Gustaf och Carl då är 6 resp. 19 år måste det vara Carl som här avses. Som son till Gustaf Reuter kan han väl redan det mesta om måleri. Gustaf junior blir 1757 antagen till soldat, samt bosatt på den så kallade ”Västbosocknen” i Norrväna by. Han avlider den 3 Juni 1772, endast 35 år gammal.

gr-013

Delsbo kyrka före 1890. Här finns bänkdörrarna på plats som återfanns 2004 i det svampangripna golvet i kyrkan. Foto från länsmuseets arkiv ur Hälsingerunor 2005.

Carl Gustafsson Blyger
Den 20 januari 1743 antas Carl till soldat vid kompaniets rote nr 4 och erhåller namnet Blyger. Han blir underställd sin far som i oktober 1742 avancerat till korpral vid kompaniets 1:a korpralskap. Gustaf Reuter får då namnet Frisk, och i officiella handlingar efter detta datum kallas han Corporalen Gustaf Frisk.
Socknens kyrkoherde Knut Lenaeus, som av praktiska skäl ogillar soldaternas namnbyten, fortsätter trots detta att skriva Reuter i kyrkans böcker – enligt hans mening skapar dessa namnbyten idel oreda. I hans bok Delsboa Illustrata, sid 164-165, återger han tydligt sin mening om den villervalla dessa namnändringar kan få i framtiden.

1745 fortgår målning av kyrkans inredning, Gustaf Reuter målar i 81 dagar, och genom att hålla sig själv med kost, erhöll han tre daler per dag, vilket blev totalt 243 daler. Under rubriken ”Betalt för åtskilligt arbete wid kyrkan” upplyses att Carl erhöll 60 daler. En inte alltför vågad gissning kan vara att han rivit och blandat färg, samt på andra sätt hjälpt sin far.

Vid hösttinget samma år instämmer Carl en ur kompaniet avskedad soldat och granne till Gustaf Reuter, Erik Näs i Myra. Denne har utspritt et rykte i socknen om att Carl skulle ha stulit garnhärvor av några personer i Näsbyn. Två andra soldater, Myrberg och Fundberg, vittnar till Carls förmån. Näs överbevisas om att påståendet saknar grund. Han gör avbön och återkallar sina ord, samt erbjuder sig att förnöja Carl med 18 daler. Carl förklarade sig nöjd och låter sin talan falla ”hvarwid rätten och lät förblifwa, med åtwarning, at Näs ser sig före thet han Blyger på intet sätt hädanefter förolämpar”.Gustaf Reuter har en aning otur med sina grannar i Myra, både Erik Näs och den tidigare nämnde Olof Skytt kan betraktas som dåtidens värstingar.

gr-001

Carl Gustafsson Roth
Den 15 augusti 1746 förflyttas Carl till rote 50 som stått vakant i nästan två år, och erhåller då namnet Roth. Han kommer därmed att fram till sin död heta Carl Gustafsson Rot. Carl har sitt soldattorp i Källeräng, och den 19 oktober samma år vigs han med pigan Kerstin Ersdotter. Vid bröllopet samlas 16 daler och 24 öre in till socknens fattige och brudgummen ger två daler till kyrkan samt en till de fattige. För lån av kyrkans brudkrona betalar Carl tre daler. Kerstin är född den 8 november 1726 och dotter till bonden Erik Nilsson i Källeräng nr 2, ”Sneckars”. Carl blir därmed svåger till den då 16-årige Erik Ersson, han som senare skall bli känd som Snickar-målar´n, och omtalad som lärling till Gustaf Reuter.
Vid vårtinget 1748 blir Carl instämd för att vittna i ett mål angående ett obetalt penninglån. Skulden uppstod under kompaniets marsch till Umeå 1743.
Soldaten Åkersten förlorade pengar när man kastade korsslant, och tvangs att låna av soldaten Strömqwist. Carl Roth och en annan soldat deltog inte i spelet, men anmodades av Strömqwist att vara vittnen. Carl vittnar om att han sett händelsen, och att den låntagna summan var 15 daler, men har ingen kunskap om huruvida skulden blivit återbetald eller inte.
Då Åkersten inte kunde uppvisa något kvitto om återbetalning, dömdes han att betala Strömqwists fordran.

Under sommaren 1749 pågår rödfärgning av Delsbo klockstapel. Kostnaden för detta är 122 daler, vilka som deltagit anges inte. Carl syssla vid stapelstrykningen är däremot tydligt angiven ”Arwodi för Soldat Carl Roth, som luckorne anströk, 12 Dr”. Kostnaden för material har noterats: ”Kiöpt 3 stop Linolja til Stapels luckornas anstrykning. 10 Dr 16 öre. Noch 1 mark Blywitt, samt 1/2 dito kyllerfärga 1 Dr 16 öre. hemforslen ifrå Hudikswall 3 dr”.
Vid ett besök på Landsarkivet i Härnösand hösten 1995 hittade jag en notering av socknens länsman om att Corpralen Gustaf Frisk skulle inkallas som vittne i ett mål vid vårtinget 1750. Vid genomgång av domboken för det angivna året, visade det sig vara ett tämligen obetydligt ärende.
En bondhustru hade sagt lite mer än vad som var sanning, ”hon berättas wara ganska benägen at föra sqwaller och befläcka andra”. Vid samma tillfälle upptäckte jag protokollet från hösttinget samma år. Det återges här nedan med mina kommentarer i kursiv text. Avskriften följer originalets stavning, enda ändring är att vid förekomst av gemena bokstäver i person och ortnamn har dessa bytts till versaler.

gr-002-karta

Samtida karta över Delsbo, med de ställen som nämns i tingsprotokollet markerade. Större punkter för byarna Myra, där Gustaf Reuter bodde, och Källeräng, där hans son Carl och ”Snickarmålar`n” Erik Ersson bodde. I nedre hörnet går vägen över Källsjö och Delsbos enda finntorp mot Arbrå – den väg som Erik Ersson tog i februari 1749?

Avskrift ur Domboken för Delsbo tingslag 1750

I anledning af Högwälborne Herr Lands höfdingens och Riddarens af Kongl. Maÿ:ts Swerds orden Erich Odelströms Höggunstige remiss af ds 26 Sept. sistl. Åhr, företog sig Härads Rätten at undersöka huru wida Bonden Erik Nilssons, i Källeräng i Delsbo Socken, Son Erik Eriksson, som hos fadern är mantals skrifwen, farit omkring och idgat målare handtwärket, hwilket Capitain och Riddaren af Kl. maÿ:ts Sweders orden Wälborne Herr Johan Wrång angifwit, och påstått at Erik Eriksson, som lösdrifware til Krigstienst må wara förfallen. Herr Capitain och Riddaren upwiste åtskillige witnes och sÿneskrifter uppnå the ställen och rum som Erik Eriksson målat här i Delsbo Sokn, nembl:n.

1) Hos Bonden Jon Persson i Rimskog, uti en stufwa, någre Rosor, bestående uti 2ne Blompåttor och 3ne Rosor, med Röda, Swarta, gula, gröna och blå och brandgula färgor, hwarföre Erik Eriksson fått i arbets lön, efter Jon Pärssons utsago 1 Dr. kpmt.

I Rimskog finns vid denna tid endast ett hemmansbruk. Ordet stufwu eller stufwa avser ett av husets rum. Det är beklagligt att man i detta protokoll inte oftare anger om det är fråga om herr-, natt- eller vardagsstugor.

2) Hos Erik Jonsson i Loppet, uti 2ne stufwor och en kammare, witlimat och målat någre rosor, bestående uti tullpanor och Blompotter, samt andra figurer, med röda, blåa, gröna, gula och swarta samt bruna färgor. Detta arbete har Erik Eriksson förrättat på 8 dagar, hwarimot Erik Jonsson efter hans utsago tienat åt Erik Erikssons fader.

Erik Jonsson var soldat vid Delsbo kompaniets rote 116 åren 1724 -28 och sen vid nr 75. Han erhöll avsked 1739 för att emotta ett kronohemman, Loppet nr 1. Under sin tjänstetid bar han namnet Fjällman. Lägg märke till att hans titel, som borde ha varit ”avskedande soldaten och bonden”, har utelämnats av tingsskrivaren.

3) Hos soldaten Starberg, en stuwu, hwilken är öfwerstruken med några färgor, såsom röda, gula, blåa, swarta, grön och bruna, bestående uti blommor och blompottor samt andra rosor. För arbetet har Starberg timbrat hos Erik Erikssons fader 8 dagar.

Jonas Jonsson Starberg, i tjänst vid Delsbo kompani nr 17 1739-57, och bosatt i Loppet.

4) Hos bonden Jon Jonsson i Nÿåker, bestrukit en stuwa och ett tak i en annan, med samma färgor och figurer som hos de förre, hwarföre han fått i arbets lön 12 Dr efter egen berättelse.

Hemmanet Nyåker nr1.
5) Hos soldaten Lustig, målat på samma sätt som hos the förre, en stufwa och en kammare, som målat ut i 3 dagar, har Lustig aftient 3ne dagswärken hos Erik Erikssons fader.

Jonas Olofsson Lustig, soldat vid nr 64 åren 1743-57 och nr 98 1757-63, bosatt i Nyåker.

6) hos Bonden Olof Pärsson i Norberge har Erik Eriksson, tillika med Soldaten Roth, målat en stufwa, kammare och farstugu, med röda, gula, gröna, blåa, svarta, bruna och brandgula färgor, hwarföre Erik Eriksson fader fått en skrinda halm i afbetalning.

gr-003

Olof Persson (1701-1759), bonde i Norrberg och gift med Erik Erikssons syster Margareta Eriksdotter (1716-1798). I Norrberg finns vid den här tiden endast ett hemman, om 10 öre 15 penningar i skatt. En av Norrbergs stugor står numera på Delsbo forngård.

7) Hos Lars Halfwarsson i Sättiära, uti hwardags stufwan några rosor, bestående af tullpanor, med röda, gröna, gula, swarta, blåa och grå färgor, hwarföre Lars Halfwarsson lofwat arbeta hos hans, Erik Erikssons fader.

Sättjära nr 1, hemmet kallas fortfarande Lars-Halvars. Här nämns vardagsstugan vilket kan tyda på att övriga rum redan har målning.

8) hos Bonden Olof Olofsson i Ede, en liten stufwa med farstufwa, har Erik Eriksson på 2ne dagar bestrukit med samma färgor som upräknade äro, hwarföre Olof Olofsson lofwat göra gångled och wägbygnad för Erik Eriksson fader.

Ede nr 6. Här kan också ha funnits målningar tidigare, det är inte troligt att farstun är bland de första rum som målas.

9) Hos Anders Jonsson i Källmÿra, uti en stufwa och taket uti then andra, någre rosor, bestående af blompottor och tullpanor med röda. Blåa. Gula, swarta, gröna och bruna färgor.

Källmyra nr 3, byn kallas numera Tjärnmyra. Eftersom ett tak målas kan rummets väggar redan vara dekorerade. Både Delsbogården på Skansen och Tjärnmyrastugan på Delsbo forngård har målningar bevarade från Tjärnmyra by!

gr-004

Väggfält från Tjärnmyra stugan, nu på Delsbo forngård. Foto: Leif Skoglund

Erik Nilsson i Kiälleräng förklarade sig på thet sättet, at han medgifwer thet han lemnat Sonen Erik Eriksson tilstånd, då han icke hafft sÿnnerligt angelägt arbete hemman wid gården, at gå bordt och öfwerstryka några rum hos bekanta och slächt med målning, dels at få arbete igen, då han thet sommartiden hafft angelägnare, dels ock at få några penningar, ther med at leÿa arbetsfolk, medgifwandes, så wäl Erik Nilsson, som Sonen Erik Eriksson at thenne:

1) hos Jon Persson i Rimskog, om en afton målade uti en stufwa och therföre fik en Dr kpmt, samt at han 2) likaledes hos Erik Jonsson i Låppet öfwerstrukit 2ne stufwor och en kammare, hwaremot Erik Jonsson timbrat hos Erik Nilsson, och af 3) Erik Eriksson ingen annan betalning tagit eller fått af Soldaten Starberg för målningen i thennes stufwa, än at Starberg emot timbrande i 8 dagar hor Erik Nilsson aftjänt.
Och som 4) Jon Jonsson i Nÿåker icke hade manshielp, at aftiäna then målning, som Erik ther förrätat, så har Erik Nilsson therföre af Jon Jonson emottagit 12 Dr kpmt.
5) Erik Nilson sade thet ock wara ostridigt, at Soldaten Lustig med dagswärken aftiänt then af Erik hos Lustig förrättade målning.
6) Erik Nilsson sade widare, at som Olof Persson i Norberge är hans måg, så kunde han icke annat än tillåta Sonen Erik, at giöra följe med Soldaten Roth, som ock är Erik Erikssons måg, at måla hos Olof Persson, hwarföre han intet mins om han fått något eller eÿ. 7)af Lars Halfwarsson i Sättjära har icke heller annan betalning warit betingad, än arbete igien, jemwäl ock 8) af Olof Olofsson i Ede, för thet at Erik hos honom målade, skulle swara til gångled och wägbygnad och hållskiuts för Erik Nilsson
9) Erik Nilsson kunde icke heller undkomma, at Sonen Erik för wid pass 2 åhr sedan målat hos Anders Jonsson i Kiällmÿra, hwarför han icke mins än at han fick penningar.

Med målningen i Arbrå Sokn, hwarom ther wid sista Ting är undersökt, sade Erik Nilsson så tilgått, at som förledit åhr om wintern så mÿcken snö föll, at ingen kunde wistas eller giöra något gagn i skogen, och han intet hade något angeläget arbete, at sättia Erik hemma wid gården;
Så tillät han Erik at gå bordt at förtiäna några halförar, han widgick thet som Länsman Lind och Erik Perssons Son Nils i Flästa wid berörde Arbro Ting ds 27 Novembr. Sistl. åhr berättat, jämwäl ock at då han hölt uppå at witlima hos Per Persson i Flästa, en ifrån Söderhamns Stad, Lars Wass vid namn, ther inkommit och frågat efter hans namn, jemwäl ock hwilken gifwit honom tilstånd, at fara omkring och måla, då Erik sagt sitt namn och hemwist. Och som eÿ widare war at påminna, så skall hwad här om undersökt är, at Protocollet utskrifwas.

För protokollet från tinget i Arbrå, se avskrift senare.

Ständiga årstjänsten och lösdriveri
Enligt stadgan om lego- och tjänstefolk skulle alla som inte bedrev något nyttigt näringsfång, hantverk eller jordbruk, vara i årstjänst hos någon, annars räknades han eller hon som försvarslös lösdrivare och kunde insättas som båtsman eller soldat vid någon vakant rote. Om ingen sådan plats fanns, skulle personen i fråga sättas i något publikt arbete till dess att en ledig plats behövde besättas.

Kapten Wrångs agerande i fallet är helt enligt utgågna förordningar. När ärendet kommit till hans vetskap, är hans skyldighet att”sig underätta huru Förordningen är efterlefward eller öfwerträdd”. Om Wrång på något sätt skulle försummat att driva ärendet vidare säger texten: ”bör den samme första gången undergå lika böter med den brottslige som han bort angifwa”. Andra gången ” böta dubbelt, samt wara des tienst, utan hopp att få den åter, förlustig” Johan Wrångs skyldighet är att se till att kompaniet är i full styrka. Han framstår i andra ärenden som en resonabel och tolerant person, som ofta biträder sitt manskap i olika tingstvister.

Stränga böter utdömdes även för bönder som hyste tjänstelösa personer. Ingen husbonde fick till annans förfång städsla fler drängar eller pigor än nödvändigt.
Eftersom sonen gett sig ut att måla dras slutsatsen att Erik Nilsson har mer manshjälp än han behöver. Det är tydligt att Erik Nilsson för att undvika böter samt för att undvika sonens inskrivning vid kompaniet, söker tona ner verksamheten så mycket som möjligt. Han har tidigare fått erfara att brott mot förordningar kan bli kostsamma.
1733 fick hans hustru Karin Ersdotter böta 40 daler för att hon burit kläder av ett för allmogen förbjudit material, i det här fallet en sammetsmössa. Det förefaller inte heller särskilt troligt att man i värsta snövintern går ner till Arbrå för att tjäna ”några halförar”. (32 öre är en daler).
Delsboprotokollet visar att alla målningar i en gård inte nödvändigtvis behöver vara gjorda samtidigt, eller ens av samma person.
Och vad händer senare då en son eller en måg övertar gården, sker då en uppsnyggning och omdatering på gavelfältets initialer och årtal? Hur pålitliga är nuvarande dateringar?
Genom att Carl är bosatt i Källeräng, och senare gift med Eriks syster, har jag ställt mig aningen frågande inför uppfattningen att Erik Ersson varit lärjunge till Gustaf Reuter. Problemet har varit att finna belägg för att Carl ägnat sig åt målning av rumsinteriörer. I det här protokollet kom så svaret om Carls inredningsmåleri, då Erik och Carl målar hos deras gemensamme svåger Olof Persson i Norrberg.
Men i fråga om läromästare är det egentligen inget bevis för varken det ena eller andra. Gustaf är den klart dominerande och har självklart påverkat båda. Det är högst befogat att tala om Reuter som stilbildare för den så kallade Delsbo- eller Reuterskolan.

Hur betalades målningen?
Det har ofta anförts att hälsingarnas målade väggar och tak tillkommit tack vare det ekonomiska överskott man fått av lin och vävnad. Det nu återgivna protokollet motsäger detta. Även i muntlig tradition i Delsbo berättas, att när bonden fick ett överskott av reda pengar, investerades dess i första hand i silver som när sämre tider inföll kunde belånas och pantsättas i sockenmagasin och andra ställen, eller i nödfall säljas. Jag har ofta sett att även om summan är utsatt i daler och ören på skuldsedlar från den här tiden, så godtogs andra betalningsmedel än mynt.
Det kan vara dagsverken, säd, klädesplagg, taknäver, lån av häst osv, även sådant man för tillfället inte behövde men som kunde omsättas i pengar. Soldater som Reuter och Roth hade naturligtvis inte samma behov av dagsverken som en bonde, men andra betalningsmedel är som sagt möjliga.

Värdet av ett dagsverke vid den här tiden belyses i följande exempel:
För sågning, timring och snickeri, 1 daler 16 öre; mer avancerade arbeten, sockenskrivare etc. 2 daler 16öre; fältskär vid obduktioner och besiktning av döda 3 daler per dag, allt i kopparmynt.

Jag har sedan tidigare en avskrift av ett avtal från 1750, om ett ägarskifte på ett hemman, Avholm nr 3 i Bjuråker. Hemmet såldes till en fastställd summa, men utöver detta belopp fordrade övriga arvingar ytterligare 48 daler, ”för beklädnaden och målningen uti husrummen”.
Den här uppgiften vållade visst huvudbry, men mot bakgrund av Erik Erssons måleriarvoden, förfaller det vara ett rimligt värde, samt troligt att målningen var nygjord och i mangårdsbyggnadens alla rum. Den nye ägaren begärde anstånd med betalningen, vilket beviljades. Men vad hade hänt om han inte kunnat eller velat betala, skulle man då ha monterat ner den bemålade väven eller panelen?

Vad anser Herr Prosten?
Någon gång har jag fått frågan varför den litteräre och skrivande Prosten Lenaeus inte skrivit mer om Reuter. Jag menar att traktens präster väl dokumenterat både hans och sonens arbeten, åtminstone vad det gäller kyrkomålning, och då naturligtvis i jämförelse med andra yrkeskunniga soldater. Jag tycker att man lika gärna kan fråga sig varför inte mer skriftligt material finns att tillgå om soldaterna Wadman och Westmans snickerier eller soldaterna Dragons och Livs stenarbeten.
Man måste komma ihåg att Reuters yrke är i första hand soldatens, och hans måleri endast en bisyssla, inte märkligare än andra soldaters. Vid den här tiden finns åtskilliga hantverk representerade i Delsbo kompani, bokbindare, nätbindare, skomakare, hjulmakare, skräddare, gjutare, smeder och ett flertal olika utövare av arbeten i trä. Här kan skalan förlängas ända ner till vanliga kroppsarbeten som dikesgrävning, stängning av gärdsgårdar osv. Soldaten var tvungen att ha extra inkomster, årslönen räckte inte till.

Märkligare är att Lenaeus som så noggrant beskriver stort och smått, inte utförligt redogjort för dellbornas bostadshus och deras riktiga målningar, ett skick som väl kunde ha uppfattas som pråligt och skrytsamt, särskilt i en tid då största intresset skulle ägnas åt själens frälsning, samt att undfly världslig fåfänga. Överflödsförordningarna föreskriver även genom olika förbud stor måttlighet inom de flesta områden, dock medgavs allmogen användning av inom landet förkommande och framställda produkter, vilket naturligtvis medgav tillverkning av färger med ämnen som fanns på orten eller inom landet. Lenaeus nämner dock endast ”en nog bleker kyllerfårga” som erhölls av en rödblek mull vid Säljesta i Järsö och vid Avholm i Bjuråker. På det senare stället finns även en gulblek sort. Enligt Lenaeus målade folket i socknen sina skorstenar, portar, fönsterluckor och – ramar m. m. med samma färg.
Vid den här tiden framförde företrädare för pietismen kritiska meningar om dekorationer med målning, gul och silver i kyrkorna. Som stöd för detta användes ett bibelcitat, Lukas 16:15, som lydde: ”Thet som för menniskom högt ähr, thet stygges Gud wid”. Prosten Lenaeus är av annan mening, och det här föranledde honom att tillfoga en marginalanteckning i sitt manuskript till Delsbo Illustrata, där han säger: ”Och emedan wåra Nyhetsmakare i Regionen nu för tiden oförskrämt tadla, och smädeligen lasta wåra Förfäders gudomliga nijt at pryda sina kyrkor, altaren, mässehakar och predikstolar med målningar, guld och silfwer som är att se af theras hufwudmans, Mag. Erici Tolstadi håldna predikan 1725”
(E. Tolstadius 1693 – 1759, en av pietismens främsta i Sverige, anklagad för irrlärighet, men frikänd.) Lenaeus har också tillfogat ett utdrag ur sama predikan, om vilket han skriver:
”Så wil jag bediva hwar och en som thesse orden läser, at han med commiseration anser Tolstadii dierfhet, at påträngia jesu ord en hel annan mening än the egenteligen hafwa”. Han fortsätter: ”textus wisar klarliga, at Herren Christus i thet andragna Luca språk aldeles icke talas om höga torn, sirade och målade kyrkor etc, utan om högmodiga menniskor och theras hiertan”.
Senare följer även ett textcitat som möjligen kan tolkas som ett prostens gillande av allmogens rumsdekorationer, med anledning av dess texter och motiv ur bibeln.
”Och emedan werlden anwänder thet mästa och silfwer til öfwerflöd och fåfängeligit prål; så lärer thetju förmodeligen icke wara orätt, om froma hiertan läggia något ned för Jesu fötter och thermed offenteligen betyga, at the hålla hans kärlek, blod och förtienst i högan wärde, än alla werldens håfwor. Thet är mig sannerligen af hiertat Kärt, när iag ser Herrens Jesu kärlek af somligom erkännas, och medelst sådana minnestecken för hela werlden berömmas”.

gr-005

Änglar på gavelfältet i Tjärnmyrastugan, nu på Delsbo forngård. Texten manar ”Hålt Thet Tu hafwer att Ingen tager Tina Krona”. Foto: Leif Skoglund 

gr-006

Delsboskolans målare
Dock är det märkligt att det vissa tider under 1740-50-talen samtidigt kan finnas tre målare hemma i Delsbo. Socknen beskrivs sen gammalt ha varit skild i tre delar, Framsockna, Bobygda och Västbosockna. Dessa områden berättas ända in på 1800-talet ha haft en befolkning med skillnader i både utseende och kynne. Kanske kan framtida forskning påvisa om någon av dessa målares alster dominerar i en viss sockendel. Erik Ersson och Carl Roth bor i Bobygden, medan Gustaf Reuters bostad finns på den så kallade Framsocknen.
Att Reuterskolans måleri är så likartat beror naturligtvis på deras nära släktförhållande. Men vilken frihet hade målaren vid var av motiv, och hur mycket styrdes av uppdragsgivarens önskemål? Kanske sade beställaren helt enkelt: ”Jö vill hare på nånner lika söm härre Lars-Jonsas i Svala”. Det finns fog för sådana tankar då till och med Gustaf Reuter av kyrkokassan fick respengar till och från Forsa, daterad 28 juli 1745. ”när han ther skulle bese the nyja målningar i Forssa kyrko”.

Knut Lenaeus vill antagligen att Delsbo kyrka skall förses med en liknande målning. Att dellborna var konservativa och envist höll fast vid gamla seder, det fick självaste prosten Lenaeus erfara. Han försökte att med både ”bevekande och allvarliga föreställningar” få socknens brudgummar att inte bära ”prästkappa och kraga” vid vigseln.
Sockenmännen avfärdade detta med invändningen att det var enligt ortens gamla sed. Lenaeus tillträdde pastoratet 1734 men det dröjde ända till 1760 innan han fick deras samtycke till att avstå från den seden.
Om det skulle vara samma envisa motstånd mot förändring av rummens dekorationer och bilder, så måste Delsboskolans målningar ha ett ursprung i äldre förlagor, men med Reuters stil och maner. Under 1700-talet bör det ha funnits en hel del äldre målningar i socknen, kanske utförda av den temperamentsfulle Anders Ersson Målare, som verkade under slutet av 1600-talet, eller ännu äldre utförda av bonden Anders Persson Målare i Bredåker. Av tidigare måleri är emellertid nästan ingenting bevarat, kanske ansågs detta somm hopplöst gammalmodigt och omodernt av 1700-talets dellbor, möjligen användes väv och panelbräder till något man ansåg nyttigare?

gr-007

En annan förklaring till bristen på äldre målningar kan vara det stora antal bränder som förekommer. Det var vanligt att en eller flera gårdar och ibland hela byar drabbades av vådeld. Ansökningar om ekonomiskt bistånd är ingen sällsynthet bland ärenden vid tingen. Det är tvärtom så vanligt att man kan undra om inte större delen av ortens invånare, under till exempel en tvåhundraårsperiod, någon gång drabbas. Den 1 november 1749 t.ex. läggs Delsbos största hemman Skarpäng i aska. Gårdshusen värderades till 1.974 daler. Totalsumman för skadorna, inklusive årsgröda, var 2.510 daler, och då var inte åkerredskap, träföremål, kopparsaker eller sängkläder medräknade. Nog skulle en rundvandring i Skarpängs boningsrum före branden stått högt på önskelistan.

Avskrift av protokollet från tinget i Arbrå 27/11 1749
S.D. företedde Ausculanten Herr Carl Adam Wrångh enligt undfången fullmakt, dess Faders, Capitainens och Riddaren af Kongl Swerds orden, Edel och manhaftig Herr Johan Wrånghs, hos Högwälborne Herr Landshöfdingen och Riddaren af samma Kungl Orden, under 26 sistl. september, ingifne Memorial, hwaruti påstås, at Bonden Erik Nilssons i Källeräng Delsbo Sokn, Son, Erik Eriksson, som, sedan han uti mantals längden blifwit hos fadren antecknad, tagit sig före, at fara omkring och idka målare handtwerk, måtte såsom lösdrifware anses och följachteligen till krigstienst förfallen anses, samt inställas för någon ledig Rota wid Delsbo Compagni, och det är så mycket heldre, som Herr Capitainen icke skal å egen winning någon afgift hafwa, widare än at en fattig Rota, som Krono Hemman åbor, honom niuta får. Hwaröfwer Högwälborne Herr Lands höfdingen, genom Remiss af ofwan berörde dato, antÿdt Krono Befallningsmannen (Rötting? svårläst text), at Tings Rättens undersökning begära. Och som detta Ting-lag til bem:te Krono Befallningsmans fögderi icke hörer, i anseende hwartil han samma undersökning härstädes icke påÿrka kunnat, så anhölt Asculanten Hr Wrångh, at then icke destomindre företagas måtte. Härads Rätten efterfrågade Erik Pehrsson, Pehr Pehrsson och Lars Eriksson i Flästa, som genom Attest af ds 12 augusti detta Åhr intÿgat, at drängen Erik Eriksson ifrån Källeräng, sistl. Februari månad med målande them betient, hwilka attesteres richtighet Länsman Wälartad Johan Lind, med sin underskrift jämwäl besannat; men samme attestatanter woro eÿ tilstädes, utan berättade Länsman tillika med Erik Pehrsson Son i Flästa, Nils, samt nämndemannen Anders Hansson och Soldaten Jonas Wikberg, at bem:te dreng Erik ifrån Källeräng, wäl warit hos ofanstående Hemmans åbor och hwitlimat deras rum, men ingen vidare målning giordt, än han uti hwitlimningen här och där kunnat, som deras ord lÿdde, några krokar anstrüka. Hwarjemte Soldaten Jonas Wikberg och Nils Eriksson witnade, at då merbemälte dreng hwitlimade hos Pehr Pehrsson i Flästad, har en Borgare Wass wid namn, ifrån Söderhamn, som ock plägar måhla, kommit in hos Pehr Pehrsson och å detta arbete åtal giort, emedan en sådan dreng icke hade thertil behörigt tilstånd; hwartil Pehr Pehrsson swarat, at han sielf sin tienst med målande tilbudit, och sagt sig undfått fadrens lof, at dermed göra sig liten förtienst the få weckor, som arbete wid hemmans bruket kunde tåla hans frånwaro. För öfrigt begärte Asculanten Wrångh, at drengen Nils Erikssson och Soldaten Wikberg måtte tillåtas Ed gågna och därpå witna om thet de sig bekant hafwa ; men som Erik Eriksson ifrån Källeräng eÿ här war, icke eller bewisas kunde, at han til Tinget lagligen inkallad blifwit; så pröfwade Härads Råtten emot Rättegången stridande wara en sådan Edgång wid detta tilfälle at tilstädia.

Tingsrätten i Arbrå verkar inte ha minsta intresse av att medverka till att en vakant rote vid Delsbo kompani blir besatt: Det är märkligt hur plötsligt protokollet avslutas efter C.A. Wrångs misstag att begära vittnesed. Man kan ana ett visst missnöje med utomståendes inblandning i sockenmännens angelägenheter. Lägg märke till att Johan Wrång inte begär något för egen vinning. Han har som ”beslagare” eller angivare rätt till hälften av eventuellt utdömda böter, andra hälften brukar gå till socknens fattige. Om tingstätten i Arbrå varit mer intresserad av att utreda Erik Eriksson vistelse i trakten, hade man kunnat få reda på om han varit försedd med giltiga handlingar, respass, uppgift om ärende samt intyg om vandel. Det verkar lite vågat att utan föregående kontakter – något som antyds i texten med orden ”at han silf sin tienst med målande tilbudit” – lika gärna kunnat få vandra hem lottlös.

Vittnenas berättelse ger upplysning om att Erik vitlimmat, eller om man så vill grundmålat flera gårdar i en följd, något som verkar klokt då alla bor i samma by. Han kan då senare påbörja motivmålningen i den gård han först varit, som då hunnit torka. ”Uti vitlimningen här och där kunnat några krokar anstryka” måste tyda på att han, antingen i den våta färgen eller med en annan kulör dragit upp stödlinjer för sina motiv. Men vad tycker bönderna som fick ett så hastigt avbrott vid sin förväntade rumsutsmyckning?

Här infinner sig frågan om vem som avslutar det påbörjade arbetet. Det är väl inte troligt att det anförtros till Johan Wass som är orsak till all förtret.
I de flesta anteckningar om måleri jag sett har detta skett under sommartid. Jag har därför trott att värme för snabbare torktider, ljus osv. spelat en avgörande roll. Erik Erikssons måleri i februari månad, som borde vara den kallaste årstiden var åtminstone för mig en ny upptäckt. Det blev i ett slag besvärligt att uppskatta hur många uppdrag en målande soldat kunde utföra per år.

gr-008

Delsbo kompani i Finland
1751 kommenderades hälften av Delsbo kompanis soldater ut till skansbyggnad i Finland, av dessa är tre korpraler, däribland Gustaf (Reuter) Frisk. Mönstring av regementets utvalda 600 man sker i Gävle den 2 maj. Kommenderingen pågår till september månad 1754. Under denna period finns Carl hemma vid roten, och i kyrkans räkenskapsbok finns en post, daterad 10 juni 1753, med följande lydelse: ”För nya brickan, som dopskålen sättes uppå fick Snickaren 18 öre. Soldaten Carl Roth strök öfwer samma bricka med färgor och tog der intet före”. Samt ytterligare den 5 juni 1754, ”Soldaten Karl Roth för takens öfwerstrykning på 2 stegluckor och Bogårdsmuren, samt för skriften på kuren öfwer wästra kyrkodören, 36 daler”.

gr-009

På östra väggen på Norrbergsstugans farstu höjer fortfarande dessa ryttare svärden mot varandra. I Norrberg målade Carl Gustafsson Rooth och Erik Ersson tillsammans hos sin gemensammas svåger Olof Pärsson, och i tingsprotokollet nämns enbart de färger de använt, inget om motiven. Delsbo forngård. Foto: Leif Skoglund

Erik gifter sig
Den 29 sept. 1752 gifter sig Erik Ersson med Margta Jonsdotter från Kila i Delsbo. Han är då 19 och hon 21 år gammal. Han kallas vid vigseln Socknesnickaren Erik Ersson. Trots att jag läst igenom alla tingsärenden från den här tiden, har jag inte kunnat finna någon ansökan om försvarsbrev som sockenhantverkare för honom. Titeln är för övrigt struken ur husförhörslängden för tiden 1766-71. Hans svåger Olof Persson i Norrberg avlider 1759 och det verkar som om Erik Ersson en tid är bonde på dennes hemman. Senare klyvs Norrberg och brukas av Olof Perssons söner Per (nr 1) och Erik (nr 2).

gr-010

Blompottor nu på Delsbo forngård. Den vänstra finns i farstun till Norrbergsstugan och den högra i Tjärnmyrastugan. Foto: Leif Skoglund

Carl stupar i Pommern
1757 kommer order om krigskommendering till Pommern. Carl blir utkommenderad, och före avresan reglerar han en skuld till kyrkan för ett penninglån. Det är vanligt att soldater inför en hastig påkommen kommendering betalar skulder samt skriver testamenten. ”Ifall iag skulle med döden afgå och intet mer hem komma”. Jag har fler exempel på sådana memorial, men inte något av Gustaf eller Carl. Dessa handskrifter återspeglar ofta en rörande omsorg om hustru och barn. De ger en mycket bättre bild av soldatens person än vad några formella rader i en kyrkbok eller en tingshandling kan göra.

Vid mönstring inför uttåget avskedas Gustaf Reuter, med följande notering: ”Af ålderdom och bräcklighet orklös, har intet at uppehålla sig med, så anmäles han til underhåll”. Vanligtvis är man ganska restriktiv med underhållen, särskilt om soldaten ifråga kan något hantverk. Ses Reuters måleriarbete som ett mer eller mindre avslutat kapitel? Eller är det kompaniets kapten Johan Wrång som med anledning av Reuters ”välförhållande” och långa tjänstetid hjälper honom till en liten pension? I krigsmanshusets längder finns Corporalen Gustaf Frisk, med en årlig ersättning om 6 daler 24 öre.

Carl Roth avlider i Pommern den 1 april 1758. Budet om hans död når så småningom hemsocknen, och den 18 juni samma år lämnas sex daler till kyrkan och tre daler till de fattige, enligt testamente efter honom. Därmed är Carl Gustafsson Rots måleri för alltid avslutat. Under sitt äktenskap fick paret 5 barn: Gustaf f. 1747, Brita f. 1751, och Carl f. 1752.
(Gustaf och Carl döda under sitt första levnadsår), Gustaf f. 1756, d. 1778, Kerstin f. 1757 d. 1812.
Änkan Kerstin Ersdotter gifter senare om sig med soldaten Jonas Dufwa i Källeräng, och får med honom ytterligare två barn. Hon avlider 25 februari 1812.
Låt oss inte glömma våra förfäder som för att få en liten inkomst samt ett eget hem, beslöt att bli soldater, och sedan utan egen förskyllan slutade sina liv i främmande land.

Källa:
Hälsingerunor 1996
Av Kjell Ekelöf

Bokens rekommenderas då den har som tema måleriet i Hälsingland.


gr-012-

Rivsten med löpare, som enligt en stark muntlig tradition skall ha tillhört Gustaf Reuter. I privat ägo

Källa:
Hälsingerunor 2005
Målaren Gustaf Reuters föräldrar och familj
Av Elvi Sandberg

Artikeln i boken kan varmt rekommenderas

 


 

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Sammanställt av: Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 

Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *