Luffare – Luffararbeten

Dellenportalen har samlat ihop fakta från intervjuer, tidningsartiklar, böcker och i olika arkiv om Luffare. enslingar och särlingar.

När de levde såg man ner på dom, idag kan ”särlings konst” betinga höga priser


Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om ni anger Dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner. Tack!

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss



Luffarna – vilka var dom?

 

luf-001-vykort-luffare

På vykortet står: Här kommer Johan. Vem var han?
Kort ur egen samling.

Ordet luffare kom enligt vad man vet i bruk på 1890-talet, eventuellt något tidigare. Dessförinnan användes verbformen, ofta i målande bemärkelse, som ”tiggaren luffade på vägen”. Man avsåg därmed att han rörde sig tungt och klumpigt – ordet lufsa antas ha samma rötter. Luffa har även använts mer allmänt, synonymt med springa, lunka, traska.
”Löst folk” och ”strykare” har förmodligen funnits i alla tider; den första kända förordningen mot lösdriveri kom redan 1303. Den omfattning med vilket folk sökte sig ut på vägarna för sin försörjning under 1800-talets senare hälft var dock något nytt och motiverade det nya språkskicket.
Den gemensamma nämnaren för dessa människor var den ambulerande livsföringen; luffandet – de kom alltså att kallas luffare. Denna vaga definition bör emellertid kompletteras med andra ambulerande kategorier; sockenhjon och lokala tiggare, gårdfarihandlare, tattare, kringfarande hantverkare, gesäller, arbetslösa m. fl.
Det ”nas eller småttigheter ” dvs småsaker till försäljning, som luffarna förde med sig var mer eller mindre maskerad form av tiggeri, medan etablerade gårdfarihandlare hade handelsrättigheter.

Till skillnad från de ambulerande hantverkarna, kunde många luffare utföra enklare hantverk som bytesvaror mot kost och logi; kråkrisalster, ståltrådsarbeten, förtenningar, handgjorda vykort, pappersblommor, m m. Inom vissa yrken var det vanligt med vandrande ”gesäller” ännu några decennier in på 1900-talet, t ex bland målare, skräddare, bagare och typografer. Arbetslöshet blev inkörsporten till vagabondlivet för många. Det stora antal unga arbetslösa som befolkade landsvägarna under depressionsåren på 1920- och 30-talet kallades allmänt för luffare utan att uppfattas som egentliga s k yrkesluffare.
luf-002-luffare
Detta är Otto Bäck.
Han luffade runt i trakterna av Vimmerby.
Bild ur egen samling

 

Sveriges första kända lösdriverilag är en stadga, signerad av Birger Magnusson (han som fängslade sina bröder vid Nyköpings gästabud och kastade nyckeln i ån) år 1303. Enligt denna ålades alla som ertappades kringstrykande utan jobb och pengar, att skaffa sig en tjänst. Om de inte ville det, eller inte lyckades, kunde de dömas till att slita spö och/eller få öronen avskurna.
Från 1300-talet och århundradena framåt avlöste de svenska stadgarna och lagarna riktade mot vagabonder och lösdrivare varandra. De ständiga krigen gjorde att folkmängden utvecklades långsamt. Det rådde konstant brist på arbetskraft och krigsfolk. Lösdrivarlagarna användes ofta för att tvinga egendomslösa att ta årsanställningar, eller för att skaffa tvångsarbetare till statens gårdar, gruvor och befästningsarbeten.

 

Luffarna – vägarnas vagabonder

De strövare som vi kallar luffare tillhör en avgränsad period i Sveriges historia. Den sträcker sig från de sista årtiondena på 1800-talet och fram till andra världskriget, med en glesnande skara eftersläntr
are på 1950- och 60-talen.

Det var vanligt att luffarna hade en bakgrund i hantverksyrken som minskade eller dog ut på grund av industrialiseringen – yrken som garvare, tunnbindare, sadelmakare, repslagare eller handcigarrmakare. De valde landsvägen framför det nya, mekaniserade tempoarbetet i industrin.

Vissa luffare hade främst individuella orsaker till att de levde sitt liv längs vägarna. De kunde vara ”oäktingar”, ovälkomna som barn och med en känsla av hemlöshet som vuxna. De kunde också som barn ha varit utackorderade på socknen, tvingats flytta mellan många olika hushåll och därmed fått hemlösheten i blodet.

Ordet luffare kom i bruk på 1890-talet. Det har släktskap med det tyska verbet laufen, springa, och det engelska loaf, driva (omkring).

Lösdriferi – tvångsarbete
Gemensamt för de flesta var emellertid hotet om tvångsarbete i skuggan av lösdriverilagen. Lagen slog fast att ”lösdrifare är hvar och en, som sysslolöst stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle och utan att söka arbete, äfensom den, hvilken eljest, utan egna medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet”.
I konsekvens med lagtexten var det straffbart för folk att gå utan arbete, vilket lämnade fältet fritt för en mycket godtycklig tillämpning. Gemensamt var också att luffandet erbjöd ett försörjningsalternativ då andra möjligheter var stängda – eller mindre lockande.

Många luffare var psykiskt eller fysiskt handikappade, men inte tillräckligt för att bli omhändertagna. Ibland undvek de själva eventuell hjälp – systemet med ”fattigauktioner” försvann först 1918. Fattiga gamlingar kunde också välja luffarlivet framför fattigstugan. Ibland var det skammen över att ”ligga det allmänna till last” som drev dem ut. Luffarlivet att reda sig själv – blev ett sista halmstrå av mänsklig värdighet.
Somliga vandringsmän var behäftade med svår ”törst”, men det fysiskt krävande vagabondlivet och svårigheterna att få tag på sprit gjorde att de sällan blev riktigt ”nergådda”. I annat fall blev man inte långlivad och då handlade det mest om ”dunder”, d v s träsprit. En vändpunkt kom 1955 med motbokens avskaffande, då de luffande alkoholisterna knöts fastare till städerna.

Vissa luffare var ätteläggar till herrskapsfolk ”på sidolinjen”. På samma sätt som t ex luffande f d präster och avhoppade studenter utnyttjade sin bokliga bildning, drog dessa fördel av sin härkomst i kontakten med bygdens bofasta befolkning. En ”lodis” med adligt påbrå, liksom en högdragen slarvig luffare som strödde latinska sentenser omkring sig, blev föremål för en naturlig nyfikenhet. Landsbygdsbefolkningens vana, sedan äldre tid, att härbärgera tiggare och resande utnyttjades också av sådana som drog föredrog detta försörjningsalternativ, även då andra möjligheter fanns.
Somliga luffare var på flykt undan myndigheterna av skilda anledningar; värnpliktsvägrare, förrymda straffångar, ynglingar som rymt från skeppsgosse kåren m fl.

En annan kategori hade hamnat på luffen till följd av konflikter med husbonden eller arbetsgivaren. Husagan var legitimerad i tjänstehjons stadgan så sent som 1920 och att sätta sig upp mot en överordnad var ofta liktydigt med avsked – kanske utan arbetsbetyg att söka ny anställning på.

luf-003-dal-anders
Det här skall vara ”Dal-Anders” Anders Olsson. Vem vet mer om honom?
Bild ur egen samling

 


Luffarkonferensen i Hallsberg 1921
Ca 200 icke bofasta arbetslösa, samlades till konferens i Hallsbergs köping påskdagen 1921

I en resolution till myndigheterna ställde deltagarna krav på omedelbara hjälpåtgärder och beredande av arbetstillfällen. I avvaktan därpå ämnade man stanna kvar i Folkets hus, där mötena ägde rum. Myndigheterna tillgrep en passiv ”utsvältningspolitik” och efter fyra dygn upplöstes mötet.

Luffarkonferenserna våren 1933
Vintern 1932/33 noterades med rekordsiffror med uppemot 200 000 arbetslösa. De hemlösa arbetslösa – ”luffarna” – till 15 000, men på sina håll i referaten uppges antalet till minst 50 000.
Initiativtagare var f.d. sjömannen och arbetaren Karl Oskar Karlsson, född i Göteborg år 1894. I folkmun och i vissa tidningar omtalades Karlsson som ”luffarkungen”, en titel som han anammade sedermera, då han själv blivit ”yrkesluffare”.

Mötets förlopp beskriver DN:s korrespondent bl. a så här:
Mötet öppnades av ordföranden i de arbetslösas förening i Borlänge, och så tog hr Karlsson till orda. Han hade aldrig förr stått i en talarstol, men det märktes inte. Talarbegåvningen var ganska påfallande och dessutom hade han den sällsynta egenskapen att kunna begränsa sig. Hans föredrag räckte inte längre än 12 minuter. På den tiden hann han berätta att man vid en sammankomst i Lindfors i Värmland beslutat att under organiserade former kräva statens bistånd åt de arbetslösa. I första hand fodrade han arbete, i andra upprättande av härbärgen i större samhällen, så att man slapp dela rum med kreaturen i ladugårdarna. Att arbeten igångsättas och att vägarnas folk kunna erhålla dessa arbeten till löner som möjliggöra en människovärdig tillvaro.

luf-004-dal-gubbe-luffare
På vykortet står att det är en äkta Dalgubbe. Men vem var han?
Kort ur egen samling

Luffarkungar
En av många ”luffarkungar” var Abraham Rundqvist. Enligt uppgift var han son till en kommendörkapten i Stockholm, hade gått i läroverket, men skolkat och ”kommit på driven”.

”Luffarkungen” Ola Franklin hade sitt verksamhetsfält i Västergötland där han tiden omkring 1915 -1930 framhärdade sitt vandrarliv enligt en tämligen fastlagd route. Franklin hade ett imposant yttre och ett värdigt och bildat uppträdande. Han höll sig lite för mer än ”vanliga luffare” och accepterade t ex ogärna en sovplats på höskullen utan skulle ligga i en riktig säng. Han hade utbildats till läkare i England, men vid hemresan till Sverige hade båten förlist och fästmön drunknat, vilket han aldrig kom över.
Han var utbildad präst och hade tjänstgjort i Amerika i tre år. Han var född i Finland, kallade sig ibland ”finska doktorn”. Han hade varit länsman, skarprättare och dessutom deltagit i boerkriget. Han var också trollkunnig och släkt med svenska kungahuset.
Upphovet till denna sägenflora är tveklöst en berättartalang av format – eller mytoman böjelse, om man så vill.

”Luffarkungen” Per Emil Lagerlöf född 14/4 1858 i Lyrestad Västergötland, död den 26 oktober 1930 i Vingåker i Södermanland. I Vingåker med omnejd hade han varit en välkänd och ofta sedd figur, oavlåtligt cirkulerande mellan de prästboställen och de s k finare hem, som han helst besökte. Han var en vänlig och försynt man som på olika sätt gjorde rätt för sig på de ställen han gästade. Många är t ex de fönsterhållare av ståltråd som Lagerlöf tillverkade och lämnade efter sig mot en billig penning eller som tack för kost och logi. Han anlitades också som skärslipare, bergsprängare och vid ett tillfälligt skördearbete. Hans arbetskapacitet var det inget att klaga på, uppges det.

Men det berättas också att han var en olycklig individ som led av svåra tvångsföreställningar. På sitt saktmodiga och värdiga sätt städade han t ex vägarna där han gick fram. Skrapade samman hästlortar, plockade ihop stenar och träbitar i högar efter landsvägskanten. När han anlitades för potatisplockning var tillvägagångssättet detsamma; de stenar han hittade i fårorna lades i prydliga små högar.
Han var känd som ”Luffarkung”, ”Brusen” eller ”Gubben Slött”. Det senare p g a att han frågade efter ”något slött” som behövde slipas.

link to gallery

Röluffaren, utanför David Edströms i Fegärde i Njutånger.
Bilden ägs av Njutångers Hembygdsförening


”Luffarkungen” Rört
.”Luffarkungen” Röluffarn.
De berättas att han var född i Ovanåker i Hälsingland som så många andra vandringsmän gavs han olika namn efter traden, Håkansson var ett, Pettersson ett annat.
Från Nordinrå i Ångermanland berättar en sagesman född 1906:
Röskäggsluffaren var en originell människa, han kom mest ett par gånger om året, han hade långt yvigt skägg som räckte ner till midjan, han bar aldrig skjorta på sin kropp, även vintertid hade han endast byxa och en rock, aldrig strumpor. Jag minns en vårvinter då han skulle gå från Nordingrå kyrka till Gråsnässtrand.
Det var 10-12 tum vatten och snösörja på isen. Han tog då av kängorna och småsprang över isen, en sträcka på ca 1 km. När han kommit över stannade han och tog på kängorna. Röskäggsluffaren var väldigt begåvad och ett hästminne som få. Om människokroppens funktioner visste han allt. Han visste namn på alla personer i flera socknar, han kände till alla genvägar, även skogsstigar. Ha kom alltid smålunkande, jag såg honom aldrig gå, han bar alltid en säck på ryggen och tiggde aldrig. Han kom alltid sjungande och bra röst hade han.

Värmlands i särklass mest kände och mest omskrivne luffare är Karlstadsoriginalet ”Rört”. Han var väl sedd, om än något arbetsskygg vagabond, som lämnat en rik flora anekdoter efter sig. Hans rätta namn var Robert Olsson 1885-1935.
Han gick ur tiden 1935, offer för en lunginflammation.

luf-005-vykort

Vykort tillverkat av luffare. Kort ur egen samling

Vandringsmän och original i och kring Hudiksvall

 

luf-006-glada-nisse
Bland de mera kända var ”Glada Nisse” eller Nikolaus Ernst Nilsén som han hette. Han var född 27 aug. 1873 i Hudiksvall där han också avled på lasarettet den 24 april 1936 . Hans far kakelugnsmakare Niklas Nilsén var född i Mariestad 1842. Han hade tre bröder och tre systrar. En färgstark vandringsman som trakterade både fiol och munspel. Han var alltid välkommen i stugorna, höll sig ren och proper och var utrustad med ett glatt sinnelag.
Glada-Nisse med sin fiol på ryggen


Pelle-Blöt.
En av Hudiksvalls mest legendariska original. Många historier finns i och omkring denne märklige Pelle, det mesta är väl omskrivet. Hans rätta namn var Per Johan Mellman. Född i Rogsta 28 maj 1867 och avled på vårdhemmet i Rogsta 13 februari 1936. Modern Kristina Persdotter Mellman var född i Rogsta 1836 och hade förutom Per även en dotter.

Pelle-Blöt besökte vissa dagar olika verkstäder och industrier och turen hade kommit till slaktare Skoog i Åvik, där slaktardrängarna ville skämta med Pelle och sade: – En riksdaler kontant får du här Pelle om du dricker ur denna skopa med blod! Pelle drack ur, tog kronan och avdunstade.
Ute på Södra vägen kräktes Pelle i en snödriva, varför en herre i päls kom åkande efter en häst och släde, stoppade och sade: – min gode man torde ofördröjligen uppsöka lasarettet för vård! –har inga pengar , sade Pelle. – Här får du 10 riksdaler, gå nu med detsamma, vilket Pelle hörsammade.
Pelle var en trogen penninglott köpare, inför den 15:de varje månad sov han över i pannrummet på Håstaholmen för att komma tidigt till Wibergs bokhandel när lotterna släpptes. Han ville inte riskera att bli utan lott och till slut vann han! Exakt hur mycket det var är det nog ingen som vet, men det var i alla fall tillräckligt för att förändra hans liv. Han förändrade också sitt leverne – genom att gå med i IOGT!


luf-007-vykort

Vykort tillverkat av luffare.
Ur egen samling

 

Luffartecken
De bofastas kännedom om luffarnas teckenspråk var oftast vag, många gången obefintlig. Man kunde t ex förvåna sig över de många besöken i det egna hemmet, medan granngården lämnades ifred. Ibland noterades mystiska och lite skrämmande ”krumelurer” på en grindstolpe eller mjölkpall. De använde sig av tecken för att, dels varna sina olycksbröder, dels för att tipsa om bra eller dåliga ställen att besöka.

luf-008-luffartecken

Luffartecken införd i Stockholms-Tidningen 1931


 

Forsa socken

Källa: ”Forsa” , utgiven av Forsa socken Hembygdsförening 1987

I unga år fick Gustaf Fagerström stifta bekantskap med många av de luffare som då kom vandrande genom bygderna. I Forsså Bruks pannrum övernattade många av dessa luffare.
– Jag minns August Bredenberg från Svabensverk, han såg ovårdad ut.


 

luf-038-glada-nisse

Glada Nisse kammade skägget och såg mera belevad ut. Han ritade blommor, vackra mönster och fick både mat och kaffe för detta. Glada Nisse var också duktig att spela munspel.


Gävle-Grip sålde strängarbeten, förtente grytor, tillverkade strykjärnsfötter, vispar och såg vårdad ut.


Upplands-Pelle var stor och tjock och sålde borstar. Han köpte ben hos någon slaktare och kokade soppa i en karamellburk och när han kokade potatis och kålrötter hade han stort kalas i fabrikens pannrum.


Gitarr-Pelle från Sundsvall spelade och sjöng. Han drog en vagn med motorcykelhjul och hade en låda där spelpengar fick läggas.


luf-039-kvast-pelle

Kvast-Pelle (Per Larsson) tillverkade kvastar och rismattor som han sålde till rekordlåga priser. I en liten stuga mellan Skarmyra och Fränö hade han sin oansenliga bostad. Spelade munspel så fort tillfälle gavs, drack en skvätt och trivdes i sin torftighet.
Ett verkligt original som gick sin egen väg.


 

luf-040-olof-olsson

Bonden Olof Olsson, Tövsätter, ”Gammel-Bôgan” (21/8 1842 – 23/12 1927) bonde på Tövsätter 2. Fadern som också bar namnet Olof Olsson gick under benämningen ”Stor-Olle eller möjligen ”Stor-Bôgan”. Sonen Olof född 1875 emigrerade med hela sin familj till Amerika 1927. Han gick under benämningen ”Lill-Bôgan”.
Bilden togs 1822 av Olof Trolin.


luf-041-tovan-

”Tovan” (Jonas Sjö 15/11 1854 – 14/3 1927) Ransta. Han kom från Arbrå och tog dagen som den kom. Helst drack han kaffe, tuggade snus, stängde hage och sålde fisk. Sin primitiva lya hade han både i Ransta, Mon och Blacksås. Vid sin död bodde han i Klockarsvedja.


luf-042-blom-jonke

Blom-Jonke från Hedsta drog Forsa runt och målade både utvändigt och invändigt. Gällde det en flaggstång var han heller inte bangen. Liten och lätt klättrade han upp om någon drog i linan.
Men det hände också att linan small av och Blom-Jonke hamnade i backen.
Brita Grundström fotograferade då han målade i Björkmo 1919.

 


luf-009-bjur-johan

Bjur-Johan i sin koja på Vallaåsen

”Bjur-Johan” Högt uppe på Vallaåsens höjder levde Bjur-Johan. Johan Olsson som han hette var från Forsadalen. Han var född 17/6 1899 och avled 11/11 1958. I en liten koja hade han sin bostad med en underbar utsikt över dalgången från Näsviken och upp över de båda Dellensjöarna.
Varje vecka tog han den nästan milslånga promenaden ned till Näsvikens samhälle för att proviantera.
Sociala myndigheter försökte ge honom en bättre bostad nere på bygden. Bjur-Johan prövade men vände åter upp till sin lilla koja, endast några meter i fyrkant. Där fann han sin livsform och där slutade han sina dagar.

luf-010-bjur-johans-koja

Undertecknad vid Bjur-Johans koja på Vallaåsen i början av 1960-talet

luf-011-blomsterfrun

”Blomsterfrun”, Ulrika Strid från Överby i Forsadalen

”Blomsterfrun”, Ulrika Strid
Varför kallades hon för Blomsterfrun? Jo, därför att när hon vandrade in och ut i forsahemmen hade hon med sig ett fång pappersblommor samt granna tavlor med sentenser och bibelspråk. Det var egna tillverkade föremål som hon sålde samtidigt som hon ofta bjöd in till möten i sin lilla stuga. Hon var en märklig kvinna. Ett verkligt original på sitt sätt och dråplig och orädd i många situationer.

Men hon ägde också ett hjärta som klappade varmt – inte minst för barnen och en djup förankra religiös tro, outtröttlig och verksam.

Ullrika Strid föddes 1852 i Stigsjö i Västernorrland. Hon gifte sig Josef Emanuel Svedberg med vilken hon fick fem barn. Familjen var bosatt vid Häffners såg, Skön Medelpad. Maken avled 1887. Vad som fick henne att flytta till Forsa är oklart.
Den 24/6 1899 gifter hon sig med Olof Strid, bonde i Långby 2. Han hade 1897 blivit änkling för 2:a gången. Den 12/12 1908 avlider maken Olof Strid och Ulrika flyttar till en liten grå stuga med ett kök och en kammare

luf-012-hus-blomsterfrun

Blomsterfrun på trappan till sin gård i Överby

Möten
Hennes stora intresse var nu att inbjuda till möten som hon ordnade. Det var ofta offentliga möten i hennes lilla kök i Överby eller utanför stugan om vädret tillät.

luf-013-ulrika-strid-blomsterfrun

Blomsterfrun, Ulrika Strid avled den 21/12 1933

 


Bjuråker


”Jubben eller Jubb-Pelle”
, var ingen luffare utan snarare en trapper och eremit. Han återfinns under släktboksnummer 46F3.
Per Hellberg som han hette, föddes den 21 feb 1876 i ett litet torp kallat ”Jubbern” ensligt beläget i närheten av Brännås i Bjuråker.
Tillsamman med sin mor och en bror flyttade han i ungdomen till Stavrevallen, där de startade en getfarm med 27 getter. Trots det isolerade läget smakade rörelsen för mycket av civilisation och Jubbern drog sig undan till vid sjön Locktjärn strax under berget Vakåsen i Hassela, några kilometer söder om medelpadsgränsen.
Här hade han milsvida jaktmarker runt omkring sig. Här fanns en övergiven skogshuggarkoja som han bättrade på. När han sedan lyckades komma över en järnspis med ett plåtrör till kojan ansåg han sig ha fått en riktigt fin bostad även om röken pyrde in och vinden piskade snön genom den otäta dörren. Jubbern bodde 10 år i kojan men flyttade sedan till en övergiven stuga på Storåsvallen, där han avvaktade sista sommarens buföring till den närbelägna Skäftesvallen, dit han sedan flyttade i och med att bönderna övergav vallen och lämnade den åt sitt öde.
För Jubbern med hans behov av ensamhet och isolering blev detta en idealisk boplats.
Jubbern avled 78 år gammal på ”vårdhemmet Pelkens i Norrlia den 12 september 1954.

luf-014-jubb-pelle
En ung Jubb-Pelle på vandring med gevär och hund. Hans gevär finns nu på Forngården i Bjuråker. På bron sitter Lars Olsson.

luf-015-tidningsbild-jubben

luf-016-boken-fabodvallar

Tre sidor ur boken FÄBODVALLAR och vallrester i BJURÅKER

 


luf-017-slaktar-pelle

”Slaktar-Pelle eller Lill-Slaktarn”

Han hette egentligen Per Wilhelm Johansson och var född i Bergsjö 16/9 1885
Slaktar-Pelle hade starka band till Bjuråker där han ofta vistades och vandrade runt mellan byarna. Hans mor (5D30) Anna f, 1863, hade tillsammans med sina föräldrar flyttat från Gårdsmyra i Bjuråker till Bergsjö 1882.
Namnet ”Slaktar-Pelle” fick han i unga år när han arbetade som slaktardräng, troligen hos en slaktare i Näsviken. På den tiden åkte slaktarna runt i byarna och köpte upp slaktdjur som sedan slaktardrängarna kom och samlade ihop. Eller slaktade på plats.
Det berättas att unge ”Lich-Slaktarn” som han också kallades, var en riktig hårding och fann på råd för det mesta.
Vid ett tillfälle skulle han hämta en folkilsken oxe i Berge i Bjuråker. Inge vågade leda ut oxen till slakten, men Slaktar-Pelle löste det hela genom att öppna dörren och släppa den lös.
När oxen möttes av solljuset i dörröppningen stannade den till lite villrådigt. Pelle kastade sin toppluva i gruset framför oxen, som sänkte huvudet och luktade på mössan. Det var det sista doften den oxen kände. Pelle klippte till med pikyxan och så var den saken klar.

”Slaktar-Pelle” död
Något av det som stod i tidningen:
Ett riksbekant original Per Wilhelm Johansson, Bjuråker har avlidit på Dellengården 8 dec. 1964. Han var född och uppväxt i Hulte i Bergsjö. Flyttade sedan i unga år med föräldrarna till Byberg i Forsa där hans far Vilhelm var bonde. Systern Johanna föddes 1888. När han var 11 år avled hans mor endast 33 år gammal. Han började så smått som slaktardräng som växte till en rörelse bl. a. i Delsbo, där han drev sin slakterirörelse i stor skala. Så småningom upphörde han med slakterinäringen och blev i stället något av en vägarnas vagabond som vandrade land och rike runt. Han saknade fast bostadsort ända till han i år blev kyrkoskriven i Bjuråker.
Den bortgångne efterlämnade avlägsna släktingar i bl.a. Hudiksvall och Bjuråker

Movikens masugn var en plats som luffare vintertid gärna drogs till för att få lite värme och en stunds vila. Medan kolugnarna var i drift i Moviken (de stängde 1919) kom ofta luffare på besök till de kvinnor som ensamma eldade ugnarna dag och natt.

 


luf-018-vykort
Vykort. Luffararbete, ur egen samling

 


 

Original och vagabonder

Källa: Hybo del 1, sid 244-246

Många unga och gamla vandringsmän som med rätt eller orätt kallades luffare, dök med jämna mellanrum också upp i Hybo. En del tycktes ha någon sorts tidtabell, de kom och gick på bestämda tider. Många voro särpräglade personligheter med originella vanor.

På sommaren var det inga problem med sängplats för natten, oftast var den Jon-Ors logen dit alla var välkomna. Pojkarna i gården var själva lite bohemiska till sin läggning och gjorde sig god tid att umgås med sina nattgäster.

Vintertid var sågens pannrum ett ofta anlitat ”gästhotell”, där stelfrusna vandrare åt vad snälla arbetarhustrur delat med sig, av sina knappa förråd. Därför fick de också värme i överflöd som skulle räcka för nästa dags ”resa”.

En som kom vandrande varje sommar till Jon-Ors och då övernattade på logen, var en liten gubbe med benen nästan hopvuxna vid knäna. Alltid i en tjock överrock och s.k. Brämmössa med krimmel. Att vara klädd i detta under heta sommardagar måste vara fruktansvärt. Han hade två käppar och släpade sig fram längs landsvägarna. Vilka tragiska öden.

Karamell-Nils” alltid iklädd Frälsningsarméns slitna och lindrigt rena uniformsrock. På armen hängde en tvåliters hämtare i vilken han hade hemkokta karameller till försäljning, tillverkade av honom själv eller någon annan vet jag ej. Han var visst kommen från Lervik, Söderhamn. Hans ständiga uttryck var, ”ska dä vara nå karameller i dag”? Varefter han körde tungan mot insidan av kinden och sa hum, hum, hum, Fine stinte hänne! Hum, hum, hum. Ett tragiskt livsöde, men han såg trots allt lycklig ut.

luf-037-nils

”Karamell-Nils” fotograferad på Hamre i Hybo,troligen i mitten på 1920-talet

Glada Nisse”, eller Röda Nisse var som namnet han fått, en glad jordevandrare. Han var skicklig att spela munspel, berätta historier och var en lödig sällskapsmänniska. Vad som gjorde honom till den ständige vandraren vet ingen. Kanske var det olycklig kärlek, eller en livsinställning som såg friheten som den väsentligaste. Inga band inga bojor. Men han var väntad dit han kom och saknad när han gick.

luf-038-glada-nisse

Ernst Nikolaus Nilsén 1873-1936, ”Glada-Nisse”.

Så var det Stamp-August. Han var av smedsläkt från Svabensverk. En särling från födseln som började sin vandring på vägarna. Namnet fick han av att han stampade bestämt när han gick, han tillhörde ej de glada, han var tvär och surmulen till sitt sätt.

Pappersdraken” hade långrock och stärksaker och verkade belevad. Han sålde skrivpapper, och hans stående harang var: Mina kunder äro lärare, lärarinnor, tjänstemän och liknande, varefter han gjorde enkraftig harkling som nästan skrämde slag på folk.

Slammer-Ante” var en annan typ. Klädd i långrock sommar som vinter. Han förtennare, och hade skopor och kaffepannor som slängde och skramlade när han kom.

Kalle-Kula” var puckelryggig, därav namnet. Han var värmlänning, och försörjde sig så gott det gick på att sälja små porslinsfigurer. På en kafé i byn blev han en gång bjuden av Månsa-Jonas att äta bröd, margarin och korv. Då sa han: ”brö å korv kan ja äta, men maggarine tar ja mä ner på pannera å smörjer skona mä”. (Han låg på pannrummet).

De vida beryktade värmlänningen, flottaren och brötsprängaren Stor-Po var också gäst några gånger på Jon-Ors logen.

Filimeus” hade tidigare varit cirkusartist och hade haft en son som varit lindansare men dödsstörtat vid en föreställning i Norge. Nu hade Filimeus skaffat sig ett positiv som han försörjde sig med. Varje sommar kom han och lät tonerna ljuda över byn.

Vid Jon-Ors bodde en längre tid också en f d ormmänniska och cirkusartist, men som märkt av sjukdom, måste sluta med turnerandet. I samma familj fanns också en tysk Hypnotisör och lassokastare, Alberti, som uppträdde runtom i bygderna, i slutet av 20-talet.

En av de trognaste ”gästerna” i pannrummet var ”Långa-Gran”. Hans rätta namn visste ingen. Han blev senare knivskuren till döds i en grannsocken.

Bollnäs-Figge” var en annan vandrare som kom vinter som sommar.

De lade ut några bräder, tog rocken till huvudkudde, och sträckte ut sig för några timmars vila. När morgonen grydde började vandringen igen.

Sommartid kom alltid Gitarr-Pelle från Sundsvall. Han var nog inte riktigt klar i sitt huvud, spelade på en ostämd gitarr och sjöng egna visor.

Från Järvsö härstammade ”Järse-Hurra” och ”Storätarn” den senare brukade gå och bära på några stenar i en säck.

En annan ståtlig man, härstammade från lärda fäder, kom regelbundet. Han vandrade vägarna härifrån Ljusdal över åt Haverö och tillbaka. Han gick under namnet tokkopparslagarn. Vid alla korsvägar ritade han alltid ett kors i vägbanan innan han gick över. Han var väl ett nummer i de förlästas skara. Vägen blev hans hem.

Så fanns det en ”hovslagare Kling”. Han var från kustsocknarna. Han hade i sin ungdom jobbat som sjåare i hamnen, men blev skadad i huvudet. Om det var det eller medfödda ”egenskaper”, men han blev också en vägens riddare. Han skodde hästar och sålde någon sorts kreaturmedicin. En friskus var det. Han satt vid ett tillfälle på Gästis i Ljusdal och fick sig något att dricka. In kom då en av Ljusdals framstående slagskämpar och när han fick se Kling vid ett av borden så gick han fram för att slå till honom. Men efter en skalle från King, reser han över borden och blir liggande. Den lille hovslagaren fick sedan sitta ifred.

Bofast i byn var gubben Kvarnström. Han var brokigt bildad och sysslade en tid med möbelförsäljning. Fick besvär med sina nerver, och på gamla dar gjorde han vispar och repade kummin som han fyllde i strutar och skänkte familjerna i Hybo.

Naturligtvis förekom en mängd andra vandrande människor av båda könen som bara slumpartat hade vägen genom byn, och som därför inte fastnat i bybornas medvetande på samma sätt som de här nämnda. 20 och 30-tallen var en hård tid för vandrande original. Socialvården var nästan obefintlig men alltid blev det en smörgås över för en ”turist”, och ersättningen var ofta en burlesk och fantastisk historia.

 


Luffare och nasare

HT 6 april 2002

Artikel av Bruno Frank, som växte upp i Valsjön och minns många av dem som han tecknat ned sina minnen av.
Hälsingland på 1930-talet med dess stora arbetslöshet och kriser fick vi ofta besök i vår by av luffare och gårdfarihandlare. Många gick till fots, medan andra åkte cykel på sommaren och spark på vintern.

Varulager
Vissa av nasarna som de kallades, använde också häst med släde eller vagn beroende på hur stora varulager de hade.
Spånskruck eller ryggsäck användes av de som hade mindre skrymmande lager av knapp-och säkerhetsnålar, tråd, vantar och strumpor och andra varor för hem och hushåll.
Dessa handelsmän var mycket välkomna i stugorna, framför allt av kvinnorna som ofta hade sämre möjligheter att besöka handelsbodar och affärer, eftersom grusvägarna var i dåligt skick. På vintrarna var de oplogade och bestod för det mesta av ett spår uppkört av hästslädar. Många kvinnor kunde inte cykla och ägde inte heller en cykel.

Fika gav prutmån
Hushållen hade sällan särskilt mycket pengar att handla av nasarna för, men bjöd man på kaffe och smörgås fanns det plötsligt lite prutmån.
Luffare var vanligtvis före detta yrkesmän som av en eller annan anledning hade givit sig ut på vandring- eller på ”luffen”. Många var praktisk kunniga i många olika yrken. De kunde vara hovslagare, nätbindare, knivslipare, sågfilare, målare, borstbindare, smeder, kopparslagare och strängbindare. Många små byar saknade hantverkarservice, därför var luffarna till stor nytta.

Vandringsmän
Betalningen var oftast bara mat och husrum, och bara i undantagsfall lite fickpengar. För att klara sina uppdrag hade vandrarna med sig egna ”specialverktyg” och material av allehanda slag.
För att minnas så många av dessa vandringsmän som möjligt tog jag hjälp av min ungdomsvän Sigvard Andersson i Stråsjö,som också tillbringade sin ungdom i Valsjön.
Tillsammans mindes vi 17 luffare. De flesta var hederliga vandringsmän och stora berättare – även om allt de hade att berätta kanske inte var sant…
Några av de luffare som vandrat omkring i våra trakter

”Luffarkungen” Anders Persson 1867-1951, var son till ”Lerbäcks” Per Israelsson, arrendator i Geholm (gean).
”Luffarkungen” var gårdfarihandlare med stor spånskruck på ryggen eller på sparken. Han var vår meste besökare, men var någorlunda boende i Brännås.
Han gjorde långa vandringar upp mot Medelpad med sin stora spånskruck. Jag minn satt när han öppnade locket, låg alltid något fint klädesplagg överst, tillsammans med några stora skära damtrosor. Där fanns också strumpor, vantar, brevpapper, nålar och tråd med mera.
”Luffarkungen” var en farbror med stor berättartalang och mycket humor och ibland även lite illmarig och lurig. Min far berättade en gång att ”Luffarkungen” var på väg mot Nyskogen från Valsjön en tidig morgon. Kommen till Hångelåbron hörde han två gevärsskott på andra sidan ån. Jo där kom två män med stora bördor älgkött och ”Luffarkungen” utnyttjade tillfället att få några köttbitar med löfte att hålla tyst.

luf-019-luffarkungen

”Luffarkungen” Anders Perssons hem i Geholm i Bjuråker

”Kamraten” Karl Lindgren, borstbindare och skicklig smed, kom också ofta förbi vår by. Hans vandringar kunde vara från Hasselabyarna över Korpåsen, Valsjön, Hedsjön, Ramsjö upp mot Härjedalen.
Hans gång var ”slängig”, han tittade jämt åt sidan med orolig blick. Käken och munnen var stor och bred, med häftiga grimaser och hård blick. Detta gjorde att särskilt kvinnor var rädda för honom. Men fick han bara mat och vänligt bemötande var han riktigt trevlig.
Inte ens när han gjorde en separatorborste till min mor kunde han sitta stilla, gick av och an och klippte taglet som for över hela golvet.
En gång när mor stod och drog smörkärnan frågade han om han fick dricka upp all kärnmjölk (cirka två liter). Till en stor kaka bröd svepte han i sig allt på någon minut. Han fortsatt sedan till granngården där han fick en stor karott med makaroner och fläsk som han rörde ihop med bröd och åt. I den tredje gården i byn drack han upp en flaska saft.
En helg låg han över i en raststuga som hästkörarna använde. Där fanns ved, kaffepaket och hårt bröd med mera. Men allt var slut när hästkörarna kom på måndagsmorgonen. Så lite småtjuv var han, men mest på mat.
En gång ville han ha en bättre rock. Jag ville skoja lite med honom och plockade fram en gammal pjattrock (1946). ”Nej, nej kamrat, den vill jag inte ha”, sa han framför spegeln.
Ofta talade han om laxöringsfiske i Rånkastjärn och stenbit i bäcken tyckte han var en läckerbit. Potatisland fanns i byarna, så matfrågan klarade han på sommaren. Trots allt var han en välsedd gäst i våra stugor.
Kamratens fullständiga namn var Karl August Gabriel Lindgren född i Ljusne 4 mars 1898. Begravd i Ljusdal 5 okt. 1958, då hade han legat död i skogen ca ett år.

”Sågfilaren” hjälpte huggarna att fila timmersvansen och bågsåsbladet
”Nätbindare” Andersson stannade några dagar i gårdarna och lagade fiskenät. Historieberättare med mycket ljug.
”Borstbindaren” tjuvade tagel från hästarna som gick på sommarbete i skogen.
”Mossberg” tiggde kaffe och gjorde korstecken i kaffefatet.
”Kopparslagaren” som kallades Toksmen, var elak mot alla, men hjälpte ofta till i bysmedjorna.
”Glada Nisse” spelade fiol och munspel. Även han var lite smånasare.
”Lam-Alfred”, med en arm, körde med trilla och släde som gårdfarihandlare.
”Hovslagare Kling”, såg till att hästarna fick nya skor.

”Jubb-Pelle”, (46F3) Per Hellberg,född 21/1 1876 på Skäftesvallen, var träsnidare och gjorde både smöraskar och metmasklådor. Död på Pelkens i Lia 12/9 1954
Becktrådsgubben, gjorde becktråd som han sålde till byskomakarna.

Karl Treard, hade agentur på nysilver. Under en tid på 1950-talet bodde han i Ljusdals Ramsjö. Han vann Tv:s 10 000 kronors frågan i bibelkunskap.

Olof Kvist, (35G89) ”Jubb-Olle” kallad, var född i Vakås/Brännås 24/2 1893. Död i Björnbäcken i Ljusdal 18/6 1977. På 30-talet körde han omkring med en bil som hade en stor koffert bak på pakethållaren.

”Messmörsgubben” Johan Alfred West, sålde både ost och messmör. Född 18/1 1900 i Hög, bodde på olika platser i Ljusdal. Död på ålderdomshemmet Tallnoret i Ljusdal den 22/7 1959.

En av de sista som gick på 50-talet var Albin Wiklund från Ramsjö. Född 7/1 1885 död 2/1 1979. Han var egentligen ingen nasare han var agent för olika firmor bl a sålde han frösäd köpte också upp skinn och hade agentur på det mesta.

 


Bjuråkers-Blad 1989

Minnen om luffare och gårdfarihandlare från min barndom av Gunhild Andersson f. Düssvold
En av de första som jag minns hette Mossberg. Det första han gjorde då han kom in hade han en plåtdosa i sin hand, den kastade han på glödhögen i vår öppna spis. I den hade han ”Hälsing horan” och den skulle brännas. Ryktet förtäljde att han var prästson, hade studerat, så fick han slut av sin fästmö och blivit underlig och gick sedan efter vägarna. För övrigt var han väl inte så märkvärdig, men han gjorde korstecken i alla korsvägar.
T.o.m. sedan jag fick ett eget hem och bodde i Bjuråker, hade han frågat efter mig, jag såg honom genom fönstret och såg en karl som gjorde korstecken i vägen utanför och då han kom in kände vi igen varandra. Några år senare kom han till en annan gård i Bjuråker och ville ha nattlogi och det fick han och där blev han till sin död.

En annan av dessa kringfarande hette Tibergs-Axel, han sålde fina lerkärl, färsk sill samt på höstarna även äpplen. Han körde med häst, en gång bytte morfar häst med honom. Morfar fick en häst som var elak och som han inte tordes köra med. Men vi ”kvinnfolk” betslade hästen, tog ut den och körde fram hö, det gick bra, mot oss var han snäll.

Axelsson, gick med småhandel. Han hade röda byxor, det tyckte vi var märkvärdigt, vi var inte vana den färgen på karlarnas nedre knappar då.

En annan hette Spika-Johan, han var utan fingrar, hade bara tummarna kvar, han hade blivit liggande ute och förfruset händerna i den starka kylan.

Så var det två bröder som hette Gränspojkarna. De körde också med häst och ville ligga över ibland. De sålde arbetskläder.

En annan hette Halvarsson körde också med häst, han sålde tyger, underkläder, koftor m.m. Han kunde bli kvar i flera dagar, han ville att folket i de andra byarna skulle få reda på att han var hos oss så att de också skulle komma och handla av honom. Sedermera kom han med agentur för Västgöta då åkte han cykel.

Referens:
Boken: Luffarrikstan och Luffarkungen av Björn Fougner
Boken: Forsa, utgiven av Forssa hembygdsförening

luf-020-luffar-arbeten

Luffararbete/trådarbete, klädhängare.


 

Trådarbeten utförda av luffare finns i en mängd utföranden. Alla trådarbeten är troligen inte utförda av luffare, utan verkar vara mer professionellt utförda. Här är några exempel.

 

luf-021

Luffarslöjd/trådarbete  – Strykjärnsfot


luf-022

Luffarslöjd/trådarbete  – Strykjärnsfot


pryl-022-pannfot

Grytunderlägg-pannfot


 

pryl-062-gryt-und

Grytunderlägg


luf-023-3
Luffarslöjd/trådarbete – Slev till att ta upp något ur kastrullen


luf-026-6

Luffarslöjd / Trådarbete. Slev till att läga ner och ta upp ägg ur kastrullen


luf-024-4

Luffarslöjd/trådarbete. Visp


luf-027-7

Trådarbete. Visp?


luf-029-9

Luffarslöjd/trådarbete. Visp, misshandlad

luf-031-11

Luffarbete/trådarbete. Visp


luf-028-8

Luffarslöjd/trådarbete. Korgliknande föremål modell större.


luf-025-5

Luffararbete/trådarbete. Potatisstamp


luf-030-10

Luffarslöjd/trådarbete. kratta


luf-032-12

Luffarslöjd/trådarbete. Korkupptagare, finns i flera utföranden

luf-033-13

Luffararbete/trådarbete. Fönsterhake, ställbar.


Den kanske mest kände av alla luffare som vandrat utefter våra vägar var tavelmålaren Herman Sixtus Andersson. En som hade en stor samling av hans konst var storsamlaren Ivar Broberg i Hårte utanför Hudiksvall. Han avled 2009, 89 år gammal. Efter honom var det auktion i tre dagar.

Läs här om tavelmålaren alias Brokiga blad Andersson

Ett museum vi verkligen kan rekommendera är Hönsalottas Luffarmuseum

 


Känner du till fler personer som vandrat runt i våra trakter får du gärna berätta om det för mig. Vill också veta mer om de personer som är nämnda i den här sammanställningen. Vet du någons rätt namn och när denne var född och e v när han gick ur tiden, hoppas jag du vill du vill berätta om det för mig. Tack på förhand


Glöm inte ange Dellenportalen som källa för eventuella uppgifter du hämtar.

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö

 


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

13 comments

  • Maj Johansson Bäckan Ramsjövägen 524a 82046Ramsjö

    Vilken trevlig läsning men jag ser ett fel ”kamraten” hette Karl August Lindgren född 1898-03-24 i Ljusne Begravd i Ljusdal 1958-10-05 då hade han troligen legat död i skogen 1 år

    • Åke Nätterö

      Hej Maj!
      Tack för att du hade så korrekta uppgifter om kamraten. Hans uppgifter är nu rättade.
      Hör gärna av dig ingen om det är nåt.
      Hälsningar
      Åke Nätterö

  • Maj Johansson Bäckan Ramsjövägen 524a 82046Ramsjö

    Jag har mer om de nasare vi hade här i i Ljusdal H Kvist skall vara Olof Rikard Kvist född 1893-02-24 i Bjuråker död 1977-06-18 i Björnbäcken Ljusdal här i byn Bäckan kallades han ”Jubb- Olle” ” Messmörsgubben” Johan Alfred West född 1900-01-18 i Hög bodde på olika platser runt om Ljusdal död 1959-07- 22 ålderdomshemmet Tallnoret Ljusdal Albin Wiklund född 1885-01-07 död 1979-01-02 var egentligen ingen nasarae han var agent för olika firmor bla sålde han frösäd köpte också upp skinn

    • Åke Nätterö

      Hej Maj!
      Men vad du kan. Jag är imponerad av din kunskap. Jag tror på dig och har nu rättat till uppgifterna.
      Tack, ha det så bra
      Hälsningar
      Åke Nätterö

  • Maj Johansson Bäckan Ramsjövägen 524a 82046Ramsjö

    Karl Treard bodde en tid under 1950 talet i Ramsjö vann Tvs 10 tusen kronors frågan i bibelkunskap

  • Ulla-Britt Frandén

    Hej! Jag har med intresse läst din sammanställning och tackar så mycket för trevlig och givande läsning. Jag håller på att sammanställa fakta om min fädernegård i Lappland. Dit kom ju också s.k. luffare varför jag är intresserad av att fördjupa min kunskap. Är det ok att jag lånar ett par bilder om jag anger källan?
    Med vänlig hälsning
    Ulla-Britt

    • Hej Ulla-Britt!

      Vad roligt att du hittade något som var av intresse för dig. Om du gör som du lovar så får du självklart låna vad du behöver.
      Önskar dig lycka till, och är det något mer är det bara att återkomma.

      Hälsningar
      Åke Nätterö

  • Kristofer Frank

    Så spännande att läsa om ”Kamraten”.. Har hört många berättelser om honom av den äldre generationen hemma på Naggen. Samt från min mormor som växte upp på Morvallsbyn… Har bland annat hört att min mormorsmor (på Morvallsbyn) ska ha varit den sista person som sett honom innan han begav sig av till skogs.

    • Hej Kristoffer, vad roligt att du hör av dig och berättar vad du tycker, då blir jag också glad.
      Hör gärna av dig igen, för det finns nog fler saker som handlar om Naggen.
      Hälsningar, Åke Nätterö

      • Kristofer Frank

        Ja och eftersom att Naggen ( fd. Klinten) ligger så nära hälsingegränsen så har Naggborna ofta rört sig mot Bjuråker.. Bjuråkers sockengräns går ända upp till Naggröset. Förstått det som så att det är sju sockengränser som möts där. ”Jubb-Pelle” ska också ha passerat Naggen emellanåt och därifrån tagit bussen mot Fränsta i Torps socken. I övrigt vill jag tacka för fantastisk läsning. Har till och med ”hittat” gården som min förfader kopparslagare Frank i Västansjö bodde i.

        • Hej Kristoffer!
          Tack för alla snälla ord, det är så roligt höra att du gillar det du läser. Det är egentligen syftet med allt vi försöker dokumentera att det ska finnas kvar till kommande generationer. Förresten, kan du hjälpa oss med ett foto på kopparslagare Frank, det tror jag många skulle vilja se en bild på honom.
          Hälsningar Åke Nätterö

  • Anna Bella Munter

    Hej Åke
    Så intressant att läsa om min/vår historia i Hälsingland. Min farmor Hannah Munter född och uppväxt i Bjuråker men flyttade senare till Forsa o på och senare till Hedsta.
    undrar just om du känner till uttrycket ”Luffaren från Amerika”, var det ett vanligt uttryck eller tror du det var en speciell person? Det undrar jag, skulle ge svar på många frågor.
    Med vänlig hälsning, Anna Bella Munter

    • Hej Anna Bella!

      Vilket intressant uttryck du kommer med, men jag kan inte minnas att jag hör det förut, så jag vågar inte spekulera i vad som kan ligga bakom det uttrycket. Men får jag reda på något så lovar jag höra av mig till dig.
      Hälsningar
      Åke Nätterö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *