Jonas Petter Strömberg

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande. Karta över Hansebodarna

 

Om Jonas Petter Strömberg

Gilla oss på Facebook, och ännu bättre dela oss med dina vänner -Tack!

Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela oss med dina vänner

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

 

 

jps-002-familjen

Familjen Strömberg.
Stående f v Emma, Martin, Erik, Hilda, Johan, Marta
Sittande, Jonas Petter med hustru Karin och dottern Elin
Jonas Petter Strömberg, var sprängarbas när järnvägen byggdes mellan Hudiksvall och Ljusdal.

HT 7/7 1951
87-årig rallare i Forsa berättar- På de här axlarna har järnvägsrälsen gungat lätt på två man många, många gånger, och jag känner mig än i dag så stark att jag skulle kunna bära räls, bara jag inte besvärades av svindel, säger förre rallaren, skogsbrukaren och skogsarbetaren 87-årige Jonas Petter Strömberg i Stavåker, Forsa.Han vet vad hårt arbete från tidig morgon till sena kvällen vill säga. Han vet hur det känns att bli föräldralös i tidiga barnaår, och sedan få kämpa för livsexistensen.
Han har prövat rallarlivet både här och där i vårt avlånga land, och han har med två tomma händer borgat ett fäbodställe med en stuga på ett rum på Hansebodarna i Forsa, där han med hustru stannade i 50 år och arbetade tidvis sig fram till en rätt hygglig levnadsstandard.
Men ack vilka vägar! 5 km till närmaste landsväg i Djupdal och 8 km till Näsviken för att handla. Och när stugan började att fyllas med 8 barn så förstår man att det inte var bara att få mjölken och smöret från de fyra korna att räcka till allt.
Nää, skogsarbete blev faktiskt huvudnäring även om priserna på huggning och körning voro dåliga.
Vägen mellan Hansebodarna och Djupdal var till en början endast en klövjestig, varför det vintertid var bättre förbindelser, för då hölls en reell vinterväg öppen genom Hansebodarna.

Var rallare på Hudiksvall – Ljusdals – banan
Den ovanligt minnesgode Strömberg sitter nu i en liten vindskammare i Stavåker hos en dotterdotter och filosoferar över sitt strävsamma liv. Hans hustru Karin lämnade honom genom döden för sex år sedan efter ett nära 60-årigt äktenskap. Barnen äro utflugna ur boet, och det är endast minerna kvar.
Karlskoga är hans födelseförsamling, och han var yngst i en syskonskara på 7. Vid 10 års ålder blev han föräldralös.
– Jag kom då ut i olika gårdar där jag fick slita ont för 35 kronor om året och lite kläder, berättar Strömberg. 18 år gammal packade han kappsäcken och började rallarlivet, och det första banbygge som han knogade på var Ockelbo – Gävle och sedan Sollefteå – Långsele
Till Forsa kom han 1886 och bosatte sig i Näsviken, och dels deltog de båda följande åren i byggandet av Hudiksvall – Ljusdal – banan.
Strömberg arbetade dels med sprängning av berget, väster om Näsviken där landsväg och järnväg korsar varandra, och dels deltog han i planeringen av Forsa stationsområde. År 1891 och 3 år framåt arbetade han på banbygget Sollefteå – Härnösand, varefter han åter sökte sig till Forsa, och ett lugnare liv i Hansebodarna.
Med ett avbrott på 4 år i Funsta, stannade han med sin familj i 50 år på denna vackra och idylliska plats, som dock inte hade något av civilisationens glädjeämnen att bjuda.
Trots Strömbergs långa och tunga arbetsdag, så är han förunderligt vital. Hans sinnen är i god funktion, men vad som är besvärligt är att han lider av svindel, vilket gör att han måste vara försiktig i sina rörelser
PH

Undertecknads mormors far, den starke rallaren Jonas Petter Strömberg avled den 8/9 1951, 2 månader efter den här intervjun.

jps-005-ung-j-p-    jps-006-karin

Jonas Petter Strömberg                           Karin Eriksdotter, gift Strömberg

jps-007-fam-str

Karin och Jonas Strömberg och dottern Elin

Uppgifter ur Forsa släktbok
17Ö1 Jonas Petter Strömberg född i Karlskoga 15/11 1863 Inflyttad 1887. Bonde i Överby ss4 Hansebodarna. Död 8/9 1951.
Gift 22/1 1888 med 49Z2 Karin Eriksdotter född 5/11 1865, dotter till husman Erik Olsson i Böle. Död 13/8 1945.
Åtta barn:
Elin 30/3 1887 – 14/4 1956 Gift 5/11 1910 med skollärare Erik Leek, bosatt i Delsbo. 3 barn
Ida 2/8 1890 – 23/12 1964 Gift 1912 med Nils Berglöf, bosatt vid Ingan i Söderäng. 10 barn

I början av 1890-talet flyttade familjen till Ramsele i Ångermanland. 1894 var de tillbaka.

Johan född i Högsjö 24/6 1893 Utflyttad till Arbrå 1917 Död i Ånge 10/1 1983
Erik 9/8 1896 – 1/1 1994 Gift 2ggr. 1922 med Rut Norberg från Veda. Bonde i Funsta 1.
Fyra barn:
Emma 22/1 1900 – 2/3 1931 Gift 29/5 1921 med Knut Fagerström. Bosatta i Näsviken
Hilda 11/3 1903 – 29/3 1952 Gift 10/7 1926 med Lars Erik Mårtensson i Gåsjö, Fredriksfors
Martin 22/7 1906 Gift 2 ggr. Bosatt i Flottbo och Partille där Martin avled 19/3 1990.
Marta 15/10 1909 – 20/6 1996 Gift 4/10 1930 med Sigvard Nilsson från Källeräng. Bosatta i Hillsta 3.


 

 

Ur tvillingsystrarna Johanna och Therese Nilsson gjord forskning och dokumentation om Hansebodarna och släkten Jonas Petter Strömberg, är nedanstående uppgifter saxade.

Jonas Petter Strömberg föddes 1863 i Karlskoga i Värmland. Hans föräldrar hette Petter Persson Gök (1812 – 1876) och Stina Lisa Pettersdotter (1815 – 1874).

Jonas Petter hade sex syskon och var yngst i syskonskaran. Hans föräldrar dog när han var 10 år och han blev då omhändertagen av sin morbror eftersom hans äldre syskon redan var utflugna och inte bodde i närheten.
Morbroden blev hans förmyndare och på så sätt även förvaltare över den summa pengar som Jonas Petter fick ärva efter sina föräldrar. När Jonas Petter i tonåren ville ha sina pengar, vägrade morbrodern att lämna ut pengarna, de skulle han själv behålla eftersom han hade tagit hand om honom under så många år.
Jonas Petter arbetade hårt på olika gårdar under sin tonårstid. När han hade fyllt 18 år bestämde han sig för att börja arbeta som rallare. När han flyttade från Karlskoga bytte han namn från sitt ursprungliga Jonas Petter Pettersson till Jonas Petter Strömberg.
Hans första banbygge blev mellan Ockelbo – Gävle sedan var han en kort period i Näsviken innan det blev Sollefteå – Långsele.

Sprängarbas
1886 kom han till Forsa och var med och byggde järnvägen mellan Hudiksvall och Delsbo. Under tiden som han arbetade som förste sprängarbas bodde han tillsammans med andra arbetare i baracker.
(Som förste sprängarbas blev tunnlarna en av hans större projekt har andra berättat. Ett tillägg av undertecknad)
Så småningom träffade han Karin Sjöblom från Böle (född i Arbrå 1865) och de gifte sig 1888. Karin var väldigt bestämd och hennes barn fick tidigt lära sig att vissa saker skulle man inte ifrågasätta. Hon var även läkekunnig och kunde mycket om örter.
Eftersom det var långt till läkare var i stort sett varje kvinna tvungen att kunna mycket om läkekonst. En egenskap hon hade var att hon kunde stilla blod, folk i närheten bad alltid henne om hjälp om det var något. Däremot var Karin dålig på att skriva och använde sig av olika krumelurer när hon skrev, det var nästan som ett eget språk.
Hon kunde skriva sitt namn men inget mer, anledningen till hennes dåliga skrivande var att hon aldrig hade gått i skolan som barn. Däremot var Jonas Petter duktig på att skriva, han hade fått undervisning i skolan när han var barn.

Styrkeprov
Jonas Petter har på flera ställen beskrivits som mycket stark trots att har var relativt kort. En händelse får visa hur stark han var. Det var en tung hemmagjord eka som skulle bäras ner till sjön. Två män försökte länge med att bära ner ekan, men de lyckades inte. Istället bar Jonas Petter själv ner ekan.
Jonas Petter fortsatte att arbeta som rallare men under vintertid arbetade han med skogsarbete. Eftersom han var rallare flyttade han och familjen runt en del. I början av 1890-talet (1891) flyttade familjen till Ramsele i Ångermanland. Med på flytten var hustrun Karin och döttrarna Elin (undertecknads mormor) och Ida. Johan föddes i Ramsele.

Tillbaka till Forsa
De flyttade tillbaka till Forsa och 1894 kunde de köpa en fäbodstuga av Per Erik Eriksson i närheten av Hansesjön, där föddes Erik och Emma. År 1900 köpte Jonas Petter mark av Daniel Olsson. Marken låg precis vid Hansesjön, på den plats som vi idag kallar för Hansebodarna.
Och 1902 var det dags att bygga ett större hus på den marken. Familjen hade nu blivit stor och det var alltför trångt i den lilla fäbodstugan. På den nyinköpta tomten fanns det bara en lada och en källa med bra källvatten, källan var oerhört viktig för familjen och den finns kvar än idag.

Betesmarken var full av sten, som sprängdes bort och stenarna forslades ut på isen på vintern. Efter att ha sprängt de stora stenarna fick de mycket användbar mark där de odlade korn och havre. I och med detta hade de alltid gott om mat. De hade även åkermark som de arrenderade, idag är den marken i stort sett igenvuxen.
Jonas Petter fick hjälp av vänner att riva den gamla stugan och flytta den till den nya tomten. Medan det nya huset höll på att byggas fick familjen bo i en annan fäbodstuga som låg ett par hundra meter bort.
Hela sommaren gick innan de kunde flytta in i det nya köket. När Jonas Petter byggde det nya huset använde han sig av vissa delar från den första fäbodstugan.
Huset kom att bestå av ett rum, kök, ladugård och stall. Under den första vintern fanns det inget golv i rummet därför fick hela familjen bo i köket, de var nu fem barn. Ladugården användes av djuren på vintern, på sommaren fick de stå i en sommarladugård. På sommaren skurades ladugården i huset ren och användes som extra rum. I slutet av 1930-talet byggdes det till en loge till huset.

År 1903 föddes dottern Hilda, Martin föddes 1906 och Marta föddes 1909. Om man ser på barnens födelseår ser man att de var födda med tre års mellanrum. Förmodligen var det praktiska anledningar som låg bakom detta. Det behövdes barn för att jordbruket skulle gå runt och barnen var någorlunda gamla när nästa barn föddes, på det viset kunde de äldre barnen hjälpa till med barnpassningen.
Åren efter det att de byggt det nya huset kom de att ha 2-3 kor, getter, höns, katter, kaniner, hund, häst och får. Av fåren fick de ull som de använde till att göra kläder. Familjen fick en extra inkomst när Karin spann ullen som hon nålband (en typ av virkning) till vantar och strumpor som hon sålde.

Jordbruket som familjen bedrev var inte tillräckligt stort, så Jonas Petter blev tvungen att arbeta med dagsverken ute på bygden och även i skogen. Efter Käck-Antes död den 2 nov. 1929, började han även att köra skolskjuts med häst och vagn till Näsviken. Under dagen uträttade han förmodligen ärenden och hälsade på folk. Så småningom blev vägen bättre till Näsviken, från att ha varit en klövjestig byggdes en modernare ”väg”.
Jonas Petter var med vid detta byggande.
Under den här tiden fanns det fäbodar vid Rolfstavallen, hus som än idag finn kvar. Vid Stenbo fanns det en gård som kallades för stor Annas och även ett arrendeställe. Bebyggelsen var utspridd runt omkring i området och det var i Oppsjö som var centralbygden.
Det var många som var i samma ålder som Jonas Petter och Karin, många familjer flyttade dit samtidigt. Barnen från Rolfstavallen umgicks ofta med Jonas Petters barn.
Flytten från Hansebodarna varade i fyra år

jps-003-hansebod

Hansebodarna. Karin Strömberg och troligen dottern Elin Leek

jps-008-tavla

Målning av Th. Holmström på Strömbergs gård i Hansebodarna. Tavlan är målad efter ett fotografi 1948 och ägs av Sven-Olof Strömberg i Göteborg.

1936 sålde Jonas Petter gården i Hansebodarna till dottern Marta och hennes man Sigvard. Jonas Petter och Karin flyttade då till deras son Erik som då bodde i Funsta. Erik ägde ett jordbruk och hans föräldrar fick bo i boningshuset.
Jonas Petter och Karin hjälpte till så mycket de orkade och för det fick de bo gratis med fri mat.
När Erik sålde jordbruket i början av 1940-talet och flyttade, ville Jonas Petter tillbaka till Hansebodarna. Vedboden byggdes om så att Jonas Petter och Karin kunde bo där, det byggdes en ny vedbod bredvid.
Karin fick cancer i magen och avled 13/8 1945.

jps-004-j-p-hansebod

Hansebodarna. Jonas Strömberg

1946 flyttade Marta och Sigvard till Hillsta, Näsviken, där de köpt ett större jordbruk eftersom Hansebodarna var för litet, de kunde helt enkelt inte försörja sig på det.
Jonas Petter flyttade med till Hillsta där han tog hand om deras barn, vilket uppskattades av barnen.

1949 skilde sig Marta och Sigvard. Hemma hos dem arbetade en piga, Ragnhild, som senare kom att förlova sig med Sigvard. Officiellt blev det Sigvard som tog ut skilsmässa, men det var förmodligen ett gemensamt beslut.
Huset i Hillsta gick på auktion, varken Sigvard eller Marta hade råd att det kvar. Sigvard och Ragnhild flyttade till Hansebodarna och Jonas Petter flyttade till ett av sina barnbarn, Signe, dotter till Emma. Signe född 1921, arbetade som piga hos bonden Per Jonsson i Stavåker, men när Signe flyttade därifrån, måste Jonas Petter flytta in på ett ålderdomshem i Sörforsa, där han avled efter kort tid den 8/9 1951.

Ett stort Tack till Therese och Johanna Nilsson som skrivit ner den omfattande släkthistoriken, varifrån några axplock här blivit återgivna.

PS. Är det någon som kan berätta om händelsen när Jonas Petter tvingades springande kasta ifrån sig ryggsäcken med nyinköpt mat till en björn som han råkade möta. Du som känner till händelsen och vet fortsättningen hör av dig så vi kan berätta hela historien.
Mina äldre syskon kan intyga vad som ovan sagts, och minns också hur Karin Strömberg brukade sitta och karva tobak som hon sedan rökte i en krokig pipa. Ds.

 

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

5 comments

  • Hej!

    Jag läser att Jonas -Petter började köra skolskjuts runt 1920-talet.
    Kan det inte vara senare? För innan Jonas Petter körde skolskjutsen så var det Anders ”Käck-Ante” Jonsson (1854-1929) som körde skolskjutsen.

    En dag när Märta Andersson f. Norman (1920-2011) skulle åka från Djupdal till skolan, väntade hon sedvanligt på Käck-Ante men han dök aldrig upp. Märtas far Petrus Norman (1885-1951) beslutade sig för att gå till Käck-torpet för att se vad som hade hänt. Märta ville följa med men hon fick inte utan fick stanna hemma med sin mor Margret (1892-1979) och sina syskon. Det tog ett bra tag men sedan kom Petrus tillbaka och berättade att Käck-Ante var död. Han hade ramlat framstupa mot handtaget på vedspisen så att hakan hade kilat fast sig i det. Han var stel och kall och lutade i 45 grader.
    Det behövdes en ny chaufför till skolskjutsen och Märta har berättat att Jonas Petter tog över sysslan.
    Detta måste därför ha skett som tidigast efter 2/11, 1929 (Käck-Antes dödsdag).

    Vidare hade Käck-Ante en liten häst men den sprang snabbt, enligt Märta Andersson.
    Märta gick sin första termin i Klockarsvedja, sedan blev det skolan inne i Näsviken.
    När Märta och de andra barnen var i skolan hade Käck-Ante hästen i Källses i Böle, som ligger alldeles intill bågbron och ”Natet”. Han hjälpte till med allt möjligt i Källses. Sedan, när skoldagen var slut, hämtade han upp barnen igen och skjutsade hem dem. Märta har berättat att när Jonas Petter körde, hade han en annan häst och den gick så sakta att man frös på väg till och från skolan om vintrarna.

    Vägen mellan Hansebodarna (”Hanseboene”) och centrala Näsviken gick via Rimbergsmon (”Rymmersmon”) på en kärrstig. Det var inte förrän 1934 som ”Nyvägen” anlades. Det året gick Märta och läste och tyckte att det var fantastiskt att få gå på en så fin väg till och från kyrkan. Längs ”Nyvägen” passerar man bland annat ”Vattenhôle”, ”Luffarsten” (där Glada Nisse m.fl. brukade övernatta) och ”Lestängene” (Ledstängerna).
    OBS! ”Nyvägen” är inte Riksväg 84.

    Detta har Märta Andersson berättat för mig eller snarare är det att jag summeriskt ”förhört” henne.

    Med vänliga hälsningar,
    Erik Andersson
    Näsviken

    • Hej Erik!

      Jag är både imponerad och glad över allt du har att berätta. Som du skriver tog nog Jonas Petter över skolskjutsen först sedan Käck-Ante var död.
      Tack Erik, för den här fina berättelsen.

      Med vänlig hälsning
      Åke Nätterö

  • Hej igen!

    Apropå Glada Nisse har jag hört folk säga att han var en skicklig fiolspelare. Han trakterade ju fiol, som bekant men enligt min farfar Edvin ”Bôr-Edvin” Andersson (1916-1999), var Glada Nisse en rätt medioker violinist. Enligt Edvin var det med hjälp av munspelet som Glada Nisse gjorde sina verk. Han var betydligt bättre på munspel. Farfar Edvin lärde sig Glada Nisses hambo efter Nisse. Edvin var född i Bôrens i Sannäs och körde timmer mellan Träffstuga i Djupdal och Rosssjön. I stugan innanför Träffstugan västerut bodde min farmor Märta och på så vis träffade Edvin både henne och Glada Nisse. Farfar Edvins dragspel är det nu jag som har i min ägo.

    Tack själv förresten för en väldigt intressant sida!
    Med vänliga hälsningar,
    Erik Andersson

  • Glada Nisse verkar ha varit en skicklig slöjdare. Han tillverkade en mjölströare till min farmor Märtas mor och far en gång i Djupdal. Nu är det jag som har den och den fungerar fortfarande prickfritt.
    /Erik Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *