Tjänstefolk i gamla Bergsjö

Här får vi en intressant inblick i tjänstefolkets vedermödor i gamla tiders Bergsjö som vi vill att många fler ska få ta del av. Villkoren var säkert lika på många andra platser i landet. Signe Widholm berättar att drängar och pigor låg i oeldade rum med enkelfönster,även vintertid. Två sådana ouppvärmbara pigkammare finns på Hembygdsgården i Norrbo. Där har tiden stått stilla, och rummen ser troligen lika ut idag som då det begav sig.


Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!


Sammanställningen är sponsrad av:
Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre?  Vill du veta mer? Klicka här. 


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

 


 

Tjänstefolk i gamla tiders Bergsjö

Hälsingerunor 1962, sid. 104 -111.
Upptecknat av SIGNE WIDHOLM
Avskrift: Viveca Sundberg

 

När Husbonde och tjänstefolk delade sovrum

Före 1880-1885 förekom det rätt ofta, att husbonde och tjänstefolk delade sovrum, mest under vintern. På sommaren flyttade tjänstefolket ut och låg i något lider eller dylikt. Detta förekom ju mest i gårdar, där det var ont om utrymme. Senare är det inte ofta man hört detta omnämnas. Fanns det två pigor, delade de alltid rum och bädd, även så drängarna. Ibland kunde pigan och något av barnen i familjen dela bädd. Något särskilt var det inte med avklädningen. Var och en klädde av sig framför sin säng och lade sig. Ibland kunde någon av sängarna ha förhängen, men detta förekom inte så ofta. Det var mest brukligt på fäbodvallarna.

Nattstugor och drängkammare

Särskilda bostäder för tjänstefolk blev det snart i de flesta bondgårdar, de s.k. nattstugorna. Pig- och drängkammare lågo då alltid intill varandra i ett hus, byggt en bit från mangårdsbyggnaden. Ibland fick drängen och pigan dela rum, och om det var kallt delade de stundom även bädd. Fanns det inte särskilda nattstugor för tjänstefolket, fick de ligga i en bryggstuga, där det fanns en stor bryggpanna och bakugn. Där förekom alltid bak, tvätt och brygd. Drängarna kunde få ligga i en s.k. stallkammare, byggd intill stallet, ett långt smalt rum, med plats för bara en säng. Eller också fick de ligga i en snickarstuga, där det bland annat fanns en hyvelbänk och snickarverktyg, ämnen till medar, kälkar, träskedar, slevar och mycket annat virke, som användes vid husgeråds- och jordbruksredskaps tillverkning. Den som hade förmånen att ha nattstuga fick ha en kammare för sig själv och ligga där ensam.

Ingen eldstad

Eldstad fanns inte i dessa nattstugor. På morgonen kunde det vara alldeles isigt på fårskinnsfällen av andedräkten, som under natten frusit. Var det kallt, tinade detta inte upp under dagen. När de då skulle lägga sig på kvällen var fällen alldeles stel och hård i övre kanten eller några ullstrån voro fastfrusna vid väggen. Ibland kunde snö ha blåst in genom väggen och ligga på kudden eller små drivor av snö ligga i fönstret. Innanfönster förekom inte. Köld, fukt och drag var man vad vid. Ofta sprang pigorna barfota i snön till och från sina nattstugor kvällar och mornar. Men friska tycks alla ha varit.

Sängarna bestod av s.k. stannsängar. Dessa voro mestadels primitivt hopspikade av bräder och liknade mest en låda med ben på. Stundom kunde det ju vara utskärningar på dem.

Sängbädd

Sängen bäddades på så sätt, att först lades halm — helst råghalm — löst i botten, ovanpå en ”fäsäng” (madrass) vävd av to och stoppad med kornhalm eller valsad råghalm, som var starkare (sämre kan man ligga på än en madrass ny stoppad med halm). Sen en långkudde, stoppad med dun och på den ett grovt hemvävt linnekuddvar och så till sist ett hänglakan i framkanten på sängen. På sommaren lades ett grovt tolakan över madrassen, på vintern en kalvskinnsfäll, där håren många gånger var bortnötta. Överlakan fanns inte. På vintern var det en fårskinnsfäll, på sommaren en s.k. långkäring, ett täcke vävt av trasor med inplock av tygbitar.

Nattkläder

Sängar i två våningar förekom inte. Förhängen användes som nämnts endast i fäbodarna. Några särskilda nattdräkter användes ej. Man nyttjade hemvävda linnen om dagarna, många med finare överdel och grövre underdel. Detta användes även på nätterna. Drängarna lågo alltid i sina grova, hemvävda skjortor och kalsonger, som de använde på dagarna. Var det mycket kallt, behöll de sina vadmalsbyxor på om nätterna. Delade dräng och piga kammare var det ingenting märkvärdigt om pigan klädde av sig och lade sig i sin säng, när drängen var inne.

Möblering

Möbleringen var den minsta möjliga: ett bord, en stol (man fick sitta på sängen om det kom besök) och en kista, som drängen och pigan hade med sig vid flyttningen. Inga mattor, dukar eller andra prydnader förekom. Ibland ströddes asplöv på golvet eller sattes rönn- eller björkkvistar i någon bunke i ett hörn av stugan. Asplöv användes på golvet för det var starkast att trampa på.

Belysning

Belysningen var den sämsta tänkbara. I bästa fall hade man ett talgljus, men ofta ingen belysning alls. Fanns ljus brukade ungdomarna roa sig med att rita i taket med röken av ljuset; det kan man ännu se spår efter i gamla gårdar. Sällan mer än ett fönster förekom på nattstugorna. Eldstäder började man inte ha i dräng- och pigkammare förrän år 1910.

Måltiden

Husbondfolk och tjänstefolk åto alltid tillsammans. Vid övre ändan av bordet satt husbonden, därnäst drängen, barn och pigan med något barn i knäet, som hon satt och gav ”tugga” d.v.s. pigan tuggade maten och gav den sedan till barnet. Det kunde hända, att modern ibland var rädd för att pigan skulle svälja för mycket av smöret och barnen får bara brödet. Hon kunde då säga till pigan, att hon skulle se efter så att inte smöret kom i fel påse. Husmodern brukade sällan sitta vid bordet. Den seden behålles nog ännu idag vid en del bondgårdar. När det var ”antid” (slåtter, skörd etc.) brukade husbonde och drängar ha en timmes middagsvila. Husmor och pigor hade att städa, sköta djur m.m. och var ändå färdiga att följa med ut på åkern, när de andra gick. Man åt alltid ur samma fat. Om det var gröt, tog man först gröt ur grötfatet och fyllde sedan skeden med mjölk. En del slickade först av litet gröt för att få mera mjölk med i skeden, när man tog ner i mjölkfatet eller tråget efter mjölk. Efter maten torkade man ibland skeden på blusärmen och lade den i bordslådan odiskad. Många hade sin egen sked, som ingen annan fick använda.

Husbonden först

Husbonden skulle alltid först gå i arbetet och sedan kom drängarna med stordrängen först, om de var två. Likaledes skulle även husmor gå först i arbetet, om hon var vid hälsa. När det blev matdags och det arbetades ute på åkern, skulle hon skynda sig hem och göra i ordning maten. När den var färdig, gav hon tecken att man skulle komma och äta. Hon blåste i ett horn, om folket var långt borta eller satte upp en vit handduk, om gården syntes från arbetsplatsen.

Hemarbete

I stugan eller köket förekom allt slags arbete. Ost, smör och messmör bereddes där även som all matlagning. Vid spisen skulle man sitta och karda, ty det skulle vara varmt åt ullen, då gick det bättre att arbeta med den. Där skulle spinnas lin, ull, hårgarn och spolas och vävas. Vävstolen stod också i köket. På sommaren kunde man ibland sätta upp väven i bryggstugan eller på vinden. Barnen skulle skötas i köket. Ofta låg husbondfolket där. Inte förrän omkring 1900 till 1910 blev det ändring i detta fall. I stugan syddes och stickades det. Fanns det ingen snickarstuga, skulle en hel del snickeriarbeten försiggå där också.

Städning

I förstugan stod ofta ett skåp med pinnar i stället för hyllor. Det var mjölkskåpet. På vintern kunde det stå inne i stugan, om det var kallt. Mjölken silades i tråg, som sattes på pinnar i skåpet. Grädden silades från mjölken i köket. Sedan diskades ofta trågen i ladugården, där det mestadels fanns en stor murpanna. Man använde viskor (tvöger) av granris, vilket legat och torkat så att barren voro borta. I stället för tvättmedel användes fin sand. Träkärl, golv etc. skurades på detta sätt och blevo alltid fina och vita.

Fanns inte bryggstugan användes ladugården till brygd och tvätt. Grispotatis kokades även där, varvid ibland pigan kunde ta sig en potatis, om hon var hungrig. Vatten till djuren värmdes även där. Vidare gjordes kvastar i ladugården, cirka 60—70 varje höst, och de gjordes av björkris, även så ”träljar” (bindslen till djuren), som tillverkades av björkvidjor. En del av linberedningen m.m. försiggick även i ladugården. Mjölkning och utfodring av kreaturen försiggick naturligtvis i ladugården.

Ljus brukade man stöpa i ett lider eller ett rum, där det inte var för varmt. Karlarna hackade talgen, resten var kvinnfolksgöra.

Trösknings arbete gick av stapeln på en loge, som alltid var sammanbyggd med ladugården ibland även med mangårdsbyggnaden. Veden eller träd till ved kördes alltid hem på vintern, sågades och höggs på våren på en s.k. vedbacke.

Nästan vid varje gård fanns det en liten smedja, där gårdens karlar smidde vad som behövdes. Även så en s.k. ria fanns, där säd torkades och malt bereddes. Belysningen bestod av ett talgljus, som man hade i en lykta eller en flaska. Ibland bar man det i handen, t.ex. i halm- eller höhus. Mycket ofta fick man ta sig fram i mörker och det gick nog bra, man var ju van vid det. Det berättades att man sedan fotogenen kom i bruk, försökte göra lampor på olika sätt. En bonde gjorde i ordning en lampa bestående av ett litet plåt rör, 3 mm i genomskärning och ca 4 cm långt. Detta sattes genom en kork; i röret träddes en bomullstråd och sedan sattes korken i en flaska, i vilken man hällt fotogen. Denna lampa drog inte mycket fotogen och det var kanske huvudsaken, ty det var ont om pengar. Belysningen var dock inte vidare effektiv.

Tjänstefolkets tid att uträtta arbete för egen del inträffade nog inte i de flesta fall förrän kl. 9 på kvällen. Kvällsmaten åts ju i regel kl. 8 och sedan skulle man diska och bädda.

Nöjen

Nöjen var ett okänt begrepp. Skulle man ha roligt fick man göra det roliga själv och för varandra. Inte kostade det heller mycket, men man njöt troligen lika mycket för det. Man kanske skulle våga säga, att det var sundare nöjen på den tiden, om man bortser från spriten, som nog ofta var med då också. Någonting som kallades fredagsvak brukade anordnas. Ungdomarna samlades i någon gård på fredagskvällarna, ofta i en bryggstuga, någon kammare eller t.o.m. i ladugården. Där brukade flickorna sitta med sin stickning eller syning och pojkarna täljde på någon träslev, träsked eller dylikt. Där sjöngs och diktades visor, lektes sittlekar gömma ring etc. Fanns det någon, som kunde spela, blev det även dans. Under sön- och helgdagar kunde man även samlas till springlekar och dans. På höstarna anordnades bjudningsbal då olika byar gingo tillsammans för att dansa på någon loge. Vid sådana tillfällen skramlade man alltid till kaffe, vilket kokades i någon stuga i närheten av danslokalen. Brännvin fanns även att tillgå på dessa tillställningar.

Röka pipa modernt för flickor

Det blev under åren 1890-1895 modernt att flickorna skulle röka pipa (järnpipa). Så allmän blev ju inte seden och så länge varade den inte, men det diktades en visa om flickorna, som rökte. Den lyder:

”Töckne jänter, som i Bärse är
kan en jära tå nolavär.
Döm satt i spisen å röttje
som e sköjjarböttje.
Börger tobak bå här å där”

Stjäla äpplen

Stjäla äpplen och ärtskidor var för pojkarna ett stort nöje. Man gjorde mest detsamma för att se, om man klarade sig utan att någon fick se en. Skogskåda var omtyckt. Pojkarna försökte att få tag på fin kåda, som de tuggade ihop och lade på insidan av locket till snusdosan. Sedan bjödo de flickorna. Bröstsocker köptes hos ”hökarn”. Det var omtyckt även som nejlikor, vilka kallades kyrkkryddor.

När arbetet var slut för dagen, gick tjänstefolket in till sina egna bostäder, om de hade några. Många gånger sedan ladugårdsarbetet var färdigt för dagen, kunde husmor och pigan ta stickning med sig och gå till någon granngård, tills det var tid att göra i ordning kvällsmaten.

Förhållandet mellan husbondfolk och tjänare var i de flesta fall gott. Klasskillnaden var nog inte heller så stor, åtminstone inte i arbetet. Husbondfolk och tjänare fick arbeta hårt, det fanns nog mången både dräng och piga, som ”arbetade för levandes löna” d.v.s. tjänade många år på samma ställe och blev gift där.

Måltider

Man brukade alltid äta fyra gånger om dagen. Ibland t.ex. under skördetiden, kunde det bli fem gånger. Det var då lill frukost kl. 5 på morgonen, frukost vid 8-tiden, bestående av pölsa eller någon blodmat. Kl. 10 kaffe utan bröd; middag kl. 12, då det alltid var någon soppa (köttsoppa med potatis och köttet i soppan), potatisgröt och mjölk eller ärtsoppa etc. Kaffe kl. 2, aftonvard kl. 4, som mest bestod av potatis och strömming, samt kvällsmat vid åttatiden, bestående av kornmjölsgröt.

Klädvård

Tjänstefolket förvarade alltid sina kläder i nattstugorna. De skulle hängas upp på en vägg. Man var mycket mån om, att få en stor klädesvägg. Desto mer kläder, desto mer sparsam och rädd var man, om det man hade. Antingen hängdes kläderna på en stång eller spikar i väggen. Linnet förvarades i kistan, den enda förvaringsplats man hade. Både drängar och pigor hade kistan för sina underkläder. Skorna skulle stå på golvet eller efter väggen under kläderna i en lång rad. Man satte en ära i att ha en lång rad skor. Fanns inte eget rum, förvarades kläderna på en vind, ofta nära ladugården, varför lukten bet sig in i kläderna. Större eller mindre klädeskistor användes, beroende på hur länge man tjänat och hur mycket kläder man hade. Ibland var kistan grant målad både in- och utvändigt, ibland alldeles omålad. Om man tyckte aldrig så illa om sin plats, stannade man ändå året ut; det var skamligt att sluta tidigare.

När man slutade, packade man ner sina saker i kistan, varefter man gjorde ett knyte av det, som inte gick ned i kistan. Husbonden från den nya platsen kom alltid och hämtade med häst och vagn. Kistan sattes bak i vagnen, det gräts ofta en skvätt, när man lämnade sin gamla plats; man hade fäst sig vid varandra, och så tog man plats på sätet bredvid den nya husbonden. Och sen bar det iväg till nya öden.

Flyttdagen

Flyttningsdagen var den 24 oktober. Då såg man många dräng- och pigskjutsar efter vägarna och många nyfikna i fönstren. Det undrades, vart den och den skulle, och så var man nyfiken på grannens nydräng och nypiga. Lönen varierade något. En dräng kunde få omkring 40 – 50 kronor om året, två par skor (näverskor till vardags och småstövlar till helgdags); första året, två par vadmalsbyxor, andra året rock och väst, ett par hemvävda slåtterbyxor, varje år ett par blöggarsbyxor (långt tillbaka voro de vita, senare randiga), två skjortor, en med snäv ärm till vardags och en med rynkad ärm till helgdags, två par strumpor och ett par ”bönevantar”.

Lön

Piglönen var omkring 20 kronor om året, 15 alnar halv- eller hellinneväv till linnen, 15 alnar bomullslärft, två par skor (ett par för sommaren och ett par för vintern). De voro klumpiga, en del med inlägg av näver samt gjorda av byskomakaren, ett par hemvävda, vita vadmalsstrumpor samt slutligen ett skålpund ull, som skulle göras i ordning, när man hade frivecka, och en klänning.

År 1900 hade lönen ökat till ca 7 kronor i månaden, men då fick man ingenting in natura. År 1905 var den uppe i 95 kronor om året i de större bondgårdarna. Sedan har lönerna stigit lite undan för undan, mest under åren 1925-1930.

Ledighet

Fridagarna voro tredjedag jul, tredjedag påsk, Mikaeli måndagen samt under höstmarknaden i Hudiksvall. Då skulle man ha gjort ifrån sig allt utegörat. Marknaden hölls då som nu i mitten av september. När det var ting i mars, fick man även vara ledig. Så hade man en frivecka vid flyttningen, antingen man stannade kvar eller flyttade.

Vad som berättas här om tjänstefolket härstammar från äldre personer inom socknen. Berättelserna har varierat något, men i huvudsak har de gått ut på detsamma. En sak är alla ense om, att oaktat allt arbete och all möda, var det en rolig tid. Hoppas vi kunna säga detsamma, när vi, som nu äro unga, se tillbaka på en gången tid.

Artikelförfattaren Signe Widholm var född i Bergsjö den 1 augusti 1892. Hon var en sann hembygdsforskare som skrivit många intressanta artiklar om sitt älskade Bergsjö. Hon blev änka 1973 och avled 11 april 1974.


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

 

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *