Skogsarbetarminnen

 

Skogsarbetarminnen

 

Ingen rörelse i vårt land har verkat så revolutionerande som skogsindustrin, inte enbart i ekonomisk avseende, utan kanske i ännu högre grad om tankesätt och seder.

På inte fullt en mansålder övergick denna industri – särskilt i mellersta och övre Norrland – från binäring till huvudnäring.

Dessa berättelser handlar om hur det var att leva på skogsarbete och flottning i slutet av 18- och början av 1900-talet.

När den Industriella revolutionen tog sin början i slutet av 1700-talet, och när efterfrågan av trävaror kom i mitten av 1800-talet, brukar man hänvisa till England.

År 1849 i Tunadal i Sundsvallsdistriktet startade första ångsågen i landet. Därmed inleddes den industriella sågverksindustrins epok.
I nära samarbete med Sv. Skogs- och flottningsarbetarförbundet och tidningen SIA har Nordiska Museet 1948-1949 bedrivit en insamling av Skogsarbetarminnen, främst de levande traditionerna.

För att vinna enighet i materialet och för att överhuvudtaget uppnå ett gott resultat har korta anvisningar lämnats till stöd för bidragsgivarna. Avsikten har varit att tillvarata ett antal folkliga biografier, vilka dels skulle komma att belysa individuella öden och dels genom sitt stora antal korrigera varandra och ge en kollektiv bild av skogsarbetarna.

Boken innehåller så många intressanta skildringar att den borde berättas i sin helhet, men det går naturligtvis inte. Dock har vi valt att återge skilda avsnitt av dessa självupplevda berättelser från vår tidiga skogshistoria.

Källa:
Skogsarbetarminnen
Nordiska Museet 1949

Avskrift: Viveca Sundberg


Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!


Sammanställningen är sponsrad av:
Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre?  Vill du veta mer? Klicka här. 


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.


Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss


Se en intressant film om skogsarbete från Sikås. Sikåsbulletinen 


Se filmen Från stocksåg till skördare


Från Medelpads skogsbygder

 

Min hembygd Haverö, som är den västligaste av Medelpads landskommuner, är en stor typisk skogssocken. Enligt 1943 års taxeringsuppgifter utgör hela ägovidden 98 211 hektar, varav endast 868 hektar upptagas av odlad mark. En stor del av skogsarealen äges av trävarubolag; sammanräknat äga bolagen 38 827 hektar.

Under sådana omständigheter har Haverö givetvis varit en skogsrörelsens hemvist och en samlingsplats för skogsarbetare från andra landsändar. Skogsarbeten och skogsbruk har utgjort huvudnäringen, såväl för den självägande bonden som för arbetaren.

Ett bolagsgods här i västra delen av socknen, som gjort sig särskilt känt som ”landet för kojornas män” och som under de senaste 80 à 90 åren varit skådeplatsen för de mest olika yttringar av s.k. ”bolagsliv” benämnes Hedens revir, och omfattar 6 000 hektar skogsmark; ursprungligen mycket skogsrik, och med ett gynnsamt läge, där tre olika vattendrag utbyggts till flottningsleder: Länsterån, Gillån och Galvattsån, vilka under årens gång burit fram många miljoner timmer och bjälkar. Redan på 1850-60-talen utbyggdes dessa flottleder med bottenrännor, stenkistor, ledningsbommar och dammbyggnader, kojor o.d. Alla grenar av skogsarbeten blevo representerade här under långliga tider: timmerhuggningar, bjälktäljningar, bjälk- och timmerkörningar, stämplingar, kojbyggnader, flottningar och kolningar, tjärbränning, skogsvägar m.m.

skog-015-grov-timmer

Grovtimmer. Bild ur egen samling

”Bolagslivet” här gällde inte bara arbetena runtom i skogen och efter flottlederna: när vinterns avverkningar inställdes och hundratal av de nu lediga gubbarna lade sig för ”ankar” å Hedens stora arbetare kaserner för att invänta vårens flottningar och andra sommarbetonade arbeten, då kom kortlekarna, brännvinskuttingarna och vinterns intjänta slantar i farten, så pass, att både tiden och gubbarna blevo ”utfyllda”, det blev marknad på ”Storskogen”. Efter de knaggliga skogsstigarna hit sökte sig affärsmän av olika kategorier, västgötar och dalmasar med sina stora klädesknyten, tyska judar med fickur och annat krams, ryska sågfilare, italienska positivhalare med dansande björnar, brännvinslangare m.fl. Under detta brokiga marknadsliv gingo pengarna och även dagarna, och tiden kom, då det blev fråga om nya, allvarsammare uppgifter. Flottningarna skulle sättas igång efter bolagets flottleder. Det fordrades stora arbetsstyrkor, och dessa utökades från de spridda skogsbyarnas fasta befolkning.

Skogsarbetenas omfattning och intensitet inom Haverö utökades än mera genom att trävarubolag genom arrende förvärvade avverkningsrätten till all bondeskog inom socken, vilken överlåtelse för Turingens vidkommande gällde från år 1850 till 1900 och omfattade all furuskog, som nådde en dimension av 11 alnars längd och 11 tums tippdiameter. Detta arrende utnyttjades givetvis till en ytterlighet av innehavaren. Det fanns vintrar, då det ”sjöng” av yxor och hästklockor från de flesta av våra berg.

skog-014-arbete

Två timmerlass. Bild ur egen samling

År 1843 verkställdes den första avverkningen för avsalu här i Turingen, enligt vad min farfar talade om. Det året betalades 7 skilling (7 skilling = 14 öre) för en stock, som mätte 11½ aln i längd, 11 tums topp. Den halva alnen över 11 kallades stötfot, och avsåg att vara ett skydd för de jämna alnarna vid törnar och stötar i forsarna. De jämna alnarna var sålunda oskadade vid försågningen. Inte var det något att förvåna sig över, att de hellre sålde avverkningsrätten, och fick en liten slant, än sälja virket, hugget och framkört till älven, för ett sådant pris.

Min farfars far var bonde, då försäljningen av avverkningsrätten verkställdes; 120 riksdaler per skattemål betalades, och hela skifteslaget sålde på samma villkor. Farfars far ägde fem mål, fick således 600 rdr för sin skogsareal, som omfattade 1 836 tunnland. Hundra år senare, 1943, betalades 11 alnar och 11 tum med 31,52. Detta motsvarar sammanlagda priset på 225 stockar efter 1843 års pris.

Jag föddes i min farfars gård 1883, under dennes bondetid. Jag hade två farbröder och två fastrar, av vilka en farbror och en faster var gifta. Allesammans bodde i farfars gård, och det hjälpte inte, att han hade en stor gård, när det nu blev fyra familjer om utrymmet. Det beslöts att far skulle övertaga en utmark; en fäbodvall med tillhörande skogsskifte, och där bilda nybygge.

Våren 1884 började far bygga i ”Gammelbodarna”, som fäbodvallen benämnes. Han byggde ett stort hus, innefattande bostad, ladugård och stall under samma tak. Gammelbodarna ligger 7 km från Turingen, och vägen emellan var en stenig skogsstig. För övrigt saknades vägar åt alla håll från Turingen ända till år 1902, då den första landsvägen byggdes genom Turingen, efter Ljungans ådal och blev förbindelseled mellan Medelpad och Jämtland.

skog-023

Innan det fanns ryggsäckar bar man sina saker i en enkel träställning, bärmes, på ryggen

År 1885 flyttade vi till det nya hemmet i bodarna och mina föräldrar började inrikta sig på de olika problem, som alltid stå den norrländska nybyggaren till buds. Att det är förenat med stora besvärligheter och umbäranden att bo långt från någon bebyggelse, och tillika sakna väg är ju förståeligt utan vidare kommentarer. Sommartiden skulle förnödenheterna antingen bäras eller ”klövjas” med häst. Vägen var så ”stenig”, att släpor ej gärna kunde användas. Vintertiden gick vägen förbi nybygget, från Turingen till Hedens bolagsgård och vidare till Korksjönäs, Länstersjön och andra skogsbyar i norr, en väg, som gick fram efter myrar och sjöar, och som trafikerades ganska livligt på grund av de stora skogsavverkningsarbetena å Hedens domäner. Följaktligen gick det bra att få fram våra förnödenheter vintertiden, men det var andra moment att räkna med.

När far var borta på skogsarbete, och mor blev ensam med två små barn i nybygget, började den tungsamma ödemarksstämningen att gripa mor. Hon började vantrivas. Efter fyra års vistelse i bodarna beslöto mina föräldrar att lämna bygget och flytta hem till bygden, enär de ansågo det vara omöjligt för mor att uthärda.

Ånyo blev det för far att bygga hem, och även nu på farfars jord. På den tiden skulle man göra allting själv, och far, som var synnerligen händig, utförde allt slags arbete själv, såsom byggnationer, murning, smiden och snickerier m.m. En begränsad ekonomi gjorde, att far även måste tänka på att passa förtjänsterna vid sidan om det egna arbetet; detta gällde i huvudsak skogsarbete och timmerflottning, såsom varande det enda att räkna med den tiden. Det nya hemmet låg så till att landsvägen kom strax förbi, och här var en stor trafik, särskilt vintertiden. ”Forbönder” från Härjedalen och södra Jämtland, som hämtade varor vid Östavalls järnvägsstation, gingo i långa rader med sina lass av alla möjliga förnödenheter. Far byggde ”färdstall”, och det blev viloställe för både forbönder och andra vägfarande i vårt hem. Denna trafik pågick ända tills inlandsbanan kom genom Härjedalen och Jämtland. Jag var äldst i en syskonkrets på 11 stycken, varav kan framgå, att det var ganska ”rörigt” i mitt föräldrahem under tiden för största trafiken. Det var för mor att hålla kaffepannan varm hela dygnet ibland. Forbönderna kunde komma vilken tid som helst, både dag och natt, och det var bara att packa in sig.

Far (Jöns Olsson) brukade vara i skogsarbete vintertiden, och år 1895, vid tolv års ålder, fick jag följa far, vilket för min del var välkommet. Jag behövde ju inte gå i skolan då. Det var inte så kinkigt med skolplikten den tiden, men katekesen och biblisk historia var mina följeslagare de två första vintrarna i skogen. Första vintern skulle jag vara körkarl. Far högg timret och lastade på släpstöttingen. Vägen var fin och risken för mig var ej så stor. Vägen var ej längre än att det gick köra fem och sex lass per dag. När jag hade för tunga stockar att med kanterhaken orka rulla av dem, körde jag loss stöttingen, sedan jag slagit ut sprintarna. Två-tre gånger i veckan följde far till ån, för att se till att det blev ordning på vältorna. Han kunde då uttala en förmodan, att det nog skulle bli körkarl av mig, och detta var ju ”något” att höra av far för en 12-åring. Far ville ej leja arbetare, då han själv ansåg det som bättre förtjänst att hugga själv och låta mig köra, när det var så fin väg, att det kunde gå. Två vintrar blev jag med far i skogen, men tredje vintern år 1897 gick jag i skolan, för att jag skulle inhämta nödig kristendomskunskap för min konfirmation.

Första sommaren som timmerflottare
Äntligen grydde den efterlängtade vårdag, som skulle bliva min första som timmerflottare, då jag lyckades få anställning vid Gillåns flottled. Jag var då 15 år gammal, den majdag år 1898 som jag, i kölvattnet efter en lång rad gubbar, anlände till nämnda flottled. Större delen av denna arbetsstyrka bestod av gamla veteraner, många med yviga helskägg, vilket för oss som voro yngre, var kännetecknet för ”fullfjädrade” flottkarlar. Framkomna till den första flottningskojan blev halva arbetsstyrkan avdelad för att stanna och taga denna i besittning som boplats, och där även vår kaffekokerska skulle residera. Våra medhavda förnödenheter instuvades i kojan, var och en sina vid sin av förnamnen utpekade liggplats.

skog-006-koja

Skogsarbetarkoja. Bild ur egen samling

Skeppkojan, som den kallades, var ganska stor och hade eldpall i mitten, och för röken ett hål i taket, om den ville ut. Britsarna voro placerade runt väggarna och bestodo av kluven tall med kluvna sidan upp. Ovanför britsarna löpte en provisorisk hylla runt hela kojan. Nu skulle man ordna bostaden, innan man började med något annat. Bädd av ris från närmaste granar, en vadmalsrock till huvudgärd, så var sängen komplett. En påse vetemjöl, fläsk, bröd och salt, så var även ”skafferiet” försett. Så blev det att hugga skaft till flottningshaken och ”skafta” denna. Nu var man i ordning för det ”stora äventyret”, såsom jag betraktade den förestående flottningen. Av mindre åar och bäckar, som utmynna i Ljungan inom Haverö, har 16 stycken utbyggts till flottningsleder, som de flesta åren sen 1850-talet utnyttjats för sitt ändamål.

Vid sådana mindre flottleder måste virket läggas på land, vid sidan av ån, under vinterns avverkningar, för att i sammanhang med flottningen utvältas i flottleden. För att vältningsarbetet skulle bliva mindre tröttsamt, skiftades om med manskapet, så att man fick välta den ena dagen och flotta den andra. Vältningen verkställdes så, att man rullade stockarna på därför utlagda slanor, en man i varje ände på stockarna, som den tiden voro av annan ”kaliber” än de man har nu för tiden att ”handskas” med. Det var inte ovanligt med timmerstockar på 18-20 tum och däröver.

Nog av, vältning och flottning blevo nu dagens lösen, och även nattens, tills manskapet var ordentligt uttröttat. Under vältningsarbetet blevo mina händer mycket såriga av de tunga stockarnas bark och kåda, ty jag saknade handskar, saker som bör vara ”tillhands” för en timmerrullare. Att min händer blevo såriga och ömma betydde bara, att de ej voro tillräckligt ”garvade” ännu, så jag aktade mig visligen för klagomål i detta fall.

När jag var i tur att ge mig på de flytande stockarna, betydde det litet, hur långt jag blev genomvåt. Om det blev till knäna eller midjan, kom på ett ut. Kläderna fingo torka på kroppen, om det nu blev så långt uppehåll mellan doppen, att detta kunde ske. Jag minns, att jag kunde vara helt genomdränkt av vatten, och detta hela dygnet ibland, men mitt intresse var inriktat på flottningen, och ej på ”bagateller” bredvid.

Denna flottning fortgick under en tid av två och en halv vecka, utan att något särskilt inträffade. Så kom avlöningsdagen. Timlönen varierade från 17 till 21 öre, alltefter vederbörandes arbetsprestationer. Jag erhöll 19 öre per timme och min hela likvid blev kronor 49,40. Samma timlöner tillämpades för såväl dag- som nattarbete. Denna flottning utgjorde min första verkliga arbetsförtjänst utom hemmet. Jag tyckte det var en ansenlig summa pengar, som jag vid min hemkomst överlämnade i min fars förvar.

skog-025-1897

Flottningsmanskapet vid Kråkön, Fjällsjö socken Ångermanland 1897. Bild ur egen samling

Flottning i Gillån
Följande vår bar det åter iväg till Gillån för att deltaga i flottningen, vilken avlöpte ungefär under samma förhållande som den föregående.

År 1900 i vårbrytningen började jag längta till livligare vatten än den relativt lugnflytande Gillån. Jag lyckades över förväntan, ity att jag blev erbjuden plats på ett skifte med forsar och strömmar, ett arbetsområde, som likt alla andra verksamhetsfält i livet, skulle komma att visa sina såväl mörka som ljusa sidor. De första vårarna fick jag nog hålla mig ”bakom”, när det gällde kinkigare situationer, men vid 20-års åldern började jag att känna mig ”torr bakom öronen”, när det blev fråga om ”karlatag”. Ja, nog fick jag tillfällen att fukta på öronen då och då, de första åren.

Våren 1904 ställdes jag i rekrytskolan, men mina tankar gjorde visiter vid hembygdens sjungande forsar, men även detta åliggande skulle fullgöras, och det var att ”finna” sig. Våren 1905 återfick jag min plats vid forsarna och jag började känna mig hemma i de olika uppgifter, som kunde komma i fråga.

Här på gränsen mellan Jämtland och Medelpad bildar Ljungan en rad forsar, omväxlande med lugnare s.k. spakvatten. På en sträcka av ca 6 km omspännes en fallhöjd av 25 m. Sträckan är uppdelad i två förmansskiften. Till och med år 1915 arbetade jag å det övre av dessa skiften under en förman, som hette Andreas Odelberg, (1862-1921) som var en sympatisk och dugande arbetsledare. Många både spännande och nöjsamma situationer har jag bevarade i minnet från dessa vårar. Våren 1916 blev jag av dåvarande chefen för Ljungans Flottningsbolag erbjuden förmansplatsen å det nedre av skiftena. Jag blev villrådig; jag fann mig utmärkt hos Odelberg och de andra kamraterna häruppe. Vi voro vanligtvis 4-5 man å detta skifte. Men med hänsyn till att jag genom omplacering komma närmare det egna hemmet, på samma gång som jag, såsom förman, erhöll högre tidlön, så antog jag detta erbjudande, vilket förmanskap jag ännu innehar, trots att jag länge gått i ”nedan”. Den omständigheten, att jag har två och ibland tre av mina söner, som arbeta å skiftet, gör att jag tycker det är trevligt att gå där och se på och minnas alla vårar, som likt forsens vatten flutit sin väg.

Som känt är, kan flottningsarbetet vara både arbetsamt och farofyllt, även nu för tiden, men ingalunda på samma sätt som förr. Forsarna voro fulla av klippor och sten, och det grova timret och bjälkarna hade lätt för att fastna och bilda brötar, vilka måste lösgöras så fort som möjligt, om flottningen skulle kunna fortgå. Vi ska titta lite närmare på flottarens dagliga knog, sådant det kunde te sig för 30-40 år sedan, och det kan hända, att denne kommer med en del ”upptåg” som en tränad cirkusartist skulle få benigt nog att göra efter.

skog-029-flottare

Bild ur boken, Skogshuggarminnen, från Haverö socken 1912.

Det tornar upp en bröt ute på forsstupet. Den skall undan så fort som möjligt. Från en ovanför liggande holme eller udde bogseras en i lina fastgjord båt med tre man ner mot bröten. Båtkarlen sitter vid årorna, för att styra båten mot timmerberget därute, de andra två stå på pass. När båten tar törn mot bröten, äro de med viga språng uppe på bröten och rycker båten med båtkarlen upp på de första timmerstockarna, för att båten ej skall bli dragen under bröten eller krossad av kommande timmer. Båtkarlen stannar i båten, de andra två begiva sig till brötens framända, där stockar och bjälkar rest sig i alla möjliga korsningar. Här hugga de in på arbetet utan vidare krus. Den ena stocken efter den andra lösgöres och går sin väg. Ett tu tre går det en våldsam skälvning genom bröten, om varandra braka stockarna för det väldiga vattentrycket. Den grova linan i båten spännes som en sträng från fästet däruppe i udden. Den ena brötkarlen har nått båten i allra sista sekunden, den andra finner ett brett, forsande vattensvalg mellan sig och båten. Att kasta sig i ovanför bröten vore en säker död, ty han bleve ögonblickligen dragen under det rasande timret. Som en katt hoppar han iväg på det rasslande timret utför forsen; vid framändan av bröten kastar han sig mitt uti virvlarna för att simmande söka undkomma den farliga, rasande timmermassan. Den ena gången lyckas han komma i land, en annan gång kan bli den sista. Under olidlig spänning drages båten upp av männen på udden, och två äro räddade. I rasande fart bär det iväg utefter stränderna med manskapet för att möjligen hinna komma den nödställde till hjälp. Hur har det gått?

En annan gång skall man ”ta” en bröt, där det ej finns någon möjlighet att ha en båt inom räckhåll. Bröten ligger där forsen är som våldsammast, men ej längre från land än att man kan brygga sig fram till den med ett par timmerstockar. Ett par tränade män ge sig ut på ”vulkanen”. Hårda i dragen av stundens allvar, iklädda byxor och strumpor, smyga de sig fram mellan spiror och kors, som darra för det våldsamma vattentrycket. De se sig noga för. Här duger ingen tanklöshet, men de vända ej om med oförrättat ärende. Ett par båtar med manskap ställes på pass nedanför forsen. Den troligaste utgången är att brötkarlarna ”åka med”, som det heter på flottarspråket, ty den provisoriska bryggan mellan bröt och land är ramponerad i samma ögonblick som bröten lossnar. Det händer även här, att kamraterna därute gå var sin väg efter fullgjort värv. Numera användes sprängämnen i dylika situationer.

När båtkarlen sätter sig till årorna för att ”åka” utför en vild fors, känner han en sällsam tjusning, och de som från stranden åse färden kunna intyga, att det ser imponerande ut. Växelvis på vågtoppen och i dalen går färden i ohejdad fart utför. När båten skjuter upp över en vågtopp, kan man från land få se hela båtbotten underifrån, i vågdalen kan båten bliva helt gömd för åskådaren. Vad beträffar flottningen över större sjöar, så är arbetet därmed numera reducerat till ett minimum jämfört med gamla tiders sjöflottning. För 35 à 40 år sedan användes s.k. spelflottar till detta arbete. Ibland kunde ända till 20 tusen timmer ligga i den grimma (ringbom), som skulle dragas över sjön till nästa strömskifte. Flottan var hopfogad av bjälkar, till ett plan av ca 14 alnars längd och 8 alnars bredd. Å bakre ändan av flotten fanns ett litet skjul av bräder, kajutan, som den hette. Inredningen i denna bestod av två britsar, den ene ovanför den andra; en liten kamin och en bänk vid motsatta sidan av kajutan. Flottens största utrymme upptogs av ”spelet”, som bestod av en vridbar, upprättstående bult, genom vars övre ände två korsgående armar löpte, så att det blev fyra armändar, i låg brösthöjd från bjälkgolvet, vid vilka ändar manskapet fick placera sig, när det blev fråga om att dra eller ”spela”, som det hette.

En lång lina, vars ena ända var fastgjord å bulten (dockan), roddes ut i den riktningen man skulle fram. När hela linan var ”utklarad” fastgjordes en dragg i dess andra ända, som sedan kastades överbord. Nu var det färdigt att ställa sig i vandring å spelflotten. Var det lugnt, gick det jämförelsevis bra, fastän vandringen blev lång, ungefär 16 à 18 gånger längre än den sträcka som tillryggalades. I motvind var det pinsamt att gå i spelet med bröstet tryckt mot spelarmen; med knapp nöd förmådde man flytta fot om fot, vilket betydde tum för tum på spellinan och vägsträckan. Var det i stället medvind, ja, då hade man fina dagar, med god tid för kaffepetter och kolbullar m.m.

Under min tid som flottare å det övre strömskiftet hände det, att när tiden det medgav, jag gjorde någon tur i båt upp till Handsjöns flottarlag, för att se och ta del av deras flottningssystem. Jag fick då den uppfattningen, att sjöflottningen kunde vara mera slitsam än strömflottningen, om den än var mindre riskbetonad. Handsjön är ungefär 5 km lång. Flottarna talade om att de hade 12 à 13 ”draggslag” från ”tappstället”, där de mottogo virket från forsarna ovanför, och till ”släppstället”, där vi strömflottare togo emot det i vår tur. Ett ”draggslag” hette det, varje gång linan klarades, roddes ut. Det brukade vara 2 à 3 spelflottelag i verksamhet å Handsjön den tiden, alltefter virkestillströmningen. Varje spellag fick alla gånger gå omkring 8 mil med varje last. De brukade göra sällskap på återvägen opp; kopplade då ihop sina pråmar och tömda bommar till en last för att genom ombyte i det spel, som tjänstgjorde under återvägen, få lite övrig tid för en mycket välbehövlig vila.

Gamla dagars timmerflottare älskade trots alla vedermödor sitt ”vårknog” vid älvarna. De fortsatte vanligen därmed så länge de kunde. Det var inte ovanligt med 30-40 vårar för den som börjat i unga år och lyckats komma undan farorna med hälsan och livet i behåll. När en ny vår stundade kom längtan på. Brötkarlen längtade till forsarnas vilda tumult, båtkarlen till ”dansen” utför forsarna, sjöflottaren till sina varv på spelflotten.

När ropet ”Rumpan är här!” ger eko mellan stränderna, då börjar det bli dags för timmerflottarna att vila på sina lagrar. Många av dem känna saknad, och en vemodig undran smyger sig över en: Är det sista våren jag flottar, månne?

skog-028-flotte

Bild ur boken, Skogshuggarminnen. Man ror spelflotten för att hämta ett nytt släp timmer.
Foto 1939, Sollerö socken, Dalarna.

En drunkningsolycka, som krävde två offer, inträffade våren 1921 å det övre av de omskrivna flottskiftena.

Förloppet var följande. Det hade lagt bröt i Handsjöströmmen och den skulle undan som vanligt. Vid detta tillfälle var endast tre man tillfinnandes å skiftet. Brötbildningen skedde på aftonen den 26 maj nämnda år. Frampå kvällen rodde de tre männen ut till bröten för att lossa densamma. Bröten hade lagt mot en häll i övre delen av forsen. Framkomna till bröten drogo de båten helt upp på bröten, så att de alla tre skulle kunna ägna sig åt lossningen. När bröten var lossad och männen skulle sätta båten i vattnet, utfördes detta på ett sätt, så att båten omedelbart blev vattenfylld och slog om med kölen upp. Två av männen hoppade iväg och togo plats på båtbotten, i hopp att så kunna rädda sig, den tredje följde med timret och lyckades komma iland längre ned i forsen. De två som följde båten drunknade. Detta skedde vid midnattstid.

Varsel
Vid samma tidpunkt var jag ute i ett ärende upp till gränsen mellan mitt skifte och det, varå olyckan inträffade. När jag på återväg till min flottstuga gick vägen fram, såg jag två män komma från älvstranden och gå in på vägen ett kort stycke framför mig. De fortsatte att gå före mig, jag tog ut stegen för att nå männen. När jag närmade mig dessa framme vid en öppen odling, försvunno de för min syn, under omständigheter, som gjorde saken ytterst gåtfull, ity att det inte fanns något att gömma sig bakom just där. Jag stannade och spejade åt alla håll i den ljusa vårnatten, men utan att bli klok på mysteriet.

Hemkommen till flottstugan omtalade jag för en kamrat, som vaknade vid mitt inträde där, den egendomliga upplevelsen. Emellertid lade jag mig för att sova, men tankarna på de mystiska männen höll mig vaken. Vid halvtvåtiden kom den överlevande från olyckan in i vår stuga och talade om den sorgliga händelsen. Av de som drunknade var den ena förmannen Andreas Andersson, även han var från vår by. Den som lyckades rädda sig var en son till den omkomne Odelberg. Jag var djupt gripen av detta sorgebud. De omkomna hade båda varit mina gamla, goda kamrater från många tidigare år i flottningen och livet vid forsarna. Den ”syn” jag hade vid timmen för olyckan, har jag ingen annan benämning på än ett varsel.

Skyndsamt vidtogos de åtgärder, som stundens allvar krävde. Bud skickades ned till Överturingen, likaledes upp till Handsjöbyn jämte stopporder till handsjöns flottarlag, för virkessläppningen, tills vidare. Provisoriska draggar gjordes i ordning, och så iväg till olycksplatsen. När vi kommo dit, möttes vi av flottarna från Handsjön, vilka kommo i båtar ned till forsen. Eftersom jag var den ende i bärgningsmanskapet som kände båtleden utför den långa forsen, blev min uppgift att ro båtarna genom forsen till ett spakvatten nedom, där vi antogo att de drunknade var att finna. Då jag kom ned med tredje båten, hade de som börjat sökandet, redan funnit den ene av de drunknade. Jag rodde ned en båt till och stannade sedan för att deltaga i sökandet efter den andre, som vi fortsatte i fyra timmar utan resultat.

Vattenkikare
En man skickades ned till min flottstuga efter en s.k. vattenkikare, som jag tog hand om för att spana. En man satt vid årorna och jag pekade ut ett ställe, där jag visste att sjunktimmer brukade stanna i en s.k. ”bakeda”. Jag satte kikaren i vattnet och upptäckte genast några små blanka punkter å älvbotten, vilka gav mig anledning ana, att det kunde vara knappar i den drunknades kläder, vilket visade sig besannas. Djupet var ca 3 m, och en sten på sidan mot edan gjorde att jag fick kasta draggen många gånger, innan den slutligen hakade fast i den omkomnes kläder. När jag hade denne uppe i vattenytan och kände igen Odelberg, var det inte någon vanlig ”våridyll” som behärskade mig. Minnen från gemensamma äventyr under en lång följd av vårar passerade revy. Under tystnad lades de båda omkomna i var sin båt, som jag efterhand rodde genom en nedanför liggande fors för att nå fram till en stig, efter vilken vi skulle bära de omkomna fram till byn. Ja, så slutade två av mina gamla goda flottningskamrater.

En visa som jag författade om olyckan lyder så här:
Mot vilda forsen glider en båt med trenne män.
En timmerbröt skall lossas bland virvlarna i den.
Och intet öga skådar till vådligt företag,
ty ingen mera finnes i dessas arbetslag.

Det var i särla kvällen de rodde ut från land.
Och arbetet går hurtigt, med van och säker hand.
De anade ej ”budet” ifrån en annan värld,
ju ingenting ovanligt det var med denna färd.

Och midnattstimman lider, i vårens ljusa tid.
En stund har ”vakan” tystnat i skogens dunkla lid.
De våra män blott sträva i rastlös arbetstid.
Kanske en aningstanke om sista övertid. —

Ja, nu är bröten lossad och båten ansas om.
Försent! Ty forsens ”famntag” har nu beställt därom.
Och trötta män, villrådda, på kölen taga rum,
blott en utav dem stannar bland stockar och bland skum.

Så bär det utför fallet, ett fasans ögonblick.
En man blir vräkt på stranden; ett lyckligt ödesskick.
De andra två de famnas av vågor och av skum.
Och av de bud som nämnes så vitt, så kall och stum.

Andreas hette båda de två begråtna män.
De voro bägge hemma i Över-Turingen.
I året nittonhundra, ja, det var tjugoett,
i maj den tjugosjunde olyckan hade skett.

Jag stannar vemodsfången inför ett sådant slut.
I tid av vårlig fägring, när livet vecklas ut.
Ja, drömlikt, oförklarligt hur dödens lie slår.
Min runa kan ej tolka min suck vid denna bår. —

Borrningsolycka
En olycka som gällde mig själv år 1927 var att jag då vid stensprängning i en av forsarna, förlorade högra ögat. Vid borrning av en sten lossnade en stålbit från borret och slog in i ögat med resultat att ögat måste opereras bort. Olyckstillbud har nog visat sig många gånger under årens flottningsarbeten på dessa två strömskiften, men bara vad jag redan berättat, har lämnat minne av allvarsammare innebörd efter sig.

Olyckstillbuden i flottningen efter de större norrlandsälvarna äro numera inte så ofta förekommande, men för 30-40 år sedan inträffade det alla vårar. När det sista av årens virke flottas förbi ett ”skifte”, kallas det att draga slutändan eller ”rumpan”, som det heter på flottare-språket. Vid ett sådant tillfälle är det många båtar i verksamhet för rensningen, och arbetet brukar forceras. Nattarbete förekommer då alltid. Vid en sådan rensning var jag jämte en kamrat, som hette Eklund, i färd med att lossa en mindre bröt, som lagt i övre ändan av en fors, vilken inte är ”farlig”, i en van flottares omdöme, men kinkig nog för den ovane. Under arbetet med bröten såg vi en båt med två män komma nedför forsen i en stil som såg riskfull ut, i det att båten gick tvärsför utför forsen. Vi skyndade till vår båt, för att vara beredda, om nu något hände som fordrade hjälp, och vi hunno ej längre än till vår båt, förrän deras båt hade välvt om och kastat männen i forsen. Det är alltid aktern av en båt, som skall gå före utför en fors, men nu var det inte tid att göra så. Jag kastade om båten och rodde ”för fullt” under det att Eklund pekade på den förste han fick syn på av de nödställda och lyckades gripa honom, när vi guppade förbi. Spejande åt alla håll brassade vi på, och längst ned i forsen hade vi lyckan att komma rätt på den andre i allra sista minuten.

Ett annat tillfälle, som bra nära gjort slut på min egen flottning hände i början av seklet. Jag skulle ned med en båt i Handsjöforsen, var då ännu ej så tränad i årornas manövrering, men hade stor håg däråt. Mitt i den långa forsen råkade jag att gå för djupt med den ena åran, varvid denna fastnade mellan ett par stenar i ”bottnen”, och när jag ryckte till mig åran, slog båten på tvären och välvde om. Jag kom bredvid båten, men lyckades få tag i den ena stäven och behålla taget tills jag var nedanför forsen, där jag av strömmen fördes in i en bakeda, där jag nådde botten, och lyckades även taga båten med mig iland.

skog-027-liden

Timmerflottning Liden. Bild ur egen samling

Efter de anteckningar jag gjort under min förmanstid, från år 1916 tills nu år 1948, blir medeltiden för flottningens omfattning 43 dagar per år. Detta gäller här vid Ljungans åttonde distrikt (gränsen mellan Jämtland och Medelpad). Beräkningen omfattar den egentliga flottningen, ej för- och efterarbeten, som brukar taga 4-5 dagar före och efter flottningen. Medeltalet för flottningens början blir den 12 maj. Det tidigaste vi börjat något år var 1938, då vi började redan den 27 april. Det senaste vi börjat under min flottningstid var år 1909, då det blev först den 30 maj. Detta år gick den sista isen från Handsjön den 2 juni.

Under tider då vattnet är i stigande, har man inte så ansträngande arbete i flottningen, men när det faller, blir det i allmänhet arbetsamt. Alla stränder skola rensas, så att virket ej ”torkar” in och blir liggande långt inne på land, enär det då blir än mera arbete att få ut virket.

Löner
Arbetslönerna har undergått stora förändringar sedan år 1900. Från 17 öre per timme nämnda år till 182 öre år 1948. År 1910 hade timlönen nått 30 öre, i vilket läge den stod oförändrad till år 1914, då förra världskriget började ge återverkningar. Timlönerna steg nu varje år, så att de år 1919 nådde 100 öre per timme. Så kom 1920 med sitt ”tryckläge”. Ljunga älvs Flottningsförening bjöd nu 45 öre per timme. Det innebar ju ett prisfall med mer än hälften på ett år, men det var att foga sig tills vidare. Emellertid hade Skogs- och Flottningsarbetareföreningarna, som hade medlemmar i Ljungans nedre distrikt, lyckats påverka lönefrågan, innebärande att timlönen här å Ljungans 8:e distrikt blev 55 öre per timme våren 1920. År 1923 var timlönen uppe i 70 öre, som gällde till år 1927, då den höjdes till 72 öre, och stod så till år 1932, då den gick ned till 67 öre, för att under samma år åter stiga till 70 öre, vilket pris tillämpades t.o.m. år 1936. År 1937 var timlönen 80 öre, 1938 var den 85 öre, 1939 blev den 90 öre. År 1940-41-42 var timlönen 90 öre plus index, som för år 1942 var sammanlagt 117 öre per timme. 1943 var timlönen 125 öre, likaledes för år 1944. År 1945 var den 135 öre, 1946 140 öre, 1947 165 öre, 1948 182 öre per timme. Förmanslönerna har varit 10 öre per timme högre än för övriga anställda under en längre tid. För själva flottningen tillämpades 12 timmars arbetsdag i början av 1900-talet. Nu en lång tid har det varit 10 timmar för flottningen, och 8 timmar för andra arbeten inom facket, såsom för- och efterarbeten (så betecknas in- och utläggningen av bommar o.d.).

Varje vår passerar ca 1½ à 2 miljoner stockar här förbi. Dimensionerna har gått ned mycket under min tid som flottare. I seklets början kunde det komma ”bjässar” på upp till 40 tum. Flottningen har ändrat karaktär. De lätta stockarna ”ringla” iväg utan att möta så många hinder i de numera upprensade forsarna, och flottningsarbetet har fått en lugnare prägel.

skog-020-yxor

Huggaryxor av 1800-tals modell

skog-021

Bågsåg av eneträ. 1800-tals modell

Timmerhuggning under 1800-talet
Timmerhuggaren i gamla tiden fick ej tänka på stora antal timmer för varje dag. Det var i allmänhet stora träd, och timmersågen var ett så otympligt verktyg, att man föredrog att både fälla träden och aptera dem med yxa. Yxan var av en annan typ på 1800-talet än den nu vanliga. Den var mycket längre men smalare än de som nu brukas. Jag har med yxa fällt 100-tals träd, som varit över 20 tum i diameter vid roten. För en van huggare tog det en halv timme att fälla ett sådant träd, varav man kunde få tre och fyra stockar. Om det var ett långväxt och kvistrent träd, kunde man hinna få det färdigt på en dryg timme. Var det däremot ett ”risigt” träd i den storleken, så kunde det taga både två och tre timmar att bliva färdig med detsamma. Givetvis hade man de flesta träden av vekare dimensioner, men i seklets början togs ej vekare dimension än sju tums toppdiameter på åtta alnars längd här på Ljungans 8:e distrikt. I varje fall var det mera arbete att hugga tjugo stockar per dag i början av 1900-talet än fyrtio i nutiden.

Det var vanligt att barka allt furutimmer, däremot barkades ej grantimmer. Följaktligen var det dubbelt så mycket arbete att göra en stock av furu som gran, särskilt när barken var tjälad. För barkningen hade man barkjärn, förr som nu, men vid mycket grov bark föredrog man att barka med yxan. Man brukade ha en särskild yxa för avkvistningen för att kunna behålla den som skulle användas för fällning och aptering vass och skarp.

skog-022-krok
Vändhake eller kanterhake från 1800-talet

Förutom yxa och barkjärn brukade en huggare hava en s.k. kanterhake för att kunna vända de tyngre stockarna. Kanterhaken liknade en metkrok med en ring i den raka ändan; genom ringen träddes en spak, och med detta redskap fick man goda tag att vända stockarna. Även vid sådana tillfällen då man fällt fast i andra träd, kunde man vrida loss det med hjälp av kanterhaken. Många gånger måste man fälla det hindrande trädet. Om det var ett träd, som skulle avverkas, var det ju detsamma, när man fällde det. Men var det mycket snö, var det riskabelt att vara under ett träd, som hängde i ett annat och arbeta på det senare, men i vanliga fall hann huggaren gott att komma ur vägen och bakom skyddande träd, när det brakade ned. Det vanliga priset för timmerhuggning var 15 öre styck för vad som skulle barkas, och 10 öre för obarkat. Dessa priser gällde i slutet av 1800- och början av 1900-talen en längre tid.

skog-013-huggare

Skogsarbetarbild ur egen samling.

Fällriktning
En ”riktig” timmerhuggare hade avseende på hur han skulle fälla träden, så att det skulle bliva det bästa möjliga för köraren att taga reda på timret. Huggaren såg sig för, var lunnvägen helst skulle gå fram och rättade sig därefter. Särskilt under avverkningar å grov och tung skog hade det stor betydelse, hur virket blev liggande. När huggaren visste, var vägen skulle gå, fälldes träden i vägriktningen, så att de ej skulle bli liggande på tvären. När man började använda såg för fällningen, kunde man även bestämma sig för, om man ville ha rot eller topp framöver, vilket var omöjligt vid yxfällning. Vid enbart släpkörning ansågs det fördelaktigt att ha rotändarna fram, då däremot lassen på ”doning” blevo bättre med mera toppändar fram.

Att bestämma fallriktningen gick så till, att man först gjorde ”förhugg” med yxa å den sida av trädet, varåt det skulle falla, och sedan sågades från baksidan tills endast en liten del återstod fram till förhugget. Om nu trädet lutade emot, användes en kil som indrevs i sågspåret, varvid trädet ”gick över” och föll som man ville. Det var emellertid viktigt att se till så att sågen inte gått ända fram till förhugget på någondera kanten. Trädet kunde i så fall gå ”över hugg” och falla åt sidan. Nästa detalj gällde trädets avkvistning, som vid finare skog ej tog så mycket arbete i anspråk.

Så blev det aptering. Nu skulle virkesägarens intressen tillgodoses, det var ju förenat med vissa beräkningar att få fram det bästa utbytet ur trädet. Från huggarens synpunkt var det ju bättre ju fler stockar han fick ur trädet och således tillämpa kortast tillåtna längd å varje stock för att få en stock mera ur trädet. Köraren hade även intresse av hur trädet blev apterat. Eftersom denne i gamla tiden hade betalt för aln och tum, och själv betalade huggaren för stock, så hade han största förtjänsten på långa stockar, om det var långväxt skog. Däremot av kortväxt skog var det inte någon fördel med långa stockar för köraren, då ju tumtalen i toppen gick ned mera. En van och pålitlig huggare rättade sig efter virkesägarens (skogsvaktarens) föreskrifter. Var huggaren alltför mån om den egna förtjänsten och gjorde bara korta längder, blev denne i vanliga fall inte så ”gammal” timmerhuggare för vederbörande skogsägare.

Stämpling av skog
”Stämplingen”, gamla tidens benämning å det skifte eller block, som skulle avverkas, sades ligga på 1:a, 2:a, 3:e ”rutan” o.s.v., alltefter den väglängd virket skulle transporteras. Numera angives väglängden i km även för skogskörslor. Första rutan var närmast vattendraget, eller rättare flottleden. I gamla tider skedde all timmerkörning vintertid. Det grova tunga timret kunde ej transporteras å barmark såsom numera kan förekomma. I mitten av 1800-talet togs ej mindre dimensioner än 11 alnar och 11 tum i topp, inom Haverö socken.

När stämplingen låg uppe i ett berg, som var för brant att tillåta körning utför, fick man först köra timret fram till stupen och sedan ”ränna” det. Man spakade iväg stocken, som flög utför som en pil, högt över skogstopparna ibland, där det var stora stup. Dessa timmerstup kallades ”släppor” och förekomma på många ställen inom Haverö. Stockarna ”hamnade” hur som helst nedanför berget, och kunde intaga lägen, så det blev förenat med stora besvär att kunna ordna dem för vidare transport. De skulle ju ännu en gång lastas och köras för att nå flottleden. Det hände att man fick lov att fälla dem ånyo, om de hade kört ned mellan klippor och sten och stod på ända. Under alla förhållanden var det förenat med svårigheter att få fram virket från de branta bergen.

skog-017-foror

Två timmerlass på väg till avlägget. Bild ur egen samling

På närmare vägar tillämpades släpkörning alla gånger, vilket ju var det enklaste. Det var i detta fall inte så noga, hur vägen var och lastningen var lindrigare. På längre vägar lastades på ”bogsläden” respektive ”getdoningen”, den senare är nutidens timmerkälke, som kom i bruk här omkring 1905. På längre vägar var det att lasta på bogsläden, på dennas tid. Bogsläden lämpade sig gott på jämna vägar, men i gropiga vägar var den inte bra, den guppade som en båt i en fors i de gropiga utförsbackarna, då ju hela tyngden vilade på en och samma medlängd, ty den lilla stöttingen under framändan av lasset inverkade ingenting i detta fall. Getdoningen, som består av två större kälkar, lastas så att tyngden vilar på båda kälkarna, dock mera på den bakre, vilket gör att framkälken blir lättare att styra efter vägen, vilket är nödvändigt i utförsbackar. Vid skogskörslor användes backsele som fastspännes i dragselen, så att den senare skall kvarhållas i rätt läge vid körning i utförsbackar. Man kan då genom att tygla hästen bromsa upp farten, utan risk för att selen skall ”åka” ur läge.

Skaklarna, som användes för bogsläde eller getdoning, var försedda med sporrjärn som grep i vägbanan, när hästen höll igen i utförsbackarna.

Lunning
Första etappen i timmerkörning består i att taga stockarna vid ”stubben” och köra dem fram till huvudvägen, detta kallas lunning, och kördoningen lunnstötting, som är försedd med lättare skaklar. Vid huvudvägen, basvägen, har man en lastbänk, bestående av två stycken timmerstockar å vilka man kör opp timret. Hade man lastkarl, så skulle denne lasta bogsläden respektive getdoningen, medan körkarlen lunnade fram virket. När så körkarlen hade lasset färdigt för att köra till vattendraget, skulle lastkarlen göra i ordning lunnvägar och ordna virke för en ny ”vända”. Lastkarlen kallades också brosslare, även löskarl.

Vid mindre vattendrag lades virket i vältor vid sidan av flottleden, å sjöar och större vatten lades virket direkt å isen i enkla lager.

På 1800-talet begagnades sprintar, som slogs in i stockarna i stället för björnbindsle, vid lunning och släpkörning. Efter basvägen skulle man ha så stora lass som möjligt, efter de vägförhållande man hade.

Lastningen gick så till, att man först lade ett lager av de grövsta stockarna man hade på lastbänken på bogsläden, vilken var försedd med kedjor i båda ändarna, d.v.s. två par kedjor, ett par i främsta banken; så lade man kedjorna om varandra över det första timmerlagret och slog in sprintar å ena sidan, sedan man trätt en länk av den ena kedjan genom en i motsvarande kedja. I den förstnämnda länken sattes så sprinten och slogs in i sidostocken. Sedan lades den lediga kedjeparten bredvid lasset på sprintade sidan, lasset spakades fram två-tre fot, ett nytt lager lades på, varefter de lösa kedjeparterna ånyo lades över, och så sprintades den andra sidan. Det s.k. bottenlasset skulle nå framom det övriga och utgöra sittplats för den styrande körkarlen. Körkarlen skulle sitta med en fot mot vardera medhuvudet, om han skulle kunna styra stöttingen efter hästen i utförsbackarna. På jämna vägar, där hästen måste draga lasset, behövde man ej styra. I branta och krokiga basvägar brukades s.k. sidlagor; man lade ut stockar på sidorna som skulle hjälpa till att hålla lasset på vägen. Det kunde bliva lass på 3-4 tusen kilo och mera, om det var fina vägar.

Basväg med bakväg
Basvägen kunde vara sådan, att man måste hava s.k. bakkörsväg, en väg där den återvändande timmerköraren skulle fara, t.ex. vid vägar med många och starkt lutande utförsbackar, där många körare skulle fram. Å sådana vägar kunde den som kom utför inte stanna var som helst. Det gick i ”flygande fläng” och en mötande hann ej ur vägen, särskilt då det var mycket snö, som hindrade att komma på sidan. Man använde en stor klocka å skakeln vid alla basvägar, där flera körde. Om det inte var bakkörsväg, så stannade den återvändande nedanför backarna och lyssnade för att veta, om han kunde hinna ovanför, förrän mötet skulle ske. Man brukade använda grus i svåra backar, men de tunga timmerlassen hindrades ej tillräckligt därav. Om det var flera i sällskap utför med lass, måste man stanna ovanför en större backe och bara en och en starta utför och komma undan, innan nästa lass rutschade iväg.

Vattning av basväg
Basvägar, som gingo efter jämnare marker, där många körare skulle fram, brukade ”vattnas”, för att få vägen ”lättdragen”. En stor låda på en släde användes för detta ändamål. Lådan fylldes med vatten vid närmaste sjö eller å. När man kom dit man skulle vattna, öppnade man ett hål, som fanns i botten av lådans bakre del, och körde framåt vägen. Vid kyla, som vanligtvis år rådande, bildades is genast i vägbanan, som gjorde ”fin väg”.

Där många körare hade gemensam väg, anställdes vanligen en man som ”vägbas”, som hade i uppdrag att hålla vägen i ordning, hugga bort knölar, fylla gropar, och för övrigt planera vägen så gott det gick. Då det gällde längre vägar, där man inte hann mera än ett lass eller två ”vändor”, som timmerköraren säger, var det mycket viktigt att kunna taga så stora lass som möjligt, om det skulle bli någon förtjänst. Vägens beskaffenhet var därför viktig.

Skakelbackar
Vid en del avverkningar kunde basvägen styckevis ligga i motbackar, som var tunga att komma uppför. Var vägen bra långa sträckor, så man kunde lasta ordentliga lass, brukade två körare göra sällskap, och i motbackarna spänna båda hästarna för lassen, ett i sänder, och på så sätt komma fram med större lass. Vid sådan körning användes linor mellan hästarna, vilka placerades efter varandra. Sådana backar kallades skakelbackar.

skog-001-koja

Skogsarbetarkoja. Bild ur egen samling

En vanlig skogsarbetarkoja var en mycket primitiv bostad. Väggarna var ofta av obarkade timmerstockar med instoppad mossa som tätningsmedel, taket av kluven tall var inget tak i vanlig mening. Vid blidväder verkade taket som ett såll, och man måste vid sådana tillfällen skotta undan snön från taket. En del kojor voro försedda med spåntak, som ju var täta, och ett hål i taket var avsett för röken. Britsarna var placerade vid sidoväggarna, som var för låga att tillåta någon gå rak invid väggen, men att ligga där gick ju bra. Å ena gaveln var dörren, som vanligen var upphängd på ett par läderbitar i stället för gångjärn. Ibland kunde det finnas en ruta till fönster, ofta fanns det inget fönster alls.

När man kom in i kojan och var genomvåt av svett och snö, hängde man kläderna i taket, runtom som utrymmet medgav, sedan man först tänt en ordentlig brasa på eldpallen, ty vad man än saknade, så kunde skogsarbetaren ståta med den bästa brasa som någonsin kan tändas, den tjäriga veden av torrfuran. Ja, sedan skulle denna brasa garneras med kaffepettersvartingar runtom, och kojan fick därmed sin livliga prägel, trots torftigheten.

skog-003-koja

Skogsarbetarkoja interiör. Bild ur egen samling

Matlagning
För matlagningen fick man ”turas” om vid eldpallen, för att få plats, när det var många gubbar i kojan. Jag sade matlagning. Ja, det stektes ju kolbullar, den stående rätten på kojornas ”bord”. Ibland kunde en gryta med potatis puttra vid brasan, men annars var ej omväxlingen i matfrågan så problematisk att kunna ha på minnet: kolbulle och kaffe, kolbulle och fläsk, fläsk och bröd, kaffe och bröd. Undantagsvis kunde väl annan mat förekomma, men skogsarbetaren föredrog gärna kolbulle; den var kraftig och även smaklig, när den blev rätt tillagad. Det krävande skogsarbetet uppehöll en oklanderlig aptit, och man såg inte snett på den ensidiga kosten, som stod till buds under långa vintermånader.

Brasvakt
När kylan satte till på allvar, fick man bytas vid som brasvakt. Elden skulle flamma hela natten, om man inte ville riskera att frysa fast vid britsarna. Klockan fyra om morgnarna skulle körarna opp och utfodra hästarna och smälta isen ur seldon och remtyg, få i sig själv en kolbulle och 4-5 koppar kaffe, och sålunda bli i ordning att köra ut före gryningen. Huggarna kunde ligga tills klockan sex, eftersom de hade mindre att ordna med kojan.

När arbetarna på kvällen hade kommit till kojs och intagit sin vanliga aftonvard, skulle tiden utfyllas med något tidsfördriv. de äldre, som i allmänhet hade erfarenhet av skogslivet sedan gångna vintrar, berättade gärna därom, och de yngre lyssnade lika gärna, för övrigt förekom ju annat att roa sig med. Någon hade en bok att fördjupa sig i, en annan kunde snickra på en slev eller sked. En del kunde ju sitta med kortleken igång, en annan satt och lappade någon trasig klädespersedel, och så gick kvällarna sin gång. Vad som berättades i kojorna kunde vara nästan vad som helst, utom politik, och eftersom det var före den allmänna rösträttens införande, kan det ha sin förklaring. Det var ingen av kojornas män, som kunde göra något åt de frågor, som låg en arbetare om hjärtat, varför ingen intresserade sig för att tala om detta, då främmande problem.

Skrock och oknytt
Det talades gärna om skrock, med alla de benämningar som kommit till användning inom detta gebit, spöken, troll, tomtegubbar, jordbyggare, vättar, sjörå, skogsrå och mera sådant. När någon av de gamla ”mästarna” kom i tagen och berättade, själv sittande i känsla och övertygelse, då kunde vi som var unga, sitta och lyssna, tills vi helt och hållet levde med i sagornas värld. Det trevligaste var att ingen avbröt den berättande, alla godtogo språket. Ett annat ämne som gärna behandlades vid kojbrasan var ”starka karlar”. Även dessa historier kunde ha en god ”råga”, men det var ju som det skulle vara, att den ena gubben kom med en historia om en riktig överdängare, och en annan i laget ”plockade” fram dennes ojämförlige överman.

De flesta kojorna byggdes av bolagen, men på platser för avverkningar i mindre omfattning, kunde den som åtagit sig körningen även åtaga sig att mot några kronor i ersättning själv ombesörja nödig bostad för arbetet i fråga. Vid sådana tillfällen blev kojan sådan att den smälte ned med snön i de flesta fall. Kojan fuskades ihop hur som helst, och snön fick utgöra tätningsmedel. Snön skottades upp omkring väggarna och packades efter om den smälte undan i öppningarna mellan de glest liggande väggstockarna.

skog-011-koja

Skogsarbetarkoja från 1916. Bild ur egen samling

Min far talade om en värmlänning, som byggde sig en koja, ett litet krypin, dock så hög att han kunde gå rak. Han hade häst, men inget stall. Han ställde hästen i kojdörren om nätterna. Hästen befann sig inom kojan med främre delen av kroppen, och bakdelen utom. Gamla fällar och pälsar använde han för både sig själv och hästen. Denna värmlänning kallades Snål-Karlsson. Han arbetade hårt under vintern, unnade sig knappt maten vid arbetet, men när våren kom, reste han till Sundsvall och rumlade bort vartenda öre för att sedan dra sig upp till skogarna för att börja en ny rundresa.

En del körare ställde sina hästar vid en höskrinda, kastade över dem gamla fällar eller dylikt. Vid en koja här vid Gillån stodo fem stycken hästar ute hela vintern utan att taga synbar skada. Ganska anmärkningsvärt när man betänker, att det inte går någon vinter här, som inte har sina 30 minusgrader, ofta kan det bli ända till 38-40 grader.

skog-010-arbete

Skogsarbete. Bild ur egen samling

Bjälktäljning – sparrar
Den egentliga bjälktäljningen har jag ej varit med om, det var ju mest före min tid. Bara några tiotal bombjälkar har jag täljt. Detta arbete medgiver ej att hinna många per dag. Far som var bjälktäljare i många vintrar talade om, att det var mellan en och tre stycken per dag. De skulle täljas på fyra sidor och i skarpkant. De kunde ibland nå en längd av 35 alnar, och en grovlek av 16×16 tum. Vid en sådan hade täljaren det han ”gjorde” hela dagen, om denne än var van sin syssla. Jag kan inte minnas vilka priser som tillämpades vid detta arbete. Men det betalades efter storlek, visst för aln och tum. När ett bjälkträd skulle fällas på mark, som var ”storstenig”, och det var litet snö, måste man göra risbädd, för att skydda trädet för bräckor. Bjälkträden voro de finaste träden, de skulle vara raka och tämligen kvistrena, och togs ut till den storlek, trädet kunde lämna. Enligt vad min far sade, var det tungsammaste arbetet i skogen att tälja bjälkar, men det gick att förtjäna en tredjedel mera på detta arbete, då man blev van detsamma. Vid täljning av slipers skulle man ha en s.k. sparrdubb, som slogs in i underlaget, på vilken man genom att lyfta ändan av slipern, och slå ned den på dubben, fick den att ligga stadigt. En bjälke låg tungt och säkert utan fäste.

I skogsarbetet har jag ungefär lika många vintrar i körning och huggning. Ett minne från en vinter jag körde, varvid både hästen och jag var nära döden, hade följande förlopp. Jag kom från ån och körde upp i hygget, då huggaren, min äldste son, ropade, att jag skulle stanna. Han höll just på med fällning av ett träd. Jag stannade hästen, gick fram till pojken och såg att trädet lutade baköver, men skulle framåt vägen, enligt som han huggit för och sågat.

”Jag skulle köra hästen förbi först, så hjälper jag dig framöver med trädet sedan”, sade jag och gick efter hästen, satte mig på kanten av getdoningen och smackade på hästen. I detsamma kom en vindpust och slog om trädet, och det kom rätt efter vägen. Jag hade en livlig häst, ett ryck i tömmen, och jag hade honom ur vägen. Själv hade jag ännu ena benet kvar inom kördoningen, när trädet dråsade ned längs vägen och mitt över ”doningen” utan att hästen ens rörde sig, och utan att på minsta vis skada varken hästen eller mig.

Jag såg hur pojken försökte hindra trädet genom att sätta axeln emot, och vad jag blev mest rädd för, var just den detaljen, eljest hade jag nog hunnit mera ur vägen själv. Men ögonen blivo nitade på pojken, som stretade, tills han stod som en båge, men lyckades svänga undan i sista minuten. Den enda skada som uppkom, var att skaftet i köryxan blev splittrat.

Trädet var en lång gran, som tursamt nog var kvistren, eljest hade både hästen och jag fått mera än vi tålt. Granen lade sig så precis, att yxskaftet som låg över getbanken från yxhållaren på meden, blev bara splitter. Det blev tre stockar av det långa trädet, så inte var det utan orsak att en 15 års pojke blev rädd, när det sågs falla över pappa och hästen.

Den gängse praxisen i avlöningsfrågor för skogsarbeten var i vanliga fall ackord. Den som tog körningen å ett avbleckat område avsynade detta för att undersöka skogens beskaffenhet, körvägens längd m.fl. omständigheter, som kunde inverka på prissättningen, som emellertid i huvudsak bestämdes av arbetsgivaren. I de fall att konkurrensen om körningen i fråga ej var så stor, kunde det ju bliva jämkning med något tiondels öre per aln och tum, men i de flesta fall var priset förutbestämt och orubbligt. Köraren hade att ”se sig för” och sig bestämma. Ville den ene ej åtaga sig körningen, så kunde den andre se saken annorlunda och ta den. Det var inga sammanslutningar, som kunde ha chanser att ackordera i dåtiden. Köraren i sin tur hade att ackordera med huggaren om dennes arbete, För lastkarlar (brosslare), ”vägbasar” m. fl. brukade dagpenningen tillämpas. I varje fall var det köraren, som med sitt ackord skulle svara för allt det arbete som var inbegripet inom ordet avverkning. En tränad timmerhuggare i ”skaplig” skog, kunde förtjäna ända till 5 kr per dag, vilket ju räknades till ”storförtjänst”. 3 kr per dag räknades som det normala för en ordinär arbetare, ända till 1914, då kristiden började göra sig gällande. Emellertid kunde en körare i gamla tiden upptäcka, att han var skyldig, när han nådde fram till ”räkenskapsdagen” på sitt vinterarbete. En annan vinter kunde han få över en vacker slant. Härvidlag var det skogens beskaffenhet, som mera än prissättningen inverkade. Det var ingen jämförelse mellan skillnad på skog och skillnad på betalning. Vad skillnaden i betalning beträffade, kunde det gälla något öre per stock; då skillnaden på skog kunde bliva så stor att man avverkade två stockar lättare å ena skiftet, än en stock å det andra.

Äldsta körredskapen
De äldsta körredskapen, som jag känner till, är ”hånkskaklarna” och ”släpskaklarna”. De förra användes för transport av ved och byggnadstimmer och bestod av två skalmar med en tvärslå, som var placerad så att lämplig skakellängd blev fri för hästen framom slån; bakom slån var skalmarna ca 3 alnar långa. Blott en stock i sänder kunde köras med denna anordning. Stockarna som skulle köras ”hånkades”, stockens framända täljdes av i kilform, varefter ett hål höggs upp i den så avtunnade kanten. Genom hålet fördes en grov länk av björkvidjor, som spändes fast å hånkskaklarnas tvärslå, denna anordning tillämpades å barmark. För snöföre hade man den nutida släpkälken i fråga om formen, men den saknade smide. Den var hopsatt med grova björktappar, och till bindrep användes ”vridna” björkvidjor. Alla gånger fick bakre delen av den så transporterade stocken släpa efter marken, därav uttrycket ”släpkörning”.

Släpskaklarna liknade de förra men hade ett flak i stället för den omskrivna tvärslån. På detta flak kunde placeras olika förnödenheter, och användas ännu i bygder som sakna banade vägar.

När skogsrörelsen omkring 1860-talet började taga ”fart”, invandrade värmlänningarna, som kommo i hundratal för att deltaga i skogsarbetena. Dessa införde den s.k. bogsläden till våra bygder. Det var den första timmerkälke i våra bygder, som avsåg att uppbära hela stockarna, i motsats till släpning. Bogsläden hade mycket långa meder med fyra ”bankar” tvärsöver. Mellan medar och bankar var insatta s.k. fjättrar, inskäftade så att de skulle bära upp bankarna i lagom höjd övervägbanan. Denna släde användes under hela 1800-talet.

I början av 1900 kom de nu begagnade timmerkälkarna i användning här. I bogslädarnas tid användes s.k. buntstänger i stället för våra nuvarande björnbindslen. Den utgjordes av en ungefär 3 tum grov gran av 5 alnars längd, repen eller kedjorna från de olika sidorna av släden fingo gå ett stycke om varandra över timmerlasset, buntstången inträddes, där kedjorna lågo dubbelt och mellan dessa. Sedan vreds stången om för att på så sätt strypa till lasset så fast som möjligt. Under framändan å ett sådant lass placerades stöttingen, som var kopplad till skaklarna. Denna var inte så hög som släden, varför man kunde sätta för denne sedan lasset i övrigt var färdigt. Det innebar den fördelen, att man kunde lasta alltefter man släpade virket till lastbänken vid basvägen, och således hava stöttingen fri tills lasset var färdigt.
Den som har berättat dessa minnen var:
Olof Adolf Jönsson född 14/1 1883 i Haverö
Änkling 14/5 1953, död i Haverö 5/12 1969
Avskrift: Viveca Sundberg

 

 

Livet i skogsbygden

I en by som heter Hjältan, i Torp socken, föddes jag den 7 augusti 1862. Min far, Johan Erik Henriksson var född 1834. Min mor, Märta Greta Ersdotter, var född 1841. Båda mina föräldrar voro torparbarn och hade samtidigt varit i tjänst hos en bonde i Hjältan, där de blevo bekanta. Och så gifte de sig och flyttade till en ledig stuga i byn, och där föddes sonen, som fick namnet Johan Arvid, som jag fortfarande har, men efter min exercis har jag kallats Johansson. När jag var 2 år flyttade vi från Hjälta till Munkbyn i Torp socken, där min mormor bodde.

Livligt står mitt minne då jag som en ung pojke fick följa far till skogs på timmerhuggning, hur han undervisade mig, hur jag skulle ställa mig vid nedhuggning av träd. Sågar var då icke i bruk, utan vi fick begagna yxan vid fällning av träden. Först trampar du ihop snön, där du skall stå, medan du hugger ner trädet, så du står stadigt med båda fötter, sedan ser du efter, där yxan skall svänga, så ingen hindrande kvist hänger i vägen och som kan ändra yxans riktning och göra att du kan hugga dig. Och jag fann snart att dessa lärdomar var av stort värde.

skog-008-avverkning

Träd delas med stocksåg. Bild ur egen samling

De enda timmersågar som fanns, var långa grovtandade med skaft i vardera ändan, och brukades endast för kapning av grovt virke, och så skulle det vara två man för dessa sågblad.

För vanlig huggning, såväl fällning som kapning, begagnades yxan, även som för barkning. Då det ibland var djup snö, så blev stubbarna ganska höga, men på den tiden var det icke så noga med den saken, ty då fanns det stora orörda skogar, och jag minns från min barndom huru stora områden i Degelberget var belamrade med vindfällen, granskog som av ålder självdog och bildade över varandra liggande fina torrgranar som senare togs tillvara som kolved, när kolningen kom igång och lämnade arbete för många skogsarbetare.

En vinter 1879-80, skulle min far och jag få timmerhuggning åt fars svåger Per Persson som var arrendator åt Sörfors bolag, som hade skogar i Österulvsjön, Stöds socken. Vi kom dit en måndag och skulle då genast börja hugga. Vi skulle få bo i en koja som var belägen i närheten av skogsskiftet, men i den kojan skulle också en körare med sin huggare bo.

Ja, vi kom dit på kvällen, och de andra var där förut. Kojan var rymlig men hopbyggd med stall för hästarna. Första natten blev för mig ej så rogivande, ty en gles timmervägg utgjorde skillnaden mellan stall och sovrum, en av hästarna hade en pingla i en rem om halsen och den ringde ganska jämt, så jag trodde nog att det skulle bli dålig nattro, men man vande sig med den nattliga musiken.

Ganska intressant var det om kvällarna att gå ut och besöka grannar, ty det var tre kojor till i närheten, och i en av kojorna bodde bland andra huggare, som hade fiolen med sig, och han spelade nästan varje kväll. Han hette Isak Duvenberg. Det var trevligt för mig att stå långa stunder vid deras koja och där höra musiken genom skorstenen. Dessa kojor var byggda efter en bäck, som rann fram i en dalgång, så vi hade ganska nära till vatten.

skog-004-koja

Skogsarbetarkoja. Bild ur egen samling

Lutfisk som matsäck
I vår koja bodde en ung huggare som i sin matsäck hade lutfisk. Dessa fiskhalvor band han fast i bäcken där det var strömt, och varje kväll gick han till bäcken och skar en bit av fisken som han stekte på glöd i kojspisen, och jag tycker mig känna så gott det luktade. Till kokt potatis blev det god mat, och fisken i bäcken höll sig frisk många dagar. Så hade han även en för mig ny maträtt som han kallade ”motti”, som kokades av kornmjöl och vatten, och som var en stadig mat för en huggare, det skulle vara lite vatten men mycket mjöl. Vid vattnets kokning skulle det mjöl, som behövdes, slås i pannan på en gång, så omröras, tills det blev inte gröt utan en torr massa, liknande grova gryn. Den kunde medtagas som matsäck och åts som gröt etter stektes i fläskflott. ”Motti” kunde bäras i påse, utan att smeta fast vid något, det var torrsubstans men en bra konst var det att lära sig koka, och på en gång tillsätta lagomt mjöl.

Näverskor vanliga
Det var i slutet av slåttan vi fick draga till skogs, ty far måste först göra de dagsverken, som skulle göras för räntan på vår skuld för torpet. Naturligtvis skulle bonden slå under den bästa tiden, sedan fick vi bärga åt oss själva. Jag minns, hur vätan i ängarna var ganska kall, och jag hade som många andra den tiden näverskor, där vattnet gick ut och in. Dessa näverskor var ganska vanliga den tiden, de var varma och billiga.

Byskomakaren
Jag vistades i hemmet tills jag var 14 år. Vi hade den tiden skomakare hemma hos oss som bruket var då. De gick i gårdarna och gjorde de skor som behövdes. En skomakare Nils Söderberg från Hjältans by, var hos oss och ”skomrade” som det hette. Jag blev mer och mer förtjust i hans arbete, och i synnerhet som han intresserade mig för att jag skulle komma till honom för att få lära skomakeri. Far gillade förslaget, och sålunda kom jag vid 14 års ålder till skomakare Söderberg i Hjältan. Han hade skoarbete hemma hos sig, då vi ej gick i gårdarna. Han fick skoarbete även av en handlande N. O. Vestin i Boda, som hade stor diverseaffär och även sålde hemgjorda skor och stövlar. Jag fick börja lära mig göra becktråd, det var ej så lätt att fästa borsten på trådens spetsade ända, men det gick ändå, och så skulle jag göra olika sorters pligg, ty sådana fanns ej att köpa då. Klister skulle göras, och ibland koka beck, så det var olika arbetsmoment i detta yrke, men jag har sedan alltid tyckt om detta slags arbete, fast jag försökt många fler arbeten sedan. Jag var hos denne mäster en ganska lång tid, vi gick i olika gårdar i Hjältan, Gim, Nordanede m.fl. byar. Jag växte upp som andra pojkar, och mest arbetade jag med skomakeri. Jag var även hos andra skomakare vissa tider, men min första mäster kommer jag mest ihåg, ty han fick ha mesta besväret med mig som nybörjare. Inte var det någon storförtjänst, men det var aldrig arbetsbrist.

Jag minns så väl de gånger vi skulle flytta mellan byarna, ibland fick vi skjuts efter häst, men ofta fick vi bära med oss verktygen, och jag brukade bära de många lästerna på ryggen. Även kommer jag väl ihåg, då mäster fick hem den första skomaskinen, det var en tysk maskin ”Sackman”, och den väckte stort uppseende i gårdarna, då vi satte igång. Det var med stort intresse jag fick sy på den, först enklare, sedan mera invecklade arbeten.

Fabrikstillverkade skor
Så började det finnas pliggade Örebroskor, mest fruntimmers, gjorda på rak läst, och kunde köpas för 5 riksdaler, de hängdes i knippor i taket hos handlaren och togs ner vid behov till kunden.

skog-024-flottning

Leddammar i Strövfallet, Gällivare. Bild ur egen samling

Flottning under 1880 talet
Mellan 1880 och 1890 var jag med i flottningen i Saxån, Brandbergsån och Roggan. Arbetsdagen i flottningen började vanligen kl. 6-7 f. m., så att på måndagarna fick vi vara i tid. Vi måste ha matsäck med oss, vi hade vanligen näverkuntar, som vi bar vår proviant för veckan i. Då vi kom fram till vår flottningsplats, och koja vi skulle bo i, fick ej våra kuntar plats i kojan, utan vi ställda dem ute, hängde dem i träd eller eljest, så att de förvarades. Kaffe hade bara någon enda, men viktigare var fläsk, vetemjöl, smör, ost m.m.
Dagpenningen var vanligen för en flottkarl kr. 2:25, 2:40, 3:- om man hade någon övertimme. Grovt timmer var det då, mest obarkat, märkt med olika bolags märken.
Avlöningen för arbetet fick vi hos respektive ”flottbaser”, som ordnade flottningen. I vattendragens strömställen byggdes flottrännor, vid dessa rännor anställdes flaggvakter, pojkar, gummor, som kunde signalera med stoppflaggan, när släpparen skulle upphöra för en stund, när det var stopp nedanför rännan.

skog-026-flottning

Timmerflottning på Indalsälven. Bild ur egen samling

 

 

Bland Jämtländska skogsarbetare

Just vid den punkt där gränsen mellan Jämtland och Ångermanland korsar Faxälven, ligger en liten by som heter Grythöglandet. Byn hör till Ramsele socken i Västernorrlands län, men på grund av dess läge äro de som bor och har bott, nära besläktade och umgås mycket med Jämtar. Det som här berättas har därför hänt dels i Jämtland, dels i Ångermanland. Jöns Jakobsson, en av dom i den här berättelsen var född i Fullsjön, Borgvattnet Jämtland år 1864. Hans far Jakob Andersson var bördig från Vimmervattnet, Ramsele, medan modern Märit Jonsdotter, var från Fullsjön. Det kan tilläggas att Åke Jönsson som skrev den här artikeln är son till Jöns Jakobsson som avled 1922.

När Jöns var 10 år ansågs han gammal nog att ”geta” korna i en skog, som var främmande för både honom och kreaturen. Det var 4-5 kor, några getter samt får, även häst hade dom förstås.

Boningshuset dom flyttade in i 1874 vid Grythöglandet, var byggt som det vanligtvis byggdes på den tiden, d. v. s. ett stort kök och en liten kammare, ofta var det så att dörr saknades mellan kammare och kök. Köket måste vara stort för att rymma allt, gråstensmuren i det ena hörnet upptog en ansenlig del, i det annat hörn var den väggfasta sängen med skåp, som räckte ända till taket, i en del hem förekom två sådana sängar. Vidare var där bord, skänk och stolar, eventuellt någon fler säng, om familjen växte. Man åt och sov i köket, samt utförde en hel del arbete där, särskilt höst- och vintertid.

skog-012-hemmet

Exempel på husliga göromål. Bild ur egen samling

Husmor hade ofta ”en väv uppe”, vävstolarna var stora och breda, om det skulle gå att väva vadmal på dom. En stor del av de kläder, som familjen behövde, vävde hon själv, såsom klänningar och kjolar vävde hon tyget, samt till karlarnas vadmalskostymer. Vidare skulle hon karda, spinna och sticka vantar och strumpor till familjen, plus arbete i ladugården och hushållet. Småflickorna i familjen fick tidigt börja lära sig, ty det behövdes. Man var nog inte så välpressad alla dagar. Männens byxor hade mer än en lapp, och ungarna fick ofta vara inne hela dagarna på vintrarna, så de inte skulle slita sina kläder och skor så mycket.

Som sagt köket var stort, och det kunde hända, att även far använde det som verkstad, vid tillverkning av körredskap eller annat. Om skomakaren eller nätbindaren kom, vilket inträffade en gång mest varje år, skulle även han utföra sitt hantverk i hemmets kök, ty mestadels var det för kallt och mörkt i något uthus. All värme och lyse fick man från den öppna spisen (när solen inte solen gav sitt sken), där den stora torrfuruveden brann, och de grå väggarna, betäckta med en blandning av lera och sand samt hästspillning försökte reflektera värmen.

I kammaren var bakugnen murad, där bakade mor allt bröd för hushållet, mest pickebröd, så fick det heta därför hon naggade det med en bunt hopbundna fjädrar, innan kakan lades i ugnen. Det var som våra dagars tunnbröd.

Sommartid utgjorde tätmjölk och tunnbröd huvudrätten, och som det då var en ag, som mor kärnade smör, ”vankades” alltid kärnfil i tätmjölksskålen, som för övrigt var gjord av en björkvril. Mjölken förvarades i trätråg, som var vida, så grädden hade lättare att flyta upp. Även grädden förvarades i en ”bytt” av trä, den var laggad liksom stävan, som det mjölkades i, byttorna man har vatten i och kärnholken. Barnen åto ur små tråg av trä och med träsked.

Vintertid sov alla i köket, väggfastsängen med sin över- och underslaf rymde många, man låg på bastanta hemvävda bolster, och fårskinnfällen över sig. Mor värmde alltid barnens fäll vid glöden i spisen på kvällen, och bäddade sedan så det blev fothus, och så varmt som möjligt.

Far hade inte någon större skillnad på helgdagsdressen vinter och sommartid. Hade han en vadmalskostym, gick han i den vart han ville, även om det var midsommar. Kvinnfolkens kjolar var vida och långa, samt långa ärmar på klänningarna. Kvinnorna begagnade vad de kallade särkar. Dessa delades i två delar, en övre och en nedre del. Den övre var av hemvävd bommullsgarn, medan den nedre delen var av tyg vävd av grövre lingarn, benämnd ”strygarn”, där där ”såarna” satt kvar och stack som nålar i nedre delen av kroppen och på benen, till dess de blivit tvättade några gånger, varvid ”såarna” gnuggats bort. Byxor på den tiden en okänd sak för kvinnor, men i stället hade långa kjolar av tjockt tyg med ylle som inslag

I vardags gick fruntimren barfota, liksom ungarna, om sommaren och till långt fram på hösten. Men skulle det vara lite finare, tog man på sig ullstrumporna och de högskaftade skorna.

Körredskap
Vinterkörredskapen på 1870-talet bestod av stötting och bakkälke. Bakkälken var av endast trä, inga stänger på de breda medarna förekom, på banken var 3 ”skyror” (uthuggningar) för stockarna genom banken och i meden var en träplugg, som höll ihop det hela. Framtill mellan medarna fästes ett stycke av en granrot som var växt i U-eller V-form, vardera ändan av roten var fäst i varsin mede.

Huggarnas enda redskap var yxan, med den fälldes, kapades och kvistades det. Stubbarna togos så höga som det var ”bekvämast”, oftast så som snön var djup.

I början av 1880-talet inleddes skogsavverkningarna på allvar på Grythöglandsskogen. Då kom folk från olika landsändar, mest från Värmland, men även från Hälsingland och Dalarna o. s. v.
Körarna tog hela ansvaret för avverkningen och lejde således huggare, som började ungefär samtidigt med att röja basväg och småvägar på skiftet, det kunde ta veckor i anspråk, ja ibland månader. När snön kom var det bara att börja på allvar. Bodslädan var nu allmän att köra på och hade förbättrats avsevärt, bl.a. var den smidd på, så den var stark. Vidare användes kätting att binda med, samt sprintar, som slogs i timret. Kättingar lades om lasset, t.ex. en åt vart håll och en sprint slogs genom länkarna i en stock, drogs in i stocken så djupt att den ej skulle skaka lös. Stundom hände det att en sprint brast av, köraren hade därför alltid några i reserv som han förvarade i en ficka på ”bussarongen” (blusen). Huggaren utförde allt arbete med yxan. Var det tallskog, som regel måste barkas, förstår vi att det var arbete, helst som det var stora dimensioner, mindre än 6 och 7 tum togs aldrig.

Omkring 1905 blev det förbjudet att hugga yxan i timret och på det sättet lyfta och dra det, som ditintills varit vanligt både för ”brosslare” och körare, likaså att använda sprintar. Nu skulle det vara dragsaxar, respektive björnbindslen. Körarna var inte vidare glada över sådana nymodigheter. Inspektorn hade sammankallat alla sina körare till ett möte i Vimmervattnet, där han skulle demonstrera, hur sådana redskap användes. Alla var förstås samlade av nyfikenhet och lärde snart greppen, men innan vanan var inne, fann dom det mest besvärligt.

skog-002-huggare

Skogsarbetare. Fotograf Richard Johansson från Oxåsen i Bjuråker tog bilden. Bild ur egen samling

 

 

Minnen från barndomen

Jag är en gammal man tyngd av ålder och mödor, men mitt minne är friskt om gånga tiders slit och släp för brödfödan, och jag skall berätta så mycket jag kan erinra mig från min ungdomstid. Jag Nils Jakob Persson, föddes 1871 i Jokkmokks socken Norrbottens län, närmare bestämt i Parkijaur, en av de äldsta byarna i socknen. Min far, Per Olof Jakobsson far född 1823 i Randijaur och dog vid 67 års ålder. Min mor, Eva Maria, född 1842, härstammade från Padejeriur, hon dog vid endast fyllda 57 år.

Uppväxttiden, tillsammans med tre syskon Erik Olof f. 1873, Johan Samuel f. 1876 och Eva Johanna f. 1885, var genomgående präglad av stor fattigdom, ja av djupaste armod kan man säga. Vårt enda bestående intresse genom barnaåren var längtan efter föda, längtan efter att få äta oss mätta på en så enkel kost som fisk och potatis. Bröd fanns alltid på bordet. Ibland eller ofta när fisket slog fel, låg det salt i en träskål på bordet, som vi doppade den kokta potatisen i.

Några lekar kan jag inte erinra mig att vi företog oss, alla måste arbeta på sitt sätt – på våren tog vi gäddor med snara eller gjorde ryssjor av vidjor som abborre och mört gick in i – om hösten klubbade vi lake sen det blev is kring vikar och stränder.

Kälkarna var i allmänhet gjorda av krokiga tjurvedstallar utan tillstymmelse till smiden av något slag. Vidjor till tuga och att surra lasset med, så småningom började vi använda rep.

skog-005-koja-los

Timmerkoja i Risberg Los. Bild ur egen samling

Bygga skogskoja
Våra bostäder i skogen var det enklaste tänkbara. När man for till avverkningar långt från byarna var det att först ta itu med byggandet av bostad och stall. Man letade reda på en något så när jämn plats vid någon kallkälla eller skogstjärn, skottade ner sig genom snötäcket till barmarken och satte genast i gång med upptimringen. En del av folket högg och körde fram torrfuror, medan de andra timrade. Första natten fick man i regel ligga ute under bar himmel, hästarna hade man så nära stockelden man kunde eller under någon tät gran i närheten.
Till att täta springorna tog vi mossa från myren. Den tinades upp i ett käl, tills vattnet dröp av dem,, varefter den lades ut på stocken och klämdes ihop, när nästa stockvarv lades på. Sen frös allting ihop till en enda klump så att när våren kom och solen började värma på väggarna ramlade stora sjok loss, men då gjorde det ju ingenting, tyckte man. Ingen extra ersättning fick man för kojuppsättningen, ingen frågade heller efter var vi tog virke till den.

Skogskojans storlek
Det var ingenting ovanligt, att man var en 20 – 25 man i en sådan här koja, som kunde vara 6X6 meter och så låg i tak att man fick huka sig för bjälkarna, som uppbar taket. Mitt på jordgolvet var den obligatoriska eldpallen c:a 2X2 meter i omkrets. En lång brits av kluvet rundvirke upptog en hel vägg, där alla hade sina sovplatser sida vid sida. I det trånga utrymmet runtom eldpallen kunde man snubbla på både stenar och stubbar. Ett sådant golv måste ovillkorligen ha varit en härd för baciller av alla slag. Där spottades både snus och snorloskor om vartannat, matrester och avfall, gammalt skohö m.m. blev till en tämligen jämt lager, som täckte hela det s.k. golvet.

Inga matbord fanns, man satt på britskanten, när man åt, och sen måltiden var avslutad, var det att packa ihop det som blev över, och bära ut det att frysa bland den övriga provianten, som i allmänhet förvarades i en låda uppspikad bakom kojväggen.

skog-018-avlegg

Timmeravlägg med 26 hästar på Kvarnsjön i Ramsjö 1902. Bild ur egen samling

 

 

Huggare från Värmland

 

skog-009-koja

Skogsarbetarkoja. Bild ur egen samling

Skogskojor
I kojorna brukade sällan vara något fel med hälsan. Man gick svettig hela dagarna, torkade ryggen vid eldpallen eller lade sig i våta plagg, och det var åtskilliga, som bytte skjortor högst ett par gången på vintern; de som låg vid väggen i takbritsarna frös ohyggligt och förbannade sig på att de på morgnarna gick till skiftena med is i ryggmärgen, och någon gång hände det på natten, att de fick rim i handen, när de krafsade i sina hårtestar. Sjuk vart man emellertid inte, utom i enstaka undantag, något som utan tvivel berodde på den utomordentliga luftväxlingen i dessa kojor, som senare utdömdes och ersattes med präktiga baracker.

Trångt om utrymme
Oftast var kojorna svårt överbefolkade; man låg oerhört trångt och när det var mycket kallt, så att brasan måste förnyas oupphörligt hela natten, hade de som råkade ha sin plats mittför eldpallen ett rent helsike – trots att de försökte skydda sig med upphängda tomsäckar – och kunde inte sova nämnvärt. Detta gällde främst de enkla Dala-kojorna. Många gånger var det bråk om eldningen mellan dessa ”mittliggare”, som ideligen hotades med att bli fullständigt stekta, och dem som låg i hörnen – särskilt de yttre, invid dörren, där kylan ofta var outhärdlig – och vilkas intresse därför aldrig kunde förlikas med de förstnämnda.

Stallen
Stallarna var så gott som alltid ytterst primitiva. Vanligtvis spändes ståltråd mellan stolpar, granris hängdes på denna, och nertill skottades upp en snövall. Det värsta var ju taket – också det av ris – aldrig kunde bli tätt.

När det var 52 graden kallt
Under nyårsdagen 1905 var det vid Rymmån i Älvdalen ner till 52 grader kallt, och hästarna i granrisstallet vid Dalstugan – en koja i södra bergsidan, ungefär en mil öster om Bössbo – skakade så att de knappt förmådde hålla sig på benen. Då hjälpte inga täcken och inte heller det riktiga fodret. Snabb rörelsemåste till. Och körkarlarna satte sig på ryggen på sina pållar, och det reds vilt i det branta berget hela eftermiddagen. De äldre i laget – idel fryksdalingar – hade varit med om många bekymmersamma situationer vid drivningar på olika håll, men maken till detta rekordkalla årsskifte kunde de inte erinra sig.

Pytsarna grodde igen
Var det enbart karlar i kojan, kunde det nog hända, att det gick med kaffekopparna, bleckbunkarna, träfaten och för kolbullsmeten – de växte igen. Till slut måste visserligen någonting företas för att ”muddra upp” hålet i dem en smula, men det skedde ytterst sällan på det vanliga sättet, genom disk. Det fanns ju alltid präktiga täljknivar! Och det var förstås en relativt enkel sak att karva ut det mesta av de hårdnande mjöl-och sumplagren – när det äntligen vart av, t.ex. en söndagsmiddag, då man ju hade tid med en sådan ”storstädning”. Att kvinnor deltog i skogsarbetet förekom bara i rena undantagsfall; de få flickor, som höll ”strecken” – naturligtvis fick de lov att vara hurtiga och kraftiga exemplar av släktet – skötte sig emellertid utmärkt.

Ombytes plagg
Ett par blusar, en bindtröja och ett par tre trikåskjortor fick man lov att bestå sig med. Man svettades naturligtvis kraftigt i jobbet, men plaggen fick i alla fall sitta på i åtskilliga veckor, och de bestod för det mesta av bara smuts och hål, när man plockade dem av sig. Under sådana förhållanden hamnade självklart på avskrädeshögen ett stycka från kojan.

Lus salva
Hade man möjlighet att anskaffa gråsalva – och ofta körde bönderna långa vägar för att göra det – behövde man inte heller ta dem av sig för lössens skull – lus fick man närapå varenda vinter, antingen på bortresan eller av någon bolagskarl – då var det bara att kleta på något av denna salva på skjortan närmast kroppen; det tog alltid skruv.

skog-019-lingbo

Timmeravlägg vid Lingbo järnvägsstation på 1930-talet. Bild ur egen samling

 

Länkar:

Handbok för huggare .


Laxvikens skogs och flottarmuseum.


Skogsarbete 1915 You Tube


Från stocksåg till skördare You Tube


Överturingen, Ön och Ytterturingen.


Ångsågar – Wikipedia


Om Baggböleri med bildarkiv


Skogens arkiv, med berättelser och filmer


Holmen skog


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden och vill stödja vårt arbete är en Gåva, eller en Donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *