Livet förr

Var det bättre förr? Många tycker det, men för att få en mer nyanserad bild av de villkor som  våra förfäder levde under vill vi lyfta fram några berättelser om hur livet verkligen tedde sig i gångna tider. Döm själv.   Hälsinglands historia. 


Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!


Sammanställningen är sponsrad av:
Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre?  Vill du veta mer? Klicka här. 


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss.


Livet på 1700-talet

Hur det dagliga livet såg ut i det är området under 1700 – talet och tidigare, vet vi väldigt lite om. Genom bouppteckningar, domstolsprotokoll, lönelistor och annan allehanda information får vi reda på familjeförhållanden, var de arbetat med och var de har bott. Men oftast är det allt, sedan får vi själva föreställa oss de miljöer och vedermödor de fick vara med om. Det finns mycket få personliga upplevelser nedtecknare från Sveriges landsbygd på 1700-talet och Dellenbygden är inget undantag.De mesta i den här sammanställningen har hämtats ur Jane Fredlunds böcker, Så levde vi och Livet förr.Låt oss böja huvudet i den låga dörröppningen, lyfta foten över den höga tröskeln och stiga in i halvdunklet inne i våra förfäders lilla stuga. Håll för säkerhets skull också för näsan, för doften som slår emot oss är mer än behaglig. Antingen huset var en enkelstuga med en liten kammare bakom förstugan (farstun) och ett enda rum, eller en parstuga för två familjer eller enbart ett extra rum och möjligen också ett rum på övervåningen.Hur det nu än var så vintertid uppvärmdes bara vardagsrummet och där höll alla till.

I vardagsrummet lagade man maten vid den öppna elden och där åt man sina måltider. Alla trängde ihop sig och sov där, det kunde röra sig om 10-15 personer eller fler. Man arbetade också här, kvinnorna lappade och lagade, kardade och spann. Männen slöjdade, lagade familjens skor eller arbetsredskap.

Det var mörkt i stugan, för väggarna var svärtade av sot och fönstren, som inte gick att öppna var små och få. En stor det av golvutrymmet upptogs av spismuren med en öppen härd och ofta också med en bakugn.

I närheten av spisen på andra sidan ingångsdörren fanns skafferiet där förvarade man husgeråden på öppna hyllor. Där stod också en vatten tunna eller hink med vidhängande skopa.

I hörnet diagonalt mot spisen brukade långbordet stå omgivet av väggfasta bänkar. Där hade husbonden sin bestämda plats vid bordsändan. Vid det stora matbordet åt man vid högtider och när man hade gäster. I vardagslag åt man vid ett provisoriskt bord som man ställde intill spisen i behaglig närhet till spisvärmen.

Det var inte bara människor som trängdes i stugan, vintertid tog man ofta in smådjur som höns och grisar för att skydda dem mot kyla och rovdjur. Om man betänker alla som uppehöll sig i stugan, de våta arbetskläderna som hängde på tork i taket, matlagningen över en osande eld, som blandas med barns och vuxnas alla odörer, så förstår man att doften i stugan var allt annat än behaglig. Bada det gjorde man bara till midsommar och jul

Sovplatser
Ännu under 1700 – talet hade man mest väggfast inredning. Man sov i väggfasta sängar, eller s.k. halvsängar. För att få rum med så många sängplatser som möjligt byggdes ofta hela ena långväggen in med dubbla sängar med gemensam huvud – och fotända. Sängarna byggdes ofta i två våningar, där man låg två eller flera i samma säng, vilket kunde vara en fördel sedan elden slocknat. Framför sängen hängde ofta ett förhänge som hjälpte till att hålla sängvärmen och det gav ett visst privatliv i den överfyllda stugan.

De som inte fick plats i sängarna fick sova på golvet. När det kom främmande förbi nekade man dem inte gärna tak över huvudet. Likaså var det sed att skomakare och skräddare som arbetade på gården några dagar med att se över sko och stövelbestånden eller sy kläder åt gårdsfolket också skulle ha husrum. Ibland var det också gårdens tur att härbärgera något av socknens fattighjon. Det blev alltså många gånger fullbelagt på golvet och om man skulle upp före de andra gällde det att se sig för så man inte trampade på ett sovande bylte. Inte undra på att gårdens ungdomar så fort det vårades flyttade ut till enkla sängplatser i fähus och andra uthus, där de slapp trängseln och de vuxnas stränga övervakning.

Sova på halm och under fällar
Äldsta och enklaste sättet att bädda var lös halm täckt med underbreda, breda ylletyg eller fårfällar med ullsidan uppåt. Till täcke kunde man ha hopsydda fårfällar med den lurviga värmande sidan mot kroppen. Under senare delen av 1800-talet började man använda hemvävda madrassvar att stoppa halm i till madrasser, kuddarna stoppades med blånor eller trasor.

Lakan användes inte till vardags förrän långt fram på 1900-talet. När sängen till fint bäddades med lakan var det inte för att det var bekvämt eller hygieniskt utan för att det var fint. Lakansutstyrseln var en statussymbol. Hade man inte råd med ett helt lakan kunde man fuska med ett halvlakan som veks över täckkanten. Kuddarna var två – tre stycken staplade på varandra med örngott som var broderad på den sida som var vänd utåt. En ännu levande tradition i många vallstugor.

Flyttbara möbler
Under 1800 –talets lopp började man använda utdragssängar. Ofta radade man upp utdragssängar och utdragssoffor tätt intill varandra längs väggen. Utdragssängen var praktisk i den trångbodda stugan eftersom den drogs ut till natten och då kunde rymma många personer, medan den på dagen stod uppskjuten med madrasser och sängkläder högt travade.

Man hade över huvudtaget få flyttbara möbler i stugan i äldre tid, kanske bara någon klubbstol, bordstol eller arbetspall. Men mot 1700-talets slut och under 1800-talet blev det allt vanligare att byta ut de väggfasta bänkarna mot stolar, de väggfasta sängarna mot utdragssängar och det stora långbordet mot ett slagbord, som kunde fällas ihop när det inte behövdes.

Ljus i stugan
Så länge man hade öppen eld på härden var ljuset från elden den viktigaste ljuskällan i stugan.

Flyttbara ljus fick man från tjärstickor av tôrved som stacks fast i en hållare som kallades för lyskärring. Att spänta sådana stickor ur tjärved hörde till drängens kvällsarbete.

Ljus stöptes av den talg man fick vid slakten. Av den sista talgen som blev kvar i ljuskärnan gjordes korta tunna talgdankar som användes i lyktorna som man bar med sig när man hade ärenden ut i bodar och uthus. Man var sparsam med talgljusen, de användes mest vid högtider och när hantverkare som skomakare och skräddare kom till gården och behövde ljus för sitt arbete.

Att slå eld var före tändstickornas tid var ett tidsödande arbete och man var noga med att inte låta elden brinna ut. Då blev man tvungen att gå och låna eld vilket ansågs genant, eller att ta fram elddonet som bestod av eldstål, flinta och fnöske. Fnösket fick man av eldfängda gamla björksvampar. Tändstickor hör till de till synes obetydliga uppfinningar som betytt oerhört mycket för vardagslivets bekvämlighet och trivsel.

Nyheter under 1800-talet
Under 1800-talets senare del fick många bönder det bättre ekonomisk, kunde bygga till stugan eller bygga på den med en våning. Under samma period, från 1860- och 70-talen, vann några nyheter insteg i bondehemmen, nyheter som gjorde livet lättare för husmor och pigor och förbättrade hemmiljön. Det var först och främst järnspisen, och i dess spår fotogenlampan och trasmattorna. Tack vare kakelugnarna kunde man utnyttja fler av husets rum vintertid.

Ett uttryck som levt kvar till våra dagar, är att gå upp på botten, ett uttryck som många tycker verkar underligt. Uttrycket lever kvar från den tid när husen började byggas i två våningar. Som det står i en bouppteckning. Huset hade tvenne bottnar, en övre och en undre botten. Vi har glömt säga att vi går upp på övre botten, eller som det ibland står i hissar ÖB och NB, övre och nedre botten.

Järnspisens genombrott
Man kan tala om järnspisen som något av en milstolpe i bostadens utveckling. Redan på 1860-talet dök de första järnspisarna upp i välbeställda bondehem främst i Mellansverige. Inte förrän efter 1870 spreds den mera allmänt och det dröjde ända in på 1900-talet innan den slagit igenom i många torparstugor. Delsbo gjuteri tillverkade en egen järnspis. Det finns minst tre kvar förmodligen fler.

En nackdel var att den bara var avsedd för matlagning och små bak, den gav värme men inget ljus.

Fotogenlampan kom som en revolution
Tidigare hade visserligen funnits oljelampor men de hade klumpiga pumpanordningar för den tröga oljan. Dessutom osade de och var rätt ljussvaga.

Något helt annat var det med fotogenlampan som från 1860 gjorde sitt ljusstrålande segertåg över landet. Fotogenen utvanns ur olja från Amerika, där man börjat exploatera oljefyndigheter 1859, senare också från Ryssland. Snart blev fotogenen en av de viktigaste varorna hos lanthandlarna.

I bondemiljö användes ofta enkla handlampor av bleckplåt. I köket hängdes en fotogenlampa med vitmålad plåtskärm över matbordet. Så småningom skaffade man sig kanske en eller flera bordslampor.

Men fotogenen måste köpas för surt förvärvade slantar och något slöseri kunde det inte bli tal om. Lampan tändes först när det blivit riktigt skumt och sedan gällde det att tränga ihop sig kring köksbordet i lampans snäva ljuskrets.

Trasmattor
När standarden i många bondehem så sakta höjdes efter 1800 – talets mitt, gårdarna byggdes till och man fick en sal som stod mest till fint, började man också lägga trasmattor på golven. Till en början användes trasmattor mest i de mera sällan använda rummen, men senare lade man dem också i köket, där det efter vedspisens intåg kunde löna sig att pynta och feja.

Trasor hade använts som inslag i vävar tidigare men då hade trasväven används som underlakan, underbreda på halmen i sängen eller som ett prydnadstäcke, slarvtäcke med inplockat mönster. Tidigare sålde man de klädtrasor man fick över som lump till pappersbruken, men när papperstillverkningen lades om behövdes lumpen inte längre. Man fick plötsligt trasor över och såg sig om efter ett sätt att använda dem, slänga dem gick ju inte. Trasmattan är liksom andra uppfinningar född ur gamla tiders sparsamhet med material.

Kakelugnen
Utvecklingen gick mot slutet av 1800-talet mot att man utnyttjade fler rum i vardagslag. Vardagsstugan miste lite av sin karaktär av allrum. Allt oftare hade man särskilda sovrum, t ex i en kammare intill köket, kanske också i särskilda sovrum på övervåningen. Att man på detta sätt kunde sprida ut sig i bostadens rum berodde på att man i allt större utsträckning installerade kakelugnar och bekvämt kunde värma upp rummen.

Matvanor
I vårt område där fäbodväsendet var utbrett levde befolkningen främst av boskapsskötsel och baskosten som vi skulle säga idag, bestod av mjölkprodukter med långmjölken som karakteristiskt inslag. Hur olika matvanorna kunde te sig i olika delar av landet kommer fram i en detaljerad rapport från Jämtland 1861 där det heter:

Allmogens föda utgöres förnämligast av kornbröd. Tunt som papper, härsket smör, härsken sill, sur ost, surt kött och sur mjölk … Under höbärgningen förtäres dagligen en vämjelig av härsket fett, kornmjöl och vatten kokad välling. Endast undantagsvis begagnas färsk mat.

Man vågar nog anta att den rapporten var skriven av en sörlänning som var van vid annan kost.

När potatisen inemot mitten av 1800-talet blev vanligt inslag på bondens matbord över hela landet visade det fram mot en ny tid då olikheterna mellan skilda landsändar sakta utjämnades. I Skärås satte man potatis (pären) på 1850-talet enligt uppgifter ur en förd dagbok.

Långmjölken var hållbar i månader

Mjölk och mjölkprodukter var stöttepelarna i hushållet hos de delar av befolkningen som levde på boskapsskötsel. Men man skall inte tro att man för den skull hade tillgång till färsk oskummad mjölk. Att dricka mjölk till maten är ett sena tiders påfund.

Tillgången på färsk mjölk varierade starkt under olika tider på året. Korna gav överhuvudtaget lite mjölk i förhållande till dagens mjölkstinna kossor. På vintern när det var ont om foder stod korna mestadels i sin, ibland var de så utmärglade att de knappt kunde stå på benen och man fick bygga ställningar åt dem för att de skulle hålla sig uppe! I våra trakter hade man inte ens sommartid tillgång på färsk mjölk eftersom korna då var på fäbodvallen.

Från Dalarna och norröver var långmjölk eller tätmjölk något man åt mest varje dag. Man lade en klick gammal långmjölk i en bunke och silade på färsk mjölk. Efter fyra – fem dagar på svalt ställe var den färdig och höll sig sedan i månader. Enligt folktraditionen skulle man från början fått långmjölk genom tillsats av tätörtens blad, därav namnet tätmjölk, men den teorin har förkastats av forskarna.

En linnelapp indränkt i långmjölk räckte som grund för ny långmjölk. Så berättas det att tyglappar med torkad långmjölk skickades till emigranterna i Amerika som längtade svårt efter den hemvanda långmjölken och på så sätt fick ett levande matminne med över till det nya landet.

Kärna smör
För att samla grädde till smörkärning hällde man upp den färska silade mjölken i avlånga grunda trätråg, som sattes ovanför varandra på pinnar i en ställning eller skåp i en svale eller mjölkkammare. När mjölken stått ett eller två dygn kunde grädden skummas av. Det kunde göras genom att ena handen hölls för så att grädden stannade kvar i tråget medan skummjölken samlades i byttan. Grädden hälldes i smörkärnan där den samlades tills man fick tillräckligt för att börja kärna.

Var grädden tjock och lagom ljummen kunde det ta mindre är en kvart att få smör av den genom att stöta staven upp och ner genom kärnan. Men vid kylig väderlek och när grädden var av dålig kvalitet kunde det fodras en halv dags mödosamt arbete. Till slut när smörgrynen klumpade sig samman kring stavens vingar, togs smörklumpen upp, sköljdes med vatten och arbetades eller ältades i ett trätråg med träsked tills konsistensen blev jämn och all kärnmjölk försvunnet. Därefter saltades smöret, och det ordentligt, för det skulle hålla sig länge. Till slut packades det i en laggad träbytta med lock som låstes fast med en träpinne.

Smöret hölls för att vara sovel, vad vi idag kallar pålägg. Om man bredde smör på brödbiten fick man inte lägga på något annat sovel, som ost, sill eller en fläskbit.

Ysta och lagra ost
På fäbodarna gjorde man ost på ett ålderdomligt sätt av surmjölk. Mest känd är gammelosten. Av vasslan som blev över kokades messmör eller mesost.

I övriga landet gjorde man ost av sötmjölk som koagulerats med löpe berett av torkad löpmage från kalv. Mjölken värmdes i en stor gryta tills den blev spenvarm, då tillsattes löpet och det hela rördes sakta. Mjölken ystade sig och tjocknade till klumpar som avskilde sig från vasslan. Ostmassan varvades sedan ned i ostformar tillsammans med salt och ev kryddor, som kummin. Ostmassan pressades i formen så att kvarvarande vassla rann ut genom hål i bottnen. Ofta ställdes ostkaret på en ostränna över ett kar som vasslan rann ner i.

Samling kring grötfatet
Gröten kokades av mjöl av råg, korn eller havre, vatten och salt. Gröt på gryn kokades mest till fest.

Man samlades bokstavligen kring grötfatet när man satt till bords och man bänkade sig runtom beväpnade med träskedar. I mitten var i bästa fall smörögat, den smältande åtråvärda smörklicken. Men nåde den som otillbörligen försökte snilla åt sig av det goda smöret eller flottet. Det gällde att hålla sig på sin kant. Om den som hade lyckats äta sig fram till smörhålan sade man att hankommit upp i smöret. Ett uttryck som lever kvar än idag.

Efter måltiden slickade man noga av sin träsked och stack in den innanför en slå på väggen intill matbordet.

Gröt var inte bara vardagsmat, den kom till heders också vid fester. Vid helger, bröllop och andra tillfällen när man slog på stort kokades gröten på mjölk, det kallades ”vitgröt”. Den verkliga festgröten var risgrynsgröten. Till barnsängskvinnor gick man med gröt i fina dekorerade krukor. Och när nya grannar flyttade in gick man över med en bytta med något riktigt gott. Flyttgröt, förstås.

Julstök och grisslakt
Grisslakten var ingen trevlig tillställning. Tryn-träet, med en repstump i, sattes om grisens tryne och vreds om. Det användes dels för att leda grisen, dels för att hindra den från att skrika. Om någon bedövning var det inte tal. Grisen stacks i halsen, det var viktigt att man stack i blodkärlen och inte träffade hjärtat. Grisen måste ”dö levande” så att allt blodet hann rinna av. Blodet samlades upp i ett träkar och måste hela tiden röra i det så att det inte klumpade sig. Det var ofta lillpigans eller något av de större barnens arbete. Många som varit med kan berätta om fasan och förskräckelsen i den kalla vintermorgonen, grisens gälla skrin, det varma blodet som ångade i kylan.

Man skulle börja tidigt på morgonen med grisslakten. Klockan ett på natten kunde bondhustrun gå upp för att värma såar av vatten som gick åt vid skållningen, då griskroppen överhälldes med hett vatten och sedan skrubbades med ett skarpkantat vedträ för att man skulle få av svinborsten.

Hacka kött och stoppa korv
Därpå vidtog styckning av grisen. Allt togs till vara. Av blodet gjordes paltbröd och blodpudding. Köttbitarna saltades ned i stora tinor som dessförinnan noga renskurats och fått stå med vatten och enris för att lukta gott. Köttbitarna kunde sedan tas upp för att rökas eller torkas eller att få ligga kvar i saltlaken tills de skulle användas.

Korv gjordes i stora mängder av det sämre köttet och av inälvorna, som hackades av kötthackor i ett kraftigt tråg eller urgröpt trästycke. Det var ett tungt arbete som man gärna såg att männen hjälpte till med. När köttkvarnen kom innebar den en stor arbetslättnad. Huskvarna lanserade en köttkvarn 1890. Men de gamla ansåg att korven blev finast när den hackades för hand, köttet blev inte så finfördelat då. Tarmarna togs till vara, rengjordes och användes att stoppa korv i. Vid korvstoppning använde man horn, gjorda av oxhorn.

Lutfisk
På Anna-dagen den 9 december skulle lutfisken läggas i blöt. Lutfisken har anor från medeltiden. Lutfisk är torkad fisk från Västerhavet, numera långa. Den gjordes mera lättuggad genom att läggas i björkaskelut, därav namnet lutfisk.

Brygga öl
Ölet måste också hinna bryggas i lagom tid före jul. Att brygga öl var en omständlig procedur och det värsta var att man aldrig kunde vara säker på att lyckas. Öl framställdes av korn, jäst och vatten. Kornet blöts, bringas att gro och torkas sedan på en särskild torkplats som brukade ligga i utkanten av gården för eldfarans skull. Sedan maldes maltet ofta med hjälp av handkvarn och blandades med vatten till en gröt som fick stå och dra. Kokande vatten hälldes på och sedan silades mäsken från vörten genom ett tjockt lager halm. Vörten hälldes i det stora jäskaret, ett avkok på humle silades i, jästen tillsattes och det viktigaste momentet, jäsningen, tog vid. För att höja temperaturen på vörten lade man i glödheta stenar eller järnkulor, som sedan fiskades upp med hjälp av en lång slev.

Jästen skummades av och förvarades från gång till gång. Vanligt var i somliga trakter att torka jästen i en halmkrans eller i en krans av konstfullt hopfogade träbitar. Jästkransen lades sedan i vörten vid nästa brygd. Jäst från ölbryggningen användes också när man bakade bröd. Under 1800-talet senare del blev det vanligt att köpa dricksjäst från bryggerierna. Pressjäst, som vi använder idag slog igenom först kring sekelskiftet 1900.

Stöpa ljus och tvätta
Före jul skulle årets förråd av ljus stöpas. Man höll gärna till i ett uthus eller bryggstuga. Långa hemmagjorda vekar träddes på reder på ljusstickor, 3 – 4 på varje. De doppades sedan gång på gång i höga smala tinor, fyllda med talg. Mellan doppningarna hängdes stickorna med ljusen på tork över stolsryggar. Grenljusen var speciella just för julen. Tre ljus knöts ihop och doppades tills de blev lagom tjocka. De tändes vid särskilt högtidliga tillfällen under julen, t.ex. på julaftonen och de hade sin särskilda betydelse. Det tregrenade ljuset skulle symbolisera treenigheten.

Till december myckna arbete hörde också den stora julbyken, som tog flera dagar i anspråk. All tvätt som samlats sedan sommaren skulle bykas och sköljas.

Det stora matbrödsbaket
Veckan före jul var anslagen åt julbaket. Det var meningen att brödet skulle räcka till långt efter jul, kanske i flera månader.

Matbrödsbaket började vid niotiden på morgonen då rågmjölet slogs i tråget. Degspadet med kryddor i värmdes i en kittel och hälldes kokande över mjölet och rördes ihop med en stor träspade. Degen skulle röras fram och tillbaka i tråget minst tolv gånger. Att slå limpdeg var ett hårt arbete som det behövdes en karl till. Så ströddes mjöl på degen, ett lakan höljdes över och en tjock dyna. Där fick den stå till niotiden på kvällen att sötma. Då knådades jäst och mera mjöl i och degen ställdes överhöjd framför den öppna spisen att jäsa i värmen från glöden. Klockan ett steg hustrun upp och knådade mera mjöl i degen, och började elda upp ugnen som tog flera timmar. När brödet gräddats ungefär en timme togs det ut och limporna penslades med enbärssirap så att de blev blanka och söta. Allt brödet förvarades på vinden eller annan sval plats, övertäckt med fårskinnsfällar för att inte frysa. Vetebröd var lyx och alla hade inte råd med vetebröd på julbordet

Hade man möjlighet, gav man bröd, mat, brännvin och ljus till de fattiga. Det var gott om fattiga på 1800-talet.

Städning
När julstöket var över tog städningen vid. Mot smuts och damm har husmödrarna fört en ojämn kamp i alla tider. Vad bestod då smutsen på golven av? Jo, spottlosker, snor, pipaska, döda flugor, råttlort, urin, hyvelspån och trärester, ulltussar, matrester och kvinnoblod. Tidvis hade man mindre husdjur som t.ex. höns inomhus som bidrog till nedsmutsningen.

Loppor
När det under 1800-talets lopp blev vanligt att ha mattor på golven gjorde också spottlådorna sitt inträde. Man kunde inte längre spotta varsomhelst på golven. Spottlådorna var fyllda med sand och enris. Att spotta ansågs naturligt och hälsosamt, det rensade kroppen. Att spottkopparna var bacillspridare förstod man inte förrän långt senare.

I allt damm och smuts trivdes ohyra, råttor, kackerlackor, loppor, löss och mal. Att ha ohyra ansågs helt naturligt. Lopporna trivdes i sänghalmen, som sällan byttes, och i fårfällarna i sängen. Fällarna togs ut på våren och plockades rena. Man kunde ”horna” fällen, stryka den håriga sidan med ett kohorn. Då kan en tro att det kunde smälla och knattra. Ibland lade man fällarna över en myrstack och lät myrorna sköta arbetet. Innan man gick till sängs loppade man sig med en ullvante.

Vägglöss
I smutsen och dammet trivdes vägglössen. De kröp fram om natten och störde nattsömnen med sina bett. Man lade ibland en bräda full med hål i sängen. Där skulle lössen mätta och belåtna krypa ner sedan de sugit blod. På morgonen tömde man lusbrädans innehåll över elden. Tuberkulosens svåra härjningar under 1800-talet måste man skylla på den dåliga hygienen och trångboddheten. Man tvättade nödtorftigt ansikte och händer. Kanske inte ens det.

Skura med kvast och fot
En gammal metod att skura var att slå hett vatten över golvet och gnida det med fin sand och en kvast under foten. I Moviken använde man finkrossade slaggsten istället för sand. I slaggstenen fans kalk som gjorden golven vita och rena. Sedan hällde man på kallt vatten och sopade rent med en björkriskvast varpå alltsammans föstes till tapphålet eller till dörren där det östes upp i ett kärl och bars ut. Man torkade torrt med vitmossa som samlats in i stora sjok.

Lördagen var lögardag
På lördagen, lögardagen, tvättade man sig, att tvätta sig oftare ansågs näst intill högfärdigt. Då tvättade man ansikte, hals, händer och öron. Vad som doldes av kläderna tvättades ytters sällan, det ansågs syndigt

Munvaska var något som förekom bland äldre personer. Man tog vatten i munnen så det värmdes upp, sprutade ut det i händerna och gnuggade sig i ansiktet med det.

Julbadet
Hela kroppen badade man till jul och kanske också till midsommar. Man använde ett stort laggat träkar som ställdes i stugan eller i bryggstugan. Först badade husfadern, sist barnen och tjänstefolket, alla i samma vatten.

Halm på golvet
Det som främst gav julstämning i stugan långt innan julgranen blev vanlig var att husfadern bar in stora fång halm och lade ett tjock lager på golvet. Det hände att man åt och sov i halmen och framför allt lekte både barn och vuxna där. Man fick byta halmen flera gånger under helgen eftersom den blev alldeles söndersmulad. Med halmen bar man in julefriden, sades det, och den fick inte brytas förrän man bar ut den vid tjugondag Knut. Halmen hade stora praktiska fördelar eftersom det var kallt på golven, men naturligtvis innebar det en stor brandfara med all den torra halmen på golvet i närheten av den öppna härden och brinnande talgljus. Myndigheter och brandförsäkringsbolagen som bildades vid 1700 –talets slut gjorde sitt bästa att motarbeta denna livsfarliga sedvänja och den försvann alltmer under 1800-talets lopp.

Källa: Jane Fredlunds böcker, Så levde vi och Livet förr.

 


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

 

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *