Norrbo skans

Vid Norrbo skans finns ännu fullt synliga lämningar efter stora försvarsanläggningen som fanns där.


Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.


Här kan du göra en historiskt intressant resa genom att klicka på Dellenriket.


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

HUDIKSVALLSPOSTEN DEN 8/7 1891

Wid Norrboån. Till  Gefleposten skrifwes:

Det korta och smala sund, som sammanbinder sjöarne Norr- och Sör Dellen, och som, i likhet med derwid belägna gårdar, benämnes Norrboån, hade fordom ett fall af 3 fots höjd, wid hwilket man dock i följd af den stora wattenmassan kunde drifwa ett par kwarnar, tillhöriga Strömbacka bruk, en såg och några skäktwerk.

Samtidigt med byggandet af slussarne wid Forsa eller under 1856-60 kanaliserades äfwen Norrboån, så att fallet numera endast utgör 1 fot efter hela sträckan, hwarigenom ångslupar med pråmar lätt taga sig upp från Sör- till Norrdellen. Kwarnarne och de öfriga wattenwerken måste då naturligtwis slopas.

Wi finna här också en ort med historiska minnen.

Under Engelbrekt Engelbrektssons tid reste sig folket i Helsingland, som annorstädes inom wårt land, för att fördrifwa eller nedgöra de danska fogdar, som foro omenskligt  fram, utpressande allmogens alla tillgångar och, när dessa togo slut, till och med spände män och kwinnor för plog och harf. Danskarne uppförde då år 1434 en rätt betydlig skans här wid Norrboån. Skansgrafwen, som ännu är tydligt synlig, omfattar en areal af omkring 7 tunnland och sträcker sina armar ned till Norrboåns strand. Sannolikt egde här en strid rum och danskarne blefwo fördrifna. I den alldeles intill förskansningen belägna träskmarken, som ännu i dag kallar ”Blodmyran”, har man funnit åtskilliga wapen, hjelmar, swärd m.m. Likaså finnas ett par kullar, hwilka man tror wara uppkastade af menniskohand och tjenat till begrafningsplatser. Undersökning härom har dock ännu ej egt rum.

Det will synas, att helsingarne samlat sig i Delsbo, fördrifwit danskarne från Norrboån och sedan förföljt dem till Faxehus inwid Söderhamn, hwilket fäste sköts i brand, sedan danskarne nödgats fly äfwen derifrån.

Tilldragelsen skildras i en af domprosten Djurberg upptecknad wisa af följande lydelse:

”Det hände sig om Marjemessdag
och rätt om middagstid,
de skuto elden på Faxehus,
att lågan stod änd’ i sky;
Faxehus ligger i swartom brandom.

Der bor så mången man i Helsingland
i så storan wånda,
fyra för ål och sex för harf —
och åtta för plogen stånda;
Faxehus ligger i swartom brandom. 

De gingo sig från Delsbo
och intill Delsbo rå,
och höggo fläsket af knogarne
så långt de kunde nå;
Faxehus ligger i swartom brandom.

Tröster man i Regnsjö,
sammalund’ i Mo;
De togo deras båtar bort,
de kunde inte undan ro;
Faxehus ligger i swartom brandom.

Någon planritning å denna Norrboskans finnes, oss weterligt, icke. Framlidne landshöfdingen P. H. Widmark uppmätte wisserligen och uppdrog en skiss af skansen, men någon beskrifning återfinnes ej i hans år 1860 utgifna ”Beskrifning öfwer provinsen Helsingland”.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg


vin-042-karta-1819

Norrbo skans. Kartskiss upprättad år 1819 av lantmätare, sedermera landshövdingen P.H. Widmark, utvisande förskansningen vid Norrboån samt en markering av en plats kallad ”lägret”. Detta kan rimligen inte vara annat än en övningsplats för soldaterna vid deras deltagande i högmässan i kyrka. Widmark har inritad och anmärkt på skissen en kvarn på åns västra sida och en såg på dess östra sida.

vin-043-karta-1865

Norrbo skans. Kartskiss 1865. Norrbo skans ligger strategiskt väl vid den urgamla vägen över näset mellan Dellensjöarna. Synliga lämningar är cirka 600 m lång och 2 m bred vallgrav. Innanför den finns en 2-3 m bred och 0,2 m hög vall.

Enligt traditionen skall det ha funnits en befästning på den här platsen sedan medeltiden. En sägen berättar att en dansk styrka skall ha haft sitt läger här i början av 1400-talet. I samband med Engelbrekts befrielsekrig anföll en lokal bondehär befästningen och lyckades driva bort danskarna. Sin slutliga plan har skansen antagligen fått under början av 1600-talet. Grundplanen är en kvadrat där hörnen är utbyggda bastioner. Även mitt på långsidorna har man byggt utstående bastioner.

Skansen har antagligen ingått i ett system av norrländska befästningar riktade mot Norge. Befästningarna förlorade sin betydelse efter fredsuppgörelsen som följde på Karl Xl krig med danskarna och norrmän.

vin-045-ritning

vin-085-skansenRiksantikvarieämbetets karta över Norrbo skans

Se film från Hälsingland och Norrbo skans


 

STRIDEN VID NORRBO SKANS

MINNESSTENEN, RESTES PÅ SKANSEN 1927

Gränsen mellan landskapen Hälsingland och Härjedalen har så långt tillbaka man kan följa historien gått mellan de båda Hogdals socknarna. Det betyder i sin tur att riksgränsen mellan Sverige och Norge var liktydig med denna gräns under den tid Härjedalen hörde till Norge. Då det rådde ständiga stridigheter mellan de båda rikena om Härjedalen och Jämtland, hade Hälsingland fiendeland bakom denna gräns. Strider förekom redan på 1400-talet och de fortsatte sedan i flera sekler och än var det Sverige och än var det Norge, som annekterade dessa landskap.

Befästningar eller skansar uppfördes på många platser med strategiskt läge. Hälsingarnas västra utpost för sitt försvar var Kårböle skans, omnämnd i samband med stridshandlingar redan på 1400-talet. Då Norge var ett lydrike under den danske kungen, var det danskarna som smidde planerna mot Sverige och tidvis även lyckades bemäktiga sig vårt land. Så var fallet före den stora bonderesningen 1434, då Sverige under Engelbrekts ledning lyckades göra sig fritt från det danska oket.

I Hälsingland hade danskarna två befästa stödjepunkter. Den ena var Faxehus vid nuvarande Söderhamn och den andra Norrbo skans. Att även den senare var av stor strategisk betydelse kan man förstå av dess läge vid det smala näset mellan Dellensjöarna och den gamla pilgrims- och ”kongavägen”, som Lenæus talar om i Delsbo Illustrata.

De skriftliga källorna om hälsingarnas resning under Engelbrekts befrielsekrig är mycket sparsamma, men desto rikare är den muntliga traditionen. Kyrkoherde Eric Nordmark i Norrbo skulle säkert ha kunnat lämna en betydligt utförligare redogörelse för striden vid Norrbo skans än han gjorde, när han 1790 lämnade följande svar på en av frågorna i landshövding Cronstedts formulär, här återgivet ur Bringéus Sockenbeskrivningar.

”Å både östra och wästra sidan om Norrbo å finnas lemningar af grawar och bröstwärn, sedan de norske fordom föllo in i Hälsingland. En myra säges hafva fått sitt namn af en blodig träffning därstädes och kallas nu Blodmyran.”

Då Norrbo skans ligger på gränsen mellan de tre socknarna Delsbo, Norrbo och Bjuråker och Forsa gränsar både till Delsbo och Norrbo, är det naturligt att man i dessa socknar gick man ur huse för att angripa fienden. Att resningen utgick från det folkrika Delsbo framgår av en av stroferna i den kända
Delsbovisan:
”De gingo sig från Delsbo
och intill Delsbo rå.
De höggo fläsket av krokarna,
så långt de kunde nå.
Faxehus ligger i svartom brandom.”

Det bör i sammanhanget nämnas att bondehären efter stormningen av Norrbo skans fortsatte söderut mot Faxehus.


Faxehus. Bild ur boken, Dellenbygdens Rike, tider som varit, av Bernt Stolt.
Detta är en skiss på 1987 års uppmätning av Hälsinglands Medeltida Fogdeborg. Ur Riksantikvarieämbetets rapport UV 1988:1

Nr. 1 visar borggårdens torn. Nr. 2 anger borggården, som var 17 x 22 m och stenbelagd. Borggården var troligen bebyggd med en större salsbyggnad, för fogden, och en byggnad där knektarna höll till. Nr. 20, 30, 31 och 32 visar hur försvarsmuren låg.


Den som främst ägnat sig åt att forska om Hälsinglands krigshistoria är fanjunkaren Fredrik Winblad von Walter (1857-1950). Många av hans uppteckningar är redovisade i boken Helsingeminnen. Där har han även skildrat stormningarna av Norrbo skans och Faxehus. I sitt företal till boken berättar han, hur han genom sin gamla släkt, där det inte endast funnits militärer och ämbetsmän utan även forskare, haft tillgång till ett rikhaltigt historiskt material: ”Ur dessa samlingar”, skriver han, ”har jag hämtat större delen af de minnen, som här i mera spridd form framlägges. Andra har jag dels kompletterat, dels hämtat ur riksarkivet, krigsarkivet, riddarhusannalerna och åtskilliga andra arkiv, Helsinge regementets gamla orderjournaler hafva härvid äfven fått tala sitt korta, sträfva och allvarliga språk.” Dessutom nämner han att han tagit del av ärkebiskop Björnrams historiska arbeten och i sammanhanget ger han prästerna ett erkännande: ”… vi hafva vårt prästerskap till stor del att tacka för, hvad vi veta om våra förfäder.”

Von Walter kunde ha tillagt att den muntliga traditionen på hans tid ännu var levande och att det fanns traditionsbärare, som kunde återge händelser i bygden med namn och årtal från långt tillbaka i tiden. Även av sådana fick han tillgång till ett rikt sägenmaterial.

Den korta berättelsen om striden vid Norrbo skans, som här återges, är hämtad ur ett manuskript av von Walter, som denne överlämnade till Jonas Karlsson, Lötas, Norrbo, och som sedan dess förvarats i hans hem. I manuskriptet berättar von Walter att uppgifterna är återgivna efter en släkting, kapten J. U. Winblad von Walter, som i sin tur fått dem efter majoren Julius Sköldarm, död 1795. Att Sköldarm så noga upptecknat, vad traditionen ännu på 1700-talet hade att berätta om allmogeresningen i Dellenbygden, berodde på att han under sin tid på officersbostället i Hamre, Forsa, ofta var ute på jakt tillsammans med en forsabo, ”Peter i Hamre”, och en Norrbo Bo, kallad ”Stor-Lasse”, om det varit dessa båda eller andra ortsbor han kom i kontakt med, som berättade för honom om stormningen av skansen, är däremot ovisst. Så här målande beskrivs den i manuskriptet:

”Grell Grellson från Tomta i Forsa socken hade jämte en flock Forsabor gjort en stor flotte, 4 våningar hög med 4 rader skottgluggar över varandra. Även från taket, som bildade femte våningen, kunde skjutas med pilar, kastas spjut och här hade de som använde slungor sin plats. Den stora flotten var byggd som en stor båt och rodde efter Norra Dellens södra strand. Natten var mörk av digra regnmoln och en svag nordostlig vind underlättade färden så att flotten gled in dels av strömmen, dels av rodden och vinden i Norrboån så, att det norra blockhuset av dess manskap blev beskjutet och satt i brand av eldpilar.

Striden var så blodig att skorna på alla de stridande Hälsingarne voro röda av blod. Danskarne blevo slagna, trots det häftigaste motstånd. Pilarna bidrogo mycket till deras nederlag, ty av de stupade hade många 5-7, ja ända till 12 tunga pilar i kroppen, och de långskaftade hillebarderna och stridsyxorna samt varg- och björnspjuten fullbordade segern. Det var allmoge från Delsbo under Stig Oluffson, Bjuråkrar under Unar samt Forsabor under Grell Grellson. Erik Olai, ”Stor-Erik”, från Norrbo kyrkby var själva anföraren. Han var en mäktig bonde samt djärv och klok och satte i gång själva anfallsplanen, som i allo lyckades tack vare samtligas mod och beslutsamhet.

I alla gårdar funnos (sedan) lämningar av vapen, bågar, pilar, hillebarder och spjut, som varit med vid ’Blodmyran’. De danskes spjut och hillebarder hade skaft av enträ samt voro betydligt kortare än hälsingarnes.”

Von Walter åberopar även andra källor. Börje Skeckta, som dog på Frösö skans 1670 och var samtida med den betydligt äldre majoren Jon Andersson-Myra, från Delsbo, hade sagt om striden i Norrbo att ”med danernas nederlag där var undergången för dem given, ty deras reguliera trupper fingo genom denna strid för stort avbräck.”

Majoren och riddaren Fredrik Arvidsson Posse, död 1794, bodde en tid på Rolfsta majorsboställe. Han besökte då Norrbo flera gånger och ”intresserade sig mycket för skansen vid Norrboån, som då med bastioner och embrasyrer hade en längd av 1.000 alnar.” Det var hans mening att resa ett minnesmärke där, men han kunde ej finna någon lämplig stenhuggare i trakten och då han stod i färd med att hämta en från Stockholm, blev han genom befordran flyttad från orten. Folket i Norrbo hade då den hemska striden i friskt minne och en sång levde på folkets läppar, vari det hette:

”Från Norrbo å till Beråkers vik,
där ligga de daner i hopar som lik.”

Avsnittet om Posse i von Walters manuskript slutar med följande uppgifter: ”På Mariemäss dag 15/8 1434 utgick första budkaveln om den stora stridens ordnande. Sen byggdes flottor och fejades vapen samt smiddes i en smedja i Hallbo.”

I fortsättningen berättar von Walter att översten och landshövdingen Per Örneklo, död 1710, skrev en berättelse om striden vid Norrboån. Där sägs bl.a. att danskarna insåg att denna plats i hjärtat av Hälsingland var av stor strategisk betydelse och att man därifrån kunde behärska en stor del av provinsen. Det var därför de förskansade sig så väl.

Lorentz Ridderhov hette en annan krigsman, född på Strömsbruk i Harmångers socken 1685, död som överstelöjtnant 1750. Om honom berättas att han intresserade sig mycket för ”skansen vid Norrboån och därmed förknippade omständigheter. I en gård i Kyrkbyn hängde på väggen i storstugan en dyrbar och vackert arbetad hillebard, på vilken det stod att läsa E. U. S. samt årtalet 1434. Vid förfrågan uppgavs att detta vapen tillhört Stor-Erik d.v.s. Erik Oluffson i kyrkbyn, som anförde Helsingeflocken i striden vid Norrboån 1434.

Folket kunde väl berätta om denna blodiga strid. I flera gårdar sutto vapen på väggarna. Dessa spjut, bågar och hillebarder sades ha varit med i striden vid Norrboån. En stormhatt tillverkad av rå älghud samt pressad och fodrad med näver fick han av en bonde i Bästdal. Denna jättehuva hade ävenledes varit med i den ovannämnda striden och bar tydliga märken därav. Den hade tillhört en bonde som hette Olle.”

I raden av krigsmän, som lämnat uppgifter om striden i Norrbo, nämner von Walter till sist en slottshövding Mårten Poitz på Jarna, som levde på 1600-talet — ”en förstklassig skrivkarl till att vara i hans tid. Om danernas härjningar visste han att genom släktens ålder och därmed förenade krigsomständigheter berätta mycket. Norrland var givet till spillo, men dess allmoge räddade det från total undergång. Norrbo-Erik med sitt folk, 600 man, förintade en flera tusen man stark trupp, danernas bästa folk, vid Norrboån. Danerna stodo i en stark förskansning, som bestod av jordvallar med höga bröstvärn av trä, ett blockhus på vardera ändan av den långa skansen skyddade dem från flankanfall. Danskarne blevo totalt överrumplade, ty de voro fullt övertygade om att Helsingarne voro avväpnade och för utpinade till att våga en strid med dem och allra minst en stormning på ett så välbefäst läger. Men annat fingo de se och uppleva.”

Om samtliga här nämnda sagesmän lämnar von Walter ganska utförliga personalieuppgifter.

Det är känt och omvittnat att lapparna var goda traditionsbevarare och det visste även von Walter, som i sitt manuskript till sist återger, vad sockenlappen Stenlund och andra hade att berätta om vad som hände med Stor-Eriks dotter Sigrid:

”Sockenlapparna i Helsingland voro de som bäst kunde redogöra för allt av vikt som timat inom vår provins. Särskilt ’Norrboslaget’. De berättade att Stor-Eriks dotter Sigrid fallit i danskarnes händer och då den mäktige bonden fick höra detta sorgliga budskap, satte han genast igång med att ta hämnd på rånarna, mördarna och kvinnoskändarna. En hop kvinnor hade förut upphängts över en eldbrasa i danska lägret och nu troddes det att den fagra Sigrid skulle dela samma öde. Danskarne anade ej vilket öde som drabbat dem.

Det var denna händelse (?), som gjorde att Elof Djäkne ej hann fram förrän ett par dagar efter stridens slut, då han samlade folket i Forsa. (Djäkne var anförare för den norrländska resningen). Sigrid kom undan helskinnad, ty hon kröp under ett av blockhusen och lyckades därifrån rymma åt Delsbohållet samt blev sedan gift och har nog efterkommande än i dag.

Lappen Stenlund brukade säga, då han berättade om denna händelse: ’De tokugst man gör, hä ä att stjäl kvinnfolk. Hä fick de där asen vid Norrboån se, ty då blev Stor-Erske sint mån ni tro å så sa han: — I möra kväll tar den lede dem allihop, hä ska ni vetta, å Sigri ska vära tebaks, ty hä sa lappen Sjul. Sen danskarne var ihjälknacka, sänktes dom i Dellarne. Ingen vät varst, för de skedde på natta å dä va kolsvarst av moln å dä ösregna faseligt…”

Givetvis är mycket av vad von Walter upptecknade om stormningen av Norrbo skans att hänföra till sägnernas område, men ingen har ändå anledning att betvivla att de här anförda uppgifterna innehåller en kärna av sanning. Synd bara att von Walters källmaterial inte längre finns i behåll. Hans egna och släktens arkiv härjades av eldsvådor och de anteckningar av honom, som fanns kvar i hemmet vid hans död, blev på hans egen begäran uppbrända. Det framgår av förordet till faksimilupplagan av Helsingeminnen.

Von Walter var mycket intresserad av Dellenbygdens historia. Sedan han sammanställt allt material han hade om Norrbo skans, berättade han för några vänner i Norrbo att han hade en idé: han ville att platsen för skansen skulle utmärkas med en minnessten. Det var på tiden att Fredrik Arvidsson-Posses planer blev förverkligade!

Omständigheterna kom honom till hjälp. 1914 hade den stora länsmansgården i Norrboån, mera känd som Piras, brunnit ner till grunden. Gården beboddes då av kronolänsman Nordendahl, som i närheten sedan uppförde en förrådsbyggnad med arkivrum, expedition och tillfällig bostad. Senare inköptes fastigheten av några personer från orten, som lät bygga om huset till resturang. Det skedde 1926-1927. Resturangen fick heta Dellenbaden. Det är för övrigt samma resturang, som nu ägs av den kristna andelsföreningen, som kallas för Sommarhemmet Dellenbaden.

Detta initiativ att göra trakten vid Norrboån till en samlingsplats kom att stimulera intresset för von Walters initiativ. Just då arbetade en studiecirkel i Norrbobyn och den åtog sig finansieringen. Eldsjälar var framför allt bröderna Jonas och Lars Karlsson, Lötas. Redan på vintern 1926-1927 tog Jonas Karlsson kontakt med en stenhuggare i Matnäs, Forsa, korpralen Karl Johan Lust. Denne tog ut ett lämpligt stenblock vid Hästmyren invid Syltviken. Det kördes sedan med parhästar på Norra Dellens is till resningsplatsen. Och snart var Lust i arbete med stenens utformning. Von Walter skrev texten till inskriptionen, som har följande lydelse:

”HÄR BESEGRADE ERICK OLUFFSON FRÅN NORRBO-BYN MED EN FLOCK HÄLSINGAR EN STOR DANSK STRÖVSKÅR ÅR 1434 27/8.
FRIHETSHJÄLTEN OCH HANS MÄN TILL ÄRA RESTES STENEN ÅR 1927”

Von Walter förrättade själv invigningen under stor tillslutning av deltagare. Han fick då tillfälle att för allmänheten berätta, vad han upptecknat om den historiska tilldragelse i Norrbos och Hälsinglands historia, som stormningen av denna skans utgör. Den som var med vid detta tillfälle glömmer det aldrig.

Det var efter invigningen som han till Jonas Karlsson överlämnade det textmaterial, på vilket hans föredrag hade grundats och på vilket även denna uppsats till stor del har sin grund.

Ännu finns det åtskilligt kvar av Norrbo skans som den utformades under senare orostider. Och fortfarande påminner namn som Blodmyran (vid den nuvarande badplatsen som fått sitt namn efter den), Skrämmars i Lia, Bjuråker och Danskvik i norra Dellen om de dramatiska händelserna i den här trakterna sommaren 1434.

Avskrift: Viveca Sundberg

Källor och litteratur:
Några blad ur Norrbo sockens historia, av Albin Gunsth
Nils-Arvid Bringéus: Sockenbeskrivningar från Hälsingland 170-91, Lund 1961.
L. Lundh: Kårböle skans, Ljusdal 1932
Fredrik Winblad von Walter: Helsingeminnen, Söderhamn 1910, faksimiltryck Stockholm 1972.
Fredrik Winblad von Walter: Striden vid Norrbo skans. Efter ett i Norrbo förvarat manuskript

 


vin-060-m-sten
Den 260 cm höga minnessten vid Norrbo Skans och Viveca Sundberg

vin-061-text

Reportage från invigningen

Till vår stora besvikelse kan vi inte finna några tidnings reportage från invigningen av minnesstenen.  Vi tycker detta är mycket märkligt. Kanske finns invigningen omnämnd i någon veckotidning, eller någon bok som vi inte känner till. Om så är fallet, eller om det finns någon bild från tillfället, vill vi gärna få ta del av detta. Väntar med spänning och tackar på förhand.

vin-046-stenhuggare

Bild från Norrbo sockenbilder. Korpralen Karl Johan Lust (1866-1949) från Matnäs i Forsa i färd med att färdigställa minnesstenen vid Norrbo skans. Det var Karl Johan Lust som tog ut ett lämpligt stenblock vid Hästmyren invid Syltaviken. Den kördes sedan med parhästar på Norra Dellens is till resningsplatsen. Bilden visar att den omkring 3½ meter långa stenen som av praktiska skäl redan har mejslats fram innan den fraktades hit från Syltaviken, annars har det funnits synliga skärvstenar på marken.

vin-059-syltaviken

En bild från Syltaviken. Vi har i omgångar besökt Sylta och Hästmyren för att finna spår efter platsen där stenen en gång har legat, eller för att hitta skärvstenar efter den. I bakgrunden skymtar Viveca som nagelfar varje sten för att finna spår efter det vi letar efter.

När Stonsar-Gustav Olsson anlade de båda stenpirarna som finns här vid Sylta, fraktade han hit mängder av stora stenbumlingar och sprängda stenar som han med sin stenvagn plockat bort från åkrarna, berättar markägaren Rune Kron. Till vår stora överraskning finner vi på stranden fyra stenar som markant skiljer ut sig från de övriga. Dessa stenar har inte legat i jorden och de är inte sprängda, utan de har kilats ut från en större stenkropp. Den 170 centimeter långa stenen i förgrunden som vi ser utsidan på, är den största av de utkilade stenarna. Vi tycker stenarna liknar minnesstenen både till form och struktur, så vi tror att de härrör från den, men säkra kan vi inte vara. Vet du något om stenarnas bakgrund skulle vi bli mycket tacksamma om vi fick ta del av det.

 

Hillebarder

1400-talets soldater i Hälsingland var utrustade med spjut och hillebarder. Det berättas att överstelöjtnant Lorentz Ridderhof i Norrbo, (död 1750) en gång sett en hillebard hängande på en vägg med årtalet 1434 och initialerna E U S ingraverat. På Ridderhovs fråga om vem som haft den, upplyste husbondfolket att hillebarden en gång tillhört den som lett upproret vid Norrbo skans, Eric Oluffsson även kallad ”Stor–Erik”, skriver Albin Gunsth.

mov-001-hillebard

En omkring 500 år gammal Hillebard som kan vara tillverkad i Moviken. Hillebarden som är illa medfaren finns i Ramsjö, Bjuråker.

Moviken 1592

I Hälsinglands museums skrift, ”1500-talets köpmän och hantverkare i Hälsingland”, visar Jan Lundell att de flesta hillebardsmederna år 1592 fanns i Norrbo. Tre fanns på Järnblästen och åtta i Moviken som då hörde till Norrbo. Vapensmeder som togs i anspråk för kronans räkning, erhöll 1593 en viss årlig lön.
De fick därefter av konung Gustaf II Adolf den 28 Juni 1613 skattefrihet på sina hemman, i avräkning på den 1593 av Carl IX tillagda lön. Den stora spridning av vapensmeder, 28 rörsmeder (gevärspipor) och 13 hillebardsmeder och andra vapensmeder i Hälsingland, blev för svåra att kontrollera för kronan.
För att få en bättra uppsikt över deras arbeten fann konungen det nödigt att ålägga de som hade skattefrihet på sina hemman, att antingen överge dessa och flytta till Stockholm eller återgå till sina hantverk som bönder. Som motdrag begärde smederna att få anlägga en stad vid Suderhambnen, vilket beviljades av Gustaf II Adolf som utfärdade privilegier den 7 september 1620.
Så uppkom Söderhamn och dess gevärsfaktori, skriver E. G. Wengelin i boken ”Gamla Minnen från Delsbo och Bjuråker”, och P. H. Widmark i boken, ”Beskrivning över Provinsen Hälsingland”.

mov-082-karta

Hälsingland har länge varit känt för sina skickliga smeder. Hantverkarna har tidigt specialiserat sig och med tiden har vissa socknar dragit till sig specialister med samma inriktning. Kartan visar vapensmeder år 1592 och kopparslagare år 1560. De flesta rörsmederna, som gjorde eldvapen, bodde år 1592 i Järvsö och Ljusdal. Vid samma tid fanns de flesta hillebardsmederna i det som då var Norrbo. Kopparsmederna var år 1560 nästan uteslutande verksamma i Delsbo.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottages varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö


Till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *