Berättelser från Moviken

Vi har valt att digitalisera några intressanta artiklar om bruksorterna Strömbacka och Moviken. Artiklarna som har ett stort kulturhistoriskt värde är alla skrivna av professor Harald Brodin


Här kan du se filmen om Moviken, med Harald Brodin


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda några av Dellenportalens bilder, och text om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan


mov-149-h-brodin

Harald Brodin 1918 – 2011

Harald Brodin professor emer, född i Moviken, Bjuråker den 23 mars 1918, son till handelsföreståndare Ernst Brodin och hans hustru Julia f. Palm.
Harald Brodin avled i Hudiksvall den 23 oktober 2011.

Efter att ha tagit studenten 1937 i Hudiksvall påbörjade han sina medicinska studier i Uppsala. År 1944 gifte han sig med sin Greta i Lockne kyrka.

Efter medicine licentiatexamen och läkarlegitimation 1945 hade han olika läkarförordnanden, disputerade i Lund 1955 och fick där specialistkompetens i ortopedi.

1957 startade han ortopedavdelningen vid Bodens garnisonssjukhus, men återvände till Lund 1959 som överläkare vid lasarettet och ansvarig för undervisning vid Sydsvenska sjukgymnastinstitutet. Han startade även ortopedavdelningen vid Gävle lasarett och var överläkare där 1964-1966.

1966 blev han laborator och överläkare vid Karolinska Institutet, biträdande professor 1969 och var chefsläkare vid Röda Korsets sjukhus 1967-1985.

Han var föreståndare för sjukgymnastinstitutet i Stockholm 1973-1977 samt professor och prefekt för institutionen för fysikalisk medicin och medicinsk rehabilitering 1977-1983.

Harald Brodin blev tidigt intresserad av sjukgymnastikens plats i vården och har genom åren främjat samarbetet mellan läkare och sjukgymnaster.

Han har arrangerat kurser för sjukgymnaster och läkare, både inom-och utomlands. En följd av år var han till exempel under kortare perioder, läkare för spanska sjukgymnaster i Barcelona.

Även i övrigt har han varit verksam internationellt och var sålunda president för International Federation of Manual Medicine 1973-1977, för Académie Européenne de Réadaptation 1974-1978 och för International Federation of Physical Medicine and Rehabilitation 1980-1984.

Han var president för den åttonde internationella kongressen för fysikalisk medicin och rehabilitering i Stockholm 1980.

Harald Brodin var en av grundarna av den svenska föreningen för manuell medicin 1966, senare kallad svenska föreningen för ortopedisk medicin, och var dess ordförande i mer än tio år. Han var hedersmedlem i franska, italienska och belgiska läkarföreningar.

Efter pensioneringen hade Harald Brodin kortare vikariat vid rehab-kliniken, Sandvikens sjukhus, och har även haft mottagning för rygg- och ledpatienter i Hudiksvall.

Han har skrivit ett antal läroböcker för sjukgymnaster och under senare år mindre häften för allmänheten om ryggont, nytta leder och smärta. Han har också skrivet ett 20-tal artiklar med lokalhistoriska ämnen.

 

 

Innehåll

 

Iakttagelser och minnen från Moviken 1920 – 1937

* Första masugnen i Moviken

* ”Boa” i Moviken

* Movikens handel på 1920-talet

* Moviken för 70 – 90 år sedan

* Dödsorsaker i Bjuråkers järnbruk 1911 – 1930

 

 

Iakttagelser och minnen från Moviken 

HÄLSINGERUNOR 1992

Av Harald Brodin
Avskrift, Viveca Sundberg.

I Hälsingerunor 1972 berättade Bror Jonsson om bruken i Bjuråker. Historiken om ägarförhållanden samt om järnhanteringens utveckling och avtynande bygger väsentligen på skriftligt material. Personliga minnen har inte publicerats, men sådana kanske kan vara av intresse. De som jag här sammanställt är i stort sett mina egna, men de har kompletterats av personer födda 1913-1922. De beskriver i stort sett barnets och tonåringens erfarenheter.

Bolaget, d.v.s. Strömbacka Bruk AB, senare Iggesunds Bruk AB, satte sin prägel på livet i Moviken. Alla hade sin utkomst, direkt eller indirekt, av bolaget. Jord och fastigheter tillhörde bolaget, likaså givetvis skogen och masugnen.

Moviken blev ett slags centralort för de omgivande byarna Fönebo, Skärås samt (i viss mån) Anderbo och för de enstaka boställena Aggtjärn, Brunkänge, Tormyra, Ängesholm. Här fanns inspektor och rättare och här fanns postservice vid den viktiga samlingspunkten Strömbacka Arbetares Konsumtionsförenings AB filial, där min far var föreståndare 1917-1955.

Den yttre miljön

När landsvägen västerifrån nådde butiken i Moviken, delade den sig i två grenar, en stor allmän till Strömbacka och en mindre enskild till Fönebo.

Vägen till Strömbacka hölls vintertid öppen av en snöplog, dragen av två hästar. Plogen var av trä och den gav otillfredsställande resultat för gående och för hästfordon, ännu sämre för bilar och motorcyklar.

mov-018-

I bakgrunden syns från vänster herrgårdsdamm, herrgård, smedja med lokstall och masugn.


Vägen till Fönebo sköttes av Föneboborna, som ansvarade för var sin sträcka. Gränsen mellan sträckorna markerades av en liten röd stolpe med påmålade initialer för väghållarna.

Då tjälen gått ur marken blev hjulspåren rätt djupa för att senare på sommaren i viss mån utjämnas. Dock kunde spåren förbli så djupa, att i mitten av 1920-talet en bil kunde följa vägen i en kurva trots att föraren släppt ratten.

En vägvakt kontrollerade den allmänna vägen med jämna mellanrum. Då och då kom en motordriven väghyvel och slätade ut vägen. En del stenar stack ändå upp efteråt.

Vid sidan av vägarna fanns vintertid basvägar för timmerfororna. Endast undantagsvis och på kort sträcka kördes dessa på landsväg. Basvägarna behövde mycket tillsyn, som ombesörjdes av särskilda väglagare. I utförsbackarnas kurvor placerades grova slanor intill vägen som nödvändiga hinder mot avkörning. Ställvis grusades basvägen i särskilt svåra utförsbackar. Över opålitligt frusna myrar begöts vägen med vatten, som frös och därmed ökade bärigheten.

Vanliga trafikhinder var korna, som på somrarna var hänvisade till landsvägen (och skogen). Odlad jord och gårdsplaner var ordentligt inhägnade. Vägkanternas grönska betades och ingen tänkte på möjligheten av förgiftning av mjölken eller köttet (anledning fanns troligen inte heller).

Några gånger såg man lösa hästar efter vägen. Säkerligen var det inte bara barnen, som skrämdes av deras ibland snabba framfart.

Höst och vår kom mängder, i minnet ofantligt antal kor, får och getter på väg från och till Brännåsen, vallen bortom Fönebo. Genom Moviken hölls ”drefta” väl ihop av skötarna, som även medförde häst och vagn, lastad med förnödenheter och försedd med någon enstaka sittplats.

Före 1930 var häst med vagn, gigg eller släde vanlig på vägarna. Nästan all trafik var nyttobetonad, ofta för inköp i butiken. Utanför denna bands hästarna vid en stabil, 4 á 5 meter lång stång, där de alltid utfodrades med hö, någon gång även med havre ur en tornister.

mov-009-cyklar

Karl Hultman och Lars Persson. Bilden utlånad av Rolf Fernström.


Vägarna var smala och det var trångt då en bil skulle passera ett hästekipage. En del hästar blev skrämda och olyckstillbud var inte ovanliga. Cyklar var inte var mans egendom. Intresset för tvåhjulingarna stimulerades sannolikt av cykeltävlingen Dellen runt, som några år arrangerades även runt Norra Dellen. En tidig sommardag, då lönnarna blommade, passerade de trötta tävlingscyklisterna i imponerande hög fart.

Far och mor hade en damcykel av märket Nero. Den var robust och användes huvudsakligen för tunga transporter. Kuntar och korgar med lingon hängdes på styrstången eller placerades på främre och/eller bakre pakethållaren. Tyngsta lasten var emellertid de 100 kilos mjölsäckar, som lades på ramen och fraktades från hamnen till butiken. Far ledde cykeln den nära en kilometer långa motluten på den spåriga vägen – ett jättearbete.

Privata motorfordon uppenbarade sig i ökande antal. Helge Nordholm hade en fin motorcykel, Harley-Davidson med sidvagn, och Karl Ärfström köpte en Citroen med svärmorslucka. Bolaget höll sig med en personbil, en grå Minerva med sufflett. Den var alltid blankputsad, väl omskött av Anders Björklund i Strömbacka.

mov-016-afferen

Vägen till Strömbacka syns till vänster, den till Fönebo till höger. I bakgrunden skymtar butikslängan till vänster och saltmagasin jämte vedbod till höger.
Personen är Olle Prins.


Den förste bilägaren i Moviken var Algot Hansson, som i mitten av 1920-talet hade en liten Ford med lastflak, som någon gång även användes för persontransporter. Erik O. Jonsson i Anderbo hade en liten fin Whippet-Overland.

I mitten av 1920-talet hade Buick-Ante Johansson från Frisbo en någorlunda regelbunden trafik till Hudiksvall. Den stora bilen rymde åtminstone sju passagerare samt en del gods. Man kunde anlita Ante som bud för inköp av olika slag både i staden och utefter vägen.

Vägen bättrades undan för undan så att även tunga lastbilar kunde ta sig fram. Lasten till Moviken och Strömbacka kunde vara enorm. En jättestor International svajade påtagligt, då den sakta kröp fram på den ojämna vägen.

I slutet av 1920-talet startade August Högberg regelbunden busstrafik till Hudiksvall.

Per Alfred Wedin organiserade både personbils- och lastbilstrafik.

Bagare (Johansson m fl), slaktare (Pettersson, Fränden m fl) och ölutkörare (Sandin m fl) var med sina lastbilar regelbundna leverantörer till butiken. Hundar sågs då och då springa lösa. Det var ett fåtal stövare, snälla och skygga men någon gång keliga, barnvänliga.

Katter såg man framför allt vid boningshusen, men det fanns många även vid den stora logen. Där var de skygga, troligen hel eller halvvilda.

Gråsparvar förekom i rikliga mängder. De var nog Movikens karaktärsdjur. Kajor fanns inte, inte heller kanadagäss eller skrattmåsar. Den vanliga måsen var inte särskilt talrik.

Barrskogen omger Moviken. Tallarna dominerar, men här och var finns stora bestånd av gran. På fuktiga områden i skogen finner man al och olika Salixarter.

Intill vägarna och den brukade jorden finns björk, hägg, asp och lönn. En del lönnar föreföll vara planterade och säkerligen var björkallén utefter vägen till hamnen arrangerad av människohand. Den söta doften av lönnblommorna och den fräna men inte oangenäma doften från de knoppande balsampopplarna spreds vida omkring under våren och den tidiga sommaren.

Vissa träd fångade uppmärksamheten i ovanligt hög grad. Den stora sälgen vid landsvägen nära masugnen var så enorm, att vägen måste dras i en vid båge förbi den. Den stora tvåstammiga björken vid bäcken skuggade både kokstaden och slaskhögen. En magnifik balsampoppel stod (och står) intill vägen mot Fönebo och en annan stod (och står) vid landsvägen nära butiken. Intill herrgårdsdammen fanns (och finns) ett par lärkträd, främlingar i miljön, med sina starka färgvariationer – gröna mörknande nyanser på våren och försommaren, orange på hösten.

Syrener planterades vid praktiskt taget varje gård, ibland som häck (vid herrgården och butiken), ibland som inramning till en berså, ibland som enstaka buskar. Inte sällan frodades syrenbuskar intill en slaskhög.

Caraganabuskar bildade häcken vid skogvaktarbostaden men sågs även som enstaka inslag bland syrenbestånden.

Malört och vit sötväppling prydde omgivningen till hamnen och masugnen. De torde ha förts till Moviken med malm och kvarts och de finns fortfarande i rätt stort antal. Däremot har den tidigare vanliga kattfoten praktiskt taget försvunnit. Även den stora artrikedomen vid vägkanter, dikesrenar och järnvägsbankar har reducerats avsevärt.

mov-026-bil

En av brukets första automobilar, en Minerva 1910. Chaufför Anders Björklund, bruksförvaltare Tycko Bovallius samt dennes son Ragnar.


Bolagets aktiviteter

En del av slaggen från masugnen hade under 1800-talet fyllt ut en del ojämnheter i terrängen och även tömts vid sjöstranden. Just där hopades stora mängder, bl a i form av en rätt lång och bred halvö, slaggvarpet, som bar ett par järnvägsspår. Öster om järnvägen och något norr om slaggvarpet ingick slagg i underlaget för en ramsåg och för brädstabbar. Cementfundamentet för ramen står fortfarande kvar.

Slagg och natursten bildade grunden för den långa träkajen på pålar. På kajens norra del stod en lyftkran, som för en tid fick sin kraft från en lokomobil i en liten slaggstensbyggnad med plåttak intill kranen. Annars drevs kranen med handkraft. Kranarmen nådde ut över kajkanten och en där förtöjd pråm. Järnskodda tunnor fylldes med malm i pråmen, lyftes upp och tömdes i tippbara malmvagnar på stickspåret från järnvägen. Högst fyra lastade pråmar sågs samtidigt vid kajen. Bogserbåten Tamm hade sin plats bland pråmarna och det var ett tidsödande arbete att i den trånga hamnen dra bort en lossad pråm och i stället placera en lastad vid kranen.

När Tamm med pråmar på släp anlände, hördes dess ångvissla långt utifrån sjön, då den gjorde en vid babordsgir nära Stornäsudden. Då pråmarna skulle förtöjas, spändes grova trossar och bromsningen av de tungt lastade pråmarna skedde under ljudligt knakande både i farkoster och i kaj.

ob-043-hamnen

Ändstoppet för järnvägen på slaggvarpet. Från vänster Barbro och Ulla, och deras  storasyster Märta Nilsson. Till höger Greta Berglund, alla från Anderbo.


Intill kajens sydsida stod ett stort, rödmålat träskjul på pålar i vattnet-vedboden. Här förvarades bogserbåtens förråd av bränsle. Mellan golvbrädorna fanns god plats att släppa ned en metrev och även att dra upp de inte särskilt stora abborrar och mörtar, som nappat. I nordvästra hörnet av vedboden fanns ett litet, låst förråd av olja m.m. för Tamms behov. Vedboden hade f ö glesa väggar och två stora, dörrlösa portar.

Bredvid vedboden låg bädden, på vilken man drog upp en pråm i taget för översyn. Här byggdes också pråmar, den sista 1919 att döma av nummerplåten på den minsta pråmen (den största hade nummer 05). Bädden var en stabil konstruktion av trä och den nådde ett gott stycke ut i vattnet. Man badade gärna från bädden men undvek att beröra bottnen. Denna var nämligen täckt av ett rätt tjockt lager bark och små barksmulor kunde slammas upp och fastna på kroppen.

På yttersta udden av slaggvarpet stod båthuset, delvis ute i vattnet. Här drog man in Tamm för vintern.

Västra sidan av slaggvarpet kantades av stockar, vilkas ena ända låg uppe vid järnvägsspåret och den andra nere i vattnet. Timmer och massaved tippades från järnvägsvagnarna och makades ner i vattnet via dessa stockar.

mov-011-hamnen

Bogserbåten Tamm och en tungt lastad pråm vid kajen framför vedboden.


Virket samlades i stora bommar och bogserades till Näsviken. Då det blåste friskt från nordväst, en inte ovanlig vindriktning, kunde bommarna driva ohejdbart ända till Björsboholmarna, innan Tamm kunde bestämma färdriktningen. Ett par kolugnar (tidigare lär det ha funnits sju) låg nära hamnen.

Under den isfria delen av året hände mycket, som lockade barn till hamnen, främst trafiken på sjön och på järnvägen. Men även sågen var spännande. De intressanta prången mellan brädstabbarna, angenämt doftande av friskt trä, bevakades inte särskilt effektivt av de vuxna. De blev därför farliga lekplatser, särskilt då man försökte klättra på de lodräta sidorna.

De som badade hade ingen särskild tillsyn.

I Stackensve, nära stranden en knapp kilometer från hamnen, fanns ett par små ytor av odlad jord. Arrendatorer färdades med ekor från Anderbo för att sköta jorden och för att bärga skörden.

På vintern kördes timmer och massaved ut på isen och ordnades i låga vältor. Stora ytor täcktes av de kåddoftande stockarna, som på våren samlades ihop i bommar för transport till Näsviken.

Malm och järn, timmer och massaved behövde transport till och från hamnen. Under barmarkstiden var järnvägen med sitt lok och sina öppna vagnar den enda förbindelsen mellan Moviken och Strömbacka för dessa tunga frakter. Någon gång kunde även varor för butikerna i Moviken och Strömbacka befordras från hamnen på järnvägen.

Skenorna vilade på träslipers, som ju emellanåt måste bytas ut.

För att i någon mån fördröja att de multnade rensade man bort de växter, som spirade i banan. Detta var en del av masugnsarbetarnas sommarjobb, ty masugnen var inte i drift på somrarna.

I vägkorsningarna spikades grova bräder på sliprarna, så att vägbanan kom i ungefärlig nivå med skenornas slityta.

ob-005-s-backa

Strömbacka med kontor, herrgård och vallonsmedja


mov-019-lok

Det gengasdrivna loket med timmervagnar passerar landsvägen i Strömbacka.
Arbetarbostäder i bakgrunden.


Järnvägen var smalspårig och hade en nästan jämn lutning från Strömbacka ned till Dellen utom i den översta delen, där loket var drivkraften. Ungefär mitt på sträckan fanns en hållplats, Gammelstallen, där loket kopplades ifrån vagnarna vid färden utför. Sedan rullade vagnarna ända till avlägget på slaggvarpet i Moviken. De var kopplade parvis och deras fart kontrollerades av en bromsare, som satt oskyddad överst på virkeslasset. En säck eller en mattstump skyddade mot vätan i de fuktiga stockarna. Arbetet syntes lätt men var säkert påfrestande genom att man måste hålla sig stilla i ur och skur, i kyla och hetta. Man arbetade i tvåskift med fyra bromsare och en lokförare i varje skift. Tidiga morgnar väcktes Moviksborna av vagnarnas dunk i skenskarvarna och av slamret då vagnarna passerade växlarna till stickspåren mot malmgården och masugnen.

De robusta vagnarna hade bromsklossar på alla fyra hjulen. Deras fart utför varierade alltefter bromsarnas humör.

mov-013-masugn

Masugnen med landsvägen mot Fönebo


De tomma vagnarna drogs i sakta mak upp till Strömbacka. Det gick så långsamt, att man kunde stiga upp på en vagn i farten och följa med så långt man ville. Man hann t o m ta med cykeln, då man steg på. Om lokföraren var välvillig, minskade han hastigheten, då äldre personer ville åka med. Givetvis var lokförare och bromsare medvetna om riskerna med persontransporterna, särskilt som vagnarna var hala av väta och/eller av slippriga barkstrimlor. Transporterna mellan masugnen och hamnen skedde antingen mellan timmertransportskiften, d v s vanligen på mycket tidiga morgnar, eller då virkesförrådet i Strömbacka tagit slut.

Malm kom inte enbart från Uppland utan även från Stripa och Tuolluvaara. De olika malmsorterna och kvartsen hade sina särskilda bås, dit de tippats från malmvagnarna. Sand forslades till en stor sandgrop intill masugnens utfraktningsport.

Vintertid fungerade masugnen. Dag och natt var personal i tjänst på kransen, i kolhuset, i rostugnen, i maskinrummet och vid tappställena för slagg och järn. Man arbetade i 3-skift: klockan 6-14, 14-22 och 22-6. Kafferaster och måltidspauser var naturligtvis inte schemalagda. De var möjliga när driften gick normalt och därmed innebar en regelbunden rytm med varierande krav på arbetsinsats.

Unikaboxen hörde till den personliga utrustningen och innehöll mat hemifrån. Kaffe kokades på gaslåga i rostugnen och på svalnande slaggstenar vid tappställena. Vid kolhuset hade man en liten hytt med eldstad. Liknande små utrymmen men utan eldstad fanns vid rostugnen och vid tappställena.

Vid masugnspipans översta del, kransen, lockade hettan och gaslukten endast ett fåtal besökare. Då vinden svepte in genom den aldrig stängda porten, slog flammorna nyckfullt än åt ena och än åt andra hållet. Då kolkorgarna tömdes i det heta djupet, slog granna gnistor högt upp mot den vida öppningen i taket. Kölden utefter väggarna kontrasterade brutalt mot hettan i rummets mitt. Den enorma ventilationen var kanske en förutsättning för att arbetsplatsen inte skulle anses vara hälsofarlig. Men det var den nog ändå.

Arbetsplatsen runt rostugnen hade en jämnare värme, ty där drog vinden in bara genom springor i väggarna. Den grova gasledningen runt pipan hade ett litet hål, där utströmmande gas underhöll en konstant brinnande låga. Det slamrade intensivt, då den rostade malmen kördes bort över det knottriga plåtgolvet på de små tunga kärrorna. Det var mörkt och dammigt och gaslukten var inte påtaglig.

Vid pipans nedersta del gjordes de dramatiska utslagen med jämna mellanrum. Ett med en speciell lera tilltäppt hål i pipan spettades upp och det lättflygande järnet rann snabbt och gnistrande ut i en ränna i den fuktade sanden. Det leddes vidare till kokillerna, där det svalnade med avtagande glöd. Skådespelet och värmen lockade ibland en rätt stor publik, som före evenemanget varskotts av att luftinblåsningen i pipan stoppades, varvid luften tog en annan väg med ett karakteristiskt ljud, som hördes vida omkring.

Mellan utslagen tappade man ut den flytande slaggen och samlade den i mått, där den stelnade till slaggstenar. De heta stenarna staplades inne i masugnen intill ett stickspår från järnvägen. Vid väggen nära de heta stenarna fanns en väggfast träbänk, där arbetarna kunde sitta och vänta tills slaggmåtten blivit lagom fyllda eller tills järnet i kokillerna blivit så svalt, att det kunde lyftas bort. Besökare satt gärna på denna bänk, samspråkade samt kände värmen och den obeskrivbara doften från en blandning av sot, damm, svett, kaffe och snus.

mov-014-kolugn

Till vänster det stora kolhuset, varav en del slaggstenspelare finns kvar. Huset till höger, numera rivet, innehöll laboratorium för bedömning av järnkvalitet, snickarverkstad samt samlingslokal. I bakgrunden skymtar gaveln på herrgården.


 

Kolhuset med sitt sot lockade sällan till besök. De magra, kortvuxna arbetarna var sotiga i ansiktet och på händerna och de bar sotblanka kläder. De imponerade med att elegant hantera de stora och rågade kolkorgarna, som de körde från det jättestora kolhuset över landsvägen. Med stor precision placerades korgarna på kolbjörn, vagnen som förde kolet upp till kransen.

Malmslagarna hade ett av de tyngsta arbetena. Malmstyckena kunde väga avsevärt över 100 kilogram och måste släpas fram till en lämplig position för att kunna bearbetas. Med tunga släggor splittrades de större bitarna till ungefär knytnävsstorlek. Slagen träffade precis i den riktning, som krävdes för att stenen skulle spricka. Det behövdes både styrka och precision för detta men även för att köra de tungt lastade skottkärrorna på smala bräder fram till malmhunden. Denna var en vagn av grov plåt, som spelades upp till toppen av rostugnspipan, där den automatiskt tömdes. Malmslagarna var de enda, som använde något slags skydd i arbetet – ett finmaskigt nät framför glasögonen.

Efter rostningen krossades malmen i tuggarn, ett intensivt slamrande maskineri, beläget i masugnens mörkaste del, dit inte en strimma dagsljus kunde leta sig in. Denna arbetsplats lockade få besökare.

Inte heller till maskinrummet gick besökare gärna. De väldiga maskinernas väsande och slamrande gjorde samtal nästan omöjliga. Men man fick centrifugalregulatorn förklarad, om man önskade.

Då järnet stelnat i kokillerna, lyftes det upp med hjälp av en handdriven kran. De hopsmälta tackorna skildes från varandra med släggor. Ibland var det nödvändigt att använda en flera hundra kilogram tung järnkula, som hissades upp i kranen och sedan fick falla ner på järnstyckena.

Utfraktningen av järn och slagg var nog det tyngsta arbetet och det sköttes av en enda person, måsen. Tackorna kunde bli rätt tjocka och väga avsevärt över 50 kilogram (min uppskattning). Och slaggstenarna var ungefär lika tunga. Tackor och stenar lyftes för hand upp på en plåtbeslagen järnvägsvagn och transporterades till upplag intill järnvägen. Slaggen, som med tiden fått en allt sämre kvalitet, tippades som utfyllnad på olika platser.

Masugnen var en värmestuga, öppen dygnet runt för dem som frös eller var i behov att tala med någon. Den var ingen lekplats för barn men en handgriplig illustration till samarbetets värde och månget arbetes risker.

När masugnsdriften upphörde 1937 förlorade Moviken sin karaktär av industriort. Masugnen har blivit ett väl underhållet museum, där en del av atmosfären från 1930-talet fortfarande är märkbar.

Butiken

I Strömbacka Arbetares Konsumtionsförenings AB filial i Moviken fick aktieägarna under flera år en återbäring på 8 % av sina inköp. Detta goda resultat får givetvis tillskriva föreståndarens, d v s min fars, arbete men även min mors. Trots att far var ensam anställd drevs butiken i verkligheten som ett familjeföretag.

mov-015-affer

Butiken med föreståndarens bostad i vänstra delen.


 

Butiken var öppen från klockan 8 till 18. Inte sällan kom kunder via bostaden på andra tider och de blev inte avvisade. Far fick semester någon gång under 1930-talet. Under dessa två veckor vikarierade butiksbiträdet i huvudaffären i Strömbacka.

Verksamheten bedrevs i en lång byggnad av slaggtegel, belägen intill landsvägen. I längans norra del fanns bostäder för två bolagsanställda med familjer och i den södra delen låg fars och mors bostad på ett rum och kök på nedre botten och sovrum på vinden. Denna var i övrigt oinredd.

Föreningens alla medlemmar var beroende av bolaget. Samhörigheten innebar bl a att de upplät butikskontoret för bolagets utdelning av avlöningar till sina anställda. En fredag varannan vecka fick man sina pengar och kunde därvid passa på att göra de större inköpen i butiken.

Butikens telefon var en flitigt anlitad kontakt mellan bolagsledningen i Strömbacka och arbetsledningen i Moviken. Far eller mor eller jag blev inte sällan förmedlare av meddelanden.

Butiken hade packbod, magasin med golvkällare samt ett särskilt magasin för grovsalt intill vedboden cirka 50 meter från butiken. I kontoret fanns ett stort skrivbord med många lådor. I en av dessa, som hade ett enkelt lås, förvarades värdehandlingar och pengar i ett plåtskrin.

Vatten och avlopp saknades. Den obligatoriska städningen av butikslokalen varje lördag efter stängningen var ett drygt arbete. Emellanåt skedde storstädning, varvid extra personal tillkallades.

I mitten av 1920-talet fick butiken ett någorlunda pålitligt elektriskt ljus. Dessförinnan redde man sig med stearinljus, ficklampor och framförallt med fotogenlampor. I butiken hängde en stor fotogenlampa med en meterbred horisontell skärm av målad plåt. De mindre lamporna, som man bar med sig eller hängde på väggen, hade en liten vertikal skärm/reflektorer av mässing. Eftersom alla familjer i byn använde fotogenlampor, var lampglas och vekar av olika storlekar oumbärliga artiklar i varulagret.

Det var alltid en nästan andaktsfull stillhet, när mörkret började falla och den stora lampan i butiken skulle tändas. Den påtagliga fotogendoften upplevdes inte som obehaglig, inte ens då den tillfälligt ökade i anslutning till tändningsceremonin. När elektriciteten var installerad, hölls fotogenlamporna länge i beredskap och behövdes rätt ofta.

Vedeldning var givetvis sättet att värma lokalerna. Far hade ansvaret för att skaffa ved samt att såga och hugga den. Lägenheten hade järnspis med en intilliggande vattenreservoar, vilkens vatten kunde bli kokhett, då man eldat några timmar. Kakelugn fanns i vardagsrum och sängkammare samt i butikskontoret. Butikslokalen värmdes av en liten svart plåtkamin. på vars övre (horisontella) sida fanns ett runt lock med en blank stålspiral som handtag. På framsidan hade den en rund, reglerbar ventil/draglucka av mässing. Kaminen stod innanför disken och blev snabbt het. Värmen kändes i hela butiken, dock obetydligt närmast ingången. Våta och/eller frusna kunder trängdes ibland vid värmekällan.

Snöröjningen tillhörde fars självklara ansvarsområde. De stora ytorna utanför butiken måste vara farbara för både hästekipage och lastbilar. Även vägen till vedbod och saltmagasin måste hållas öppen. Speciell omsorg ägnades de fyra trappstegen till butiksingången. Träet, sedermera cementen, skrapades rena från snö och is. Emellanåt måste trappan och dess omgivning sandas.

I butiken fanns många luftkvalitéer. En del var banala och kom från det nyskurade trägolvet, från fotogenoset, från fuktiga kläder, från kundernas medförda luktämnen av hästar och kor. Men de flesta lukterna/dofterna var typiska för verksamheten i butiken, såsom pepparmynta från karamellerna (från Ärfström i Strömbacka), grovsnus och finsnus i kaggar eller kartonger, tobak från pressade kakor eller askar, kryddor av olika slag, choklad, vanilj, tvål, såpa, korv, ost. Även tyger och kläder, skor och läder hade sin egen lukt liksom mjöldammet i packboden, det salta feta amerikanska fläsket i sina stora trälårar och den salta sillen i sina tunnor. En karakteristisk lukt spreds från sirapstunnan intill ingången, möjligen från intorkad sirap eller från träet självt.

Mjöl, gryn, kaffe (rostade eller orostade bönor), bitsocker, strösocker och salt vägdes upp i papperspåsar på en balansvåg. Man fyllde flera hyllor med de vanligaste varorna i portioner på ett halvt, ett helt eller två kilogram. Inför avlöningsdagarna var hyllorna i butik och pack bod särskilt välfyllda. Väntetiderna för kunderna kunde härigenom hållas rätt korta. Butiksbesöken blev ändå ibland rätt långa på grund av angenäm konversation utanför och över disken.

Hårt bröd fanns alltid, både sådant som bakats i socknen och sådant som fabricerats och levererats i stora pappkartonger. I regel fanns även mjukt matbröd i form av limpor och s k rallarbullar. Vetelängder, vetebullar och en del annat kaffebröd fanns då och då. Färska bakverk, utom matbröd, efterfrågades sällan.

Kunderna medförde kärl för flytande varor (fotogen och sirap). Papperspåsar och omslagspapper från stora rullar var f ö det vanligaste emballaget. För den salta sillen, som hämtades upp med en jättestor gaffel ur tunnan, förstärktes papperet med wellpapp eller tjockt papper, som sparats från vissa leveranser. Motsvarande gällde saltströmming, som dock inte alltid fanns i lager.

Karameller, bröstsocker, snus, pligg, kryddor etc. såldes i strutar. Smör portionerades ut på smörpapper i önskad vikt från och med ett hekto och uppåt. Ur de stora runda ostarna skar man lämpligt stora bitar med en stor kniv. Detta krävde stor kraft och visst ögonmått. Ännu större kraft och precision behövdes för att skära önskade stycken ur de stora sjoken sulläder. Att den korta, böjda kniven alltid var mycket vass underlättade detta inte särskilt ovanliga arbete.

Förvånande var, så här i efterhand, att man sällan såg flugor i butiken. Då de någon gång visade sig, jagades de intensivt. Råttor, ”storråttor”, förekom ibland, men fällor var uppställda för jämnan.

Fotogenförsäljningen var naturligtvis förlagd utomhus. Till en början pumpade man upp önskad mängd direkt ur faten, som stod på marken. Senare byggdes fat och pump in i ett litet träskjul intill butiksingången.

Inköp betalades i princip kontant mot kvitto. Ett fåtal kunder köpte på bok och betalade en gång per månad. Då och då saknade kunder kontanter och behövde få kredit (bôrja). Far tog åtskilliga risker därvidlag men led förmodligen inga nämnvärda förluster. Periodvis var fattigdomen påtaglig i en del familjer. Man höll noga reda på priserna, så att när barn skickades till butiken, hade de ofta exakt behövlig summa pengar med sig. På vintrarna förvarade de slantarna i sin ena vante.

Kundernas sammanlagda skulder vid årsskiftena var ungefär 3-4 % av butikens årsomsättning.

Butikens telefon (Friggesund 15 A), anknuten till huvudaffären i Strömbacka, var den enda som rimligen kunde användas av Moviksborna (den andra fanns i herrgården). Emellanåt blev butikskontoret långa stunder blockerat, då någon satt där och väntade på beställt rikssamtal. Man betalade en liten telefonavgift till butikens kassa.

Emballage sparades. Sirapsfat, silltunnor och någorlunda stabila lådor, särskilt sådana som innehållit socker, fick hugade kunder gratis. Men åtskilligt annat av trä och papp brändes vid slaskhögen om vårarna. Mjölsäckar och strösockersäckar var täta och stabila så att de kunde användas som t.ex. handdukar. De glesare, grova kaffesäckarna fann användning vid transport av säd, potatis etc.

Till julen men även f ö någon enstaka gång fanns äpplen, apelsiner, dadlar och russin. Vindruvor anlände i små tunnor, vari de skyddats av rikliga mängder sågspån. Svinnet i handeln med de dyra druvorna torde ha varit avsevärt.

Till jularna arrangerades utställning av leksaker, presentartiklar, julgransprydnader, en del textila nyheter m.m. Hyllorna som vanligen användes för tyger, fylldes för några veckor av denna lyxexposition.

Mellan jul och nyår var butiken stängd en vardag, som tillsammans med en helgdag användes för inventering av varulagret. Far och föreståndaren för huvudaffären samt representanter för föreningens styrelse gick då igenom lager och lokaler. Far och mor svarade för mat och dryck, såvitt jag vet utan vederlag.

Under tidigt 1920-tal levererades varor till butiken med en råoljedriven motorbåt (Forslund, Friggesund). En del av godset fick vid lägliga tillfällen medfölja vagnarna på järnvägen från hamnen till butiken. Men ofta drog far varorna på cykel den nära en kilometer långa vägen upp till butiken. Snart tog emellertid lastbilar över godstransporterna ända fram till butikens magasin.

Varuleveranserna anlände på oförutsebara tider. Då de kom under dagtid, måste far tillfälligt lämna butiken för att kontrollera varorna och hjälpa till med inlastningen i magasinet. Butiken var även obevakad under fars mycket korta kaffe- och matpauser, vilka inpassades vid de tillfällen, då inga kunder fanns i butiken. Skulle en kund infinna sig, ringde en klocka vid ingången och far lämnade mycket snabbt matbordet. Jag minns att en del snatterier misstänktes men inte att de utreddes.

På höstarna köpte far lingon efter att dagligen ha tagit reda på gällande pris. Det var viss oklarhet om lingonhandeln skulle anses höra till fars tjänst eller om den var en fritidsverksamhet. Jag vet inte slutresultatet av överläggningarna med styrelsen.

mov-020-aff

Butikslängan med föreståndarens bostad i vänstra delen. I högra delen bodde Henrik Prins med familj.


 

Moviksborna

Åtskilliga Moviksbor hade förfäder, som sökt sig till järnbruken i Bjuråker på 1700-talet och senare, då masugnen behövde personal. Man kom från grannbyar och grannsocknar men även, på 1800-talet, från andra landskap. Bland andra min farfar kom från Värmland och min mormor från Uppland. Ur Bjuråkers släktregister finner man att Movikssläkter härstammar från Bergsjö, Bollnäs, Hamrånge, Hede, Ilsbo, Västergötland, Östergötland. Förvaltare, inspektor, rättare och jägmästare blev sällan definitivt bosatta i bygden. Undantagen var förvaltaren Fåhraeus och rättaren Westberg. Inspektoren Hahne behöll efter pensioneringen nära kontakt med Moviken, fast han flyttat till Hudiksvall. Man talade ett bruksspråk, en blanddialekt, där Bjuråkers genuina mål var grunden och variationerna mångahanda. Moviken, liksom Strömbacka, ligger ju i socknens periferi och en viss isolering var ofrånkomlig.

Åtskilliga hushåll prenumererade på en tidning och man var väl orienterad om händelserna i omgivningen, även i stora världen. Nyheter förmedlades av Hudiksvalls-Posten, Hudiksvalls Nyheter, Hudiksvalls-Tidningen och Hälsinglands Folkblad. Far var ensam prenumerant på Dagens Nyheter i många år. De lokala nyheterna spreds bl.a. vid besöken i butiken och i masugnen. Efter 1930 blev radion allt vanligare i hemmen.

Bekymren för livets nödtorft var påtagliga trots att många familjer kunde hålla sig med ko och gris. Varje hushåll hade sitt potatisland och sin källare för förvaring av skörden. Man berikade jorden med ko- och hästgödsel men även med motsvarande produkter från utedassen. Häst och årder lejdes om möjligt, då potatisen sattes. Vid skörden hjälpte grannar varandra med sina hackor (pärpickor) och hinkar. Köksväxter odlades av några familjer, varav några blev framgångsrika och därmed entusiastiska.

Far med sina 200 kronor i månadslön var inte fattig. Han hade fri bostad inklusive ved och elektricitet. Potatisland samt trädgård utnyttjade han utan kostnad. Far och mor skaffade sig, liksom alla andra familjer, extrainkomster genom lingonplockning.

Träskor var säkerligen vanligare i Moviken än i andra byar. Masugnens heta sand och heta plåtgolv krävde oömma sulor. Man satte klackjärn på träskorna och slog gärna storskalliga nubb i sulorna. Även utanför masugnen gick många, även andra än masugnsarbetarna, i träskor. Barnen som bodde nära hyttan, fick träskor i tidiga år. De lärde sig snabbt den (relativt) eleganta gångtekniken att låta foten glida en smula bakåt i skon, då den inte belastades. Men då man gick i motlut, gällde det att spänna fast skon med fotmusklerna.

Moviksborna såg ut som människorna i byarna i grannskapet. Tungt arbete och brist på pengar gjorde att klädseln blev den enklast möjliga. Varje plagg verkligen nöttes ut, ofta lagat flera gånger. Dock tror jag att alla hade en uppsättning helgdagskläder. Endast en och annan man gick barhuvad på sommaren. Annars hade man keps eller hatt.

Kvinnorna följde klädmodet, så att hattformen och kjollängden beaktades. Den halvlånga koftan, strandkoftan, ingick nog i de flestas garderob. Äldre kvinnor använde ofta halsduk/huckle.

Vid vårstädning och julstädning granskade man sin bostad och sina tillhörigheter. Golv skurades, gardiner byttes och bröd bakades. Till midsommar lövades farstubron och även inomhus placerades lövkvistar. Man tog gärna in buketter av vilda blommor. Till jul skaffades julgran och ytterligare granar placerades utanför ingången. Det är osäkert om någon satte ut gröt till jultomten, men det berättades att detta vore nödvändigt för att hålla korna friska.

Åtskilliga Moviksbor hade ekor och var flitiga fiskare. Särskilt Anders Gill såg man ofta på sjön, alltid ensam. Tidiga morgnar rodde han drag, många varv runt Kråkan, några uppstickande stenar en knapp kilometer från hamnen. Han fiskade även med nät, ensam. Särskilt vid hårt väder var detta riskabelt. Slutligen förolyckades han.

Johan Printz använde åtskillig fritid för mete. Hans favoritfiskeplats var ett litet grund nära Näkterön, Knallen. När man, ofta med viss svårighet, hittat det djupa grundet och fått draggen att fästa, var det bråttom att placera sin krok nära draggen, för där samlades abborrarna. Påfallande ofta var fiskelyckan god. En stor fångst bars med lätthet hem fast armarna var tunga efter den långa rodden.

Man såg få överviktiga personer, men inte heller de levde i överflöd. Snarast var fetman ett släktdrag. Däremot fanns många magra och till synes trötta människor och för en del var nöden uppenbar. Sålunda hade Bjuråkers fattigkassa ett konto i butiken, så att de mest behövande kunde få vissa inköp betalda. Det rörde sig inte om stora belopp. Kontot slutade för 1931 på 466:-, för 1933 på 586:- och för åren 1934-1937 på 200:- -300:- kronor. Trots uppenbar fattigdom kunde Fritz Trygg och hans hustru Anna (på senare år invalidiserad) med framgång fostra en barnaskara på 10 pojkar och flickor. I andra familjer var barnantalet avsevärt lägre.

De bolagsanställda hyrde för en liten men ibland betungande summa sin bostad. När elektriciteten installerades, betalade man 15 kronor per år för varje uttag. Det var därför inte ovanligt, att man nöjde sig med en enda lampa fast man hade två rum, d v s kök och rum.

Vedlår, järnspis och vanlig köksutrustning var standard. Vaxduk låg på bordet och trasmattor på golvet.

I slaskhinken tömdes diskvattnet (om det inte hälldes ut utanför husknuten), matrester och innehållet i pottor, innan den bars ut till slaskhögen. Denna var inte inhägnad och växte en del med tiden — en föregångare till den moderna komposten trots att den innehöll skärvor av glas och porslin samt plåtburkar mm.

Granris låg framför farstubron, åtminstone inför helgdagarna. En fotskrapa var fastmonterad på många yttertrappor.

Vatten bars in i hinkar och man drack ofta vatten ur samma skopa inom familjen. Hos en del familjer fanns kopparvattentunnor, som rymde flera hinkar. Några hushåll hade egen brunn, men åtskilliga måste ta sitt vatten från en bäck. Så var fallet för bl a farfar och masmästaren. Familjerna närmast masugnen fick, liksom masugnen, sitt vatten genom rörledningar från ”kanalen”. Kanalen var snarast en uppdämning i ett djupt och brett dike, som fylldes av Gråsjöbäckens vatten. Avflödet var vattenledningen. En del vintrar kördes kol och timmer med häst längs kanalen på dess is. Vinterns hästspillning och sommarens vattenväxtlighet föranledde då och då tömning av kanalen samt dess upprensning. Vatten till hushållen hämtades vid tappställen, ”uppståndare” ett stycke från boningshusen. Kalla vintrar undvek man att vatten frös i ledningen genom att låta det rinna oavbrutet. Det blev stora svallisformatiner omkring vattenposterna. Om det ändå frös i rören kunde man få igång vattenflödet. Rören värmdes med trasor, doppade i kokhett vatten – ett långvarigt arbete i kylan.

Smutstvätt sparades om möjligt till sommaren, då det var lättare att tvätta utomhus. Givetvis måste man tvätta även andra årstider, t o m då det var fryskallt. Man värmde vatten + lutpulver/tvättpulver tillsammans med textilierna i stora kittlar i kokstan, tvättade i bunkar, klappade med klappträ på klappstol och sköljde i kallt vatten. Såpa var det viktigaste tvättmedlet.

Den personliga hygienen hade begränsade resurser. Man värmde vatten på köksspisen eller i kokstan och tvättade sig i handfat eller tvättbunkar. Det sotiga arbetet i masugnen skapade särskilt stora hygieniska problem, som delvis kunde lösas i masugnens badavdelning. Man nöjde sig inte med ordstävet ”sot är ingen lort”. Ibland fick även andra än masugnsarbetarna använda badavdelningen. Det var när vattentillgången för masugnsdriften var otillräcklig och ångmaskinen därför kom till användning. Det skållheta vattnet från ångpannan var svårhanterligt och svårt att späda ut med kallt vatten i önskad takt. Det var mycket fuktigt i både badrum och omklädningsrum. Man hade svårt att torka sig torr och kläderna blev genomfuktiga. Dock var det köer, när badet var tillgängligt.

Fars bostad hade liksom herrgården isskåp. Bolagets iskällare förvarade de ur Dellen uppsågade isstyckena i stora mängder sågspån. De droppande isstyckena gav önskad avkylning i isskåpen, vilket var särskilt välkommet i rötmånaden. Vattenflödet från isskåpet måste regelbundet tas om hand. Färskvaror inklusive överbliven lagad mat möglade snabbt i skafferier och källare. Efter större inköp och efter slakt, framför allt före julen, konserverade en del husmödrar kött och korv i glasburkar med inslipade lock och gummitätningar. Efter kokning och avkylning blev förslutningen så effektiv, att innehållet förblev intakt t o m under fler år. Även om Moviksborna var fattiga, hade de alltid något att ge de tidtals många luffarna.

Sjukdomar

De då uppträdande epidemierna av huvudlöss hos skolbarnen får man väl räkna till de lindriga men inte desto mindre otrevliga lidandena.

Allvarlig var däremot tuberkulosen, som tidigare lär ha varit vanlig i Moviken. Ännu i tiden 1920-1937 avled minst tre personer i sjukdomen. Åtminstone ett hyreshus ansågs ha ”tuberkler” i väggarna. Barnförlamning förekom veterligen inte.

En fysiskt och psykiskt handikappad pojke var en beklagansvärd men naturlig del av det lilla samhället. Samma var förhållandet med två sinnessjuka personer, en man och en kvinna. Två rullstolsbundna kvinnor hade mycket svår ledgångsreumatism.

Dödsorsaker talades det inte detaljerat om. Det var fråga om kräfta, håll, lunginflammation, svagt hjärta, slaganfall. Efter dödsfall var man noga med rengöring av bostaden och kläderna. Inte sällan brändes den dödes kläder, möjligen på grund av misstanke om tuberkulos.

Som i många andra folkgrupper överlevde kvinnorna sina män. Moviken hade rätt många änkor och en del fick bostad i änkbyggningen, som innehöll enbart enkelrum. Änkepensionen var minimal och det var små möjligheter att förbättra ekonomin. När krafterna avtog, uppstod frågan om att flytta till ålderdomshemmet i Lia. Möjligheten var aldrig tilltalande och många framlevde sina sista dagar i Moviken med stöd av barn och grannar. Man ville i det längsta undvika ”fattighuset”. Männen hade lättare än kvinnorna att acceptera denna sista bostad.

Läkare fanns i Johannesberg, 15 kilometer från Moviken. Till honom reste man i nödfall, men om sjukdomen var riktigt allvarlig eller rädslan riktigt stor, kom doktor Bergström på besök i hemmen. Smärre blessyrer sköttes av mor efter kontakt per telefon med doktorn. Det kunde handla om skrubbsår, brännsår, bensår, smärre sticksår, skräp i ögat, vrickningar. Ont i ryggen bagatelliserades, men ischias ansågs vara en allvarlig sjukdom.

Tandvärk fick ofta klinga av av sig själv. Tandutdragning var den vanligaste uppgiften för tandläkaren, som fanns i Hudiksvall. Praktiskt taget alla vuxna hade löständer eller stora gluggar i tandraderna.

Föreningar mm

I det röda (i stort sett socialdemokratiska) Moviken hade religionen en rätt undanskymd plats, men man hade ingen invändning mot kristendomsundervisningen i skolan. Dop, konfirmation (för de flesta?), bröllop och begravning ägde rum i kyrkan. l övrigt måste kyrkogången betraktas som obetydlig och, då den förekom, som motvillig.

Då en predikant hade ”bön”, d v s bönemöte, kom dock rätt många åhörare. Frälsningsarmén hade under några år en rätt välbesökt söndagsskola med Greta Jonsson som lärarinna.

Trots att socialdemokratin inte hade någon egen tidning i norra Hälsingland och endast enstaka familjer prenumererade på Söderhamnstidningen, Hälsinglands Folkblad, var praktiskt taget varje Moviksbo socialdemokrat. Men åtminstone inspektoren och masmästaren valde annat parti.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet hade en livlig verksamhet omkring 1930. Emellertid förefaller fackföreningen ”Skogs och Flottning” ha spelat en större roll för det politiska ställningstagandet. Den höll en utmärkt kontakt med sina medlemmar och spred även propaganda för konsumentkooperationen. Det röstades flera gånger i konsumtionsföreningen om dess anslutning till Konsum, men förslaget vann aldrig bifall. Avtal om arbete träffades och gav alltid magra resultat.

Ännu ett gott stycke in på 1930-talet fanns en jultomteförening, som samlade in pengar för utdelning till de fattigaste.

I mitten av 1930-talet, då arrendatorn Johan Eriksson med sina söner flyttade till Moviken, skapades möjligheter att spela fotboll. Först lekte man på stallbacken, senare på en riktig fotbollsplan mellan järnvägen och vägen ned till hamnen. Rättaren Martin Westberg var en entusiast som organiserade, stimulerade och tränade ungdomarna. Det kom pojkar även från grannbyarna, så att Movikens Idrottsförening under några år kunde ställa upp både ett A-lag och ett B-lag.

mov-010-fotboll

Fotbollsplan i Moviken med Harald Brodin som målvakt.


 

Fotbollslagets kvällsträning lockade en liten publik. Vid matcherna fylldes de bästa platserna på järnvägsbanken och på dikeskanten av förvånande stora mängder människor. Det var i princip ett gratisnöje, men åskådarna erbjöds ge en avgift. Entusiasmen för hemmalaget var påfallande stor och uppskattningen av de gästande lagen obetydlig. Idrottens förbrödrande betydelse märktes inte hos publiken. Spelarna bekostade sin egen utrustning, men föreningen kunde tillhandahålla bollar, senare även tröjor och byxor i den röd-vita föreningsfärgen. A-laget spelade seriematcher och åtminstone något år var placeringen i mitten av serietabellen. Vid seriematcherna kom många åskådare, särskilt då man spelade mot Strömbacka. Även kvinnorna visade stort intresse just vid dessa tillfällen. Några framstående spelare fostrades inte i föreningen.

En ring för diskuskastning och kulstötning skapade inte nämnvärt intresse. Det gjorde inte heller anordningarna för längdhopp och höjdhopp. Någon löparbana fanns det inte plats för.

Det fanns ingen nykterhetsförening. Men nykterhetstillståndet måste ändå betraktas som tillfredsställande. Vid midsommarhelgen såg man berusade personer (män) ute på byn och man visste i förväg vilka det skulle bli. Även vid de enstaka arrangemangen vid dansbanan i ”hagen” förekom en del sprit. Smärre slagsmål medförde inga minnesvärda konsekvenser.

Det fanns enstaka personer med svåra alkoholproblem. En av dessa var så spritberoende att han köpte Salubrin, som ju innehåller en liten mängd sprit. De små flaskorna hade en kort och smal hals. Jag såg hur han slog av denna hals och i ett drag hällde i sig den starkt luktande vätskan. En annan man, vanligen en smula darrhänt, darrade inte när han förde ett överfullt snapsglas till munnen utan att spilla en droppe.

Butiken erbjöd kunderna sittplatser på två små bänkar nära ingången. I väntan på posten, som anlände på förmiddagen i en bastant läderväska med hänglås, samlades åtskilliga kunder utanför disken. De som inte var jäktade, höll en livlig konversation, skämtade och gav varandra små pikar. Stämningen var vid dessa tillfällen praktiskt taget alltid munter. Endast vid katastrofer och nyligen inträffade dödsfall var det dystert tyst. En gång var det dock intensiva men sorgesamma samtal, nämligen i september 1923, då N. P. Djurman dödats av en förrymd dårhuspatient.

Bolaget organiserade någon vacker helgdag utfärder på Dellarna. En lövad pråm bogserades av Tamm till Dellenbaden eller till Hallbo. De finklädda kvinnorna och barnen hade plats nere i pråmen, medan männen satt på relingen. Särskilt minnesvärd var en resa till Hallbo, där man utanför staketet till prosten Mattssons trädgård betraktade de blommande rosorna.

Prostens enastående kunskaper om rosor var omtalade men föga uppskattade.

 


mov-017-bil

Moviken. Bil X 3926. Emma Gustavsson och Martin Westberg och Eskil Holm


mov-024-s-backa

Strömbacka 
Stående i bakre raden: Harald Brodin och hans mor Julia, Johanna Wixner och Emma och Salomon Lejdström.
Främre raden: John Wixner, Ernst Brodin, Vivi Berg, Ebba Lejdström och Svea och Harald Berg.

 

 

 

Första masugnen i Moviken

Hälsingerunor 2004
Av Harald Brodin

 

Redan under stenåldern fanns människor intill Dellen, men först 1314 finns namnet Bjuråker i gamla handlingar. Moviken är markerad på en karta från 1542, och 1613 hade byn två skattebetare. En karta från 1641 visar sex bodlandsgårdar, varav fyra låg inom en gemensam tomt. (G Bodvall: Bodland i Norra Hälsingland, akad. Avh. 1959).

I Joh: Ol: Bromans Glysisvallur 1726, en stor beskrivning av Hälsingland, beskrivs Moviken som fäbod. Senare noterades en fast befolkning, och Erich Andersson född 1722, var bonde i Moviken åtminstone 1752, då han deltog i ett husförhör. Han förefaller ha flyttat och ersatts av bonden Anders Berg, född 1733 och avliden 1796. ”Landbonden” Jonas Jonsson i Moviken gjorde tjänster åt Strömbacka Bruks AB 1775. Jordbruket blev mer omfattande, och 1841 fanns två hemman i Moviken.

De intressanta uppgifterna om Movikens historia kretsar emellertid omkring masugnen, som blev färdigbyggd 1796 och togs i bruk 1797, och här skall nämnas något om den under de första åren.

Födelse- och dödsår har sökts i husförhörslängden för Bjuråker (Hf) och i släktregistret för Bjuråker-Delsbo-Norrbo. Uppgifter är även hämtade ur dopboken för Bjuråker (faddrarna) samt ur böckerna för uppgifter och livsmedelsförsäljning i Iggesunds Bruks arkiv (Ig) för åren 1795-1799 och 1802-1803 rörande Strömbacka bruk, som administrerade verksamheten i Moviken. Alla källor är ofullständiga, även i Hf trots att husförhör var obligatoriska och skulle redovisas enligt kyrkolagen 1646 och konventikelplakat 1726. Exempelvis finns inga uppgifter om den ansvarige masugnsbyggaren Lars Olsson från Leksand. (B Jonsson: Movikens masugn i Hälsingerunor 1972).

De nedan angivna siffrorna inom parentes anger personens födelseår och eventuellt dödsår.

Åtminstone 1792 fanns en masmästare på plats. Anders Grönfeldt (1769), men redan 1802 kallades han f d masmästare. Han rymde 1816 (Hf). Masmästaren Gustaf Dandanelle besökte (förstärkte?) verksamheten i december 1802.

Från 1804 fanns även en andra masmästare, Jacob Hübinette (1756-1840). Inte osannolikt är han identisk med ”gamle masmästaren” som deltog i husförhör upprepade gånger 1792-1827.

Det finns noggrant förda räkenskaper, vilka förutsätter förekomst av bokhållare. Det första kända namnet är Per Nordlinger (1769-1841). Han verkade i Moviken från 1801 till åtminstone 1816. Från detta år fram till minst 1824 har även Henric Bäcker (1795) titeln bokhållare (Hf) och han frånträdde måhända Nordlinger.

År 1802 nämns även Sven Verner som bokhållare. Byggmästare var Daniel Wård (1757-1816).

År 1795 fanns ytterligare några yrkeskunniga personer, som tydligen förberedde den 1797 påbörjade driften av masugnen (Ig). Där fanns uppsättaren Petter Imberg med osäkert efternamn och födelseår och troligen från Voxna. En klar inflyttare inflyttare från Voxna var däremot hyttdrängen/uppsättaren Hans Backman (1742-1796). Hyttarbetaren And. Andersson (1762-1841) inflyttade från Hjulsjö medan födelseorter saknas för hyttarbetarna Hans Ersson (1750-1830). Jan Olsson (1768). And. Viddiksson (1775). Florens Levin och Jan Hindriksson.

För övrigt bestod personalen av spiksmeden Petter Lindberg och hjälpsmeden Anders Lång (1777) från Voxna.

Titel dagkarl/diversearbetare hade elva personer. Av dessa nämndes And. Vågberg (1739) som eldvakt och eldare av bastun. De övriga är kända endast med namnen. Anders Ersson, Johan Ersson, Lars Fast, Jan Jansson, Jon Jonsson, Hans Kellman, Hans Olsson, Olof Persson, Hans Sundberg och Nils Svan.

Flera arbetare hade söner, som hade avlöning.

Åtminstone en del av dagkarlarna var säkert ogifta, eftersom ”Maija Caisa bakade” åt dem.

Flera andra personer arbetade vid sidan av själva masugnsbyggandet. Två personer hade benämningen järnroddare: Anders Matsson-Färnbom (1730-1805) och soldaten Mårten Lögdström (1747), utflyttat till Hassela 1791.

Dessutom avlönades 1794 haxbyggaren Lars Dahlgren och segelmakaren Eric Röstlund i Hudiksvall samt haxroddaren (troligen-järnroddare) Johan Eriksson i Hedvigsfors.

Arvoden betalades även till befallningsman Johan Löfling samt skepparna vid Håsta Johan Dahlbom och Eric Göransson.

Tiden omkring 1795-1796 är informationen i (Hf) minst sagt sparsamma. Där noteras endast en hyttarbetare och en dagkarl.

Nio kolare kallades Moviksbor, men rimligen bodde åtskilliga av dem utanför själva byn: Anders Ersson (1761), Jacob Ersson (1727-1805). Abraham Jansson (1748), Johan Jansson (1733-1803), Tomas Johansson (1774-1815), Jan Jonsson (1756), Lars Jonsson Kraft (1764), Lars Olofsson (fadder enl. dopbok 1778).

År 1803, då masugnen fungerat i sex år, fanns de tidigare nämnda bokhållarna och byggmästaren på avlöningslistan liksom f d masmästaren Grönfeldt och ”gamle masmästaren” J Hübinette och masmästaren Gustaf Dandanelle. Två specialister hade tillkommit: rättaren Arvid Sjöholm (1779-1850) och bälgmakaren David Wahlström. Nu finns även uppsättarna Anders Andersson (1769), Olof Jönsson, den 1795 som hyttarbetare titulerade Jan Olsson (1768), Pehr Olsson och Per Söderlind samt bokarna Pehr Andersson (1764) och Jonas Ros.

Som hyttdräng/arbetare noterades A:son Blomberg, Hans Ersson (1750-1830), Jan Hansson (1762), And Sjöholm, Johan Thomansson och Lars Larsson Tungström (1777-1832).

Sannoligt bodde flera dagkarlar utanför Moviken, men 14 bodde i byn, nämnda i en förteckning av inköp hos bruket: Anders Andersson (1762-1821), Er: J:son Bäckvall, Eric Ersson (1781-1855), Magn Ersson, Jon Gahn, Olof Gill, Per Jansson, Samuel Jansson, L. Larsson, Er: H:son Modig (1796! säkerligen som bud), den 1705 nämnde Eric Månsson, Hans Olsson, Anders H:son Pihl (1775) och Nils Sjöberg.
Uppräkningen avslutas med f d dagkarlen Måns Lindblom och A Pauffs E:ka.

I Moviken fanns även trumslagaren P Wallbom, soldaten Abr Dahlström och soldaten Pehr Udd. De var inte antecknade för inkomster från Bruket, men de fick köpa, liksom de bruksanställda, förnödenheter från Bruket såsom råg, korn, malt, havre, salt, sill, strömming, tobak, brännvin, stångjärn (!), klensmide, yxlagning, yxor, hästskor, skovlar. (år 1807 utökades sortimentet med Wästgötsvaror).

Fyra kolare nämns som Moviksbor i (Ig): Abraham Jansson (1748), Hans Jansson (1775, flyttat), Jacob Ersson (1727-1805) och Flor Levin.

I (Hf) finner man ytterligare tolv namn: Abraham Abrahamsson (1772-1856), Johan Abrahamsson (1780-1856), Hans Ersson (1779), And Hansson Öberg (1774-1850), Abraham Johansson (1748-1835), Samuel Johansson (1778, flyttat), Thomas Johansson (1774-1815), Lars Jönsson Kraft (1773), Jonas Kilström (1764), Larsson Lind? (1774) samt Lars Eric?) Lind (1764).

Strömbacka Bruk arvoderade åtskilliga tjänster, varad en del delvis berörde Moviken: apotekare, befallningsman, bergsfogde, glasmästare, häradshövding, länsman, kyrkoherde, postinspektör, skeppare.

Det anslogs också medel till att ”fiska upp” nya haxen och till en ”klåcka i Moviken”.

Dessutom delades det ut gratial till ett par personer.

Kommentarer
Den svåra tekniken att utvinna järn ur malm utvecklades snabbt under 1700-talet, och svenska masmästare gjorde mycket viktiga insatser härvidlag. Det var därför naturligt att en masmästare med kunskaper om framstegen var anställd långt innan masugnen blev färdig. Han behövdes också för att locka erfarna hyttarbetare från andra bruk till Moviken. Dessa måste tillsammans med masmästaren vara lärare för de många nyrekryterade som driften krävde. Resultatet blev att efter sju år var arbetsstyrkan utökad och specialiserad.

Fortfarande hade man ingen särskild personal för malmrostningen och transporterna.

Många personer synes ha försvunnit ur verksamheten och många tillkommit mellan 1795 och 1803, vilket markerar att masugnsdriften befann sig på ett pionjärstadium.

 

 

 

”Boa” i Moviken

Bjuråkers-Blad 1992
Av Harald Brodin

 

På 1920-talet och delvis även på 1930-talet var Moviken ett slags centrum. Här dominerade de aktiviteter som var direkt eller indirekt beroende av ”bolaget”, Strömbacka Bruk AB. Skogen, jordbruket och masugnen med tillhörande transporter på järnvägen Moviken-Strömbacka, på Dellen, på landsvägen och på basvägarna gav ett – om än magert levebröd åt de flesta.

En viktig del av byn var butiken, ”boa” en filial till Strömbacka Arbetares Konsumtionsförening AB. Naturligtvis hade den, eller skaffade, praktiskt taget allt som behövdes i det dagliga livet – mat, kläder, skor, snus, karameller mm. Varorna kom med båt till hamnen i Moviken och fraktades upp till butiken på järnvägen eller butiksföreståndaren, min far, på hans cykel. Redan före 1930 började emellertid lastbilstransporterna att fungera.

Butiken fick även andra funktioner. Den hade byns ena telefon. Den andra fanns på herrgården. Många Movikenbor ringde själva men åtskilliga behövde hjälp av far eller mor. Apparaten Friggesund 15 A var en viktig kontaktmöjlighet vid en del familjeangelägenheter och affärer. Telefonsamtal mellan kärlekspar kunde blockera linjen (och därmed även butikskontoret) under irriterande långa stunder.

När inspektor Hahne lämnade herrgården och flyttade till Strömbacka, blev far via butikens telefon en ofta anlitad förbindelse mellan bolagsledningen i Strömbacka och Moviken.

Telefonen men framförallt far och mor själva var till stor hjälp när någon blivit skadad eller sjuk. Man rådfrågade mor, som i sin tur ringde till doktor Bergström, provinsialläkare i Johannesberg. Inte sällan fick då mor i uppdrag att utföra en del behandlingar. Skräp i ögat, skrubbsår, vrickningar mm, blev omskötta på detta sätt.

Butiken, ”boa” fick ytterligare viktiga uppgifter vid sidan av affärsverksamheten. Här kunde man sköta sina postärenden, vid sidan av affärsverksamheten. Här kunde man sköta sina postärenden, vid behov med hjälp av far eller mor (som f.ö. senare blev postombud). En stor läderväska med stabil låsanordning kom på förmiddagen från postkontoret i Friggesund och sändes tillbaka på eftermiddagen.

Innan postväskan anlände men även vid andra tillfällen samlades många personer utanför disken. Det kunde vara fallet efter arbetsdagens slut, eftersom butiken stängde först kl 18.oo. Även när bolagets tjänstemän, Hahne men ibland kassören, kom och delade ut avlöningskuverten till de anställda, var butiken fylld av besökare. De två bänkarna utanför disken räckte inte på långa vägar till sittplatser, men ingen behövde stå utomhus. På vintern smälte en del snö från skor och kläder och smärre vattenpölar bildades på golvet. Fukten, tobaksröken och snusdoften skapade en karakteristisk atmosfär, som  tillsammans med trängseln knappast kunde kallas hygienisk.

Även utanför affärstid inkl. nätter och helger var far och mor redo bistå dem som behövde deras råd och butikens resurser.

Butiken var byns viktigaste mötesplats. Man stannade gärna en stund efter att man klarat av sina inköp. Kanske hade man avtalat ett möte, kanske ville man ha en pratstund med andra kunder eller med far. Det brukade bli en lättsam stämning med glatt samspråk, historieberättelser och vänliga sarkasmer.

En annan minnesvärd stämning var påtaglig under höst- och vintereftermiddagar under det tidiga 1920-talet. Den elektriska strömmen fungerade långt ifrån stabilt, varför fotogenlampan alltid fanns tillreds. I taket över disken hängde en särdeles stor lampa med metervid plåtskärm och grovt lampglas. Då glaset lyfts av, veken skruvats upp och lågan tänts, spreds det typiska fotogenoset i hela rummet. När lågan lyste för fullt och glaset satt på plats, stod alla besökare högtidliga och tysta. En lång stund efteråt fanns det kvar en familjär känsla av gemenskap.

Far och ”boa” var inte sällan ett slags bank, där man – mot affärsprincipen – kunde få kredit för någon månad.

Arbetarnas egen konsumtionsförening var vinstgivande med upp till 8 % återbäring vid inköpen. Men dessutom var den, som nämnts, ett viktigt stöd för Moviksborna under en på många sätt svår tid på 1920-1930-talen.

 

 

 

 

Movikens handel på 1920-talet

Hälsingerunor år 2000
Av Harald Brodin

I början av 1900-talet organiserade arbetarna i Strömbacka en egen affärsrörelse. Det hade blivit otidsenligt och otillräckligt att lita till de resurser, som Iggesunds Bruk, Bolaget, ställt till förfogande. Alltmer förnödigheter måste köpas från annat håll än bolagets magasin. Den nya rörelsen kallades Strömbacka arbetares konsumtionsförening, och den hade sin huvudaffär i Strömbacka. Filialer etablerades i Hedvigsfors och Moviken.

Man fick köpa in sig i föreningen, som var beroende av bolaget, och medlemmarna utsåg en styrelse. Vid årsskiftena redovisades vinstern, som åtminstone omkring 1930 brukade nå upp till 8 % av medlemmarnas inköp. Då och då framfördes förslag att föreningen skulle söka medlemskap i Kooperativa förbundet, men det röstades alltid ned.

I början av 1950-talet, då kommunikationerna blev bättre, minskade köptroheten bland allt färre medlemmar och föreningen upphörde.

mov-162-brodins

Föreståndarfamiljen i Moviken bestod av Ernst och Julia Brodin samt den 1918 födde sonen Harald som skriver dessa rader.

Butiken i Moviken fick av bolaget disponera södra delen av en lång förrådsbyggnad med väggar av slaggsten från masugnen.

mov-177-aff

Mellan butiken och järnvägen Moviken – Strömbacka löpte landsvägen, som här sände en gren till Fönebo och en till Strömbacka. Utöver själva butikslokalen inreddes en bostad för föreståndaren, ett kontor och ett magasin med källare. På gräsmattan söder om bostaden stod en lång flaggstång och intill huset odlades rosor och andra prydnadsväxter. En präktig syrenhäck bildade gräns mot landsvägen. Två popplar var planterade öster om bostaden innanför en lång mur av slaggstenar.

mov-165-d-w-berg

Daniel Viberg d y 11/12 1900-7/4 1948. Bakom honom skymtar magasinet och vägen som svänger mot Fönebo.

Några tiotal meter från butiken fanns vedbacken och vedboden samt ett mindre magasin för grovt salt. Gemensamt med två andra hushåll disponerade föreståndarfamiljen tre torrdass intill den likaledes gemensamma slaskhögen. En kokstad och övriga anordningar för tvätt och kläder och mattor låg i anslutning till bäcken ett kort stycke norr om kvarndammen.

mov-164-e-h-son

(26A47) Emil Hansson f. 1880. Man disponerade en köksträdgård omedelbart öster om järnvägen och därintill nära dammen ett rätt stort potatisland.

mov-154-aff

Ett litet hönshus fanns nära kokstaden.

mov-159-uppst

De tre familjerna tog sitt vatten från en vattenpost c:a 30 meter från butiken. Varken butik eller hushåll hade avlopp.

I mitten av 1920-talet fick man elektricitet, men under åtskilliga år hade man fotogenlampor i reserv, och de behövdes inte sällan. I den mån värmen av vedeldningen inte var tillräcklig, använde man osande fotogenkaminer.

Butiken var en vanlig lanthandel med skurgolv och även annan utrustning var av trä till och med kassalådan. Här kunde man köpa det nödvändigaste alltifrån häftstift och fotogen till skor och hela kostymer. För övrigt kunde det mesta anskaffas.

I själva butiken som värmdes av en liten vedeldad plåtkamin, förvarades kryddorna, som väsentligen svarade för den vanliga angenäma lukten i lokalen. Härtill bidrog också de rostade kaffebönorna i sin utdragslåda under disken. De orostade bönorna i en likadan låda spred ingen lukt alls.

Mjöl, gryn, salt och socker vägdes upp i papperspåsar, som trängdes samman på de lättillgängligaste hyllorna. Ett stort hyllfack innehöll draglådor, en rad med de små högst upp och de stora längst ned. Pligg, soda, makaroner, lampglas, vekar för fotogenlampor, stearinljus, tändstickor, torkad frukt, tobakskakor… Smärre skruvar och spikar i sina förpackningar stuvades in i en låda under kassalådan. Under disken stod kartongerna för grovsnus och finsnus. De hemmagjorda karamellerna från Ärfströms i Strömbacka hade sin plats i en stor plåtburk nära hyllorna med hårt bröd.

Efterfrågade tyger och en del leksaker, julgransprydnader och tvålar samt presentartiklar exponerades i och intill det enda fönstret åt öster. Knivar, gafflar, knappar, nålar, tråd m m doldes i lösa lådor.

I lokalens andra ända, nära det andra österfönstret, fanns smör, ost, rökt fläsk och rökt korv samt, emellanåt, ägg. Hårt bröd fanns alltid och i regel förekom mjuk limpa och någon gång kaffebröd. På hyllor såg man vardagsporslin och en del köksutrustning. På golvet förvarades smärre sjok av sulläder.

Utanför disken kunde besökare vila sig på en liten bänk nära dörren. På dörrens andra sida låg den stora sirapstunnan.

Kontoret förvarade förrådet av kläder och en del tyger. Skor, galoscher och pampuscher låg i sina kartonger, som staplades i den s k packboden. Här fanns även malt, vetemjöl och rågsikt i några bingar och här stod också den lockförsedda tunnan med såpa.

mov-183-aff

Affären till vänster, därefter, huset som varit både kontor,skola, samlingslokal och café, taket på huset där kolvagnen lastades, masugnen och affärens magasinsbyggnad och trädgård till höger.

Magasinet
I magasinet nära den stora dörren till varuintaget stod silltunnan med den långa specialgaffeln med vilken man harpunerade de salta sillarna. Ofta fanns även en mindre tunna med salt strömming. I närheten tronade en majestätisk tjockväggig lår med fett och mycket salt amerikanskt fläsk. Säckar med mjöl, gryn eller socker staplades på pallar. Träskor hängde parvis på stänger och hästskor av olika storlekar var ordnade i grupper.

Källaren
I källaren, som man nådde genom en lucka i golvet, förvarades ostar och en del konserver. Här hade föreståndaren sitt förråd av potatis och egna konserver.

Inventering
Butiken hölls öppen mellan 8 och 18 (under de tidigaste åren till 19). En eller två av dagarna mellan jul och nyår inventerades butikens lager. Då deltog minst två styrelseledamöter, föreståndaren för huvudbutiken i Strömbacka samt filialföreståndaren. Denne, d v s snarast hans hustru, arrangerade måltider för deltagarna.

Personal
Personalen utgjordes formellt av en person, föreståndaren, min far. I verkligheten skulle dock butiken inte ha kunnat fungera, om inte min mor frivilligt och gratis gjort oumbärliga insatser. Familjen betalade inte hyra för tjänstebostaden på två rum och kök, inte för ved och lyse och inte för trädgård, potatisland och hönshus. Man fick köpa varor ur butiken för inköpspris, och lönen var 2 500 kronor per år. Semester var det inte på tal.

Butiken i funktion
En kund kommer med en kruka för att få den fylld med sirap. Den rinner mycket långsamt, så det är lätt att med träpluggen täppa till sprundet i exakt rätt ögonblick. Ost och jäst skars upp i önskad storlek, vägs och slås in i papper. Mjölpåse i önskad vikt hämtas på hyllan. Kostnaderna summeras och en del kunder kontrollerar att det blir rätt.

mov-161-kvitto

Kvitto på betalning lämnas, ty det behövs till årsskiftet, då varje kunds kvitton samlas in för beräkning av återbäringen. En del kunder handlar ”på bok” och de betalar varje månad.

Locket till fotogenfatet utanför butiken är svåra att vrida upp, särskilt när det är kallt men det går till slut, så innehållet kan pumpas upp i kundens kanna.

Hanteringen av sillen kräver särskild omtanke oberoende av temperaturen. Saltlaken med sin kraftiga sillukt kräver att fisken slås in i rätt emballage. Ett förråd av sådan är hopsparad i magasinet.

Även för såpan har man sparat lämpligt papper, på vilket man kan stryka av klumparna som man öser upp ur tunnan.

Strutar av omslagspapper används för pepparkorn, karameller och snus.

Posten
Någon gång mitt på dagen anländer posten. Då har många infunnit sig och kanske väntar en god stund sedan de gjort sina inköp. Far delar ut de få försändelser som brukar komma, säljer en del frimärken och ser till att värdeförsändelser blir rätt hanterade. Det blir ödsligt i butiken en stund när postkunderna gått. Avgående försändelser görs i ordning.

Lunchstängning förekommer inte, men far finner ändå någon lugn stund för mat- och kafferast. Inte sällan är det så bråttom, att han äter och dricker på stående fot. Det händer att han ber en kund vänta medan han tar sådan paus.

Vinter slask
Det kan inte undgås att kundernas snöiga skor och kläder töar i butiken och har kunderna varit inne i kolhuset eller masugnen finns även sot i snön. Det blir fuktigt och lukten från fuktigt ylle blir tydligt men inte obehagligt ens om kunden varit i stall eller ladugård.

Telefon
Då och då behöver en kund låna telefonen, som är den enda i byn utom den i herrgården. Även far hade anledning att telefonera till leverantörer och till huvudaffären. Inte sällan störs han av telefonsignaler från bruksledningen i Strömbacka, som vill ha bud till arbetsledare eller andra personer rörande masugnen eller jordbruket. Han finner alltid någon som kan uträtta det viktiga ärendet.

Bolagets löneutbetalningar
Fredagar är stora försäljningsdagar, ty då delas avlöningar ut i butikskontoret. Bolagets kassör eller inspektor residerar då kontoret. En och en av de anställda kommer in och kvitterar sina pengar och dryftar kanske en del problem. Det kan ta timmar, innan alla fått sina pengar. Efter butikens stängning, som inte sällan måste ske efter den planerade tiden kl 18 00 på grund av kundtillströmningen, städas butiken. Detta är särskilt påkallat på fredagskvällarna då många människor vistats i butik och kontor. Rummen vädras och golven sopas, men då och då även skuras. Nu förbereds nästa dags verksamhet: man väger upp varor, planerar komplettering av lagret, fyller vedlåren. Dessutom kontrolleras kassan och dagens inkomst förs in i en liggare. Pengarna förvaras under lås, tills de med redovisning skickas till huvudaffären.

Ibland, på kvällar och helgdagar, kommer kunder, som glömt något viktigt och därför inte kunnat använda öppettiderna för sina inköp. Jag vet inte att någon blivit avvisad.

Vid olyckor
I viss mån är butiken tillgänglig dygnet runt, vecka ut och vecka in. Vid många tillfällen under de flesta av veckans dagar, särskilt då kundtillströmningen är som intensivast, ställer mor upp bakom disken. Det gör hon även, då far är upptagen av att ta hand om leveranser och då han beställer varor av grossister, slaktare och bagare. Hon tar huvudansvaret för städning av butiken. Dessutom är hon den som anlitas vid skador och sjukdomar, närmast som kontakt till provinsialläkaren. Denne ger råd per telefon, varefter mor och patient tillsammans bestämmer vad som måste göras.

Särskilt inför julen hjälptes far och mor åt med skyltningen, då de ville visa upp allt som kan tänkas vara lämpligt som julklappar.

De ägnade hela sina liv åt butiken
Min far Ernst Ludvig Brodin, 1886 – 1977, hade varit elev vid Bollnäs folkhögskola. Från och med 1910 var han först anställd som biträde i huvudaffären i Strömbacka och sedan innan han blev ordinarie föreståndare för butiken i Moviken 1917. Våren samma år gifte han sig med min mor Julia Kristina Palm, 1894 – 1987, husjungfru på herrgården i Strömbacka. De ägnade hela sina liv åt invånarna i Moviken, vilket i väsentlig grad betydde att de tog ansvar för att butiken fungerade. Byn hade omkring 250 vuxna och barn och dessutom utnyttjades butiken i Moviken av invånarna i Fönebo och Brunkänge. Inte sällan sågs även personer från Skärås, Ängesholm, Aggtjärn och Tormyra som kunder.

Arbetet i butiken krävde emellanåt stora fysiska ansträngningar som då far måste hantera 100 kg tunga säckar, de stora faten med fotogen, sirap eller såpa. Men annars var det fråga om noggrannhet, pålitlighet och omtanke. För att gen en föreställning om det som vanligen ingick i den dagliga rutinen ger jag en beskrivning av hur en vinterdag kunde te sig. Trappan till butik och bostad skulle befrias från snö och is, slask skulle bäras ut, ved och vatten bäras in.

Viktigast var att få eld i köksspisen och butikens plåtkamin, kanske även i kontorets kakelugn. Vägarna till dasset, vedboden, till vattenposten och till slaskhögen måste hållas öppen eller kanske sandas.

Efter en tidig frukost öppnade far butiken klockan 8 sedan han tagit på sin långa skyddsrock. Den stora fotogenlampan i butiken tändes. Det brukade vara glest mellan kunderna på morgonen, så det fanns tid att väga upp mjöl, socker etc. i lämpliga portioner med hjälp av balansvåg och lösa vikter.
Plåtkaminen behövde ständig påfyllning med ved, men det var ändå kyligt, särskilt på golvet.

Livet i familjen med mig som enda barn präglades av butiken och den allmänna servicen. Men det blev ändå tid för hönsen, trädgården och potatislandet. På mycket tidiga mornar och sena kvällar klarade man av att skaffa lingon och blåbär för husbehov.

I en slags bokcirkel träffades far, mor, farbror Hilding och den ena av lärarinnorna då och då. Särskilt minns jag några av Strindbergs böcker väckte motstridiga åsikter.

Far prenumererade på Dagens Nyheter och en lokal tidning, troligen Hudiksvalls Tidning. Bonniers konversationslexikon i tolv band jämte supplement inköptes. Banden kom med rätt stora mellanrum och de användes flitigt.

Familjen gick sällan på bönemöten och besökte sällan kyrkan. Men mor och jag bad aftonbön. Släkten träffades hos far och mor på annandag jul och då var det stort kalas. Annars sågs bara en och annan gäst vid matbordet. Däremot var kaffegäster vanliga. Sprit användes inte i familjen, men far hade alltid brännvin för en del leverantörer till butiken.

Politiska diskussioner förekom inte i familjen och när det förekom i butiken var far noga med att inte delta på allvar.

Även om far i princip alltid var bunden till butiken, förekom under några sommarkvällar korta fisketurer på Dellen och någon kort bilresa i slutet av 1920-talet. Varje år tillbringades tillbringades julaftonen hos mors föräldrar i Strömbacka och varje moidsommar besöktes någon fest i Moviken eller Strömbacka.

Far och mor levde i ett lyckligt äktenskap och delade ljuvt och lett.
Jag tror att de gjorde en viktig insats i Movikenbornas liv och hade förmånen att vara aktiva även efter att butiken upphörden 1955. De hade inte en tanke på att lämna Moviken utan byggde ett eget hus, där de fann sig väl tillrätta.

 

 

 

 

Moviken för 70 – 90 år sedan

Hälsingerunor 2005
Av Harald Brodin

 

Det finns åtskilliga uppgifter om Moviken från forna tider, bl a i kyrkböckerna och andra officiella handlingar men även i olika minnesskrifter. Att jag begränsar beskrivningen av Moviken till tiden enligt överskriften beror på att jag som läkare gärna vill få någorlunda säkra besked om dödsorsaker och om levnadsvillkoren. Härvidlag har jag själv, född 1918 och uppvuxen i Moviken, en del minnen från 1920-talet, då jag rätt regelbundet besökte familjerna i byn för att sälja Allers, Familjejournal och dessutom fram till 1937 tidvis stod bakom disken i butiken (Strömbacka Arbetares Konsumtionsförenings filial i Moviken), där min far Ernst var föreståndare och ende anställde. Men i stor utsträckning har fakta lämnats av Elma Gill, född 1915, även hon uppvuxen i Moviken. Dessutom har stadsbiblioteket i Hudiksvall förmedlat värdefulla kontakter med Landsarkivet i Härnösand för bl a mikrofilmer av kyrkböckerna. Jag har även fått ta del av avlöningslistor m m i arkivet hos Holmen AB Iggesund. Givitvis har jag utnyttjat Sveriges släktregister Bjuråker-Delsbo-Norrbo.

Många släkter hade flyttat till Moviken från avlägsna orter. Masmästarsläkten Sjöblom kom från Älvkarleby (1779). Prinsarna från Mora (1811). Nyströmmarna från Karlskoga (1822). Lindgrenarna från Ljusnedal (1828). Sundbergarna från Voxna (1772). Vikbergarna från Harmånger (1763) och släkten Hansson från Husby i Dalarna någon gång på 1700-talet. Släkten Larsson-Ledig kom från Rogsta 1761 och släkten Tungström från Dahlfors 1772.

Denna tidiga inflyttning torde ha samband med att planer på masugnsdrift börjat utformas redan på 1740-talet. Men Masugnen stod färdig först 1796 och togs i bruk 1797.

I slutet av 1920-taletkunde jag räkna antalet Moviksbor, från de yngsta till de äldsta, och de var omkring 250 stycken. Det är rimligt att anta att numerären var ungefär det samma fram till mitten av 1930-talet, då avfolkningen blev påtaglig i och med att alla visste att masugnsepoken skulle ta slut. Den upphörde 1937. Statistiken talar om ett visst inflyttningsöverskott varje femårsperiod från och med 1916 fram till perioden 1936 – 1940, då underskottet var 44 på dessa fem år. Antalet döda synes ha varit större än antalet födda. Som jämförelse kan nämnas att hela Bjuråker förlorade ungefär 200 invånare per femårsperiod 1916 – 1930 och därefter 50 resp. 16 för vardera av de följande två femårsperioderna.

Om man räknar flyttningarna från och till de tre Bjuråkersbruken Hedvigsfors, Moviken och Strömbacka tillsammans, fanns ett utflyttningsöverskott under alla femårsperioderna, störst 1936-1940, men Moviken behöll sina innevånare bäst fram till 1936, varefter Moviken svarade för hälften av utflyttningarna.

Kvinnorna var i klar majoritet bland dem som flyttade in och bland dem som flyttade ut.

Det var ungefär dubbelt så många ensamstående som familjer som flyttade ut och in. De inflyttade kom huvudsakligen från grannsocknarna (34 %) men så mycket som 10 % kom från Stockholm (familjen Schmidt var en rätt stor del därav). Från Hudiksvall kom 5 % och från Sundsvall lika många.

Utflyttarna sökte sig till grannsocknarna (16 %), till Stockholm (13 %), till Hudiksvall (9 %) och till Forsa (3 %). Endast en, Ivar Persson, reste utomlands, till Kanada 1928.

Bland dem som arbetade i Moviken mer eller mindre tillfälligt märks inspektoren Otto Lagerholm som avled 1919 och inspektor August Hahne 1919-1923. I ledningen för järnbruk brukade finnas en bokhållare, men för Moviken har ingen funnits såvitt Elma och jag minns. Från tidigt 1800-tal nämns dock namn som Nordlinger, Verner och Bäcker. Åtskilliga praktikanter hade korta utbildningstider i Moviken. Rättaren August Jonsson lämnade Moviken 1932 och ersattes av Martin Västberg.

Några lärarinnor bodde i Moviken. Olga Sandahl var här 1917 – 1922. Anna-Lisa Lidén 1924- 1929. Alva Åsberg 1929-1932 och Märta Stenäs 1932-1955. Småskollärarinnan Alma Rask bodde en dryg mil utanför Moviken men hade ett eget rum i skolbyggnaden.

Från 1927 till 1940-talet bodde tre landfiskaler med familjer i herrgården: Valter Görtz, Bertil Henriksson och Lars Törngren. En finka var inredd i herrgårdens flygel, och där fanns plats även för beslagtagna vapen och utrustning för hembränning jämte tillhörande illaluktande mäsk.

Levnadsförhållandena
Mycket rörde sig omkring masugnen. När det var stängd som vanligt under somrar och höst, sysslade masugnsarbetarna med underhåll, transporter samt skogsarbete och jordbruk.

Alla hade eget potatisland, och 27 familjer hade ko, och man betalade 50 kronor om året för koföda. Den som inte hade ko, fick köpa poletter som sedan var betalning för mjölk i bolagets ladugård. En av de sista mjölkerskorna var Tumm-Anna Eriksson.

Bara de som bodde närmast masugnen kunde få vatten genom en ledning från Gråsjöbäcken via en uppdämd kanal. Avlopp fanns inte men däremot torrdass och slaskhögar.

Ytterbelysning var okänt tills elektriciteten blev tillgänglig på 1920-talet. Då var strömmen, som kom från Hedvigsfors, särdeles opålitlig. Den tidigare vanliga innebelysningen med stearinljus och framför allt med fotogenlampor stod i reserv och behövde ofta användas.

Jag har inte funnit uppgifter om att Moviksborna betalade hyra för bostaden. Den som inte kunde skaffa tillräckligt med ved själv (52 hushåll) kunde köpa kastved för två kronor kubikmetern.

Under 1915 hade 75 personer regelbunden inkomst från bolaget, några få under 800 kronor och 13 över 1000 kronor. Sju tjänade så bra att de hade pengar att fodra av bolaget med belopp mellan 142 och drygt 7000 kronor (masmästaren ensamstående), och de fick 4½ % ränta på dessa pengar.

Ingen tycktes stå i skult till bolaget, men när pengarna inte räckte, fick man kredit i butiken eller bidrag från fattigvården. Sådana bidrag ordnades inte sällan genom att min far ringde den ansvarige för fattigvården och beskrev situationen, varvid det ofta gavs tillstånd för den utfattige att få köpa det nödvändiga. Årligt bidrag gavs av fattigvården till 10 personer, därav åtta änkor, med 40 eller 50 kronor.

Bolaget delade ut gratial eller änkepension på 40 – 200 kronor till 4 personer under 1915.

Alla var fattiga eller levde som fattiga, även masmästaren. Många (54) höll sig emellertid med tidning, och 19 hade en rikstidning. Hudiksvallstidningen kostade 3,25 per helår. Hudiksvalls Nyheter och Hudiksvallsposten 4.50.

Telefon fanns inte i något hem. Om man måste ringa, anlitade man butikens apparat. Denna användes även av bolagets förmän i Moviken för kontakt med cheferna i Strömbacka.

Man kan få intrycket av att Moviksborna levde billigt, men om man sätter priserna i förhållande till inkomsterna, ser man att det inte var så.


I stort sett gick halva avlöningen till inköp av mat.

Räknat i kronor var maten 1995 ungefär 40 gånger dyrare än 1915 men inkomsten var ungefär 200 gånger större. En dagbok från butiken i Moviken samt uppgifter från ombudsman Jansson vid Metallfacket i Hudiksvall har bidragit med dessa siffror.

Sammanfattning
Siffrorna talar uttryckligen om fattigdom, men endast fem hushåll stod i skuld till Bruket.
Det var i den egna butiken som många fick den nödvändiga kredit, som gjorde att nöden kunde hållas borta.
(Den här tabellen är hämtad ur ”Masugnsarbetarnas familjer i Moviken 1915”, av Harald Brodin, Hälsingerunor 2004).

mov-150-tabell

 

Cyklar sågs sällan i början av 1920-talet men blev snart vanliga och många använde karbidlampor som belysning.

En kortare tid hade Algot Hansson en liten bil, en T-Ford.

På 1920-talet kunde man med privatbilägaren Buick-Ante Johansson få en del ärenden uträttade i Hudiksvall. I slutet av decenniet började Högbergs buss ge motsvarande service.

Arbetet
Arbetstiderna i masugnen var reglerade: åttatimmarsskift fördelade över hela dygnet. I skogen gällde ackord. Det fans enkla hjälpmedel för lyft, ett motordrivet lok ersatte oxar och hästar på järnvägen. Ångmaskiner drev masugnen (vattenkraften räckte inte) samt sågen och kvarnen vid hamnen. Ändå krävdes stora människokrafter i masugnen som för bokare och utfraktare. Tunga lyft var inte sällan nödvändiga, och en del arbeten var dessutom enformiga och smutsiga. Arbetet i skogen och jorden var helt beroende av stora och uthålliga mänskliga krafter.

Alla skaffade själva sina kläder och skor som deras arbetsuppgifter krävde. Varken matraster eller andra pauser var schemalagda. En besökare i masugnen kunde dock konstatera att det ibland uppstod smärre pauser i arbetet. Det blev tid för att äta och dricka av det som man tagit med sig hemifrån, ofta torrskaffning och mjölk eller kaffe.

Hemarbetet var, i våra ögon, tungt och obekvämt. Man bar in vatten och ved och bar ut slask. Man skötte matlagningen på vedspis, diskade i balja, knäskurade med såpa, tvättade utomhus vid kokstad och klappstol. Varken damsugare eller andra elektriska apparater fanns. Kläder lappades och lagades så länge plaggen höll ihop. Att döma av botikens försäljning av sulläder lagades skor i flera hem.

De viktiga husdjuren kon, grisen och hönsen krävde förstås tillsyn dagligen och året om.

Föreningar
Arbetarna, även de som arbetade i masugnen, var organiserade i fackföreningen Skog och Flottning. På 1920-talet fanns en socialdemokratisk ungdomsförening SSU, och i början av 1930-talet startade Movikens Fotbollsförening som hade färgerna rött och vitt.

Något större religiöst intresse kom inte till synes. Pingstförsamlingen i Strömbacka förlade dock åtskilliga bönemöten till samlingslokalen i Moviken.
Frälsningsarméns soldat Greta Jonsson höll söndagsskola några år på 1920-talet. Kyrkobesöken var sparsamma även då samfärdseln förbättrades. Någon nykterhetsförening förefaller inte ha funnits.

Den viktigaste föreningen var Strömbacka Arbetares Konsumtionsförening med sin filial i Moviken. Den skaffade allt man kunde tänka sig behöva, från hela kostymer till fotogen, skor, snus och knappnålar. De flesta familjerna i Moviken, många i Fönebo samt en del i Anderbo och den enda familjen i Aggtjärn hade aktier i föreningen, och fick därför del i vinsten, som kunde bli upp till 8 % på inköpssumman i butiken. Butiken var också en viktig samlingsplats särskild då posten delades ut. Troligen var dessa trivsamma sammankomster en viss ersättning för det nästan obefintliga föreningslivet i byn.

Nöjen i nutida mening var sällsynta. Trivseln i det dagliga livet gynnades av bruksandan med dess öppna dörrar, hjälpsamhet och solidaritet.

Familjerna hade sina festliga rutiner vid framför allt jul-och midsommarhelgerna.

Radion kom i slutet av 1920-talet men blev vanlig i hemmen först i slutet av 1930-talet. Emellanåt ordnades dans på dansbanan i Hagen. Inte sällan bestod musiken av enbart Albert Pettersson och hans dragspel.

Man besökte midsommarfester och andra evenemang i Strömbacka.

I äldre tider användes tobak även i form av rullar och kakor, vilket krävde att den måste finfördelas innan den kunde stoppas i pipan. Cigaretter förekom sällan, cigarrer nästan aldrig. Viktigast var grovsnuset. Sprit köptes på lagligt sätt, oftast genom ombud som reste till Hudiksvall. Kanske kunde den även anskaffas på annat sätt. Missbruk förekom vid de större helgerna, men någon alkoholiserad Movikensbo kan vi inte minnas.

Sjukvård
Vikarierande extra provinsialläkare fanns åtminstone från 1912, och bekanta namn var Bodinsson och Thelander. Doktor Åke Bergström kom som ordinarie till Johannesberg 1920.

Lasarettet i Hudiksvall fungerade sedan 1840, men det fanns bara en ensam lasarettläkare, i början på deltid. På 1920-talet ökade bemanningen med en fullt kompetent kirurg, som snart fick ett par yngre läkare till hjälp. Hos allmänheten rådde ändå en skräck för att hamna på lasarettet. Att sändas till sjukhuset var ibland nästan som en dödsdom.

Apoteket låg i Johannesberg på gränsen mellan Bjuråker och Delsbo. Där låg även sjukstugan som från början var avsedd för personer med turberkulos men som snart fick uppgiften att ta hand om epidemiska sjukdomar.

Tandläkare fanns i Hudiksvall, och han besöktes bara i nödfall. Tandhälsan i Moviken var inte den allra bästa.

Barn
Under första levnadsåret var det överallt stor risk att barn drabbades av dödliga sjukdomar. I Bjuråker utom de tre bruken var under tiden 1911 – 1930 ungefär vart sjunde sjukfall ett spädbarn. Under den första femårsperioden av dessa år var dock vart femte dödsfall ett spädbarn, räknat på hela socknen. De tre bruken visade något gynnsammare siffror.

De svåra epidemierna av scharlakansfeber och difteri hörde till tiden före 1915. Efter detta år var dessa sjukdomar sällsynta som dödsorsak.

Lunginflammation dödade många spädbarn. Rätt ofta saknades dock diagnosen på den dödliga sjukdomen i kyrkans dödbok.
Familjerna hade i genomsnitt mellan fyra och fem barn. En familj hade 13 barn, varav sju dog före ett års ålder.

Medellivslängd
Under 1911 – 1915 var medellivslängden i Bjuråker något över 40 år och under tiden 1916 – 1925 cirka 50 år. Under femårsperioden 1926 – 1930 visade de tre bruken en medelålder på 74,2 år medan resten av Bjuråker hade 53,7 år. Skillnaden på ungefär 20 år beror åtminstone delvis på att ungdomarna börjat flytta från och de äldre blev kvar.

Om man bortser från ålderdomen som dödsorsak, var det sjukdomar som hjärtfel + ”slag” samt cancer som skördade de flesta offren i de tre bruken.

Den fruktade tuberkulosen dödade endast 3 % av masugnsarbetarna (två personer) i Moviken under tiden 1911 – 1930. För övriga arbetare var siffran 11 % och för kvinnor 7 %. Endast två personer dog i ”Spanska sjukan” 1918.

Någon dödlig arbetsskada i masugnen är inte registrerad. Men en arbetare drunknade under timmerkörning och en annan under fiske.

De många änkorna levde under svåra förhållanden men blev gamla, i medeltal 79 år. De nästan lika många änklingarna blev i genomsnitt 71 år.

Diskussion
Siffror är inte absoluta sanningar. De är heller inte de minnen som här presenterats, men de ger ändå en bild av hur man hade det i Moviken för 70 – 90 år sedan. En påtaglig fattigdom, ordnade men långt ifrån idealiska arbetsförhållanden, låg men ökande medellivslängd, stor spädbarnsdödlighet.

 

 

 

Dödsorsaker i Bjuråkers järnbruk 1911 – 1930

Av Harald Brodin

 

Det har alltid funnits en nödvändig strävan att ta vara på naturens resurser, men syste­matisk kartläggning av tillgångarna gjordes först på 1700-talet. Bland annat satte man värde på inte bara malm utan även på skog och vattenkraft för järnframställningen.
I Bjuråker, en socken i norra Hälsingland med jord- och skogsbruk som enda näringar, anlades tre järnbruk inom en radie av mindre än 10 kilometer under se­nare hälften av 1700-talet: Hedvigsfors, Strömbacka och Moviken. Personalen hade rekryterats från angränsande byar men framförallt de yrkeskunniga kom från andra bruk i Hälsingland, Dalarna, Uppland och Värmland.
I Hedvigsfors avslutades driften 1902, varför endast de två andra industriorterna, belägna fem kilometer från varandra, är lämpliga för studium. I Strömbacka smedja lades driften ned 1953 och i Moviken masugnen 1937.

Inom ett geografiskt litet och relativt isolerat område hade således befolkningen en rätt heterogen bakgrund och av industrin betingade speciella levnadsvillkor. Det är därför intressant att belysa i vad mån det finns olikheter i förhållande till socknen i övrigt och hela Sverige beträffande såväl medellivslängd som diagnoser och antalet dödsfall bland spädbarn. Dessutom kan ortsbefolkningens uppfattning att tuberkulos var den dominerande dödsorsaken bekräftas eller avskrivas.

Uppgifterna har hämtats ur Bjuråkers död- och begravningsbok 1911-1930.

 

Studien och arbetsförhållandena

Studien började 1911 då dödsorsakerna blev tydligare angivna från och med denna tid. Detta kan ha samband med att det fanns en extra provinsialläkare på en 15 – 20 kilometers avstånd vid sockengränsen mot Delsbo fram till 1920, då en ordinarie lä­kare tillträdde tjänsten. Diagnostiken av de särskilt intressanta sjukdomarna tuberku­los och tumörer får därför anses vara säker eftersom man hade tillgång till lasarettet i Hudiksvall och länssanatoriet i Mohed. Ingen sjukvårdskunnig personal var anställd vid bruken.
Studiens slut 1930 markerar den tid då Strömbacka och Moviken började avfol­kas inför väntade nedläggningar, i första hand av masugnen i Moviken.
På de två platserna utvecklades den s k bruksandan, karakteriserad av gemenskap och inbördes hjälpsamhet samt även av en viss reservation mot omgivningen. Tradi­tioner, språkbruk och levnadssätt utformades likartat och blev olika dem i omgivande byar. Likheterna mellan de två bruken är så tydliga, att det är praktiskt att i fortsätt­ningen nämna dem med deras initialer S för Strömbacka och M för Moviken. Även om åtskilliga familjer i SM disponerade smärre jordstycken och hade möjligheter att hålla en ko och/eller en gris, blev ändå livsvillkoren olika mellan SM och socknen i övrigt, här kallad REST.

Arbetet i smedjan i Strömbacka var i princip kontinuerligt men med avbrott från fredag ef­termiddag till söndag eftermiddag. I masugnen i Moviken pågick driften däremot utan avbrott under i huvudsak vinterhalvåret. Resten av året ägnades åt underhåll av anläggningen.
Man arbetade i 8-timmarsskift, som vid veckosluten växlade så att de som haft skiftet 1400-2200 i stället började 2200, och de som förut börjat 2200 startade i stäl­let 0600, och de som börjat 0600 startade 1400. En del arbeten som bokningen, ut­fraktningen och kolhanteringen skedde utomhus medan aktiviteterna innanför de glesa väggarna krävde att man anpassade sig till avsevärda växlingar mellan hetta och köld. De giftiga gaserna fick försvinna genom springor i väggarna. Matraster var inte orga­niserade och man förtärde sin matsäck i de pauser, som kunde uppstå. På några arbets­platser fanns en hytt för omklädning. Vissa resurser för kroppsvård fanns vid smedjan men saknades vid masugnen. Smederna arbetade på ackord medan masugnsarbetar­na hade dagpenning. Alla måste skaffa och underhålla sina arbetskläder och skor.

Sociala förhållanden, bostäder och invånarantal
De två bruken bedrev även jord- och skogsbruk för att dels förse sin personal med vissa livsmedel och dels för att producera det träkol och det virke som var nödvän­diga för verksamheten.
Det var svåra tider med arbetslöshet efter första världskriget, särskilt i början av 1920-talet. Många strejker förekom vid de tre bruken 1919 -1923.4 Bruksarbetare var fattiga5 men verklig nöd förelåg inte. Belysande är dagboken 1915 (i Hälsinglands museum) för den arbetarägda lanthandeln i M (motsvarande butik fanns i S), där kun­dernas alla inköp noterades. Detta var före kassakvittonas tid. Dessa kostnader gällde nästan uteslutande livsmedel och befanns motsvara ungefär hälften av arbetarnas av­löning.
Bostäderna bestod i regel av ett rum och kök. De var inrymda antingen i flerfa­miljshus (kaserner) eller tvåfamiljshus, någon gång i en fastighet för en familj. Famil­jerna hade enligt uppskattning med stöd av Bjuråkers församlingsbok i genomsnitt fyra – fem barn (0 – 13), varför trångboddheten var betydande. Då en tuberkulossjuk person avlidit, brändes den avlidnes kläder och sängutrustning, bostaden skurades och möblerna tvättades omsorgsfullt. Supandet var märkbart endast vid de större helgerna, vid bröllop och andra festligheter. Man såg aldrig berusade kvinnor.

Moviksborna Karl Gill, f. 1910 (död 2002), Elma Gill, f. 1915 och författaren, f 1918 samt Strömbackabon Eric Kallberg, f 1921, har meddelat tydliga minnen av de nämnda förhållandena. Antalet invånare i SM omkring år 1900 var cirka 300 respek­tive 200 (6.1 Bjuråkers församlingsbok för 1910-1920 finner man motsvarande siffror 376 och 316). För 1920-1930 blev siffrorna 336 och 298. I SM bodde således omkring 600 personer under den studerade tiden. Invånarantalet i hela Bjuråker var omkring 4000. Bjuråkers inflyttnings- och utflyttningsböcker för tiden 1911 – 1930 visar ett inflyttningsunderskott på 537 personer, varav industriorterna bidrog med 197, mot­svarande 23 %.
Under 1911-1915 föddes i SM 88 barn, vilket var 15 % av alla nyfödda i sock­nen. Under 1916-1920 var motsvarande siffror 63 och 11%. Antalet dödsfall i hela socknen var 1309, varav 149 (11.4 %) drabbade SM och 1160 REST. Inom under­sökningens fyra 5-årsperioder hade SM 49, 36, 33 och 31 dödsfall, och REST 301,293, 269 och 297.
Diagnos saknades eller var ”svaghet” i 163 fall, varav de flesta (122) var späd­ barn, och 16 gällde SM, vilket reducerar antalet definierade dödsfall till 1146. SM räknar därmed 133 fall och REST 1013.

Resultat
Medellivslängden i REST ökade från 43 år 1911 – 1915 till 53 år 1926 – 1930, medan den i SM ökade från 42 år till 62 år på samma tid. I Sverige var medellivslängden 53 år redan 1900 och 65 år 1930. Det låga värdet för SM hade således nästan uppnått Sveriges nivå 1930.

Diagnoser:
Tuberkulos var i Sverige dödsorsak i 12 % av alla fall under 1911 – 1930.8 För Bjurå­ker var siffran 10.5 %, för SM (21 av 149 = 16 %) och för REST (98 av 1013 = 10%). Av de 21 i SM var 14 kvinnor, motsvarade 11 %, en hög siffra i förhållande
till den för kvinnorna i REST, 5 %, och för männen i SM 5 % och REST 5 %. Endast ett spädbarn hade diagnosen tuberkulos (meningit). Den höga dödssiffran för SM bekräftar ortsbefolkningens åsikt att tuberkulos var den vanligaste dödsorsaken, och den har rimligen samband med trångboddheten och bostadskoncentrationen.
En relativt hög dödlighet för kvinnor har tidigare påvisats 9 och bekräftas av siffrorna för SM men motsägs av de påfallande låga siffrorna för REST.

Lungsjukdomar utom tuberkulos omfattar lunginflammation, bronkopneumoni, empyem men även astma, atelektas och lungböld. Diagnosgruppen var vanligare i REST (135)14% än i SM (13)10%. Siffran för Sverige var 12 %.

Övriga infektioner betyder bl a barnsjukdomar och blodförgiftning, och notera­ des för 66 (7 %) i REST och för 21(16· %) i SM. ”Spanska sjukan” var diagnosen för 10 i REST och 12 i SM. Om man bortser från dödsfallen i denna snabbt övergående epidemi 1918 blir skillnaderna mindre, 6 % och 7 %.

”Kräfta” innefattar även ett fall vardera av tarmsvulst, hjärntumör, tumör och sarkom, och noterades för 8 % av alla döda i Bjuråker. Den var vanligare i SM (17 = 13 %) än i REST (74 = 7 %). För Sverige var siffran 9 %.11 Det är anmärkningsvärt
att kvinnorna i SM var 12, dvs 9 %, medan kvinnorna i REST var 36, dvs 4 %. Nio av de 12 hörde hemma i S och tre i M. Männen i både SM och REST företedde samma procentsats, 4.0 %.

” Slag ” sammanfattar ganska snabbt debuterande tillstånd som hjärtsjukdom, hjärtinfarkt och cerebral insult och var vanligare i REST (160 = 16 %) än i SM (14 =
11 %). För Sverige låter sig ingen jämförbar siffra utläsas ur de statistiska tabellerna.

Ålderdom angavs vara dödsorsak för 35 (35 %) i REST och för 29 (22 %) i SM.
I ett urval av vanliga Övriga dödsorsaker nämns först siffran för SM och den för REST inom parentes:

Suicid 2 (14), varav 12 i åldrar över 45 år. Sju av de 14 inträffade 1921 – 1925.
Drunkning 1(9), därav fem barn.
Blodförgiftning 2 (8).
Sockersjuka 3 (5).
Prostatahypertrofi 2 (5).
Mord 1(2), det senaste 1923.
Blindtarmsinflammation O (3), den senaste 1921.
Arbetsskada är inte angiven men kan döljas under diagnoser som blodförgiftning, spark av häst, fraktur (tre fall), förfrysning. Mordet i SM utfördes av en förrymd mentalpatient, och offret var på väg hem från arbetet.

Antalet döda spädbarn som procent av antalet döda i hela socknen per 5-årsperiod var 19, 9, 19 och 13 (medeltal 15). 1 REST fann man samma medelvärde 15 medan
siffran för SM blev 16.5 %. För hela Sverige var siffrorna 12, 10, 10 och 8. 12 Ett meddelande 13 om att spädbarnsdödligheten är lägre i bruksorter än i andra områden motsägs av fynden från SM.

Sammanfattning
De ogynnsamma levnadsförhållandena i de isolerade bruksorterna Strömbacka och Moviken 1911 – 1930 av speglas i relativt låg medellivslängd, i höga siffror för död­ligheten i både tuberkulos och tumörer samt i relativt hög spädbarnsdödlighet. För brukens kvinnor noteras höga siffror för dödligheten i både tuberkulos och tumörer.

Noter
1. Utterström G, Savolainen T, Boman R. Annex till tiden 1903-955. Örebro, i Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del II. Iggesund, Holmen ABs arkiv 1984, sid. 386.
2. idem, sid. 388.
3. idem, sid. 387.
4. Åberg A. Iggesunds bruk under omvandling 1903-1955. Örebro, i Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del IL Iggesund, Holmen ABs arkiv 1984, sid. 267-269, 282.
5. Böcker om Movikens masugn Aflöningsbok och kassabok 1903-1930. Iggesund. Holmens ABs arkiv.
6. Åberg A. Iggesunds bruk under omvandling 1903-1955 . Örebro, i Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del I. Iggesund, Holmen ABs arkiv 1984, sid. 312.
7. Bra böckers lexikon band 22. Höganäs, bokförlaget Bra böcker 1986, sid. 186.
8. Historisk statistik för Sverige 1960. Tabell 144, sid. 149, 155.12.
9. Puranen B-I. Tuberkulos. Umeå, Umeå Studies in Economic History 7 1984, sid. 156.
10. Historisk statistik för Sverige 1960. Tabell 144, sid. 152, 155. 11. idem, sid. 154, 155.
12. idem, sid. 155.
13. Nelson MC. Farsoter och folk, Linköping, i Humanistisk hälsoforskning. Linköpings universitet 2000, sid. 154.

Summary

For the years 1911 – 1930 causes of death were registered in the parish of Bjuråker in a farming and forestry district in central Sweden as well as in two of its villages, one with a forge and another with ironworks, Strömbacka and Moviken. The average life span and infant mortality were also noted. The two villages had 600 and the rest of the parish 3400 inhabitants.
The continuous industrial production required three daily eight-hours shifts and there were small or non-existent sanitary facilities. Breaks for meals were not timetabled, but you could find pauses for consumption of what you might bring from home. Daily life was characterized by poverty and many children, but there was no real starvation. As a rule the families rented a place with one room and kitchen, and they often could keep one cow. About half the earned money was used up on food. The average life span showed figures found for Sweden about thirty years earlier. Diagnoses were stated for 1146 of 1309 deceased in the parish 1911 – 1930. The remainder indudes ”not known” and, for infants, ”we akness”.
The district medical officer lived at a distance of 15 – 20 km from the villages. A general hospital 60 km away and a sanatorium 120 km away signify that diagnoses of at least tubercu­losis and tumours are reliable.
Not unexpectedly, tuberculosis was the most frequent cause of death (16%), a little more than in Sweden (12%) and still more than in the rest of the parish (10%). Women were more often affected than men which was also found earlier.
Cancer was more frequent than in the rest of the parish and in Sweden. Like tuberculosis, there was a predominance for women.
The high infant mortality differs from the findings of another author, who found relatively low infant mortality in industrial communities.
Life was hard in two small industrial villages in the province in 1911 –
1930.

Harald Brodin, professor em. Lastagegatan 10
824 52 Hudiksvall
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift volym 10 #1 2006 Sid 119 – 123

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

 

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 

 

 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *