Berättelser från Moviken

Vi har valt att digitalisera några intressanta artiklar om bruksorterna Strömbacka och Moviken. Artiklarna som har ett stort kulturhistoriskt värde är alla skrivna av professor Harald Brodin


Här kan du se filmen om Moviken, med Harald Brodin


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda några av Dellenportalens bilder, frågor och svar om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan


mov-149-h-brodin

Harald Brodin 1918 – 2011

Harald Brodin professor emer, född i Moviken, Bjuråker den 23 mars 1918, son till handelsföreståndare Ernst Brodin och hans hustru Julia f. Palm.
Harald Brodin avled i Hudiksvall den 23 oktober 2011.

Efter att ha tagit studenten 1937 i Hudiksvall påbörjade han sina medicinska studier i Uppsala. År 1944 gifte han sig med sin Greta i Lockne kyrka.

Efter medicine licentiatexamen och läkarlegitimation 1945 hade han olika läkarförordnanden, disputerade i Lund 1955 och fick där specialistkompetens i ortopedi.

1957 startade han ortopedavdelningen vid Bodens garnisonssjukhus, men återvände till Lund 1959 som överläkare vid lasarettet och ansvarig för undervisning vid Sydsvenska sjukgymnastinstitutet. Han startade även ortopedavdelningen vid Gävle lasarett och var överläkare där 1964-1966.

1966 blev han laborator och överläkare vid Karolinska Institutet, biträdande professor 1969 och var chefsläkare vid Röda Korsets sjukhus 1967-1985.

Han var föreståndare för sjukgymnastinstitutet i Stockholm 1973-1977 samt professor och prefekt för institutionen för fysikalisk medicin och medicinsk rehabilitering 1977-1983.

Harald Brodin blev tidigt intresserad av sjukgymnastikens plats i vården och har genom åren främjat samarbetet mellan läkare och sjukgymnaster.

Han har arrangerat kurser för sjukgymnaster och läkare, både inom-och utomlands. En följd av år var han till exempel under kortare perioder, läkare för spanska sjukgymnaster i Barcelona.

Även i övrigt har han varit verksam internationellt och var sålunda president för International Federation of Manual Medicine 1973-1977, för Académie Européenne de Réadaptation 1974-1978 och för International Federation of Physical Medicine and Rehabilitation 1980-1984.

Han var president för den åttonde internationella kongressen för fysikalisk medicin och rehabilitering i Stockholm 1980.

Harald Brodin var en av grundarna av den svenska föreningen för manuell medicin 1966, senare kallad svenska föreningen för ortopedisk medicin, och var dess ordförande i mer än tio år. Han var hedersmedlem i franska, italienska och belgiska läkarföreningar.

Efter pensioneringen hade Harald Brodin kortare vikariat vid rehab-kliniken, Sandvikens sjukhus, och har även haft mottagning för rygg- och ledpatienter i Hudiksvall.

Han har skrivit ett antal läroböcker för sjukgymnaster och under senare år mindre häften för allmänheten om ryggont, nytta leder och smärta. Han har också skrivet ett 20-tal artiklar med lokalhistoriska ämnen.

 

 

 

Innehåll

 

* Första masugnen i Moviken

* ”Boa” i Moviken

* Movikens handel på 1920-talet

* Moviken för 70 – 90 år sedan

* Dödsorsaker i Bjuråkers järnbruk 1911 – 1930

 

 

Första masugnen i Moviken

Hälsingerunor 2004
Av Harald Brodin

 

Redan under stenåldern fanns människor intill Dellen, men först 1314 finns namnet Bjuråker i gamla handlingar. Moviken är markerad på en karta från 1542, och 1613 hade byn två skattebetare. En karta från 1641 visar sex bodlandsgårdar, varav fyra låg inom en gemensam tomt. (G Bodvall: Bodland i Norra Hälsingland, akad. Avh. 1959).

I Joh: Ol: Bromans Glysisvallur 1726, en stor beskrivning av Hälsingland, beskrivs Moviken som fäbod. Senare noterades en fast befolkning, och Erich Andersson född 1722, var bonde i Moviken åtminstone 1752, då han deltog i ett husförhör. Han förefaller ha flyttat och ersatts av bonden Anders Berg, född 1733 och avliden 1796. ”Landbonden” Jonas Jonsson i Moviken gjorde tjänster åt Strömbacka Bruks AB 1775. Jordbruket blev mer omfattande, och 1841 fanns två hemman i Moviken.

De intressanta uppgifterna om Movikens historia kretsar emellertid omkring masugnen, som blev färdigbyggd 1796 och togs i bruk 1797, och här skall nämnas något om den under de första åren.

Födelse- och dödsår har sökts i husförhörslängden för Bjuråker (Hf) och i släktregistret för Bjuråker-Delsbo-Norrbo. Uppgifter är även hämtade ur dopboken för Bjuråker (faddrarna) samt ur böckerna för uppgifter och livsmedelsförsäljning i Iggesunds Bruks arkiv (Ig) för åren 1795-1799 och 1802-1803 rörande Strömbacka bruk, som administrerade verksamheten i Moviken. Alla källor är ofullständiga, även i Hf trots att husförhör var obligatoriska och skulle redovisas enligt kyrkolagen 1646 och konventikelplakat 1726. Exempelvis finns inga uppgifter om den ansvarige masugnsbyggaren Lars Olsson från Leksand. (B Jonsson: Movikens masugn i Hälsingerunor 1972).

De nedan angivna siffrorna inom parentes anger personens födelseår och eventuellt dödsår.

Åtminstone 1792 fanns en masmästare på plats. Anders Grönfeldt (1769), men redan 1802 kallades han f d masmästare. Han rymde 1816 (Hf). Masmästaren Gustaf Dandanelle besökte (förstärkte?) verksamheten i december 1802.

Från 1804 fanns även en andra masmästare, Jacob Hübinette (1756-1840). Inte osannolikt är han identisk med ”gamle masmästaren” som deltog i husförhör upprepade gånger 1792-1827.

Det finns noggrant förda räkenskaper, vilka förutsätter förekomst av bokhållare. Det första kända namnet är Per Nordlinger (1769-1841). Han verkade i Moviken från 1801 till åtminstone 1816. Från detta år fram till minst 1824 har även Henric Bäcker (1795) titeln bokhållare (Hf) och han frånträdde måhända Nordlinger.

År 1802 nämns även Sven Verner som bokhållare. Byggmästare var Daniel Wård (1757-1816).

År 1795 fanns ytterligare några yrkeskunniga personer, som tydligen förberedde den 1797 påbörjade driften av masugnen (Ig). Där fanns uppsättaren Petter Imberg med osäkert efternamn och födelseår och troligen från Voxna. En klar inflyttare inflyttare från Voxna var däremot hyttdrängen/uppsättaren Hans Backman (1742-1796). Hyttarbetaren And. Andersson (1762-1841) inflyttade från Hjulsjö medan födelseorter saknas för hyttarbetarna Hans Ersson (1750-1830). Jan Olsson (1768). And. Viddiksson (1775). Florens Levin och Jan Hindriksson.

För övrigt bestod personalen av spiksmeden Petter Lindberg och hjälpsmeden Anders Lång (1777) från Voxna.

Titel dagkarl/diversearbetare hade elva personer. Av dessa nämndes And. Vågberg (1739) som eldvakt och eldare av bastun. De övriga är kända endast med namnen. Anders Ersson, Johan Ersson, Lars Fast, Jan Jansson, Jon Jonsson, Hans Kellman, Hans Olsson, Olof Persson, Hans Sundberg och Nils Svan.

Flera arbetare hade söner, som hade avlöning.

Åtminstone en del av dagkarlarna var säkert ogifta, eftersom ”Maija Caisa bakade” åt dem.

Flera andra personer arbetade vid sidan av själva masugnsbyggandet. Två personer hade benämningen järnroddare: Anders Matsson-Färnbom (1730-1805) och soldaten Mårten Lögdström (1747), utflyttat till Hassela 1791.

Dessutom avlönades 1794 haxbyggaren Lars Dahlgren och segelmakaren Eric Röstlund i Hudiksvall samt haxroddaren (troligen-järnroddare) Johan Eriksson i Hedvigsfors.

Arvoden betalades även till befallningsman Johan Löfling samt skepparna vid Håsta Johan Dahlbom och Eric Göransson.

Tiden omkring 1795-1796 är informationen i (Hf) minst sagt sparsamma. Där noteras endast en hyttarbetare och en dagkarl.

Nio kolare kallades Moviksbor, men rimligen bodde åtskilliga av dem utanför själva byn: Anders Ersson (1761), Jacob Ersson (1727-1805). Abraham Jansson (1748), Johan Jansson (1733-1803), Tomas Johansson (1774-1815), Jan Jonsson (1756), Lars Jonsson Kraft (1764), Lars Olofsson (fadder enl. dopbok 1778).

År 1803, då masugnen fungerat i sex år, fanns de tidigare nämnda bokhållarna och byggmästaren på avlöningslistan liksom f d masmästaren Grönfeldt och ”gamle masmästaren” J Hübinette och masmästaren Gustaf Dandanelle. Två specialister hade tillkommit: rättaren Arvid Sjöholm (1779-1850) och bälgmakaren David Wahlström. Nu finns även uppsättarna Anders Andersson (1769), Olof Jönsson, den 1795 som hyttarbetare titulerade Jan Olsson (1768), Pehr Olsson och Per Söderlind samt bokarna Pehr Andersson (1764) och Jonas Ros.

Som hyttdräng/arbetare noterades A:son Blomberg, Hans Ersson (1750-1830), Jan Hansson (1762), And Sjöholm, Johan Thomansson och Lars Larsson Tungström (1777-1832).

Sannoligt bodde flera dagkarlar utanför Moviken, men 14 bodde i byn, nämnda i en förteckning av inköp hos bruket: Anders Andersson (1762-1821), Er: J:son Bäckvall, Eric Ersson (1781-1855), Magn Ersson, Jon Gahn, Olof Gill, Per Jansson, Samuel Jansson, L. Larsson, Er: H:son Modig (1796! säkerligen som bud), den 1705 nämnde Eric Månsson, Hans Olsson, Anders H:son Pihl (1775) och Nils Sjöberg.
Uppräkningen avslutas med f d dagkarlen Måns Lindblom och A Pauffs E:ka.

I Moviken fanns även trumslagaren P Wallbom, soldaten Abr Dahlström och soldaten Pehr Udd. De var inte antecknade för inkomster från Bruket, men de fick köpa, liksom de bruksanställda, förnödenheter från Bruket såsom råg, korn, malt, havre, salt, sill, strömming, tobak, brännvin, stångjärn (!), klensmide, yxlagning, yxor, hästskor, skovlar. (år 1807 utökades sortimentet med Wästgötsvaror).

Fyra kolare nämns som Moviksbor i (Ig): Abraham Jansson (1748), Hans Jansson (1775, flyttat), Jacob Ersson (1727-1805) och Flor Levin.

I (Hf) finner man ytterligare tolv namn: Abraham Abrahamsson (1772-1856), Johan Abrahamsson (1780-1856), Hans Ersson (1779), And Hansson Öberg (1774-1850), Abraham Johansson (1748-1835), Samuel Johansson (1778, flyttat), Thomas Johansson (1774-1815), Lars Jönsson Kraft (1773), Jonas Kilström (1764), Larsson Lind? (1774) samt Lars Eric?) Lind (1764).

Strömbacka Bruk arvoderade åtskilliga tjänster, varad en del delvis berörde Moviken: apotekare, befallningsman, bergsfogde, glasmästare, häradshövding, länsman, kyrkoherde, postinspektör, skeppare.

Det anslogs också medel till att ”fiska upp” nya haxen och till en ”klåcka i Moviken”.

Dessutom delades det ut gratial till ett par personer.

Kommentarer
Den svåra tekniken att utvinna järn ur malm utvecklades snabbt under 1700-talet, och svenska masmästare gjorde mycket viktiga insatser härvidlag. Det var därför naturligt att en masmästare med kunskaper om framstegen var anställd långt innan masugnen blev färdig. Han behövdes också för att locka erfarna hyttarbetare från andra bruk till Moviken. Dessa måste tillsammans med masmästaren vara lärare för de många nyrekryterade som driften krävde. Resultatet blev att efter sju år var arbetsstyrkan utökad och specialiserad.

Fortfarande hade man ingen särskild personal för malmrostningen och transporterna.

Många personer synes ha försvunnit ur verksamheten och många tillkommit mellan 1795 och 1803, vilket markerar att masugnsdriften befann sig på ett pionjärstadium.

 

 

 

”Boa” i Moviken

Bjuråkers-Blad 1992
Av Harald Brodin

 

På 1920-talet och delvis även på 1930-talet var Moviken ett slags centrum. Här dominerade de aktiviteter som var direkt eller indirekt beroende av ”bolaget”, Strömbacka Bruk AB. Skogen, jordbruket och masugnen med tillhörande transporter på järnvägen Moviken-Strömbacka, på Dellen, på landsvägen och på basvägarna gav ett – om än magert levebröd åt de flesta.

En viktig del av byn var butiken, ”boa” en filial till Strömbacka Arbetares Konsumtionsförening AB. Naturligtvis hade den, eller skaffade, praktiskt taget allt som behövdes i det dagliga livet – mat, kläder, skor, snus, karameller mm. Varorna kom med båt till hamnen i Moviken och fraktades upp till butiken på järnvägen eller butiksföreståndaren, min far, på hans cykel. Redan före 1930 började emellertid lastbilstransporterna att fungera.

Butiken fick även andra funktioner. Den hade byns ena telefon. Den andra fanns på herrgården. Många Movikenbor ringde själva men åtskilliga behövde hjälp av far eller mor. Apparaten Friggesund 15 A var en viktig kontaktmöjlighet vid en del familjeangelägenheter och affärer. Telefonsamtal mellan kärlekspar kunde blockera linjen (och därmed även butikskontoret) under irriterande långa stunder.

När inspektor Hahne lämnade herrgården och flyttade till Strömbacka, blev far via butikens telefon en ofta anlitad förbindelse mellan bolagsledningen i Strömbacka och Moviken.

Telefonen men framförallt far och mor själva var till stor hjälp när någon blivit skadad eller sjuk. Man rådfrågade mor, som i sin tur ringde till doktor Bergström, provinsialläkare i Johannesberg. Inte sällan fick då mor i uppdrag att utföra en del behandlingar. Skräp i ögat, skrubbsår, vrickningar mm, blev omskötta på detta sätt.

Butiken, ”boa” fick ytterligare viktiga uppgifter vid sidan av affärsverksamheten. Här kunde man sköta sina postärenden, vid sidan av affärsverksamheten. Här kunde man sköta sina postärenden, vid behov med hjälp av far eller mor (som f.ö. senare blev postombud). En stor läderväska med stabil låsanordning kom på förmiddagen från postkontoret i Friggesund och sändes tillbaka på eftermiddagen.

Innan postväskan anlände men även vid andra tillfällen samlades många personer utanför disken. Det kunde vara fallet efter arbetsdagens slut, eftersom butiken stängde först kl 18.oo. Även när bolagets tjänstemän, Hahne men ibland kassören, kom och delade ut avlöningskuverten till de anställda, var butiken fylld av besökare. De två bänkarna utanför disken räckte inte på långa vägar till sittplatser, men ingen behövde stå utomhus. På vintern smälte en del snö från skor och kläder och smärre vattenpölar bildades på golvet. Fukten, tobaksröken och snusdoften skapade en karakteristisk atmosfär, som  tillsammans med trängseln knappast kunde kallas hygienisk.

Även utanför affärstid inkl. nätter och helger var far och mor redo bistå dem som behövde deras råd och butikens resurser.

Butiken var byns viktigaste mötesplats. Man stannade gärna en stund efter att man klarat av sina inköp. Kanske hade man avtalat ett möte, kanske ville man ha en pratstund med andra kunder eller med far. Det brukade bli en lättsam stämning med glatt samspråk, historieberättelser och vänliga sarkasmer.

En annan minnesvärd stämning var påtaglig under höst- och vintereftermiddagar under det tidiga 1920-talet. Den elektriska strömmen fungerade långt ifrån stabilt, varför fotogenlampan alltid fanns tillreds. I taket över disken hängde en särdeles stor lampa med metervid plåtskärm och grovt lampglas. Då glaset lyfts av, veken skruvats upp och lågan tänts, spreds det typiska fotogenoset i hela rummet. När lågan lyste för fullt och glaset satt på plats, stod alla besökare högtidliga och tysta. En lång stund efteråt fanns det kvar en familjär känsla av gemenskap.

Far och ”boa” var inte sällan ett slags bank, där man – mot affärsprincipen – kunde få kredit för någon månad.

Arbetarnas egen konsumtionsförening var vinstgivande med upp till 8 % återbäring vid inköpen. Men dessutom var den, som nämnts, ett viktigt stöd för Moviksborna under en på många sätt svår tid på 1920-1930-talen.

 

 

 

 

Movikens handel på 1920-talet

Hälsingerunor år 2000
Av Harald Brodin

I början av 1900-talet organiserade arbetarna i Strömbacka en egen affärsrörelse. Det hade blivit otidsenligt och otillräckligt att lita till de resurser, som Iggesunds Bruk, Bolaget, ställt till förfogande. Alltmer förnödigheter måste köpas från annat håll än bolagets magasin. Den nya rörelsen kallades Strömbacka arbetares konsumtionsförening, och den hade sin huvudaffär i Strömbacka. Filialer etablerades i Hedvigsfors och Moviken.

Man fick köpa in sig i föreningen, som var beroende av bolaget, och medlemmarna utsåg en styrelse. Vid årsskiftena redovisades vinstern, som åtminstone omkring 1930 brukade nå upp till 8 % av medlemmarnas inköp. Då och då framfördes förslag att föreningen skulle söka medlemskap i Kooperativa förbundet, men det röstades alltid ned.

I början av 1950-talet, då kommunikationerna blev bättre, minskade köptroheten bland allt färre medlemmar och föreningen upphörde.

mov-162-brodins

Föreståndarfamiljen i Moviken bestod av Ernst och Julia Brodin samt den 1918 födde sonen Harald som skriver dessa rader.

Butiken i Moviken fick av bolaget disponera södra delen av en lång förrådsbyggnad med väggar av slaggsten från masugnen.

mov-177-aff

Mellan butiken och järnvägen Moviken – Strömbacka löpte landsvägen, som här sände en gren till Fönebo och en till Strömbacka. Utöver själva butikslokalen inreddes en bostad för föreståndaren, ett kontor och ett magasin med källare. På gräsmattan söder om bostaden stod en lång flaggstång och intill huset odlades rosor och andra prydnadsväxter. En präktig syrenhäck bildade gräns mot landsvägen. Två popplar var planterade öster om bostaden innanför en lång mur av slaggstenar.

mov-165-d-w-berg

Daniel Viberg d y 11/12 1900-7/4 1948. Bakom honom skymtar magasinet och vägen som svänger mot Fönebo.

Några tiotal meter från butiken fanns vedbacken och vedboden samt ett mindre magasin för grovt salt. Gemensamt med två andra hushåll disponerade föreståndarfamiljen tre torrdass intill den likaledes gemensamma slaskhögen. En kokstad och övriga anordningar för tvätt och kläder och mattor låg i anslutning till bäcken ett kort stycke norr om kvarndammen.

mov-164-e-h-son

(26A47) Emil Hansson f. 1880. Man disponerade en köksträdgård omedelbart öster om järnvägen och därintill nära dammen ett rätt stort potatisland.

mov-154-aff

Ett litet hönshus fanns nära kokstaden.

mov-159-uppst

De tre familjerna tog sitt vatten från en vattenpost c:a 30 meter från butiken. Varken butik eller hushåll hade avlopp.

I mitten av 1920-talet fick man elektricitet, men under åtskilliga år hade man fotogenlampor i reserv, och de behövdes inte sällan. I den mån värmen av vedeldningen inte var tillräcklig, använde man osande fotogenkaminer.

Butiken var en vanlig lanthandel med skurgolv och även annan utrustning var av trä till och med kassalådan. Här kunde man köpa det nödvändigaste alltifrån häftstift och fotogen till skor och hela kostymer. För övrigt kunde det mesta anskaffas.

I själva butiken som värmdes av en liten vedeldad plåtkamin, förvarades kryddorna, som väsentligen svarade för den vanliga angenäma lukten i lokalen. Härtill bidrog också de rostade kaffebönorna i sin utdragslåda under disken. De orostade bönorna i en likadan låda spred ingen lukt alls.

Mjöl, gryn, salt och socker vägdes upp i papperspåsar, som trängdes samman på de lättillgängligaste hyllorna. Ett stort hyllfack innehöll draglådor, en rad med de små högst upp och de stora längst ned. Pligg, soda, makaroner, lampglas, vekar för fotogenlampor, stearinljus, tändstickor, torkad frukt, tobakskakor… Smärre skruvar och spikar i sina förpackningar stuvades in i en låda under kassalådan. Under disken stod kartongerna för grovsnus och finsnus. De hemmagjorda karamellerna från Ärfströms i Strömbacka hade sin plats i en stor plåtburk nära hyllorna med hårt bröd.

Efterfrågade tyger och en del leksaker, julgransprydnader och tvålar samt presentartiklar exponerades i och intill det enda fönstret åt öster. Knivar, gafflar, knappar, nålar, tråd m m doldes i lösa lådor.

I lokalens andra ända, nära det andra österfönstret, fanns smör, ost, rökt fläsk och rökt korv samt, emellanåt, ägg. Hårt bröd fanns alltid och i regel förekom mjuk limpa och någon gång kaffebröd. På hyllor såg man vardagsporslin och en del köksutrustning. På golvet förvarades smärre sjok av sulläder.

Utanför disken kunde besökare vila sig på en liten bänk nära dörren. På dörrens andra sida låg den stora sirapstunnan.

Kontoret förvarade förrådet av kläder och en del tyger. Skor, galoscher och pampuscher låg i sina kartonger, som staplades i den s k packboden. Här fanns även malt, vetemjöl och rågsikt i några bingar och här stod också den lockförsedda tunnan med såpa.

mov-183-aff

Affären till vänster, därefter, huset som varit både kontor,skola, samlingslokal och café, taket på huset där kolvagnen lastades, masugnen och affärens magasinsbyggnad och trädgård till höger.

Magasinet
I magasinet nära den stora dörren till varuintaget stod silltunnan med den långa specialgaffeln med vilken man harpunerade de salta sillarna. Ofta fanns även en mindre tunna med salt strömming. I närheten tronade en majestätisk tjockväggig lår med fett och mycket salt amerikanskt fläsk. Säckar med mjöl, gryn eller socker staplades på pallar. Träskor hängde parvis på stänger och hästskor av olika storlekar var ordnade i grupper.

Källaren
I källaren, som man nådde genom en lucka i golvet, förvarades ostar och en del konserver. Här hade föreståndaren sitt förråd av potatis och egna konserver.

Inventering
Butiken hölls öppen mellan 8 och 18 (under de tidigaste åren till 19). En eller två av dagarna mellan jul och nyår inventerades butikens lager. Då deltog minst två styrelseledamöter, föreståndaren för huvudbutiken i Strömbacka samt filialföreståndaren. Denne, d v s snarast hans hustru, arrangerade måltider för deltagarna.

Personal
Personalen utgjordes formellt av en person, föreståndaren, min far. I verkligheten skulle dock butiken inte ha kunnat fungera, om inte min mor frivilligt och gratis gjort oumbärliga insatser. Familjen betalade inte hyra för tjänstebostaden på två rum och kök, inte för ved och lyse och inte för trädgård, potatisland och hönshus. Man fick köpa varor ur butiken för inköpspris, och lönen var 2 500 kronor per år. Semester var det inte på tal.

Butiken i funktion
En kund kommer med en kruka för att få den fylld med sirap. Den rinner mycket långsamt, så det är lätt att med träpluggen täppa till sprundet i exakt rätt ögonblick. Ost och jäst skars upp i önskad storlek, vägs och slås in i papper. Mjölpåse i önskad vikt hämtas på hyllan. Kostnaderna summeras och en del kunder kontrollerar att det blir rätt.

mov-161-kvitto

Kvitto på betalning lämnas, ty det behövs till årsskiftet, då varje kunds kvitton samlas in för beräkning av återbäringen. En del kunder handlar ”på bok” och de betalar varje månad.

Locket till fotogenfatet utanför butiken är svåra att vrida upp, särskilt när det är kallt men det går till slut, så innehållet kan pumpas upp i kundens kanna.

Hanteringen av sillen kräver särskild omtanke oberoende av temperaturen. Saltlaken med sin kraftiga sillukt kräver att fisken slås in i rätt emballage. Ett förråd av sådan är hopsparad i magasinet.

Även för såpan har man sparat lämpligt papper, på vilket man kan stryka av klumparna som man öser upp ur tunnan.

Strutar av omslagspapper används för pepparkorn, karameller och snus.

Posten
Någon gång mitt på dagen anländer posten. Då har många infunnit sig och kanske väntar en god stund sedan de gjort sina inköp. Far delar ut de få försändelser som brukar komma, säljer en del frimärken och ser till att värdeförsändelser blir rätt hanterade. Det blir ödsligt i butiken en stund när postkunderna gått. Avgående försändelser görs i ordning.

Lunchstängning förekommer inte, men far finner ändå någon lugn stund för mat- och kafferast. Inte sällan är det så bråttom, att han äter och dricker på stående fot. Det händer att han ber en kund vänta medan han tar sådan paus.

Vinter slask
Det kan inte undgås att kundernas snöiga skor och kläder töar i butiken och har kunderna varit inne i kolhuset eller masugnen finns även sot i snön. Det blir fuktigt och lukten från fuktigt ylle blir tydligt men inte obehagligt ens om kunden varit i stall eller ladugård.

Telefon
Då och då behöver en kund låna telefonen, som är den enda i byn utom den i herrgården. Även far hade anledning att telefonera till leverantörer och till huvudaffären. Inte sällan störs han av telefonsignaler från bruksledningen i Strömbacka, som vill ha bud till arbetsledare eller andra personer rörande masugnen eller jordbruket. Han finner alltid någon som kan uträtta det viktiga ärendet.

Bolagets löneutbetalningar
Fredagar är stora försäljningsdagar, ty då delas avlöningar ut i butikskontoret. Bolagets kassör eller inspektor residerar då kontoret. En och en av de anställda kommer in och kvitterar sina pengar och dryftar kanske en del problem. Det kan ta timmar, innan alla fått sina pengar. Efter butikens stängning, som inte sällan måste ske efter den planerade tiden kl 18 00 på grund av kundtillströmningen, städas butiken. Detta är särskilt påkallat på fredagskvällarna då många människor vistats i butik och kontor. Rummen vädras och golven sopas, men då och då även skuras. Nu förbereds nästa dags verksamhet: man väger upp varor, planerar komplettering av lagret, fyller vedlåren. Dessutom kontrolleras kassan och dagens inkomst förs in i en liggare. Pengarna förvaras under lås, tills de med redovisning skickas till huvudaffären.

Ibland, på kvällar och helgdagar, kommer kunder, som glömt något viktigt och därför inte kunnat använda öppettiderna för sina inköp. Jag vet inte att någon blivit avvisad.

Vid olyckor
I viss mån är butiken tillgänglig dygnet runt, vecka ut och vecka in. Vid många tillfällen under de flesta av veckans dagar, särskilt då kundtillströmningen är som intensivast, ställer mor upp bakom disken. Det gör hon även, då far är upptagen av att ta hand om leveranser och då han beställer varor av grossister, slaktare och bagare. Hon tar huvudansvaret för städning av butiken. Dessutom är hon den som anlitas vid skador och sjukdomar, närmast som kontakt till provinsialläkaren. Denne ger råd per telefon, varefter mor och patient tillsammans bestämmer vad som måste göras.

Särskilt inför julen hjälptes far och mor åt med skyltningen, då de ville visa upp allt som kan tänkas vara lämpligt som julklappar.

De ägnade hela sina liv åt butiken
Min far Ernst Ludvig Brodin, 1886 – 1977, hade varit elev vid Bollnäs folkhögskola. Från och med 1910 var han först anställd som biträde i huvudaffären i Strömbacka och sedan innan han blev ordinarie föreståndare för butiken i Moviken 1917. Våren samma år gifte han sig med min mor Julia Kristina Palm, 1894 – 1987, husjungfru på herrgården i Strömbacka. De ägnade hela sina liv åt invånarna i Moviken, vilket i väsentlig grad betydde att de tog ansvar för att butiken fungerade. Byn hade omkring 250 vuxna och barn och dessutom utnyttjades butiken i Moviken av invånarna i Fönebo och Brunkänge. Inte sällan sågs även personer från Skärås, Ängesholm, Aggtjärn och Tormyra som kunder.

Arbetet i butiken krävde emellanåt stora fysiska ansträngningar som då far måste hantera 100 kg tunga säckar, de stora faten med fotogen, sirap eller såpa. Men annars var det fråga om noggrannhet, pålitlighet och omtanke. För att gen en föreställning om det som vanligen ingick i den dagliga rutinen ger jag en beskrivning av hur en vinterdag kunde te sig. Trappan till butik och bostad skulle befrias från snö och is, slask skulle bäras ut, ved och vatten bäras in.

Viktigast var att få eld i köksspisen och butikens plåtkamin, kanske även i kontorets kakelugn. Vägarna till dasset, vedboden, till vattenposten och till slaskhögen måste hållas öppen eller kanske sandas.

Efter en tidig frukost öppnade far butiken klockan 8 sedan han tagit på sin långa skyddsrock. Den stora fotogenlampan i butiken tändes. Det brukade vara glest mellan kunderna på morgonen, så det fanns tid att väga upp mjöl, socker etc. i lämpliga portioner med hjälp av balansvåg och lösa vikter.
Plåtkaminen behövde ständig påfyllning med ved, men det var ändå kyligt, särskilt på golvet.

Livet i familjen med mig som enda barn präglades av butiken och den allmänna servicen. Men det blev ändå tid för hönsen, trädgården och potatislandet. På mycket tidiga mornar och sena kvällar klarade man av att skaffa lingon och blåbär för husbehov.

I en slags bokcirkel träffades far, mor, farbror Hilding och den ena av lärarinnorna då och då. Särskilt minns jag några av Strindbergs böcker väckte motstridiga åsikter.

Far prenumererade på Dagens Nyheter och en lokal tidning, troligen Hudiksvalls Tidning. Bonniers konversationslexikon i tolv band jämte supplement inköptes. Banden kom med rätt stora mellanrum och de användes flitigt.

Familjen gick sällan på bönemöten och besökte sällan kyrkan. Men mor och jag bad aftonbön. Släkten träffades hos far och mor på annandag jul och då var det stort kalas. Annars sågs bara en och annan gäst vid matbordet. Däremot var kaffegäster vanliga. Sprit användes inte i familjen, men far hade alltid brännvin för en del leverantörer till butiken.

Politiska diskussioner förekom inte i familjen och när det förekom i butiken var far noga med att inte delta på allvar.

Även om far i princip alltid var bunden till butiken, förekom under några sommarkvällar korta fisketurer på Dellen och någon kort bilresa i slutet av 1920-talet. Varje år tillbringades tillbringades julaftonen hos mors föräldrar i Strömbacka och varje moidsommar besöktes någon fest i Moviken eller Strömbacka.

Far och mor levde i ett lyckligt äktenskap och delade ljuvt och lett.
Jag tror att de gjorde en viktig insats i Movikenbornas liv och hade förmånen att vara aktiva även efter att butiken upphörden 1955. De hade inte en tanke på att lämna Moviken utan byggde ett eget hus, där de fann sig väl tillrätta.

 

 

 

 

Moviken för 70 – 90 år sedan

Hälsingerunor 2005
Av Harald Brodin

 

Det finns åtskilliga uppgifter om Moviken från forna tider, bl a i kyrkböckerna och andra officiella handlingar men även i olika minnesskrifter. Att jag begränsar beskrivningen av Moviken till tiden enligt överskriften beror på att jag som läkare gärna vill få någorlunda säkra besked om dödsorsaker och om levnadsvillkoren. Härvidlag har jag själv, född 1918 och uppvuxen i Moviken, en del minnen från 1920-talet, då jag rätt regelbundet besökte familjerna i byn för att sälja Allers, Familjejournal och dessutom fram till 1937 tidvis stod bakom disken i butiken (Strömbacka Arbetares Konsumtionsförenings filial i Moviken), där min far Ernst var föreståndare och ende anställde. Men i stor utsträckning har fakta lämnats av Elma Gill, född 1915, även hon uppvuxen i Moviken. Dessutom har stadsbiblioteket i Hudiksvall förmedlat värdefulla kontakter med Landsarkivet i Härnösand för bl a mikrofilmer av kyrkböckerna. Jag har även fått ta del av avlöningslistor m m i arkivet hos Holmen AB Iggesund. Givitvis har jag utnyttjat Sveriges släktregister Bjuråker-Delsbo-Norrbo.

Många släkter hade flyttat till Moviken från avlägsna orter. Masmästarsläkten Sjöblom kom från Älvkarleby (1779). Prinsarna från Mora (1811). Nyströmmarna från Karlskoga (1822). Lindgrenarna från Ljusnedal (1828). Sundbergarna från Voxna (1772). Vikbergarna från Harmånger (1763) och släkten Hansson från Husby i Dalarna någon gång på 1700-talet. Släkten Larsson-Ledig kom från Rogsta 1761 och släkten Tungström från Dahlfors 1772.

Denna tidiga inflyttning torde ha samband med att planer på masugnsdrift börjat utformas redan på 1740-talet. Men Masugnen stod färdig först 1796 och togs i bruk 1797.

I slutet av 1920-taletkunde jag räkna antalet Moviksbor, från de yngsta till de äldsta, och de var omkring 250 stycken. Det är rimligt att anta att numerären var ungefär det samma fram till mitten av 1930-talet, då avfolkningen blev påtaglig i och med att alla visste att masugnsepoken skulle ta slut. Den upphörde 1937. Statistiken talar om ett visst inflyttningsöverskott varje femårsperiod från och med 1916 fram till perioden 1936 – 1940, då underskottet var 44 på dessa fem år. Antalet döda synes ha varit större än antalet födda. Som jämförelse kan nämnas att hela Bjuråker förlorade ungefär 200 invånare per femårsperiod 1916 – 1930 och därefter 50 resp. 16 för vardera av de följande två femårsperioderna.

Om man räknar flyttningarna från och till de tre Bjuråkersbruken Hedvigsfors, Moviken och Strömbacka tillsammans, fanns ett utflyttningsöverskott under alla femårsperioderna, störst 1936-1940, men Moviken behöll sina innevånare bäst fram till 1936, varefter Moviken svarade för hälften av utflyttningarna.

Kvinnorna var i klar majoritet bland dem som flyttade in och bland dem som flyttade ut.

Det var ungefär dubbelt så många ensamstående som familjer som flyttade ut och in. De inflyttade kom huvudsakligen från grannsocknarna (34 %) men så mycket som 10 % kom från Stockholm (familjen Schmidt var en rätt stor del därav). Från Hudiksvall kom 5 % och från Sundsvall lika många.

Utflyttarna sökte sig till grannsocknarna (16 %), till Stockholm (13 %), till Hudiksvall (9 %) och till Forsa (3 %). Endast en, Ivar Persson, reste utomlands, till Kanada 1928.

Bland dem som arbetade i Moviken mer eller mindre tillfälligt märks inspektoren Otto Lagerholm som avled 1919 och inspektor August Hahne 1919-1923. I ledningen för järnbruk brukade finnas en bokhållare, men för Moviken har ingen funnits såvitt Elma och jag minns. Från tidigt 1800-tal nämns dock namn som Nordlinger, Verner och Bäcker. Åtskilliga praktikanter hade korta utbildningstider i Moviken. Rättaren August Jonsson lämnade Moviken 1932 och ersattes av Martin Västberg.

Några lärarinnor bodde i Moviken. Olga Sandahl var här 1917 – 1922. Anna-Lisa Lidén 1924- 1929. Alva Åsberg 1929-1932 och Märta Stenäs 1932-1955. Småskollärarinnan Alma Rask bodde en dryg mil utanför Moviken men hade ett eget rum i skolbyggnaden.

Från 1927 till 1940-talet bodde tre landfiskaler med familjer i herrgården: Valter Görtz, Bertil Henriksson och Lars Törngren. En finka var inredd i herrgårdens flygel, och där fanns plats även för beslagtagna vapen och utrustning för hembränning jämte tillhörande illaluktande mäsk.

Levnadsförhållandena
Mycket rörde sig omkring masugnen. När det var stängd som vanligt under somrar och höst, sysslade masugnsarbetarna med underhåll, transporter samt skogsarbete och jordbruk.

Alla hade eget potatisland, och 27 familjer hade ko, och man betalade 50 kronor om året för koföda. Den som inte hade ko, fick köpa poletter som sedan var betalning för mjölk i bolagets ladugård. En av de sista mjölkerskorna var Tumm-Anna Eriksson.

Bara de som bodde närmast masugnen kunde få vatten genom en ledning från Gråsjöbäcken via en uppdämd kanal. Avlopp fanns inte men däremot torrdass och slaskhögar.

Ytterbelysning var okänt tills elektriciteten blev tillgänglig på 1920-talet. Då var strömmen, som kom från Hedvigsfors, särdeles opålitlig. Den tidigare vanliga innebelysningen med stearinljus och framför allt med fotogenlampor stod i reserv och behövde ofta användas.

Jag har inte funnit uppgifter om att Moviksborna betalade hyra för bostaden. Den som inte kunde skaffa tillräckligt med ved själv (52 hushåll) kunde köpa kastved för två kronor kubikmetern.

Under 1915 hade 75 personer regelbunden inkomst från bolaget, några få under 800 kronor och 13 över 1000 kronor. Sju tjänade så bra att de hade pengar att fodra av bolaget med belopp mellan 142 och drygt 7000 kronor (masmästaren ensamstående), och de fick 4½ % ränta på dessa pengar.

Ingen tycktes stå i skult till bolaget, men när pengarna inte räckte, fick man kredit i butiken eller bidrag från fattigvården. Sådana bidrag ordnades inte sällan genom att min far ringde den ansvarige för fattigvården och beskrev situationen, varvid det ofta gavs tillstånd för den utfattige att få köpa det nödvändiga. Årligt bidrag gavs av fattigvården till 10 personer, därav åtta änkor, med 40 eller 50 kronor.

Bolaget delade ut gratial eller änkepension på 40 – 200 kronor till 4 personer under 1915.

Alla var fattiga eller levde som fattiga, även masmästaren. Många (54) höll sig emellertid med tidning, och 19 hade en rikstidning. Hudiksvallstidningen kostade 3,25 per helår. Hudiksvalls Nyheter och Hudiksvallsposten 4.50.

Telefon fanns inte i något hem. Om man måste ringa, anlitade man butikens apparat. Denna användes även av bolagets förmän i Moviken för kontakt med cheferna i Strömbacka.

Man kan få intrycket av att Moviksborna levde billigt, men om man sätter priserna i förhållande till inkomsterna, ser man att det inte var så.


I stort sett gick halva avlöningen till inköp av mat.

Räknat i kronor var maten 1995 ungefär 40 gånger dyrare än 1915 men inkomsten var ungefär 200 gånger större. En dagbok från butiken i Moviken samt uppgifter från ombudsman Jansson vid Metallfacket i Hudiksvall har bidragit med dessa siffror.

Sammanfattning
Siffrorna talar uttryckligen om fattigdom, men endast fem hushåll stod i skuld till Bruket.
Det var i den egna butiken som många fick den nödvändiga kredit, som gjorde att nöden kunde hållas borta.
(Den här tabellen är hämtad ur ”Masugnsarbetarnas familjer i Moviken 1915”, av Harald Brodin, Hälsingerunor 2004).

mov-150-tabell

 

Cyklar sågs sällan i början av 1920-talet men blev snart vanliga och många använde karbidlampor som belysning.

En kortare tid hade Algot Hansson en liten bil, en T-Ford.

På 1920-talet kunde man med privatbilägaren Buick-Ante Johansson få en del ärenden uträttade i Hudiksvall. I slutet av decenniet började Högbergs buss ge motsvarande service.

Arbetet
Arbetstiderna i masugnen var reglerade: åttatimmarsskift fördelade över hela dygnet. I skogen gällde ackord. Det fans enkla hjälpmedel för lyft, ett motordrivet lok ersatte oxar och hästar på järnvägen. Ångmaskiner drev masugnen (vattenkraften räckte inte) samt sågen och kvarnen vid hamnen. Ändå krävdes stora människokrafter i masugnen som för bokare och utfraktare. Tunga lyft var inte sällan nödvändiga, och en del arbeten var dessutom enformiga och smutsiga. Arbetet i skogen och jorden var helt beroende av stora och uthålliga mänskliga krafter.

Alla skaffade själva sina kläder och skor som deras arbetsuppgifter krävde. Varken matraster eller andra pauser var schemalagda. En besökare i masugnen kunde dock konstatera att det ibland uppstod smärre pauser i arbetet. Det blev tid för att äta och dricka av det som man tagit med sig hemifrån, ofta torrskaffning och mjölk eller kaffe.

Hemarbetet var, i våra ögon, tungt och obekvämt. Man bar in vatten och ved och bar ut slask. Man skötte matlagningen på vedspis, diskade i balja, knäskurade med såpa, tvättade utomhus vid kokstad och klappstol. Varken damsugare eller andra elektriska apparater fanns. Kläder lappades och lagades så länge plaggen höll ihop. Att döma av botikens försäljning av sulläder lagades skor i flera hem.

De viktiga husdjuren kon, grisen och hönsen krävde förstås tillsyn dagligen och året om.

Föreningar
Arbetarna, även de som arbetade i masugnen, var organiserade i fackföreningen Skog och Flottning. På 1920-talet fanns en socialdemokratisk ungdomsförening SSU, och i början av 1930-talet startade Movikens Fotbollsförening som hade färgerna rött och vitt.

Något större religiöst intresse kom inte till synes. Pingstförsamlingen i Strömbacka förlade dock åtskilliga bönemöten till samlingslokalen i Moviken.
Frälsningsarméns soldat Greta Jonsson höll söndagsskola några år på 1920-talet. Kyrkobesöken var sparsamma även då samfärdseln förbättrades. Någon nykterhetsförening förefaller inte ha funnits.

Den viktigaste föreningen var Strömbacka Arbetares Konsumtionsförening med sin filial i Moviken. Den skaffade allt man kunde tänka sig behöva, från hela kostymer till fotogen, skor, snus och knappnålar. De flesta familjerna i Moviken, många i Fönebo samt en del i Anderbo och den enda familjen i Aggtjärn hade aktier i föreningen, och fick därför del i vinsten, som kunde bli upp till 8 % på inköpssumman i butiken. Butiken var också en viktig samlingsplats särskild då posten delades ut. Troligen var dessa trivsamma sammankomster en viss ersättning för det nästan obefintliga föreningslivet i byn.

Nöjen i nutida mening var sällsynta. Trivseln i det dagliga livet gynnades av bruksandan med dess öppna dörrar, hjälpsamhet och solidaritet.

Familjerna hade sina festliga rutiner vid framför allt jul-och midsommarhelgerna.

Radion kom i slutet av 1920-talet men blev vanlig i hemmen först i slutet av 1930-talet. Emellanåt ordnades dans på dansbanan i Hagen. Inte sällan bestod musiken av enbart Albert Pettersson och hans dragspel.

Man besökte midsommarfester och andra evenemang i Strömbacka.

I äldre tider användes tobak även i form av rullar och kakor, vilket krävde att den måste finfördelas innan den kunde stoppas i pipan. Cigaretter förekom sällan, cigarrer nästan aldrig. Viktigast var grovsnuset. Sprit köptes på lagligt sätt, oftast genom ombud som reste till Hudiksvall. Kanske kunde den även anskaffas på annat sätt. Missbruk förekom vid de större helgerna, men någon alkoholiserad Movikensbo kan vi inte minnas.

Sjukvård
Vikarierande extra provinsialläkare fanns åtminstone från 1912, och bekanta namn var Bodinsson och Thelander. Doktor Åke Bergström kom som ordinarie till Johannesberg 1920.

Lasarettet i Hudiksvall fungerade sedan 1840, men det fanns bara en ensam lasarettläkare, i början på deltid. På 1920-talet ökade bemanningen med en fullt kompetent kirurg, som snart fick ett par yngre läkare till hjälp. Hos allmänheten rådde ändå en skräck för att hamna på lasarettet. Att sändas till sjukhuset var ibland nästan som en dödsdom.

Apoteket låg i Johannesberg på gränsen mellan Bjuråker och Delsbo. Där låg även sjukstugan som från början var avsedd för personer med turberkulos men som snart fick uppgiften att ta hand om epidemiska sjukdomar.

Tandläkare fanns i Hudiksvall, och han besöktes bara i nödfall. Tandhälsan i Moviken var inte den allra bästa.

Barn
Under första levnadsåret var det överallt stor risk att barn drabbades av dödliga sjukdomar. I Bjuråker utom de tre bruken var under tiden 1911 – 1930 ungefär vart sjunde sjukfall ett spädbarn. Under den första femårsperioden av dessa år var dock vart femte dödsfall ett spädbarn, räknat på hela socknen. De tre bruken visade något gynnsammare siffror.

De svåra epidemierna av scharlakansfeber och difteri hörde till tiden före 1915. Efter detta år var dessa sjukdomar sällsynta som dödsorsak.

Lunginflammation dödade många spädbarn. Rätt ofta saknades dock diagnosen på den dödliga sjukdomen i kyrkans dödbok.
Familjerna hade i genomsnitt mellan fyra och fem barn. En familj hade 13 barn, varav sju dog före ett års ålder.

Medellivslängd
Under 1911 – 1915 var medellivslängden i Bjuråker något över 40 år och under tiden 1916 – 1925 cirka 50 år. Under femårsperioden 1926 – 1930 visade de tre bruken en medelålder på 74,2 år medan resten av Bjuråker hade 53,7 år. Skillnaden på ungefär 20 år beror åtminstone delvis på att ungdomarna börjat flytta från och de äldre blev kvar.

Om man bortser från ålderdomen som dödsorsak, var det sjukdomar som hjärtfel + ”slag” samt cancer som skördade de flesta offren i de tre bruken.

Den fruktade tuberkulosen dödade endast 3 % av masugnsarbetarna (två personer) i Moviken under tiden 1911 – 1930. För övriga arbetare var siffran 11 % och för kvinnor 7 %. Endast två personer dog i ”Spanska sjukan” 1918.

Någon dödlig arbetsskada i masugnen är inte registrerad. Men en arbetare drunknade under timmerkörning och en annan under fiske.

De många änkorna levde under svåra förhållanden men blev gamla, i medeltal 79 år. De nästan lika många änklingarna blev i genomsnitt 71 år.

Diskussion
Siffror är inte absoluta sanningar. De är heller inte de minnen som här presenterats, men de ger ändå en bild av hur man hade det i Moviken för 70 – 90 år sedan. En påtaglig fattigdom, ordnade men långt ifrån idealiska arbetsförhållanden, låg men ökande medellivslängd, stor spädbarnsdödlighet.

 

 

 

Dödsorsaker i Bjuråkers järnbruk 1911 – 1930

Av Harald Brodin

 

Det har alltid funnits en nödvändig strävan att ta vara på naturens resurser, men syste­matisk kartläggning av tillgångarna gjordes först på 1700-talet. Bland annat satte man värde på inte bara malm utan även på skog och vattenkraft för järnframställningen.
I Bjuråker, en socken i norra Hälsingland med jord- och skogsbruk som enda näringar, anlades tre järnbruk inom en radie av mindre än 10 kilometer under se­nare hälften av 1700-talet: Hedvigsfors, Strömbacka och Moviken. Personalen hade rekryterats från angränsande byar men framförallt de yrkeskunniga kom från andra bruk i Hälsingland, Dalarna, Uppland och Värmland.
I Hedvigsfors avslutades driften 1902, varför endast de två andra industriorterna, belägna fem kilometer från varandra, är lämpliga för studium. I Strömbacka smedja lades driften ned 1953 och i Moviken masugnen 1937.

Inom ett geografiskt litet och relativt isolerat område hade således befolkningen en rätt heterogen bakgrund och av industrin betingade speciella levnadsvillkor. Det är därför intressant att belysa i vad mån det finns olikheter i förhållande till socknen i övrigt och hela Sverige beträffande såväl medellivslängd som diagnoser och antalet dödsfall bland spädbarn. Dessutom kan ortsbefolkningens uppfattning att tuberkulos var den dominerande dödsorsaken bekräftas eller avskrivas.

Uppgifterna har hämtats ur Bjuråkers död- och begravningsbok 1911-1930.

 

Studien och arbetsförhållandena

Studien började 1911 då dödsorsakerna blev tydligare angivna från och med denna tid. Detta kan ha samband med att det fanns en extra provinsialläkare på en 15 – 20 kilometers avstånd vid sockengränsen mot Delsbo fram till 1920, då en ordinarie lä­kare tillträdde tjänsten. Diagnostiken av de särskilt intressanta sjukdomarna tuberku­los och tumörer får därför anses vara säker eftersom man hade tillgång till lasarettet i Hudiksvall och länssanatoriet i Mohed. Ingen sjukvårdskunnig personal var anställd vid bruken.
Studiens slut 1930 markerar den tid då Strömbacka och Moviken började avfol­kas inför väntade nedläggningar, i första hand av masugnen i Moviken.
På de två platserna utvecklades den s k bruksandan, karakteriserad av gemenskap och inbördes hjälpsamhet samt även av en viss reservation mot omgivningen. Tradi­tioner, språkbruk och levnadssätt utformades likartat och blev olika dem i omgivande byar. Likheterna mellan de två bruken är så tydliga, att det är praktiskt att i fortsätt­ningen nämna dem med deras initialer S för Strömbacka och M för Moviken. Även om åtskilliga familjer i SM disponerade smärre jordstycken och hade möjligheter att hålla en ko och/eller en gris, blev ändå livsvillkoren olika mellan SM och socknen i övrigt, här kallad REST.

Arbetet i smedjan i Strömbacka var i princip kontinuerligt men med avbrott från fredag ef­termiddag till söndag eftermiddag. I masugnen i Moviken pågick driften däremot utan avbrott under i huvudsak vinterhalvåret. Resten av året ägnades åt underhåll av anläggningen.
Man arbetade i 8-timmarsskift, som vid veckosluten växlade så att de som haft skiftet 1400-2200 i stället började 2200, och de som förut börjat 2200 startade i stäl­let 0600, och de som börjat 0600 startade 1400. En del arbeten som bokningen, ut­fraktningen och kolhanteringen skedde utomhus medan aktiviteterna innanför de glesa väggarna krävde att man anpassade sig till avsevärda växlingar mellan hetta och köld. De giftiga gaserna fick försvinna genom springor i väggarna. Matraster var inte orga­niserade och man förtärde sin matsäck i de pauser, som kunde uppstå. På några arbets­platser fanns en hytt för omklädning. Vissa resurser för kroppsvård fanns vid smedjan men saknades vid masugnen. Smederna arbetade på ackord medan masugnsarbetar­na hade dagpenning. Alla måste skaffa och underhålla sina arbetskläder och skor.

Sociala förhållanden, bostäder och invånarantal
De två bruken bedrev även jord- och skogsbruk för att dels förse sin personal med vissa livsmedel och dels för att producera det träkol och det virke som var nödvän­diga för verksamheten.
Det var svåra tider med arbetslöshet efter första världskriget, särskilt i början av 1920-talet. Många strejker förekom vid de tre bruken 1919 -1923.4 Bruksarbetare var fattiga5 men verklig nöd förelåg inte. Belysande är dagboken 1915 (i Hälsinglands museum) för den arbetarägda lanthandeln i M (motsvarande butik fanns i S), där kun­dernas alla inköp noterades. Detta var före kassakvittonas tid. Dessa kostnader gällde nästan uteslutande livsmedel och befanns motsvara ungefär hälften av arbetarnas av­löning.
Bostäderna bestod i regel av ett rum och kök. De var inrymda antingen i flerfa­miljshus (kaserner) eller tvåfamiljshus, någon gång i en fastighet för en familj. Famil­jerna hade enligt uppskattning med stöd av Bjuråkers församlingsbok i genomsnitt fyra – fem barn (0 – 13), varför trångboddheten var betydande. Då en tuberkulossjuk person avlidit, brändes den avlidnes kläder och sängutrustning, bostaden skurades och möblerna tvättades omsorgsfullt. Supandet var märkbart endast vid de större helgerna, vid bröllop och andra festligheter. Man såg aldrig berusade kvinnor.

Moviksborna Karl Gill, f. 1910 (död 2002), Elma Gill, f. 1915 och författaren, f 1918 samt Strömbackabon Eric Kallberg, f 1921, har meddelat tydliga minnen av de nämnda förhållandena. Antalet invånare i SM omkring år 1900 var cirka 300 respek­tive 200 (6.1 Bjuråkers församlingsbok för 1910-1920 finner man motsvarande siffror 376 och 316). För 1920-1930 blev siffrorna 336 och 298. I SM bodde således omkring 600 personer under den studerade tiden. Invånarantalet i hela Bjuråker var omkring 4000. Bjuråkers inflyttnings- och utflyttningsböcker för tiden 1911 – 1930 visar ett inflyttningsunderskott på 537 personer, varav industriorterna bidrog med 197, mot­svarande 23 %.
Under 1911-1915 föddes i SM 88 barn, vilket var 15 % av alla nyfödda i sock­nen. Under 1916-1920 var motsvarande siffror 63 och 11%. Antalet dödsfall i hela socknen var 1309, varav 149 (11.4 %) drabbade SM och 1160 REST. Inom under­sökningens fyra 5-årsperioder hade SM 49, 36, 33 och 31 dödsfall, och REST 301,293, 269 och 297.
Diagnos saknades eller var ”svaghet” i 163 fall, varav de flesta (122) var späd­ barn, och 16 gällde SM, vilket reducerar antalet definierade dödsfall till 1146. SM räknar därmed 133 fall och REST 1013.

Resultat
Medellivslängden i REST ökade från 43 år 1911 – 1915 till 53 år 1926 – 1930, medan den i SM ökade från 42 år till 62 år på samma tid. I Sverige var medellivslängden 53 år redan 1900 och 65 år 1930. Det låga värdet för SM hade således nästan uppnått Sveriges nivå 1930.

Diagnoser:
Tuberkulos var i Sverige dödsorsak i 12 % av alla fall under 1911 – 1930.8 För Bjurå­ker var siffran 10.5 %, för SM (21 av 149 = 16 %) och för REST (98 av 1013 = 10%). Av de 21 i SM var 14 kvinnor, motsvarade 11 %, en hög siffra i förhållande
till den för kvinnorna i REST, 5 %, och för männen i SM 5 % och REST 5 %. Endast ett spädbarn hade diagnosen tuberkulos (meningit). Den höga dödssiffran för SM bekräftar ortsbefolkningens åsikt att tuberkulos var den vanligaste dödsorsaken, och den har rimligen samband med trångboddheten och bostadskoncentrationen.
En relativt hög dödlighet för kvinnor har tidigare påvisats 9 och bekräftas av siffrorna för SM men motsägs av de påfallande låga siffrorna för REST.

Lungsjukdomar utom tuberkulos omfattar lunginflammation, bronkopneumoni, empyem men även astma, atelektas och lungböld. Diagnosgruppen var vanligare i REST (135)14% än i SM (13)10%. Siffran för Sverige var 12 %.

Övriga infektioner betyder bl a barnsjukdomar och blodförgiftning, och notera­ des för 66 (7 %) i REST och för 21(16· %) i SM. ”Spanska sjukan” var diagnosen för 10 i REST och 12 i SM. Om man bortser från dödsfallen i denna snabbt övergående epidemi 1918 blir skillnaderna mindre, 6 % och 7 %.

”Kräfta” innefattar även ett fall vardera av tarmsvulst, hjärntumör, tumör och sarkom, och noterades för 8 % av alla döda i Bjuråker. Den var vanligare i SM (17 = 13 %) än i REST (74 = 7 %). För Sverige var siffran 9 %.11 Det är anmärkningsvärt
att kvinnorna i SM var 12, dvs 9 %, medan kvinnorna i REST var 36, dvs 4 %. Nio av de 12 hörde hemma i S och tre i M. Männen i både SM och REST företedde samma procentsats, 4.0 %.

” Slag ” sammanfattar ganska snabbt debuterande tillstånd som hjärtsjukdom, hjärtinfarkt och cerebral insult och var vanligare i REST (160 = 16 %) än i SM (14 =
11 %). För Sverige låter sig ingen jämförbar siffra utläsas ur de statistiska tabellerna.

Ålderdom angavs vara dödsorsak för 35 (35 %) i REST och för 29 (22 %) i SM.
I ett urval av vanliga Övriga dödsorsaker nämns först siffran för SM och den för REST inom parentes:

Suicid 2 (14), varav 12 i åldrar över 45 år. Sju av de 14 inträffade 1921 – 1925.
Drunkning 1(9), därav fem barn.
Blodförgiftning 2 (8).
Sockersjuka 3 (5).
Prostatahypertrofi 2 (5).
Mord 1(2), det senaste 1923.
Blindtarmsinflammation O (3), den senaste 1921.
Arbetsskada är inte angiven men kan döljas under diagnoser som blodförgiftning, spark av häst, fraktur (tre fall), förfrysning. Mordet i SM utfördes av en förrymd mentalpatient, och offret var på väg hem från arbetet.

Antalet döda spädbarn som procent av antalet döda i hela socknen per 5-årsperiod var 19, 9, 19 och 13 (medeltal 15). 1 REST fann man samma medelvärde 15 medan
siffran för SM blev 16.5 %. För hela Sverige var siffrorna 12, 10, 10 och 8. 12 Ett meddelande 13 om att spädbarnsdödligheten är lägre i bruksorter än i andra områden motsägs av fynden från SM.

Sammanfattning
De ogynnsamma levnadsförhållandena i de isolerade bruksorterna Strömbacka och Moviken 1911 – 1930 av speglas i relativt låg medellivslängd, i höga siffror för död­ligheten i både tuberkulos och tumörer samt i relativt hög spädbarnsdödlighet. För brukens kvinnor noteras höga siffror för dödligheten i både tuberkulos och tumörer.

Noter
1. Utterström G, Savolainen T, Boman R. Annex till tiden 1903-955. Örebro, i Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del II. Iggesund, Holmen ABs arkiv 1984, sid. 386.
2. idem, sid. 388.
3. idem, sid. 387.
4. Åberg A. Iggesunds bruk under omvandling 1903-1955. Örebro, i Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del IL Iggesund, Holmen ABs arkiv 1984, sid. 267-269, 282.
5. Böcker om Movikens masugn Aflöningsbok och kassabok 1903-1930. Iggesund. Holmens ABs arkiv.
6. Åberg A. Iggesunds bruk under omvandling 1903-1955 . Örebro, i Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del I. Iggesund, Holmen ABs arkiv 1984, sid. 312.
7. Bra böckers lexikon band 22. Höganäs, bokförlaget Bra böcker 1986, sid. 186.
8. Historisk statistik för Sverige 1960. Tabell 144, sid. 149, 155.12.
9. Puranen B-I. Tuberkulos. Umeå, Umeå Studies in Economic History 7 1984, sid. 156.
10. Historisk statistik för Sverige 1960. Tabell 144, sid. 152, 155. 11. idem, sid. 154, 155.
12. idem, sid. 155.
13. Nelson MC. Farsoter och folk, Linköping, i Humanistisk hälsoforskning. Linköpings universitet 2000, sid. 154.

Summary

For the years 1911 – 1930 causes of death were registered in the parish of Bjuråker in a farming and forestry district in central Sweden as well as in two of its villages, one with a forge and another with ironworks, Strömbacka and Moviken. The average life span and infant mortality were also noted. The two villages had 600 and the rest of the parish 3400 inhabitants.
The continuous industrial production required three daily eight-hours shifts and there were small or non-existent sanitary facilities. Breaks for meals were not timetabled, but you could find pauses for consumption of what you might bring from home. Daily life was characterized by poverty and many children, but there was no real starvation. As a rule the families rented a place with one room and kitchen, and they often could keep one cow. About half the earned money was used up on food. The average life span showed figures found for Sweden about thirty years earlier. Diagnoses were stated for 1146 of 1309 deceased in the parish 1911 – 1930. The remainder indudes ”not known” and, for infants, ”we akness”.
The district medical officer lived at a distance of 15 – 20 km from the villages. A general hospital 60 km away and a sanatorium 120 km away signify that diagnoses of at least tubercu­losis and tumours are reliable.
Not unexpectedly, tuberculosis was the most frequent cause of death (16%), a little more than in Sweden (12%) and still more than in the rest of the parish (10%). Women were more often affected than men which was also found earlier.
Cancer was more frequent than in the rest of the parish and in Sweden. Like tuberculosis, there was a predominance for women.
The high infant mortality differs from the findings of another author, who found relatively low infant mortality in industrial communities.
Life was hard in two small industrial villages in the province in 1911 –
1930.

Harald Brodin, professor em. Lastagegatan 10
824 52 Hudiksvall
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift volym 10 #1 2006 Sid 119 – 123

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

 

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 

 

 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *