Moviken del 3 Masugn . . .

Dellenportalen har samlat ihop fakta om Moviken från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv.

Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om ni anger Dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner – Tack!


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss – Tack!

Tack för ditt besök!

 


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre? Vill du veta mer? Klicka här. 


Den här sammanställningen – liksom alla andra – har vi finansierat med våra egna pensioner. Vi säljer inget och det finns inga bidrag att söka.

Därför är vår verksamhet helt beroende av frivilliga gåvor.

För den här sammanställningen har vi inte fått några gåvor tidigare

Under 2017 har vi fått gåvor från:

 


Se filmen om Movikens masugn, berättad av professor Harald Brodin


Se Nitas vackra höstbilder från Movikens hamn


Läs om Movikens kolugnar


Kolmilan i hamnen 2006


Se Google Maps över Moviken


Läs här om floran i Moviken


mtre-089-masugn-flyg

Movikens masugn med Norra Dellen i bakgrunden 2016

 

mtre-067-karta-1787

1786 kallades vägen ner till hamnen ”Järn bo vägen”.

mtre-085-karta-1796

Karta 1796

 

 

Innehåll

1. Kanalen

2. Kolhuset

3. Lokstallet

4. Smedjan

5. Bruks kontor/Gamla skolan

6. Masugn

7. Herrgården

8. Annex

9. Vagnslider-Bostad-Is-källare

10. Oxstall

11. Gamla ladugården

12. Kvarn/tröskloge

13. Sjöstugan

14. Kolarskolan

15. Fotbollsplan

16. Festplats

17. Plantskolan

18. Hamn

 

voja-009-dammhuset
Kanalhuset byggdes 1862 och revs 1970

mtre-029-damhusfundament
Det här är vad som återstår av kanalhuset. Den vackert smidda vredet med vilket man reglerade vattenmängden, blev ordentlig tilltufsat vid rivningen när byggnaden drogs omkull.

mtre-024-kanalen
En bild på Kanalen tagen från den plats där kanalhuset stod. Kanalen fortsätter bortom kröken drygt 100 meter till.

mtre-039-kanaldamlucka
Här fanns en dammlucka. Det långa spettet till dammluckan ligger på stenarna ovan.
Vattnet som rinner här kommer från Gråsjön och rinner ner till masugnsdammen. På andra sidan den här stensättningen börjar kanalen och det var här man reglerade åt vilket håll vattnet skulle rinna.

mtre-026.grosjon

mtre-027-grosjon
Två bilden från Gråsjön. I det lilla huset finns damluckan med vilken man kunde reglera vattenståndet i sjön.


1.  Kanalen

Kanalen byggdes 1862. Efter ett par torrsomrar som gjorde att vattnet i den ordinarie dammen inte räckte till grävdes en kanal för hand som är ca 200 meter lång och 4 – 5 meter bred och har troligtvis varit närmare två meter djup. Vattnet kommer från en ca 3 km. högre upp belägen sjö, kallad Gråsjön. Även Gråsjön dämdes upp och därmed fick man ett betydligt större vattenmagasin. Se här karta över Gråsjön

1903 när Masugnen byggdes om och en ångmaskin blev installerad upphörde kanalens betydelse som kraftkälla, men fick från 1907 en annan viktig betydelse, nu som färskvatten magasin. Vattnet rann då liksom nu ner till masugnen. Troligen var det etablering av affär i Moviken som avgjorde att man drog borrade stockledningar från Masugnen, till affärens uppståndare (den finns kvar), förbi vitkasern och vidare fram till skolan.

1959 fick gårdarna i Moviken gemensamt vatten, därmed upphörde kanalen som vattenmagasin. Den torrlades och fick växa igen, till det att undertecknad röjde fram den och släppte på vattnet i början av 2000-talet.
Från kanalen leds vattnet i en grov gjuten tub under landsvägen fram till smedjan och Masugnen. Under 1800-talet stod blåsmaskinen i smedjan.
Smedjan eller blåsmaskinhuset revs 1965 och kanalhuset revs 1970, eller snarare drogs omkull med hjälp av kraftiga timmerbjörnar, s k dubbelverkande pumpbjörnar.

Se bild och beskrivning hur olika timmerbjörnar fungerar: Veckans Pryl 182.

2. Kolhuset

Kolhuset var 2000 kvm stort och rymde 7000 kolstigar. Det byggdes 1903 och revs 1959. Läs mer om kolhusets viktiga roll i sammanställningen om Movikens kolugnar.

Det fanns sex kolkärror som skulle fyllas med 7 hektoliter eller 700 liter kol ( kolets vikt ungefär 105 kg eller 150 kg per 1000 liter).

Vid maximal arbetstakt förbrukade masugnen två fyllda kolkorgar var 20:de minut dygnet runt. När uppsättaren behövde kol gick han fram till fönstret, där han drog i en spak för att vinscha upp kolbjörn (vagnen med kolkorgar) med två fyllda kolkorgar. När vagnen kommit upp lastas kärrorna av och två tomma kolkärror får följa vagnen ner igen. Under tiden pågick lastning av två kolkärror i kolhuset. Det var två kolfatare som arbetade i det 2000 kvm stora kolhuset. Svarta av koldamm harklar en av dem kol i ett kolfat som den andre bär och tömmer i närmaste kärra. På utlagda plankor med en avlastande bärrem över axeln kärras lasten omkring 100 kg, – 40, 60 eller 80 meter genom kolhuset över landsvägen till kolmottagarhuset. I kolmottagarhuset finns den flakvagn som kallas kolbjörn vilken är nedsänkt i marknivå för att underlätta lastning. Två kolkärror följer med på varje upp och nerresa.

Den spårbundna uppfordringsbanan går mellan kolmottagarhuset och kransen. För att motverka banans lutning var vagnens bakända upphöjd.

mtre-001-kolbryggan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inkörsbryggan till kolhuset

 

mtre-053-kolvagn

Kolbjörn med sin upphöjda bakända, här på väg upp till kransen med två fyllda kolkorgar

mtre-052-kolvagn

Kolbjörn, som vagnen kallades här på väg ner med två tömda kolkorgar. 
mtre-002-kolhus-fr-baksidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kolhusets baksida

 

mov-028-kolhus

 

mov-029-bilar

Framför kolhuset. O. H. Larsson Delsbo och W. Svensson Näsviken.

mtre-008-tre-personer

Från vänster Leander Lindgren, Herbert Stolt och Artur Trygg

mtre-003-kolhus-interj

mtre-004-rivning

mtre-005-rivning-2

mtre-006-rivning

mtre-007-rivning

Kolhuset revs 1959, då man ansåg att det skulle kosta för mycket att reparera och underhålla. August Hahne som gjorde ett besök under rivningen tog ovanstående bilder.

3. Lokstall

Som framgår av namnet var det här som loket förvarades under vintern. Loket fick sin översyn och service under de månader när järnvägen inte var i bruk. Även järnvägsvagnarna behövde översyn allt som oftast. Hjul blev trasiga, och det var stort slitage på bromsklossar som behövde bytas med jämna mellanrum

mtre-009-

På bilden ser vi förutom masugn och affären (längst bort i bild), smedjan, att lokstallet har tillkommit, kontoret och f d skolan, malmbåsen och det runda taket där man lastade kolvagnen, (kolbjörn).

mtre-010-lokstall
Lokstallet i närbild. Smedjan är redan borta, snart även lokstallet. Nu finns bara fundamentet kvar.

 

mtre022-golv-lokstall
Det här är fundamentet efter lokstallet. Smörjbryggan som fanns under golvet är igenfylld.

 

mtre-011-loket
Loket, troligen vid stickspåret till malmbåsen på 1920-talet. Lok med malmvagnar.
En ung August Hahne i samtal med Abraham Sahlin

.

4. Smedjan

 

mtre-042-1862

Foto från 1862. Smedja och rostugn är nybyggda. Vi ser den gamla herrgården och att klockstapeln står mellan herrgården och masugnen.

mtre-043

På den här bilden ser vi att herrgården har flyttats liksom klockstapeln med vällingklockan

mtre-012-smedja-oxar
Bilden visar Masugn, smedja/lokomobilhus, malmbacke med sex oxdragna malmvagnar.
Bilden är före 1903 då masugnen blev ombyggd och fick den en extra rostugn och ångmaskin.

mtre-047-malmavlegg

Här ser vi malmavlägget och det smala spåret dit ut. I förgrunden ligger en malmvagn upp och ner från den tid när oxarna drog malmvagnarna.

 

mtre-014--sticksporet
2015 ser platsen ut så här. Till vänster gick den ordinarie järnvägen. Till höger gick stickspåret till malmbåsen. Nu ser vi bara hålen efter bortruttnade syllar. Sedan oxarna kopplats ifrån sköts vagnarna för hand fram till malmbåsen. Spåret över malmavlägget låg helt vågrätt, och vid det tionde och sista malmbåset låg spåret 3 meter över marken.

mtre-081-oxar

mtre-92-lok

Det här var en vanlig syn när järnvägen var i drift. Det var både gratis och roligt att åka med på vagnarna upp till Strömbacka. Bilden ägs av föreningen Strömbacka Bruk

 



4. Smedja/lokomobilhus

Från kanalen leds vattnet i en grov gjuten tub under dåvarande kolhus fram till smedjan där blåsmaskinen stod. Smedjan eller blåsmaskinhuset var uppdelad i tre rum. I ett rum fanns en vattenturbin, vars axel gick genom väggen ut till det rum där vevaxel och blåsmaskin stod. Blåsmaskin arbetade som en kompressor där en kolv gick fram och åter i en stor cylinder. Den var dubbelverkande med luftuttag och backventiler på båda ändarna. Ovanför dem förenade sig rören till ett. På cylindrarnas gavlar fanns det luftintag med klaffventiler där luften sögs in när kolven gick åt motsatt håll. Genom att blåsmaskinen var dubbelverkande uppstod aldrig några luftstötar.

Från blåsmaskinen gick det ett grovt plåtrör på bockar fram till varmapparaten och ringtrummans tättor eller blåsrör. Genom varmapparaten var blästerluften förvärmd innan den blåstes in i ugnen. Varmapparaten stod intill ugnen och fick sin värme från rör som löpte runt kransen på masugnspipan. Masugnsjournaler visar att blästerluften uppgick till omkring 150 grader. Mellan hyttan och blåsmaskinrummet gick en ringledning av järntråd som var fäst vid en pingla. När det behövdes mer bläster eller när den skulle stängas av så ryckte man bara i tråden.

Kolven i cylindern måste smörjas med jämna mellanrum för att inte kärva fast. När detta gjordes tog man finmalen blyerts på en spade som man höll framför insugningsöppningarna, så sögs blyertsen in i den omkring 70 cm i diameter stora cylindern.

Vintertid när vattentillgången var dålig fick blåsmaskin drivas med hjälp av lokomobilen som sommartid användes nere vid hamnen. Lokomobilen gick på fyra hjul men var så tung att det krävdes fyra oxar för att dra den upp till blåsmaskinhuset.

År 1903 installeras ångmaskin i masugnen och därmed upphörde kanalens liksom lokomobilens betydelse som kraftkälla. Kanalen kom även i fortsättningen att spela en viktig roll som färskvattentäkt

Från kanalen går fortfarande ett rör till maskinrummet i masugnen. Fram till 1959 gick vattnet från masugnen vidare genom stockledningar till affären och närliggande hus, därefter fick hela Moviken gemensamt vatten och avlopp.

Smedjan eller blåsmaskinhuset revs 1965 och kanalhuset revs 1970

mtre-032-smedjan

Smedjan. Eskil Holm och Wilhelm Lindgren

 

5. Gamla skolan – Caféet

 

Här låg brukets kontor, snickarverkstad och den första skolan.
På andra sidan landsvägen låg det 2000 kvm stora kolhuset. Till vänster om detta gick vägen till likboden och Högmyra. I början av den vägen låg ”Rättarboden” som var en förrådsbyggnad. Bakom den låg skolans dass. I den byggnaden förvarades allt från saltströmming till olika jordbruksredskap. En säregen sak var små klubbor med långa skaft. På vårarna mobiliserades småpojkarna (8-15 år, storpojkar 15 -18 år) ut för att slå rukor. Korukor från föregående års betande kor. Som bas över pojkarna var Adolf Nyström som då slutat arbeta men blev utkallad att basa över rukknackarna några dagar. Arbetet gick till så att ungdomarna ställdes på linje. Rukorna ställdes på högkant, och så dammade man till dem med klubban så att gödseln spred sig som ett mol. Fick rukan ligga kvar blev där en stor tuva som korna inte ville äta.

Klockan 6 på morgonen ringde trädgårdsmästare Andersson i vällingklockan på skolans tak, senare caféet, och då samlades arbetarna på backen framför huset, det som idag är parkeringsplats. Rättaren delade ut jobben åt dagsverkarna som kunde vara ganska många. De som hade samma jobb varje dag kunde gå direkt till sina arbeten. Inspektorerna var aldrig uppe så tidigt som klockan 6.

Vällingklockan satt från början i en egen klockstapel på herrgårdens gårdsplanen Den flyttades sedan till taket på gamla skolbyggnaden. Omkring 1920 blev den flyttad till taket på nya ladugården.

1928 bildades klubben MOVIKEN SDUK (Socialdemokratisk ungdomsklubb) med 43 medlemmar. 1947 gick föreningen in i Strömbacka SDUK där de startade en amatörteatercirkel. År 1949 inköptes fana. 1951 hade föreningen 60 medlemmar.

Fastigheten var från början bara byggd i en våning med kallvind men blev sedan om-och tillbyggd på med en våning där man höll fackpolitiska möten och Frälsningsarmén hade sin söndagsskola. Senare hade Movikens socialister sin klubblokal övervåningen.

1933 öppnade Olga Erlandsson café i husets södra ände. Innanför cafélokalen fanns en liten lägenhet där familjen Erlandsson bodde. Dessförinnan hade de bott i gård 30 i Pikula

De bor här till 1950 då de flyttade till herrgårdens annex 55. Olga hade då blivit anställd som föreståndarinna för herrgården en befattning hon innehade till 1975 då verksamheten upphörde.

Caféet hade Olga öppet till och från under större delen av 50-talet. Under perioder som herrgården inte hade någon beläggning öppnade Olga genast sitt café.

– 60 D 2 – Herman Erlandsson född 26/6 1901 i gård 16 Gift 16/8 1931 med Olga Eriksson född 18/10 1906 i Ängesholm
Två barn
Siv 23/9 1931. Hon gifte sig med boxaren Karl-Erik Kjellin.
Birgitta 28/10 1936 Gift sedan 1967 med Jan Olof Anth. De äger masgården 39.


mov-185-panorama

Bilden tagen från Vitkasern av Ossian Friberg

mov-018-gamla-skolan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild efter Ossian Friberg. 1966 jämnades huset med marken för att ge plats åt bilburna besökare till masugnen.


 

mov-019-kondis

Maj-Lis Wiberg utanför Caféet. Kolhuset i bakgrunden

mov-020-brevlåda

Den här stiliga killen heter Eskil Holm. I bakgrunden syns herrgården.

 

6. Masugn

Moviken 54

2:6 
Flygfoto 50

 

mtre-084-karta-1796

Karta 1796

Den 10 oktober 1794 beviljades privilegier (tillstånd) att uppföra en masugn i Moviken. 1796 var den provkörd och klar och i jan 1797 startade driften. Masugnen var byggd som mulltimmerhytta. Dess övre del var utvändigt klädd i timmer och isolerad med jord sand och mull Den vilade på huggen sten, ca 12 meter i fyrkant och var ca 10 meter hög. Pipan bestod av eldhärdig sten och hade en diameter av ca 2 meter. Exakta mått är svåra att ange då uppgifterna varierar.

Att masugnen ligger lågt till den omgivande naturen är helt naturligt av två anledningar.

1. Det var viktigt att vattenkraften som drev hjulet till blåsbälgarna låg så lågt som möjlig för att kunna utnyttja vattnets hastighet och tyngd.

2. Att minimera höjden till pipan vari malm, kol, och kalk skulle tippas. Allt måste kärras upp för hand längs en lång uppkörsbrygga.


mov-021-1832

Moviken 1832. Teckning av herrgården och masugnen ur boken: Pappas lydige son, sid 205. Till vänster fejs byggnaden och herrgården.

mov-050-ritning

Beskrivning på masugnsanläggning under 1700-talet. Den är väldigt lik Movikens masugn. som den troligen såg ut 1797

Ur boken, DEN SVENSKA JÄRNHANTERINGENS UTVECKLING.

voja-002-ritning-masugn

Troligen är det efter en liknande ritning som Movikens första masugn byggdes.

 

voja-003-ombyggnad-masugn

MOVIKENS MASUGN 1903

På mindre än ett år blev hela masugnen ombyggd.
Efter 94 dagars drift fram till i april, rivs större delen av den gamla masugnen och redan i slutet av november samma år står den nya masugnen färdig. Den går sedan för full drift under hela december. Byggmästare är C. Filén från Västerås.

Masugnen fick nu en större pipa, ångmaskin, ytterligare en rostugn, en ny blåsmaskin, ny varmapparat, telegraf och fyra vattenkylda tättor/blåsrör. Pipan fick en höjd av 16 meter med en utvändig diameter av 5 meter. Ugnens kapacitet ökade från två till tre sättningar per timme
Ångmaskinens ångpanna liksom de båda rostugnarna och varmapparaten värms upp med masugnsgas som tas från fickor i övre delen av masugnspipan.
Blästertemperaturen hade stor inverkan på masugnsprocessen.

Taket fick en ny konstruktion som är värd en beundran. Efter mer än hundra år är de långa takåsarna fortfarande helt raka. Längs åsarnas undersida löper en spänd järnstång från ena ändan till den andra. På åsens mitt löper stången över ett utstående stöd. Genom stångens statiska tryck på åsens undersida omöjliggör att åsen kan slacka. Takkonstruktionen kallas för Polonceautak (uttalas Poloncå) efter konstruktören fransmannen Erenest Polonceau 1832 – 1900.

MASKINRUM

För att få kraft till masugnens olika uppfordringsbanor behövdes det en damm som gav ett kontinuerligt vattenflöde.

I maskinrummet finns förutom Bagges blåsmaskin, en ångmaskin och 2 inkommande vattenkanaler som drev 2 turbiner. När ångmaskin inte var i drift drev den större turbinen det stora vattenhjulet. Vattenhjulet drev sedan blåsmaskin och centralaxel. På centralaxeln finns två drivhjul som via remdrift drev uppfordringar och transmissioner vid maskinhallen på mellanplanet ovanför maskinrummet.

På- och avstängning av stora turbin (den är nu avstängd) gjordes med den ratt som sitter bakom blåsmaskin.

MALMKROSS/MALMTUGG

Malmtuggen eller enbart tuggen som den kallades, var beroende av två drivkällor. En till tuggen och en till uppfordringen som drog rostad malm upp till kransen. Malmtuggen fanns vägg i vägg med maskinrummet och sköttes av en person som ofta fick tillnamnet tuggar- Eriksson om han nu hette Eriksson. Platsen var förmodligen mycket bullrig och dammig med dålig luftcirkulation.

Den mindre turbinens axel går igenom väggen in till utrymmet för tuggen. På den axeln satt det drivhjul som med remdrift drev tuggen. Bakom den axeln finns en anordning som är kopplad till en ca 4 m lång stång med ratt. På stången finns en cylinder i plåt som troligen döljer en transmission för att lättare kunna stänga och öppna turbinens vattenflöde och därmed även tuggens på och avstängning.

MALMSPELET TILL KRANSEN

På centralaxeln i maskinrummet sitter ett kondrev av trä. Detta kugghjul drev en hjulaxel som drev hjulet som satt på väggen ett par meter upp till vänster. Detta hjuls axel gick genom väggen till en plats ovanför malmtuggen.

Från denna upphöjda plats ovanför malmtuggen gick en rem över tuggargången till malmhundens vajerspel.

Uppfordring kunde slås på och stängas av inifrån tuggen genom att en lång hävertarm (den sitter bakom blåsmaskin) frigjorde eller tillslöt axelns konformade drev mot träkugghjulet.

Kugghjul av trä hade en tyst och mjuk gång.

Från rosthundsuppfodringsverkets vajertrumma löpte dess vajer längs en ränna ut genom masugnens södra vägg där den rundade ett hjul, fortsatte upp till kranshjulet och ner utefter rälsen till malmhunden under tuggen.

Malmtuggen stod i en grop under golvet. Under tuggen finns malmhunden som transporterade upp rostad malm till malmbåsen vid kransen. Tugg och hund arbetade dygnet runt.

På båda sidor om tuggen finns malmfickor med sluttande bottnar tillhörande de båda rostugnarna. Från malmfickornas uttag rakades malmen ut i hängvagnar och transporteras fram till tuggen där de tömmes i malmtuggens tratt. Sedan tuggen krossat den rostade malmen till bitar i en nöts storlek drog vajerspelet upp malmhunden längs den nästan lodräta banan där den blev tömd i rätt bås. Vid banans slut finns en vajerkopplad säkerhetsspärr som garanterade att vagnen blev stoppad och att drivhjul och lintrumma blev separerade och bromsade. När malmhunden kördes upp kunde den troligtvis stoppas vid rätt bås med den långa spak som sitter vid tuggen. Väl uppe vid kransen tömdes malmhunden manuellt. Malmhunden/korgen satt upphängd likt en vagga och kunde enkelt vridas ett halvt varv så att lasten föll ner mellan spåren och båset.

Även kalken kördes upp med malmhunden

MASKINHALLEN

En gång var arbetet med transportbanor och transmissioner så naturligt att det inte ens var värt att berätta hur arbetet gick till, än mindre att skriva ner hur allt har fungerat. Det finns väl litteratur i ämnet kan man tycka. Tyvärr har sakkunniga beklagat bristen på sådan information, men det förefaller som det har fungerat som jag här försöker beskriva.

Tre uppfordringsbanors vajertrummor och transmissioner finns vid mellanplanets maskinhall. Kraften till uppfordringsbanorna kom från maskinrummet under hallen.

I den gamla masugnen hade varje uppfordring ett eget vattenhjul.

I maskinhallen snurrade ständigt drivremmar och drivaxlar. När lintrummorna var bromsade, var de samtidigt ur drift. Genom en invändig axelkopplingen åtskildes vajertrumma och drivhjul samtidigt som vajertrumman blev bromsad. Den lösningen tillämpades vid två uppfordringar. Vid banan till kransen och till gamla rostugnen.

Det fanns tre vajrar till varje uppfordring.

En spelvajer utgick från lintrumman och två vajrar reglerade banans drift och stopp. Dessa vajrar var kopplade mellan driftspakar och de armar som kunde slå till och från drivningen.

Vid malmbanornas slut gick vagnarna mot en säkerhetsspärr, som stoppade driften och bromsade lintrumman.

Vajertrummorna gick inte att backa. Bara genom sin tyngd kunde vagnarna bromsas tillbaka till utgångsläget. Mellan broms och drift fanns ett litet utrymme där vajertrumman var frikopplad.

Lintrumman närmast rostugnen användes vid uppfordring av malm till den gamla rostugnen.

Draglinor till malmhundarna gick från trummorna över hjul på taket och hjul på piporna och ner längs uppfordringsbanan till gropen vari malmhunden var nersänkt.

Malmhundens tömning gjordes från marken med en spak som satt på uppfordringsbanans utsida.

Genom att dra spaken till sig, sög vajertrumman fast i drivhjulet och malmvagnen fördes upp till pipans påfyllningshål. Där blev den uppbromsad och tömd när den gick emot den säkerhetsspärr som frikopplade och bromsade driften. När tömningen var klar kunde vagnen bromsas ner till marken igen.

Den mittersta och största lintrumman var till kolets uppfordring. Den reglerades genom en konkoppling på drivaxeln. Vid stopp var konorna åtskilda, och vajertrumman bromsad. Vid drift blev konorna pressade mot varandra, samtidigt som bromsen lösgjordes. Vajerspelet till kolbjörn gick över ett hjul ovanför den stora lintrumman, över ett fäste i taket intill varmapparaten och ett nästan vågrätt hjul under kransgolvet där vajern löpte ut till hjulet under uppfordringsbanas holk och ner till kolbjörn som flakvagnen kallades. Upp- och nervinschningar gjordes med en spak inifrån kransen. Från trappan kan man se hur denna spaks båda linor löper ovanför varmapparaten till bärhjul ovanför lintrumman och till fästen i broms och tillslagsarmar. En av vajrarna rundar ett hjul under spelet och drar följaktligen sin spak neråt.

Den tredje lintrumman användes till uppfordring av malm till den nya rostugnen.

Den med kolvagnen gemensamma konkopplingen på drivaxeln, gör det tveksamt om banan kunde köras samtidigt med kolvagnen eller enbart samtidigt. Bärhjul till linor för stopp och tillslag saknas. Men en lina var fäst vid armen till konkopplingen och en annan reglerade broms och frikoppling av lintrumman genom att runda ett hjul under regleringsarmen.

ÅNGMASKIN
Hade masugnen varit nerblåst eller avstängd, kunde inte ångmaskinen användas från start, då dess ångpanna blev eldad med gas från masugnen.

När masugnen blivit så pass varm, att tillsatt kol började självantända kunde en försiktig bläster tillföras. Successivt ökades mängden kol och bläster och efter en tid tillsattes även malm och kalk och därmed var ugnen påblåst. Blåsmaskinen drevs av det stora vattenhjulet i maskinrummet till det att ångpannan kommit upp i ca 6 kg tryck, då ångmaskinen tog över.

Ångmaskinen är tillverkad av J & G Bolinder i Stockholm
104 slag i min. vid 6 kg tryck
18 tum slaglängd
49 tuber i pannan, 29″ i diam.

voja-004-masugnens-angmaskin

 

BAGGES BLÅSMASKIN

Vid ombyggnaden av Movikens masugn 1903 installerades ångmaskin och en Bagges blåsmaskin

Jonas Samuel Bagge var född i Uddevalla 1803. Med professors titel blev han 1853 chef på järnkontorets mekaniska anstalt. Han var ledamot av Vetenskapsakademin, och avled den 4 jan 1870.

Blåsmaskin och varmapparat hade avgörande inflytande på masugnens produktion

Sedan mitten av 1800 – talet och en bit in på 1900 talet var bagges blåsmaskin den helt dominerade. Få maskinkonstruktioner har haft en så lång användningsperiod.

Bagge var en mångsidig konstruktör och en framstående teoretiker där det ändamålsenliga aldrig fick stå i strid med det sköna.

Över de tre cylindrarna ligger en gemensam blästerlåda som är försedd med säkerhetsventil och förbunden med blästerledningen för utgående luft och ett genom ytterväggen kommande rör för inkommande luft.

I varje cylinder löper en kolv försedd med en tätande lädermanschett. Cylindrarna är enkelverkande. I kolvens mitt finns sugventilerna och i mitten av botten mellan cylinder och blästerlåda finns tryckventilerna som är klaffventiler med lädertätning. En vanlig hastighet på maskinen var 16 slag men kunde ökas till 18 slag per minut, vilket x 3 cylindrar gav 46 m3 blästerluft i min. Det fanns två blästerprovare. En vid satt blåsmaskin och den andra satt vid ledningens slut. Dessa visade blästermängd och inre och yttre temperaturtryck.

När den heta uppstigande gasen lämnar masugnspipan följer fina stoff och sotpartiklar med ut i ledningen till de s.k. sotsäckarna. Genom att avsevärt utvidga gasledningen till sotsäckar kunde gasströmmens hastighet minskas och grövre sot och partiklar avskiljas. Från sotsäcken ledde sedan ett mindre rör ner till golvet. Tömning och reglering gjordes genom att öppna ett lock inuti sotsäckarnas botten. Locken var fästade i vajrar som löpte över ett i taket ovanför sotsäckarna sittande hjul, och vidare till varmapparatens båda gavlar, där de kunde fästas i reglerbara fästen.

Från den ene av de två sotsäckarna fortsatte gasledningen till de båda rostugnarna. Från den andra sotsäcken utgick två gasledningar. En till ångpannan och en till varmapparaten.

Movikens varmapparat består av 32 längsgående rör, med fyra i bredd och finns inbyggd i en, 250 cm x 340 cm x 550 cm hög byggnad av eldfast tegel intill masugnspipan på mellanplanet. Som vid andra masugnar är varmapparaten strategiskt placerad intill masugnspipan. Upphettningsyta omkring 6 kubikmeter.

Masugnsgasen leds in nerifrån i ett valvat rum i varmapparaten, där gasen i kontakt med atmosfärisk luft, antändes och heta flammor värmer upp rummets rörslingor, gångar och väggar. För tillförsel av syre finns draghål genom murverket som regleras av små luckor.

Inkommande blästerluft leds in i motsatt riktning, med ingång vid varmapparatens gavel där den blandas med rummets heta gaser och släppes ut upptill på långsidan mot masugnen där den ledes ner till masugnsställets ringtrumma och blåsrör. Blästertemperaturen kan bli över 500 grader, men är mestadels omkring 150 – 300 grader

Det visslar och viner så att det gör ont i öronen när blästerluften är igång. Blästerluften kunde regleras från golvet genom ett hängande handtag intill masugnspipan.

VARMAPPARATER

År 1820 tog skotten James B. Neilson ett patent avseende användning av uppvärmd bläster för ugnar och härdar. Hans uppfinning möttes av starkt motstånd från masugnsägarna. De ansåg att masugnarna gick bättre då luften var kall, än de gjorde om somrarna då luften var varm. Denna erfarenhet hade gjort att man sommartid försökte få blästern så kall som möjligt. Dels brukade man måla blästerregulatorerna vita, så att de inte skulle ta upp så mycket värme utifrån, dels brukade man leda luften över kallt vatten innan den sögs in i blåsmaskinen, eller så packade man is omkring blästerröret för att hålla temperaturen nere. Att då komma med ett förslag att upphetta blästern, var ju ren galenskap.

Den verkliga orsaken till att masugnsdriften gick bättre på vintern än om sommaren, var att den kalla luften hade större sp. vikt än den varma, varför blåsmaskinen under den kalla årstiden inpressade mera luft i masugnen än under den varma. En annan orsak var att kall luft är torr medan sommarvarm luft innehåller en stor mängd fukt.

Slutligen lyckades Neilson att år 1830 vid Clydeverken få utföra försök med varmbläster som blev till stor framgång. Det visade sig att med 150 graders bläster minskade åtgången av koks med 2,4 ton, per ton tackjärn. Besparingen var således mycket stor.

Neilsons första varmapparat var en låda tillverkad av plåt, 1200 mm lång, 600 mm bred och 900 mm hög som eldades underifrån med antracit (en svart bergart innehållande 91 % kol). Var och en av ugnens formor hade sin egen varmapparat.

År 1831 hade Neilson konstruerat en ny ugn till Calder järnverk i Skottland. Det dröjde inte länge förrän alla hyttor i Skottland på ett undantag när infört varmbläster.

Ryktet om varmblästerns fördelar spred sig snabbt till andra länder. I Frankrike infördes varmbläster 1832 liksom vid Brevens bruk i Närke samma år

CALDERAPPARATEN

Den bestod av en ugn med skorsten som i mitten hade en rost som sträckte sig igenom hela ugnen. På sidorna av rosten fanns två horisontella rör inmurade. I det ena röret vid ugnens gavel inleddes blästern. Denne fick sedan passera upp genom 9 stycken knäböjda och av lågor från eldstaden omspolade rör, för att sedan fortsätta ner i det andra horisontella röret vilket leddes ut vid ugnens motsatta gavel. Eldningen skedde med stenkol. Apparaten kom sedan att förbättras genom att de horisontella rören uppdelades i fack, så att blästern tvingades att passera upp och ned genom samtliga byxrör längs hela apparaten, i stället för att passera tvärs över apparaten. Blästern fick längre väg att gå och blev därigenom bättre uppvärmd.

WASSERALFINGENAPPARATEN

Faber Du Faur var den tekniske ledaren vid järnverket Wasseralfingen i Wûrttemberg, och hade efter ett par års försök år 1832 lyckats konstruera en varmapparat som var försedd med liggande rör och upphettades med från masugnen bortgående heta gaser. Produktionen i masugnen ökade med inte mindre än 32%.

Rörsystemet i Wasseralfingenapparaterna bestod av raka rör som placerades horisontellt med 3 a´5 rör i bredd och i ett flertal rader över varandra. Antalet rör kunde uppgå till mellan 30 och 50 stycken. Rören var förbundna med varandra genom krokrör, på så sätt att blästern ledes upp och ner flera gånger genom apparaten.

I Sverige reagerade man mycket snabbt. Redan 1829 redogjorde C D af Uhr ingående för uppfinningen inför brukssocieteten. Varmluftsapparaterna bestod av ett rörsystem, i vilken blästerluften upphettades, till en början genom eldning i eldstad, senare genom bortgående värme och masugnsgas i masugnens pipa.

Varmapparaten prövades praktiskt vid Brevens bruk i Närke år 1832 och 1833 av C.D. af Uhr. Året därpå konstruerade G. Ekman och P. J. Holmgren en rörvarmapparat, som uppfördes vid Högfors och Ankarsrum med gott resultat. Wasseralfingenapparaterna förbättrades särskilt av H. Tholander. Dennes nya rörvarmapparat eldas med masugnsgas, som infördes nertill under apparatens mittrum och bortledes upptill. I gaskanalens valv finns ca 20 hål som utmynnar i apparatens mittrum. I detta valv sitter dessutom inmurade 4-kantiga blästerlådor, en för varje hål. Genom formhålen kommer den för förbränning avsedda luften på så sätt, att den träffar gasen under rät vinkel, varvid en rätt god förbränning erhålles. Lågan går sedan upp genom mittrummet, omspolande de raka rören, samt vänder sedan och går ner genom sidorummet till skorstenskanalen

Tholanders rörvarmapparat kom senare att utvecklas med flänsar, och kom då att bli den vanligaste varmapparaten för träkolsugnar i Sverige.

Cowpers varmapparat. År 1857 tog Edvard Alfred Cowper patent på en regenerativ varmapparat. Apparaten eldades direkt med stenkol, och de heta rökgaserna leddes upp mellan de i apparatens inre gallerformigt uppstaplade eldfasta tegel som avgav sitt värme till den passerade blästern. År 1860 utvecklades denna apparattyp för eldning med masugnsgas, men den visade sig vara svår att göra ren från det sot och mull som följde med masugnsgasen.

År 1867 konstruerade Thomas Whitwell en regenerativ varmapparat i cylindrisk form som inuti var försedd med en mängd höga och trånga kanaler som gaserna fick passera flera gånger upp och ner innan de kom fram till skorstensöppningen. I slutet av 1870-talet började man övergå till en förbättrad Cowperapparat som var 6 meter hög och eldades med masugnsgas och gav en blästervärme mellan 600 -800 grader. På 20-talet hade Tyska masugnar flera Cowperaapparater som var 40 meter höga. Två fick stå på uppvärmning medan det tredje värmde upp blästern.

De vanligaste förekommande varmapparaterna i Sverige i början av 1900 – talet var rörapparater. Gasen leds in otänd till ett valvat förbränningsrum med ett 20 – tal springor eller öppningar där den antändes i blandning av atmosfärisk luft för vidare uppgång genom apparaten. För tillförsel av syre finns draghål genom murverket som regleras av små luckor.

Gasens och blästerns gång genom apparaten sker alltid fördelaktigast enligt motströmsprincipen d.v.s. att gas och bläster inte följer samma väg utan leds i motsatt riktning genom apparaten. Vid en avvägd bläster kan denna pågå utan avbrott men blir blästerns hastighet överdrivet stor genom apparaten hinner luften inte uppta den värmemängd som den annars kan göra vid en något mindre hastighet. I Moviken fanns bara en varmapparat. Det gick alltså inte att skifta till en annan uppvärmd varmapparat om blästervärmen började sjunka. Istället sänktes troligtvis hastigheten eller gjordes det periodvisa uppehåll. När blästern var igång steg gastrycket i msugnspipan liksom värme och gasmängd till varmapparat, ångpanna och rostugnar, därför var det av godo när blästern var igång. Vid blåsmaskin fanns en blästerprovare och en likadan vid ledningens slut, som angav blästermängd, och inre och yttre temperaturtryck.

Mellan ångpannan och varmapparaten finns deras gemensamma skorsten.

 

TACKJÄRN

Tackjärn är masugnens slutprodukt. På grund av dess höga halt av kol (ca 4 %) går inte tackjärn att smida utan enbart att använda till ljutning. Föremål som ljutits i Moviken är smidesstäd, ankare, hällar till öppna spisar, stekpannor etc. Tackjärn förekom i fyra olika utseende.

Svartgrått blir tackjärn när mängden kol är rådande mot malmen. Det är mjukt att fila och hamra och brister lätt. Kranslågan blev blå eller blåvit. Tackjärnet rann ut med varm färg utan gnistor.

Gråvitt tackjärn – även kallat –nödsatt – är också för mycket kolsatt fast något mindre än ovannämnda. Kranslågan rödaktig och kransröken brun

Ljusgrått tackjärn har ännu mindre kol och anses – lagom satt – eller malmat.

Helvitt blir tackjärn när malmen är rådande mot kolen. Tackjärnet är ofta så hårt att det går att rispa i glas. Tackjärnet rinner ut gnistrande och stelnar fort.

En tappning till kokiller tog ca tio minuter. Sedan järnet stelnat vilket det gjorde ganska snart användes ett litet spett med en platt uppåtböjd ända för att lyfta den nu krympta järnkakan så pass mycket att lyftkranens griptång kunde lyfta hela kakan till golvet där den sedan delades med slägga till tackor.

Kokillerkakor som stelnat för mycket delades med en ca 350 kg tung kula som hissades upp till lämplig höjd där den med ett enkelt ryck i patentkroken kunde fås att falla handlöst i marken.

Blåsningen har alltid krävt en noggrann passning dygnet om och ständiga justeringar av malm/kol förhållandet. Ett tackjärnsprov togs vid varje utslag och sättningsgraden avlästes i en avslagen brottyta enligt en noggrann skala. Fler än de i ovan uppräknade.

En process eller beskickningsändring gav inget resultat förrän efter ett dygn vid normal drivning om ca en dryg ugnsfyllnad per dygn.

Det är många faktorer som påverkar processförloppet eller hyttgången. Med drivning menas den hastighet med vilken kolen förbränns och beskickningen eller massan sjunker. Kolförbränningen är i sin tur avhänglig av hur mycket luft som blåses in, blästermängden. Drives ugnen för hårt hinner malmen inte reduceras. Driver man ugnen för långsamt blir produktionen för låg och tillverkningen ekonomiskt ogynnsam.

JÄRN

Rent järn (spec. vikt 7,86, smältpunkt 1.530°) är silvervitt till färgen. Det mjuknar långt före smältpunkten och är även vid rumstemperatur jämförelsevis mjukt, segt och tänjbart. Det har därför ingen teknisk användning. Kolhalten inverkar i hög grad på järnets egenskaper som hårdhet, struktur, hållfasthet, tänjbarhet, smidbarhet, härdbarhet, smältpunkt etc.

I järn finns nyttiga och skadliga ämnen. Kol, kisel, och mangan är att anse som nyttiga, medan fosfor och svavel i allmänhet, samt koppar, arsenik, tenn, ett flertal gaser m.fl. ämnen brukar betecknas som skadliga. I malmer förekommer nickel, krom, volfram, molybden, vanadin, titan, kobolt m.fl. ämnen vilka samtliga tillhör gruppen nyttiga beståndsdelar och ingår i legerade stål och specialstål. Vanligt kolstål innehåller järn och kol och en mindre mängd kisel och mangan.

SLAGGTEGEL

Till piptegel stod ljust slaggtegel bäst emot hettan, därnäst grönaktigt då detta innehöll mera järn än ljusgrå slagg.

Celadonfärgade – blågröna mer eller mindre blåaktiga slagger var glasartade och sprack lätt. Det mörka och svarta slaggteglet var minst lämpat som piptegel då det innehöll för mycket järn.

I blå slagger finns mineralrester av kobolt och krom

I grönglasiga slagger finns rester av järn och svavel.

Slaggtegel eller slaggsten innehåller rester av mineraler, kol och kalk. Kalk, även kallad limsten, tillsattes varje sättning. Kalken gjorde slaggen lättflytande och skonade pipan. När slaggen tappats i formar för att kallna band kalken ihop restprodukterna till en hård stenmassa.

Slaggstenar har används som byggstenar till husgrunder, kolugnar och jordkällare och i krossat tillstånd som fyllning vid vägbyggen. Moviken hade ansvar för underhåll av landsvägen till Avholm, troligtvis alltsedan 1820-talet när kol hämtades vid kolugnarna i Friggesund.

Finkrossad slagg användes som rengöringsmedel. Tillsammans med ett knippe björkkvistar skurades trägolven vita och rena tack vare den kalk som fanns i slaggen.

År 1902 inköptes en slaggstenskross som hämtades med paroxar vid järnvägsstationen i Delsbo. Den blev placerad vid hamnen någonstans där sågen har stått. Inifrån masugnen löpte två järnvägsspår. Ett från järnuttaget/järngatan och ett annat från slagguttaget där vagnar med slaggstenar kördes ner mot hamnen och till ett 60 meter långt stickspår fram till slaggkrossen. Stickspåret kom till i slutet på 20 eller i början av 30-talet

mtre-062-koboltblå

Slagg innehållande kobolt

mtre-063-ljusblå

mtre-064-grönblå

 

mtre-065-mörkgrön

Fyra varianter av slaggtegel

 

voja-005-tappning-av-slagg

Tappning av slagg i Movikens masugn

 

KALK

Kalksten, äv. kallad limsten, togs från Öregrund, möjligen även Gotland. Den skulle i möjligaste mån vara fri från kiselsyra, lerjord och svavel. Under 1800-talet brändes den på öppna bål i sjöbohagen. Även gamla rostugnen användes troligen till att bränna kalk. Kalken kärrades från masugnens mellanplan längs en hög brygga till taket på kalkboden där det tippades ner genom ett hål. I kalkboden förvarades och släcktes kalken. Den del av kalkboden där detta pågick är nu riven. Ett foto bekräftar detta.

När kalken breddes ut på golvet och begöts med vatten kokade den och en spred en stark och frän ånga som sved i både ögon och hals. Att släcka kalk var ett hälsovådligt och otrevligt arbete som inte är särskilt uppmärksammat.

Bränd och släckt kalk framställdes redan på romartiden Det blandades med vulkanisk slagg och tegelmjöl till en cementliknande massa. Tekniken glömdes bort men återupptäcktes på 1700-talet. Våra dagars cement utvecklades av engelsmannen I. C. Johnson 1844. Cement finns idag i många varianter men som grundrecept tillverkas cement genom en finmalen blandning av kalksten och lera som bränns i hög temperatur till sintring/hopsmältning. Efter avkylning finmals det sedan till cementpulver.

Murbruk är en gröt av släckt kalk, sand och vatten som hårdnar när koldioxid tas upp ur luften.

Enligt Bernt Stolt stod en kalkkross kvar invid masugnen fram till mitten av 1940 – talet

Ossian Friberg berättar att han minns när det brändes kalk i sjöbohagen alltså i slutet av 1800-talet. Kan möjligen slaggstensfundamentet intill järnvägen i sjöbohagen ha något med lastning och lossning av tunga kalkstenar att göra? Ingen har lyckats förklara bakgrunden till detta fundament.

mtre-050-kalkboden

Det brändes kalk som kärrades ut och tömdes genom ett hål i taket till kalkboden där man stod och ”släkte” kalk. Till vänster stortäkten. Bild tagen från kransen

BOKNING/MALMSLAGNING

På malmbacken arbetade tre man. Innan malmen blev förd till rostning måste malmslagaren eller bokaren slå sönder malmen för hand med slägga på malmbacken, till knytnävsstora stycken. Mindre bitar innebar fler brottytor och effektivare rostning. Att arbetet var farligt vittnar en person om (Lars Sjöholm 1862 – 1917) vars syn inte gick att rädda sedan han träffats av en förlupen stenflisa. Efter olyckan fick malmslagarna ett finmaskigt nät som skydd för ögonen.

”Påskjutare” kallades den person som längs utlagda plankor kärrade malm i skottkärror fram till malmgroparna där de tömdes i malmhundarna. Malmhunden gick ned i en fördjupning i marken så att enbart överkanten låg i markhöjd. Genom ett manöverorgan kunde påskjutaren vinscha upp malmhunden och sedan bromsa den ner igen till sin plats i gropen. När malmhunden kom upp till toppen, förde den undan en lucka som täckte öppningen samtidigt som en spärr fördes undan i botten på malmhunden så att den öppnade sig och malmen föll ur. På nervägen, stänges åter toppluckan liksom malmhundens botten

På den nya rostugnen fanns en enklare konstruktion. När malmhunden kom upp med sin last till pipans påfyllningshål blev det stopp för framhjulen, medan dess bakre del fortsatte att lyftas med påföljd att malmen rann ner i pipan. Därefter kunde vagnen bromsas ner till marken igen.

voja-006-herrar

Herrar med Inspektor August Hahne som andra man från vänster, framör uppfodringen till rostugnen.

voja-007-halet-till-malmhunden

Grop för malmhunden
Hålet i marken efter malmhunden finns fortfarande kvar

mtre-054-malmbos

En dålig bild som togs innan malmbåsen togs bort. Fotografen står troligen på uppkörsbryggan till kolhuset.

 

ROSTNING AV MALM
Råa malmstenar innehåller stora mängder fukt och orenheter.
Svavel gick delvis att avlägsna, vilket annars kunde förorsaka s.k. rödbräcka.
Fosfor som kunde förorsaka s.k. kallbräcka, kunde inte avlägsnas vid rostning

Emanuel Svedenborg skriver i son bok ”De ferro” följande. På marken lades korsvis 2 à 3 lager med stockar som antändes, och ovanpå lades ett lager malm som antändes. När denna malm blivit väl genomglödgad och rasat ner på det underliggande kollagret, pålades ett nytt lager ved samt därpå ett lager malm, och så fortsatte man tills så mycket malm blivit bränd som för tillfället behövdes. Om malmen var så svårsmält att kalk måste tillsättas för att man skulle få en tillräckligt flybar slagg, så brändes även kalksten tillsammans med malmen

Man gjorde även malmbränning i rostgropar. Rostgroparna grävdes i en backsluttning och fodrades på tre sidor med gråstensblock, under det att framsidan lämnades öppen. Rostmurarna låg helt ovan jord med draghål nedtill. I dessa rostgropar och innanför dessa murar inlades omväxlande lager av ved och malm och ett lager av kolstybb varpå eldsättning skedde

Problem uppstod när värmen blev för stark och malmen började slagga vilket gjorde den hård och svår att boka/krossa.

Rostningen borde ske långsamt och inte med så stark värme ansåg auktoriteten i Iggesund Sven Riman. 1720-1792. På Sven Rimans begäran förordnade bergskollegium vice notarien Bengt Andersson Qvist att biträda Riman. Qvist utvecklade rostugnarna till verkliga ugnar med särskilda eldstäder i vilken elden kunde hållas en längre tid..

År 1760 byggdes de två första rostugnarna. Den ene byggdes i Österbo masugn i Hedvigsfors och den andre vid Långvind.

Österbo rostugn var 12 m lång och 6 m bred. Följande år 1761 byggdes rostugn och en ny masugnspipa av slaggsten i Iggesund. Rostugnen blev dock inte till belåtenhet.

Den första upprättstående ugnen i Sverige med konisk form och med rostgaller i botten, byggdes år 1808 av W. Rappe vid Braås bruk i Småland. År 1828 konstruerade J. Schedin en rostugn som snart kom till allmän användning. Som bränsle användes kolstybb och småkol som blandades med malmen.

Flera framstående personer, som N. G. Sefström, N. Starbäck och C. D. af Uhr arbetade enträget på en förbättrad rostugn. Var för sig konstruerade de rostugnar där eldning skulle ske i särskilda eldstäder så att bränslet inte kom i direktkontakt med malmen, utan malmens upphettning skulle ske genom rökgasernas uppåtgående genom ugnen. De här vedeldade rostugnarna fick mycket liten användning och det var först sedan Starbäck år 1840 vid Långshyttan byggt en rostugn som eldades med masugnsgas som ett verkligt framsteg kan noteras.

År 1847 byggs vid Tenninge bruk en av J. Åkerman och I. G. Clason förbättrad typ av rostugn som även den eldas med masugnsgas, och 1850 började E. Westman bygga en hel rad rostugnar som eldas med masugnsgas. Med stöd av sina erfarenheter bygger Westman år 1867 vid Karlsdals bruk en rostugn av fullt tillfredsställande konstruktion.

Gamla rostugnen i Movikens förefaller vara en ugn av Westman typ.
Movikens första rostugn byggdes i början av 1830-talet
Efter ombyggnaden 1903 användes masugnsgas som togs från en ficka i övre delen av masugnspipan som tillföres rostugnarna genom en grov trumma.

Att vara rostugnsarbetare var ett förhållandevis lindrigt och självständigt arbete. Arbetslaget bestod av tre man på varje skift.

Varannan timme, sedan blästern blivit avstängd, harklades färdigrostad malm ut genom ugnarnas åtta luckor till breda kärror med små hjul för att kärrades till olika malmfickor. Varje malmsort hade sin speciella plats och man rostade naturligtvis bara en malmsort åt gången. När pipan var fylld innehöll den ca 30 ton malm. Om värmen varit för hög klibbade malmen ihop sig. Därför fanns det trespettluckor ovanför varandra där rostugnsarbetarna fick klättra upp på en stege och med långa spett bryta isär de hopklibbade malmklumparna innan de kunde rakas ut

Efter en lyckad rostning var malmen torr och lätt att krossa i tuggen innan den transporterades upp till kransen för smältning.
Torr malm innebar mindre åtgång av kol. Ändå var fukt från malm och kol ett ständigt problem som kylde ner masugnsprocessen

 

VAD HÄNDE VID KRANSEN?
Vid kransen var taket öppet. Det beskrivs som ett fyrverkeri när uppsättaren tömmer sina två korgar kol direkt ner i pipan. I pipan brinner masugnsgasen med en kort öppen låga. Antändningstemperatur är 607 grader. Gasen bildades i masugnspipan och består av kolmonoxid eller koloxid, som är en brännbar gas med högt energivärde. Som gas är koloxid luktfri och mycket giftig. Den bildas vid ofullständig förbränning och finns i gengas, stadsgas och bilavgaser. Inte att förväxlas med naturlig koldioxid.

Efter en gjord sättning/påfyllning tände man på ett papper och la över för att förvissa sig om att den uppstigande gasen verkligen brann.

Vid ett tillfälle kunde ett läckande gasrör under kransgolvet ha slutat mycket illa.
Den starka värmen som förekom vid kransen, förde med sig att man drack mycket vatten. Vattnet var utblandat med havremjöl för att inte laka ur kroppen på mineraler.

Vid kransen rådde treskift med ledighet var tredje söndag. Även under den tid när det var 12 timmars arbetstid. Före 1918.

Här härskade Masmästarens närmaste man – påsättaren eller uppsättaren. Han var en person med stor erfarenhet och ansvar för järnets kvalité. Han bokför varje sättning, vilka malmer som användes och hur mycket av varje sort, liksom mängden kalk. Detta blev sedan renskrivet av bokhållaren i en stor bok som kallas masugnsjournal och finns bevarad i arkivet i Iggesund.

Från krossen kom rostad malm upp till kransen med en lindragen vagn som automatiskt kunde tömma sitt innehåll i rätt malmbås. Malmen innehöll bl. olika mängder kisel, därför sorterades de i olika bås.

I fem av malmbåsen kunde 10 ton rostad malm förvaras och i det sjätte båset förvarades kalk. Med hjälp av en skopa (kunde fyllas med 400 kg) som hängde i en våg på en travers, vägde uppsättaren upp malm och kalk till rätta proportioner. I allmänhet blandade man olika malmer för att få fram rätt sammansättning, undantag var malm från Dannemora (järnhalt 55 – 60 %). Den malmen var som man sa, engående då den bestod av blandsten med överskott av basiska oxider (kalkhaltig malm) som ensam kunde ge en god slagg. Den hade även en hög procentsats mangan som var en fördel eftersom det bidrog till att göra slutprodukten segare och hårdare.

Med skopan vägdes malmen upp och spreds sedan runt kransen, den ring av gjutjärn som kringgärdar pipan. Så fylldes pipan med två stora korgar med träkol. Därefter använde uppsättaren en \”raka\”, som han förde in malmen med, utefter insidan av pipan. Den tyngre malmen sjunker sedan in mot mitten där det lättare och flyktigare kolet förgasas vid 900 grader.

På telegrafen meddelar han varje ny sättning för hyttarbetarna. Efter 12 -15 sättningar – ungefär fyra timmar, gjordes det tappning/utslag. En tappning tog ungefär 10 minuter.

Vartefter fyllningarna sjunker ihop görs nya sättningar. Det var viktigt att pipan var fylld hela tiden annars kunde kransen, liksom hela kransgolvet bli mycket varmt. Träskor var en vanlig fotbeklädnad för de som arbetade vid kransen.

Pipan rymde 67 sättningar vilket innebär att en fylld pipas viktinnehåll var omkring 30 ton. Det tog ett dygn för en sättning att passera genom pipan.

Kalk var den tillsats som gjorde slaggen lättflytande, skonade pipan och underlättade slaggens separation från järnet. När slaggen tappats upp och kallnat i formar till slaggtegel blev den hård och stark genom tillsatsen av kalk. Som en följd av att malm kan innehålla olika mycket järn och mineraler, varierade även mängden slagg mellan 225 – 400 kg per ton tackjärn.

 

voja-008-masugnskransen

Bild från masugnskransen

 

TELEGRAFEN

Telegrafen bestod av en lodrätt sittande träribba med en hängande vikt. Ribban löpte från ett fäste vid kransen ner till masugnsgolvet. Ribban var graderad från 1 till 20 liksom väggfästet vid markplanet. Efter varje sättning signalerade uppsättaren ner till hyttdrängen att en ny sättning var gjord, samtidigt som han sänkte ribban ett pinnhål. Signalen bestod av ett ryck i en tråd som var fästad vid den klocka som sitter på väggen intill den graderade ribban. På hyttgolvet gick resonemanget, vi tappar vid tolv, vi tappar vid femton. Då var det sättningar man menade.

NÄR ARBETSTAKTEN VAR PÅ MAX
Under en kort tid kördes masugnen på sin maximala förmåga och förbrukat då i genomsnitt 30 – ton malm och 98 kbm kol varje dygn. Slutprodukt blev 16 ton tackjärn, i volym två kbm

Gamla masugnen klarade 15 sättningar per 8-timmarsskift eller motsvarande ca 2 sättningar/fyllningar varje timme

Den nya masugnen fick en större pipa, ångmaskin, nya kraftiga blåscylindrar, ytterligare en rostugn, och telegraf. Pipan fick en höjd av 16 meter med en utvändig diameter av 5 meter. Den är byggd med tre murar, en yttermur, en innermur samt en mellanmur.

Masugnen fick kapacitet att klara 24 sättningar per 8-timmarsskift, eller ungefär 3 sättningar varje timme – motsvarande en sättning var 20:de minut. Inga raster inräknade.

En sättning bestod av 2 korgar kol a´ 700 liter = 1400 l och ca 416 kg malm och 10 – 16 kg kalk. Tillsats av kalk varierade allt efter malmens egenskaper.

En Masugns –rapport från våren 1911 visar att det vid en genomsnittlig produktion under 80 dygn hade gjorts 58 sättningar per dygn, med 14 hl kol, 457 kg malm och 15,6 kg kalk per sättning. Blästern hade 32 linjers tryck och 250 graders värme.

Arbetstakten var 2½ sättning per timme och det förbrukades 81.2 kbm kol, 904 kg kalk och 27.430 kg malm per dygn.

Av olika anledningar utnyttjades inte den kapacitet som masugnen var dimissionerad för. Dock hände det en gång att arbetstakten var över ugnens förmåga vilket resulterade i att hela masugnspipan höll på att rämna. Som bekant tål inte järn stark värme. Tre av järnbanden brast innan rådigt ingripande kunde lugna ner processen genom att strypa syretillförseln och tillsätta kalk. De trasiga banden finns fortfarande kvar. Det hände på 30-talet men årtalet är osäkert.

Under veckor eller månader kördes enbart en viss blandning av malm. Dannemora-malm var på grund av sin höga halt av mangan särskilt lämpligt till vapenklingor, kvalificerade verktyg och instrument. Genom att blanda olika malmer kunde man få fram rätt kvalitet på det järn som skulle levereras. En 100% rätt blandning kunde bestå av 14,5 % Rockett kiselmalm, 37% Wigelsbomalm, 44% Konstängmalm, 3 % Ramkärrmalm och 1,5 % Steringmalm.

Det fanns sex kolkärror som skulle fyllas med 7 hektoliter eller 700 liter kol ( kolets vikt ungefär 105 kg eller 150 kg per 1000 liter).

Vid maximal arbetstakt förbrukade masugnen två fyllda kolkorgar var 20:de minut dygnet runt. När uppsättaren behövde kol gick han fram till fönstret, där han drog i en spak för att vinscha upp kolbjörn (vagnen med kolkorgar) med två fyllda kolkorgar. När vagnen kommit upp lastas kärrorna av och två tomma kolkärror får följa vagnen ner igen. Under tiden pågick lastning av två kolkärror i kolhuset. Det är två kolfatare som arbetar i det 2000 kvm stora kolhuset. Svarta av koldamm harklar en av dem kol i ett kolfat som den andre bär och tömmer i närmaste kärra. På utlagda plankor med en avlastande bärrem över axeln kärras lasten omkring 100 kg, – 40, 60 eller 80 meter genom kolhuset över landsvägen till kolmottagarhuset. I kolmottagarhuset finns den flakvagn som kallas kolbjörn vilken är nedsänkt i marknivå för att underlätta lastning. Två kolkärror följer med på varje upp och nerresa.

Den spårbundna uppfordringsbanan går mellan kolmottagarhuset och kransen. För att motverka banans lutning var vagnens bakända upphöjd.

Järnmalmens omvandling/reduktion sker genom borttagande av syre
Reduktion, kemisk förändring av en substans som resulterar i att antalet elektroner i en atom eller molekyl ökar. Reduktion av ett ämne innebär att ett annat oxideras (redoxreaktion).I järnets metallurgi får järnmalmens omvandling till järn tillsammans med kol i masugnen betraktas som den viktigaste redoxreaktionen. I detta sammanhang är reduktionen alltså detsamma som borttagande av syre.
Enl. Jernkontorets ordlista.

Nyreparerad masugn
Av August Hahne Inspektor i Moviken
Vi utgår från att masugnen är nyreparerad ”ställd” som det heter på fackspråk. Innan den nu fylls med träkol och malm måste murarna värmas upp, formorna riktas in och muras fast och formhål och slagg timpel (hål) täppas igen. (med eldfast lera).
Framför järnhålet uppmuras en eldningsugn med öppning in i masugn, vari eldas med ved. Uppsättningshålet täcks med järnhällar försedda med draghål, varefter eldningen sätts igång. Till att börja med sakta eldning, som så småningom ökas för att upphöra om ca tre veckor.
Rökgaserna som passerar masugn och går ut genom uppsättningshålet avger sin värme till innermurarna. Efter avslutad eldning börja fyllningen av masugn med träkol och malm. Första sättningarna av enbart träkol s.k. tomsättningar, 8 – 9 till antalet varefter mindre vikter av malm sättes upp. Malmningen ökas undan för undan tills pipan är fylld.

Nu spettar man bort leran i formöppningarna, varefter träkolen börjar självantända. Järn-och slagghål täppes till varefter masugnen får vila 8-10 timmar då sakta bläster påsläppes från blåsmaskin. Man får ej glömma påsläppningen av vatten till formorna. Så snart beskickningen (malmen) börjar sjunka i pipan göres nya sättningar. Från varmapparaten, som tidigare förvärmts, påsläppes nu varm bläster

 

FORMAN OCH TÄTTORNA
I masugnspipans nedre del kallad ”stället” finns fyra konformade öppningar som kallas formor. I formorna sitter tättorna/blåsrören som är riktade så att de skär pipans mittlinje. Genom dessa, och med vissa intervaller, pressades det in under ljudligt vinande upp till 46 m3 luft i min för att syresätta och påskynda smältningen. Blästerluften kan varieras mellan 200 – 500 grader. Vid ställets inkommande blästerluft fanns en blästerprovare, och en annan vid ledningens början, som angav blästermängd, och inre och yttre temperaturtryck.

Tättorna är förbundna med en vattenledning, och så inrättad att de utan svårighet kan tas bort för rengöring eller höjas och sänkas i alla riktningar. De har dubbla väggar mellan vilka kylvatten ca 25 liter i minuten cirkulerar. Flera gånger varje timme måste tättorna göras rena för att inte slagga igen.

Moviken installerade varm bläster 1836 men först i landet var Brefens bruk som installerade varm bläster redan 1832.

 

REPARATION AV MASUGNSPIPAN

Efter vissa år, omkring tre, måste masugnen ”blåsas” ned för reparation. Nedre delen av masugnspipan blev angripen av den flytande järnmassan. Då sattes det upp en centrumstock av sammanfogade stocklängder. Den kallades för ”hjärtstocken”. På den fanns en järndubb i botten, som vilade på ett lager. Även den övre ändan av stocken var lagrad så att den gick att vrida runt. I nedre ändan fästes en ”mall” efter den form som nedre delen av masugnspipan skulle ha. Det slogs på eldfast bruk som var blandad med krossad kvarts. Överflödigt bruk skrapades sedan bort med mallen

Även masugnspipans botten måste halvsulas. Då stampade man samman eldfast lera blandad med krossad kvarts. Kvartsen var av marmortyp som tålde närmare 1400 graders värme. Vid hamnen stod en stamp som krossade kvartsstenar i tre olika kvalitéer.

mtre-066-kvarts

Kvarts sten

 

ELDFAST TEGEL
Eldfast tegel skall ha jämna släta ytor och tåla temperaturförändringar upp till 1300 grader. Leran i teglet är grå eller svart och är så fet att den är osmältbar även vid vitglödgningshetta. Vid bränning får den en gul färg.

I tapphålen för järn och slagg användes eldfast lera. Vid urtappning slogs lerpluggen bort och när tappningen var klar täpptes hålet igen med en lerklut och en skyffel sand som extra stöd

Utslag
Först tappades slaggen genom det övre slagguttaget och leddes ner i gjutformar. Sedan tappades tackjärnet genom det lägre utslagshålet. Vid tillverkning av vanligt tackjärn skedde gjutningen i gjutformar direkt på golvet efter utslaget från masugnen.

Läs mer om kolning, järn,  masugnar, smedjor och annat i sammanställningen:
Klicka här: Om smedjor, masugnar och annat, under rubriken Historia
Klicka här: Kalendarium under rubriken Historia

mtre-055-valonjos

Foto från masugnskransen 1904. Till vänster syns hörnet av kalkboden.
På bilden syns vältor av valongös som väntar på att transporteras av oxar till vallonsmedjan i Strömbacka. Först 1912 kom oxarna att ersättas av ett motorlok.

mtre-056-vinterbild

Bilden är tagen efter masugnens ombyggnad 1903. Stora upplag av vallongös som väntar på att transportaras upp till vallonsmedjan i Strömbacka. Till vänster syns malmbåsen.

 

 

mtre-069-herrg

Herrgården

mtre-094-herr-g

Skogskurs vid herrgården i Moviken 19-23 augusti 1957.
Bild ur Kjell Mattssons samling.
Ledare: Lars Lycken och Nils Strand.

Bakre raden:
Anders Hansson, Bertil Henriksson, Rapp-Ivar Larsson, Erik Mattsson, Valdemar Naucler, Erland Nilsson, Ragnar Stenberg, Einar Wallberg, Daniel Zacco.

Främre raden:
Bror Asp, Nils Bergkvist, Lars Björk, John Englund, Gunnar Dahlberg, Bengt Eriksson, Emil Fredin, Rolf Gunnarsson.

 

mtre-051-flyg-masugnen

Herrgården med annex och trädgårdsland till höger. I övre högra hörnet syns likboden.
Kolhuset är rivet så bilden är tagen efter 1959.

 

7. Herrgården

Moviken 203

2:8 
Flygfoto 49

Herrgården och masugnen liksom ladugården byggdes troligen samtidigt år 1796. Omkring 1862 byggdes den nuvarande herrgården. Den gamla herrgården hade legat närmare dammen men kanske blev närheten till ladugården allt för besvärande. På ett foto från 1862 finns båda herrgårdarna fotograferade. På gårdsplan stod bolagets klockstapel där vällingklockan var fästad.

Mellan masugnen och herrgårdstomten finns en byggnad som saknar äldre beskrivning. Nu används byggnaden som toalettutrymme för masugnsbesökare.

En tvättstuga för anställda Troligen var syftet med byggnaden att ge anställda möjlighet att kunna tvätta sig innan de gick hem, något som var svårt hemmavid då man ofta saknade rinnande vatten.

1909 blev en kraftstation inrymd i byggnaden för att ge lite lyse till den närmaste omgivningen. Kraftstationens kapacitet byggdes snart ut till 250 KW. Skriver Bernt Stolt.

De utrymmen som idag är toaletter var tidigare ett garage som användes av landbonn.

1950 – 51 byggdes en bastu i fastigheten. Initiativtagare var skogvaktare Arvid Åsbrink. Bastun blev mycket populär och varje fredag var det bastudag. Först badade damerna sedan herrarna. Efteråt fick man duscha i kallt vatten i det utrymme som på den tiden var herrgårdens tvättstuga. Vattnet rann med självtryck från dammen.

Vid herrgårdsdammen hade bolaget en brygga och en grönmålad eka. På andra sidan dammen finns en udde där det fanns ett långt jordfast bord med långa bänkar. Där höll herrskapet fester, när det kom gäster från andra järnbruk.

Herrgården var ju till för ett ståndsmässigt boende för brukets Inspektorer. Den planterade Ornäsbjörken som finns på herrgårdstomten är så pass ovanlig att det endast finns omkring 200 exemplar i landet. För pollenallergiker är den att föredra då den saknar hanhängen.

Herrgårdar var ofta inramade av stora höga lindar och andra storbladiga träd. Dessa vårdträds funktion var att dämpa gnistspridning vid eldsvåda.

Några ord om de som har bott på herrgården.

Mellan 1872-1877 var Wilhelm Hägg inspektor vid Moviken. Han var född 3/11 1848 vid den Häggska egendomen vid Katthammarsvik på Gottland

Mellan 1878 – 1903 var han förvaltare vid Hedvigsfors. Under sina aktiva år gjorde han många betydelsefulla insatser för bruken i Bjuråker och inte minst för Bjuråkers socknen. Han avled 1922 och ligger begraven på Bjuråkers kyrkogård.

Ossian Friberg skriver;

Inspektor Tyko Bowallius var rätt lång och bar alltid käpp. Han gick lite snett åt det håll han hade käppen. Han var liksom lite svajig i gången, något som satt i hela livet.

Han gick mycket omkring nere vid sjön och i masugnen. I arbetet var det ju rättaren som hade hand om de praktiska detaljerna.

Bowallius flyttade till Strömbacka 1895. De hade tre barn, Irma, Ellis och Ragnar
Irma blev gift med forsmästare Tigerström. Inför deras giftermål byggde bolaget 1908 en villa åt dem på Strömbacka utefter Bergsjövägen. Ellis blev gift med Sönsteby i Hudiksvall och Ragnar blev länsjägmästare

Bowallius var förvaltare på Strömbacka till 1923. Han avled 8/6 1936

Mellan 1896 och 1898 var Jakobsson inspektor i Moviken Han var lite högtidlig och frän gentemot arbetarna.

Mellan 1899 – 1919, var Otto Lagerholm Inspektör i Moviken

Lagerholm var en mycket energisk människa. Han var ständigt ute på bruket och deltog aktivt i allt som hände. Han kunde också göra en rond ut i stugorna på bruket för att se hur kvinnorna skötte hemmet. Han var liksom faderlig i sitt uppträdande. Hans mörka stämma gav honom namnet ”Buller” eller general Buller som han ibland kallades.

Både Jakobsson och Lagerholm var ungkarlar, så det förekom nog inte några större herrgårdsbaler eller andra festligheter på herrgården under deras tid.

Lagerholm var mycket intresserad av jakt och fiske. Han passade mig om kvällarna kl. 7 vid stallet. Då ville han att jag skulle ro hans eka i Öbergstjärn där han skulle skjuta änder.

Närmast i rang och värdighet efter inspektoren kom nog rättaren och sedan ångbåtskaptenen och masmästaren skriver Ossian Friberg.

1919 tillträder August Hahne som ny inspektor efter avlidne Otto Lagerholm. Arvid Lindman var då chef för bruket. Hahne var född och uppväxt vid Hällefors i Västmanland där fadern var lancashiresmed. Hustrun Edith var född i Nyköping, Södermanland.
August Hahne 16/4 1890 – 24/4 1975. Gift 2/12 1916 med Edith Eriksson 25/8 1891 – 26/3 1981.  De fick två barn:
Marianne född här 22/12 1920. Gift 19/3 1955 med Ture Arvid Pettersson f. 27/7 1917 i Sala. Han avled 6/1 1982 och Marianne avled 30/10 2000, de var bosatta i Järfälla.
Maud född 8/7 1926. Efter närmare 50 år i Minneapolis USA kom hon hem 2004. Död 3/6 2005

1923 flyttar Hahne till forsmästarvillan i Strömbacka där han innehade sin anställning till 1957. Dottern Maud flyttade till USA där hon utbildade sig till sjuksköterska

mtre-070-villa-strmb

Villan i Strömbacka dit August Hahne med familj flyttade 1923. Villan uppfördes 1908 av bolaget inför forsmästare Ossian Tigerström giftermål med Irma Bovallius.


 

Sadelmakare Emil Wallsten arbetade och bodde en tid på herrgården. Han hade sin verksamhet i ett rum mot masugnen och själv bodde han i en kammare ovanför.

– 61 D 2 – Emil Wallsten född 11/3 1878 i Rasbokil i Uppland infl. från. Hudik 1914. Gift 10/7 1915 med Hildur Hultman född 2/11 1889 från gård 16. Efter en tid flyttar paret till egen fastighet i Friggesund, där ”Wallstens sadelmakeri” blev till en mindre industri.

1923 flyttar Valter Görts hit som landsfiskal för Norrbo – Bjuråker landsfiskaldistrikt. Uppgifterna är motstridiga. Kanske var den första utnämningen tillfällig eller blev avbruten. Till sin hjälp hade Görts fjärdingsman Hedlund som även hade körkort vilket Görts saknade. Valter Görts hette tidigare Andersson men efter sin tid i Görtsbo utanför Bollnäs lät han byta ut sitt efternamn till Görts. Närmast hade han tjänstgjort i Delsbo dit familjen också återvände enl. en tidningsnotis. Herrgården blev landsfiskalens bostad och flygelbyggnaden byggdes om till arrestlokal.

Valter Görts och hustrun Viola fick tre barn, Erik, född 1926 i Delsbo, Karin 1929 och Birgitta 30/10 1930 båda födda på Herrgården. Efter sin tid i Moviken och Delsbo återvände de till Gävle och därefter till sina hemtrakter kring Norrtälje. Dottern Birgitta blev gift med Dir. Sture Ahlgren, bilgodistillverkare i Gävle.

Omkring 1934 -1940

Efter familjen Görts kom från Delsbo polisdistrikt, landsfiskal Bertil Henriksson med hustru Karin och sonen Carl Olof född 17/6 1933. De kom till Moviken omkring 1934 och flyttade sedan till Hedesunda omkring 1940. Under deras tid här föds på herrgården sonen Lars den 8/1 1935. Han bor i Djursholm och har varit mig behjälplig med uppgifter.

Efter Henriksson tillträddes platsen av landsfiskal Lars Törngren från Ljusdal. Törngren med hustru Henriette, Ettan kallad, och tre flickor, blev efter sedan stationerad i Delsbo en kort tid, innan de flyttade vidare till Hofors, berättar förre polismästaren i Hudiksvall, Erik Nilsson.

Törngrens var troligen här till 1943-44


 

Finlandsflyktingar

Den 3 november 1944 anlände ett trettiotal finska flyktingar till Herrgården i Moviken. De togs om hand av Julia Brodin och Elin Wiberg. Förhållandena i Finland blev dock snabbt bättre och den 13 januari 1945 återvände större delen av truppen. Kvar blev Maja och hennes son Esa. Maja träffade Gunnar Lindgren, de blev gifta och bosatta i Stånka. Esa och hans hustru Elisabet är bosatta i Högmyra, Moviken

1950 blev herrgården semesterhem för Iggesunds bruks tjänstemän och föreståndarinnan Olga och hennes man Herrman Erlandsson kunde flytta in i Annexet eller f.d. arrestlokalen som nu bliv ombyggd till bostad..

I ett reportage 1972 berättar Olga att hon varit semesterhemmets husmor i 22 år och att det nu var öppet för alla anställda inom koncernen. Det finns 7 gästrum med sammanlagt 18 sängplatser för vuxna och 3 för barn. Frukost och middag äter man gemensamt i matsalen. Kaffe och mellanmål får man ordna själva efter egna önskemål.
Kostnaden för heldag är:
12 kr för vuxna.
7.50 kr för barn mellan 5 – 10 år
4 kr för barn under 5 år.

1975 upphör Herrgården som semesterhem för Iggesundsanställda. Därmed upphör Olgas tjänst som föreståndarinna, ett arbete hon innehaft sedan 1950.

På slutet användes herrgården som kursgård för utbildning i skogsvård. Några som gick den var Per Berg, Erik Kallberg och Haldor Hansson, berättar Erik Holm.

1977 säljer Iggesunds Bruk herrgården och affärslängan till paret Bertil Anagrius och Irene Öjemark.

1982 säljer Bertil Anagrius herrgården till Leif Arne Albinsson

1987 säljer Leif Arne Albinsson herrgården till Tommy Rådström och Märit Newberg. Tillsammans bedrev de ett behandlingshem för ungdomar. Märit Newberg, bosatt i Gävle sedan 2001.
De har tre gemensamma barn:
Linda Kristina Newberg född 1979.
Carl Anders Rådström född 1983
Emelie Johanna Rådström född 1985.

1999 säljer Tommy Rådström och Märit Newberg fastigheten till Ylva Waleby och Erik Larsson.

2007 säljer Ylva Waleby och Erik Larsson fastigheten till nuvarande ägare Kerstin och Salvador Cabrales Alin.
Salvador född 11/9 1950 gift 23/6 1988 med Kerstin Alin född 9/11 1949.
Två barn. Josef född 19/7 1975 och David född 21/12 1980

8. Annex

Moviken 205

Från en teckning gjord 1847 är ladugård, damm och herrgård avritade men inte någon sidobyggnad. Men på ett foto från 1861 framgår att det finns en sidobyggnad, ett annex till herrgården.

I flygelbyggnaden fanns inrymt ett litet laboratorium. Där kunde masmästaren och inspektoren göra enklare prov av det tackjärn masugnen producerade, skriver Bernt Stolt

1923 blev fastigheten delvis ombyggd till arrestlokal med galler för fönstren.

Från 1950 bor här Olga och Herrman Erlandsson. De flyttade hit från hus 35, där Olga drivit Caférörelse.

– 60 D 2 – Herman Erlandsson född 26/6 1901 i gård 16 Gift 16/8 1931 med Olga Eriksson född 18/10 1906 i Ängesholm Den 1/10.1982 avled Herman och Olga flyttade till pensionärshemmet 19. Senare flyttade hon till pensionärshemmet i Friggesund där hon avled 8/7 2001.
Två barn:
Siv 23/9 1931. Änka efter boxaren Karl-Erik Kjellin. Boende utanför Hudiksvall.
Birgitta 28/10 1936 Gift Andt De äger Masmästargården 39, där det finns mer uppgifter.

Mellan Mars månad 2008 och våren 2010 bodde här Annika Odgaard. Därefter från sommaren 2010 kom Anna Flykt att bo här. Nu bor hon i Avholm

mov-051-herrgaren

En bild från omkring 1900. Masugnen är ännu inte ombyggd och till höger syns den gamla ladugården.

mov-100-herrg-anex

Herrgården t v och Annexet till höger, våren 2015

 

 

mov-065-karta-1856

Karta från 1856

9.  Vagnsbod –bostad – Is-källare

mtre-028-iskallaren
Is-källaren

mtre-033-stybb
Stybbgrop. Så här ser det ut utefter kanten av hästkyrkogården.

mtre-035-vag-m-fonebo
Gamla landsvägen mot Fönebo. Till vänster skymtar den gamla stängselstolpen

mtre-048-stolpe

Rester efter en stängselstolpe vid vägskälet mot Fönebo. När kor och hästar gick fritt på skogen var alla vägar stängda med grindar eller som här med långa slanor.

mtre-034-gl-vagen

Nordins hus skymtar i bakgrunden. Här gick den gamla landsvägen mot Strömbacka. Det var över den här bron (2015 är nästan helt borta) som brukspatron P A Tamm och ärkebiskop Johan Olov Wallin kom åkande 1838.

mtre-036
Än (2015) är den den gamla landsvägen synlig. Det är Herrgården man ser i bakgrunden

mtre-038

Två sätt att stänga för djuren. Förr fanns det sådana här välgjorda stängselstolpar utefter alla landsvägar. Nu 2015 finns enbart några fåtal sådana stolpar kvar.

mtre-041-vegstengsel

Lägg märke till det välbyggda staketet som fanns utefter alla landsvägar

mtre-037
Från vänster, ladugården, förrådsbyggnad, bakom denna Annex o Herrgård masugnsdamm och Masugn.
Där förrådsbyggnaden ligger låg förut fejsbyggnaden.
Herrgårdens grönsaks och trädgårdsland låg vid det gröna fältet mitt i bild.

Is-källare
Strax nordväst om oxstallet, bakom nuvarande förrådsbyggnad finns en välbyggd jordkällare inbäddad i den gamla stybbhögen. Den har tjänstgjort som herrgårdens Is-källare. Liknande förvaringar av is fanns i Hedvigsfors och vid Iskällarberget på Strömbacka.

Hästkyrkogården
Den omkring två meter tjocka stybbhögen kallades förr i tiden för hästkyrkogården. Bernt Stolt skriver att Johan Sjöholm född 1859 brukade skjuta gamla och uttjänta hästar här vid stybbhögen som sedan fylldes över med ett par meter tjockt stybblager.

Ginvägen
Framför jordkällaren anlades under första delen av 1900 –talet en ginväg rakt upp till Strömbackavägen. Vägen är inte längre i bruk men det är lätt att se var den har gått.

Vägen mot strömbacka och Bergsjö
Den gamla vägen från 1700-talet gick mer norröver. Vägbanken ner mot bäcken, rester efter träbron över kunhagsbäcken och vägbanan på andra sidan finns ännu fullt synliga. På den norra sidan bäcken finns en stolpe efter det staket som förr kantade alla vägar. Det var viktigt att hindra lösgående kor från att komma in på vägbanan.

Strax ovanför bäcken delade sig vägen. Den äldsta vägen vek av mot Brånan som den alltid hade gjort, medan den andra (efter 1847) gick rakt upp mot Masgården och vägen mot Strömbacka. Spåren efter vägen nedanför Nordins är helt borta och den försvann definitivt när vattenledningen grävdes ner där längs vägkanten 1959.

Vägen till Brånan och Fönebo
1915 var den gamla landsvägen fortfarande i bruk enligt generalstabens karta från samma år. Nya vägen bröts 1911- 1912.

Strax intill Is-källaren stod en timmerbyggd vagnsbod för herrgårdsfolkets åkdon. I slutet av 1800- talet, byggdes överdelen om till bostäder för två familjer. Byggnaden fanns troligen kvar till 1940 – talet men nu finns bara några grundstenar kvar.

mtre-080-auktion-1931

1931 var denna annons införd i tidningen.

 

mtre-058-genveg

Den här genvägen är nu helt borta. Masgården till vänster,

Erland Andersson flyttade hit från gammelgården 16, på Prinstomten.

– 60 D 1 – Erland Andersson f. 21/2 1866 från Gustafs i Dalarrna. Gift 1891 med Helena Hällsén f. 14/11 1859 i Harmånger kom inflyttad 1908 från Forsa.
Tre barn:
Anders Viktor 17/5 1891 – 20/11 1909
Hanna 10/6 1897 Gift med Karl Hultman.
Herrman 26/6 1901 G. 1931 med Olga Erlandsson. Bosatta i Pikula gård 30

 

10. Oxstall

Oxstallet hade plats för 12 oxar, två i varje spilta. Det har sagts att oxarna kom att ersättas när motorloket kom i bruk 1912, men troligen kom de att finnas kvar ännu en tid därför att under vintern var inte järnvägen i bruk.

Ovanför oxstallet stod ”verkstolen” den anordning där oxarna spändes fast när de skulle skos. Hur detta äventyr gick till går att läsa i Bernt Stolts bok ”Dellenbygdens rike”.

mtre-046.oxstall

Här i den vita byggnaden var oxstallet. I det röda huset bredvid bodde landbonn.

11. Gamla ladugården

 

Bolagets första ladugårdsbyggnad byggdes troligen samtidigt med den första herrgården. Båda låg i nästan samma öst – västlig riktning. Mellan ladugården och dammen låg herrgårdens trädgårdsland.

Ingångar till fejs och stall låg mot nordost. Gödselhögarna var mot herrgården, vilket troligen var besvärande. Ladugårdens tak var nästan dubbel så långt på den norra sidan. Under det förlängda taket närmast herrgården, låg herrgårdens dass, följt av ett svinhus, och ingången till lagården, Därefter följde uppkörsbryggan till fodervinden och ingången till stallet. Sista utbyggnaden användes som väntrum av de ungdomar som körde tomma timmervagnar upp till mötesplatsen i övre delen av Kunghagen. På nervägen körde de fullastade timmervagnar.

Fejset låg i den västra delen av ladugården. Där fanns plats för ett halvt dussin kor en tjur och några kalvar. I mitten av byggnaden låg stallet. Där fanns plats för 12 hästar, 6 på vardera sidan. Selarna hängdes på en pinne intill hästarnas spilta. Vid väggen mot lagården fanns en vattenho för hästarna, berättar Ossian Friberg.

Det förhållandevis lilla antalet hästar gjorde att bolaget fick betala för transporter som måste utföras. Vintertid gick masugnen för högtryck samtidigt som både järnväg och båttrafik var ur drift. Tack- och vallonjärn skulle upp till smedjorna i Strömbacka och därifrån måste färdigt järn transporteras till utskeppningshamnen i Hudiksvall. Och från Hudiksvall skulle malm transporteras till Moviken.

År 1911 byggdes nuvarande ladugårdsbyggnad med plats för 14 kor och 9 hästar.

Omkring 1920 blev vällingklockan flyttad från Caféets tak, till taket på ladugården. Klockan är numer nerplockad och finns bevarad i Avholms gamla tingshusbyggnad.


mov-025-fejs

Gamla fejs byggnaden annexet och herrgården


mtre-044-damer
Herrgårdsdamer med den gamla ladugården i bakgrunden. Till vänster skymtar en del av herrgårdsträdgården.

mtre-057-gamla-fejset

Masugn, herrgård med annex och den gamla ladugården.

 

12. Kvarnen och Trösklogen

Förr innehöll kvarndammen mycket vatten. Från kvarndammen gick två vattentuber och en bäck. Dammens vattenstånd gick att reglera genom en dammlucka.

Västra tuben var stor och fyrkantig och gick in till kvarnen där den drog kvarnstenarna. Det fanns två stenpar.
Vattenflödet i mitten liknande en tub som gick in till trösklogen där den drev tröskverket
Tredje vattenflödet gick utanför och är detsamma som finns idag.

1978, på vårvintern bränner bolaget ner den stora kvarnen och trösklogen. Den loge vi ser där idag är ditflyttade från Vakåsen, och har ingen anknytning till Moviken. Det är svårt att förstå logiken.

Området nedanför kvarndammen

Moviken 1592

I Hälsinglands museums skrift, ”1500-talets köpmän och hantverkare i Hälsingland”, visar Jan Lundell att de flesta hillebardsmederna år 1592 fanns i Norrbo. Tre fanns på Järnblästen och åtta i Moviken som då hörde till Norrbo. Vapensmeder som togs i anspråk för kronans räkning, erhöll 1593 en viss årlig lön.
De fick därefter av konung Gustaf II Adolf den 28 Juni 1613 skattefrihet på sina hemman, i avräkning på den 1593 av Carl IX tillagda lön. Den stora spridning av vapensmeder, 28 rörsmeder (gevärspipor) och 13 hillebardsmeder och andra vapensmeder i Hälsingland, blev för svåra att kontrollera för kronan.
För att få en bättra uppsikt över deras arbeten fann konungen det nödigt att ålägga de som hade skattefrihet på sina hemman, att antingen överge dessa och flytta till Stockholm eller återgå till sina hantverk som bönder. Som motdrag begärde smederna att få anlägga en stad vid Suderhambnen, vilket beviljades av Gustaf II Adolf som utfärdade privilegier den 7 september 1620.
Så uppkom Söderhamn och dess gevärsfaktori, skriver E. G. Wengelin i boken ”Gamla Minnen från Delsbo och Bjuråker”, och P. H. Widmark i boken, ”Beskrivning över Provinsen Hälsingland”.

Enligt Gustaf Wasas skattelängd av år 1542 finns för Norrbo Tingslag fyra sköllar som är lika med uppbördsdistrikt, varav den fjärde är Modika (Moviken) sköllen som upptar elva skattedragare.

1400-talets soldater i Hälsingland var utrustade med spjut och hillebarder. Det berättas att överstelöjtnant Lorentz Ridderhof i Norrbo, (död 1750) en gång sett en hillebard hängande på en vägg med årtalet 1434 och initialerna E U S ingraverat. På Ridderhovs fråga om vem som haft den, upplyste husbondfolket att hillebarden en gång tillhört den som lett upproret vid Norrbo skans, Eric Olufsson även kallad ”Stor–Erik”, skriver Bernt Stolt, i boken ”Dellenbygdens Rike”.

 

mov-022-karta

Karta 1641.  Området längs masugnsbäcken kommer troligen i framtiden att grävas ut av arkeologer, då området är fullt av husgrunder och spisrösen och en stenad brunn.

mtre-045-stenad-brunn

Den här stenade vattenbrunnen kan vara grävd redan på 1600-talet eller tidigare

 

mov-001-hillebard

En omkring 500 år gammal Hillebard som kan vara tillverkad i Moviken. Hillebarden som är illa medfaren finns i Ramsjö i Bjuråker.

mov-082-karta

Hälsingland har länge varit känt för sina skickliga smeder. Hantverkarna har tidigt specialiserat sig och med tiden har vissa socknar dragit till sig specialister med samma inriktning. Kartan visar vapensmeder år 1592 och kopparslagare år 1560. De flesta rörsmederna, som gjorde eldvapen, bodde år 1592 i Järvsö och Ljusdal. Vid samma tid fanns de flesta hillebardsmederna i det som då var Norrbo. Kopparsmederna var år 1560 nästan uteslutande verksamma i Delsbo.


 

1613 upptar endast två skattebetalare under Modica.

Vid Norra Dellens nordligaste vik ligger Molycka skriver Olof Tresk på sin karta från
1640–talet. Kartan visar att det intill gårdarna fanns fyra vattenverk. Under senare delen av 1600 –talet förekommer ingen permanent bosättning men domböckerna namnger tre ägare till sex bodlandsgårdar. Åkerarealen uppgavs till nära nio tunnland och ett par av gårdarna var på nära två tunnland.

Husförhörslängden från slutet av 1700-talet talar om två hushåll i Moviken. Bodland fanns här ännu i början av 1800-talet enligt skifteshandlingar från 1821. Jordeböckerna från 1825 och 1845 redovisar ett respektive två hemman.

Molycka (lycka = inhägnad äga)
Jon Persson i Spångmyra skrevs 1623 i ”Modica”, och detsamma gäller Påhl Ersson år 1626. År 1640 fick Mårten Phersson i Mellanänga och Mårten Jonsson i Näppänge böta för ogill väg till Sörgimma och betecknades då som hemmahörande i Modica. Enl. Bodvall G. Bodland i Norra Hälsingland .Akad. avh. Uppsala 1959.

Ovan nämnda personer med hänvisning till Släktboken Jon Persson i Spångmyra född 167.., – 8 G II – . Påhl Ersson född 167.., -13 H VI – . Mårten Pehrsson född 160.. , -15 H II -. Mårten Jonsson född 162..,  –  3 F III – .

Sockengränsen

Enligt 1650 års karta gick sockengränsen väster om Nätterön och Skålsvedja till Lenås källa/hälla, norra ändan av Gråsjön, över Nipgalten i Frisbo etc. Hedvigsfors med Österbo masugn tillhörde Bjuråker, medan Moviken och Strömbacka tillhörde Norrbo 1750 års nya sockengräns mellan Norrbo och Bjuråker kom att gå via Ängesbäcken i Movika till Långviken över Rågärdsbo Stufuknut, och vidare till Gimsten i södra Gimsjön. Det innebar att halva Moviken och hela Strömbacka fortfarande tillhörde Norrbo socken. Gränserna uppfattades tydligen som ett hinder för Bjuråkersbrukens utveckling. Brukspatron Eric Strömbäck vid Aldersfors (Hedvigsfors), liksom bruksförvaltare Johan Runer, hävdade bestämt att Movikens bodland och Rågärdsån (Strömbacka) blev införlivade med Bjuråkers socken. Efter flera förhandlingar kom man slutligen överens den 22 april 1778 att sockengränsen skulle flyttas från Moviken till Föneborödningen.
Under 28 år gick alltså sockengränsen Norrbo Bjuråker genom Moviken. Därefter flyttades gränsen 2,5 km österut. Troligen är det samma gränsdragningen än idag. Men man lät gränsstenen i Moviken vara kvar vilket den fortfarande gör efter drygt 250 år, vilket gör den kulturhistoriskt intressant.
Detta står att läsa i Albin Gunst bok ”Några blad ur Norrbo sockens historia”. Norrbo
Hembygdsförening 1982.

Bodland
Bodlanden skilde sig från fäbodarna genom odlingens omfattning. Det var inte ovanligt att ett hemmans halva åkerareal var beläget vid bodlandsgården, och huvuddelen av ängshöet skördades i allmänhet där. Till bodlanden flyttade man därför mera med hänsyn till åkerbruket än till boskapen, under det att betesmöjligheten bestämde flyttningstider till och från fäbodarna. Så snart sådden i hembyn var avslutad, flyttade hela hushållet till bodlandsgården och stannade så länge på hösten fodret var förbrukat, vilket kunde dröja till fram i november. Det kunde t.o.m. hända, att man firade jul vid bodlandet.
Vid fäboden kunde man nöja sig med enklare byggnader, men bodlandsgården i allmänhet var lika fullständigt byggt som hemgården.

 

13. Sjöstugan

mov-025-sjostugan

Ett foto från ca 1915 visar att huset är mycket gammalt, kanske före 1850. En omisskännlig formation efter en jordkällare, 30 – 40 meter från huset talar för att huset varit en permanent bostad en gång tiden.

Om Sjöstugan byggdes före 1850 var den byggd ganska nära sjöstranden. I mitten av 1850 – talet, sänktes Nora Dellen med närmare en halv meter. Efter det kom Sjöstugan att ligga 70 – 80 meter från vattnet.

Den hade aldrig någon järnspis utan enbart en öppen eldstad på järnhäll och en ugnslucka för bakning. Under 1900 –talet användes den som bostad åt tillfälliga arbetare ”bolagare” på bruket. Norra delen av huset bestod av ett stall med 4 – 5 spiltor och i rummet med öppen spis fanns 4 – 5 sängar säger Ove Hansson som har personliga minnen från huset.
Sjöstugan 1915

14. Kolarskolan

mov-026-kolskolan

Elever vid kolarskolan, Bolinsberget i bakgrunden

När kolarskolan startade 1893 användes Sjöstugan som bostad för hitresta elever.
Hushållningssällskapets årsbok årgång 1895 berättar om 1894 års verksamhet.
25 ansökningar hade inkommit men skolan tillät bara 20 lärlingar. Lärokursen började den 10 September och fortgick till den 9 November. 7 milor kolades på föregående års bottnar vid Dellens strand, 2 på förut i skogen använda bottnar och en ny botten tillreddes av lärjungarna. Tillsammans 10 milor.

Som kolningsmetod tillämpades Österbymetoden för liggmilor och Vermlands och Östgötametoden för resmilor.

Kursens elever:
Karl Aug. Hellström från Moviken, Johan Rönnqvist från Skärås, N. E. Vennberg, Erik Johansson, L. D. Sundin, K. J. Hill och Lars Svensk från Frisbo, Olof Olsson från Aggtjärn, Johan Larsson från Karmansbo, N. A. Nilsson och J. A. Eriksson från Furuberg samt Anders Svensk från Våtmor, A. O. Friberg från Brunkänge och A. Tapper från Backmo, C. A. Forsberg från Granhult, Hassela , Mathias Nilasson och J. Jonsson Wedin från Redsjö Nianfors, S. O. Hedberg från Råka Woxna socken, Jonas Lindblom från Axsjön, Hedesunda samt Erik Björkling från Åsbo Walbo socken.

 

mov-027-herrgardsfolk

Herrgårdsfolket på studiebesök

Kolarskolan pågick en bra bit in på 1900-talet och många av milorna kolades mellan Sjöstugan och stranden.
Våren 2008 var åkermarken upplöjt. Ovanför spisröset efter Sjöstugan var jorden sandig och ljus, men nedanför var den fortfarande kolsvart av sot och kolrester efter alla milor.

Sjöstugan revs i början av 1950 – talet.

15. Fotbollsplan

– 30 L 2 – Rättare och fotbollstränare Martin Vestberg född 24/5 1898 i Delsbo. Gift 12/6 1920 med Anna Matilda Strömberg född 23/9 1895 i Delsbo. Harald Brodin berättar att Västberg trots att han var tjänsteman, hade han alltid tid att ägna mycket kraft åt fotbollen.Han var tränare, lagledare, matcharrangör, materialförvaltare m.m. Familjen flyttade senare till Strömbacka.

mtre-061-fotbollslag

Bakre raden, nr 2. Johan Gill, 3. landbonns Artur Johansson.
Sittande fram. Bertil Prins, längst ut till höger Svantes Axel Wiberg. Övriga okända.

 

mtre-060-fotbollslag

Movikens fotbollslag. Men vilka är spelarna?

mov-008-fotbollslag

Fr v Stående, Isidor Öberg?, ok, ok, Per -Erik Johansson, Knästående, Oskar Djurman, ok, Albert Pettersson, ok, Sittande, Emil Hansson, Leander Lindgren målvakt, Reinhold Fernström

mtre-059-fotboll

Träningsmatch på Movikens fotbollsplan. Det var nog lite svårspelat när gräset var så här högt. I bakgrunden byggnaderna vid kvarndammen

 

mov-009-publik

Publiken verkar vara en aning ointresserad.
Flickan med vita skor är Svea Lek från Friggesund. Övriga är okända

16. Festplats

I början av 1900. Ossian Friberg berättar. Det pågick en godtemplarfest i den s.k. Sjöbohagen. Vid festen spelade en familjemusikkår från Hedvigsfors. Men de spelade inte dansmusik för fadern som var ledare, var kristligt sinnad. Det var bruksbyggmästare Bergsman, som senare bosatte sig på Strömbacka.

Kapten Emil Schmidt lät sätta upp ett spelverk som spelade en låt om man stoppade i en femöring. Det bestod av stora plåtskivor med utstansade läppar som slog mot ett stämbläck, berättade O. F. Det var nog troligen först i början av 1920 talet som det blev en riktig festplats med dansbana och allt.

Bilder från festplatsen

 

mov-010-annons

Annons från 1936

 

mov-011-skjutbana
Midsommaren 1930

mov-012-prisskjutning
Midsommaren 1930

mov-013-vafflor

 

mov-014-dvarg

Stående ”Lilleman Kube”. John Bergfält till höger hjälpte till vid Isakssons Tivoli

mov-015-kompisar

Festplatsen på 1930-talet Fr v nr 4 Erik Jonsson nr 6 Gottfrid Klippel

 

mov-016-biljetter

Festplatsen på 1930-talet. Killen i mitten Gottfrid Klippel, t h Lill-Daniel Wiberg. Flickorna okända.

mov-075-biljettlucka

Erik Jonsson från Anderbo i biljettluckan

 

Lustresa
Den 5 juli 1896
anordnas en lustresa till Moviken över Dellarna med Ångbåten Dellen och två pråmar. Biljettpris från Näsviken 75 öre, övriga ställen 50 öre. Avgång sker från Näsviken 07.30 och anlöper hamnar Klubbo, Sunnansjö och Friggesund. Vid ankomsten till Moviken är antalet passagerare över 300 personer varav ett 20-tal från Hudiksvall. Vid Moviken hade godtemplare från Strömbacka mött upp med svajande fanor och klingande spel. Därifrån marscherade allesammans med musik i täten till Strömbacka bruk, där en trevlig godtemplarfest var anordnad.

Återresan från Moviken anträddes först vid 9-tiden på aftonen. Den gick långsamt, så att klockan var över 12 innan man kom till Sunnansjö. Härunder sattes ångaren på grund utanför Friggesund, men kom lyckligtvis snart loss. I Sunnansjö lämnades pråmarna, och ångbåten med ett 40-tal personer ombord fortsatte till Näsviken.

På vägen dit grundstötte ångaren under full gång i närheten i Näsviken, och blev stående på grundet.

Stor förskräckelse uppstod ombord, mest bland fruntimren. Till lycka låg båten endast några famnar från land, och en provisorisk landgång utsattes från båten, på vilka passagerarna gingo iland.

Då alla kommit på fast mark var klockan 3 på morgonen, var och en gick då hem till sitt, de som var från Hudiksvall måste även de ta sig hem gående.

17. Plantskola

mov-076-plantsattning

Den här raskojan blev sedan flyttad till fotbollsplan i Strömbacka

mov-077-plantskol

Sven-Erik, Olle, sittande Lennart

mov-078-plantskola

Vilka är grabbarna? Hjälp oss om du vet.

mov-061-eko-karta

Ekonomisk karta från 1950-talet. Lägg märke till plantskolan. Den kom sedan i mitten av 60-talet nå fram ända till fotbollsplan.

18. Hamnen

Lossning av malmpråm

Varje morgon vid 4 – 5-tiden anländer två pråmar med malm till Moviken. Dessa ska lossas under dagen och medfölja till Näsviken påföljande morgon

Vid hamnen börjar arbetsdagen kl. 6, utom för de sex oxpojkarna som har ansvar för att oxarna fanns på plats när arbetarna kom. Om oxarna var vid Kunghagen ovanför Brånan fick de stiga upp redan vid fyra-tiden, fanns de vid Sjöbohangen kunde de kanske ligga lite längre. Det finns berättelser om att det kunde vara ganska knepigt ibland att hitta alla oxar, men det måste de göra.

Arbetslaget bestod av sex 6 malmvagnar med förspända oxar och två personer vid varje vagn. En pojke hade ansvar för oxen och en något äldre hade ansvar för malmvagnen. Vagnarna transporteras längs järnvägen som anlades mellan hamnen i Moviken och smedjan i Strömbacka 1883 – 1884. Först 28 år senare, 1912, ersattes oxarna med ett bensindrivet motorlok.

Varje pråm hade en malmlast på mellan 15 – 18 ton. Att de inte lastade mer berodde på respekten för Sördellens nordvästvind. Förutom malmen var ofta pråmarna lastade med allehanda gods som privatpersoner och affärer hade beställt.

Pråmarna hade också ett namn som var detsamma som deras byggår. Den pråm som bärgades för att bli museum och som sedan brann upp 1989, kallades för 1914 efter det år då den blev byggd.

En titt ner i pråmen ger vid handen att lasten kanske bara är meterhög (berättat av Harald Brodin). Det är svårt att avgöra lastens volym då malmens järnhalt varierar mellan 39 och 65 %.

Vid lossning av malmpråm arbetar två man ombord på pråmen. På varje arbetsskift om 12 timmar ska båda pråmarna vara lossade. Pråmen Storhugo tog det 12 timmar att lossa. Den kom att sluta sina dagar som turistattraktion vid Dellenbaden.

Innan man kommit ner på durken (pråmens golv) fick malmlossarna balansera på vassa och hårt inkilade stenar medan de fyller byttan med malmstycken som kan väga ända upp mot hundra kilo. Den fulla byttan lyfts sedan iland med en kran. Kranen drivs av en vedeldad lokomobil. Medan en bytta lyfts upp fylls den andra. En bytta per vagn ca 4-500kg är vad vagnen rymmer och vad oxarna klarar av.

När tre vagnar är fyllda utgör dessa en fora. Dessa ska nu upp till malmavlägget och tillbaka igen innan nästa tre vagnar kan ge sig iväg.

Vid stickspåret till malmbåsen ovanför masugnen, kopplas oxen ifrån och den pojke som arbetar som bromsare – och som sedan skall bromsa malmvagnen tillbaka till hamnen- får nu med handkraft backa och tömma malmvagnen i det bås som är märkt med samma gruvas namn som den nu anlända malmen kom ifrån, så att inte malmerna blandades ihop.

Sedan oxarna fått pusta ut efter den ca 500 meter långa uppförslöpan, leds dom längs hamngatan tillbaka till hamnen igen. Ossian Friberg (som själv varit oxpojke) berättar att oxarna flåsade våldsamt och deras tungor hängde och kropparna hade ryckningar och kramper när de anlände till malmbacken.

mtre-040-malmlossning

En malmfora på väg att lämna hamnen för att bege sig iväg upp till malmbacken


Mtre-092-hamnen

Den här bilden är från ångbåtsbryggan och visar järnmagasinet till vänster och såg och brädstabbar till höger. Mannen i mitten är Ernst Fastén och t h på vagnen är Gösta Sjöstedt.
Bilden ägs av föreningen Strömbacka Bruk.

mtre-086-skrubben

Ön Skrubben utanför piren i Moviken, med Emil Hanssons fiskarstuga. Stugan är numera borta, men där finns ett bord med sittplatser man kan sitta vid.


En modell över hur Movikens Hamn såg ut i början av 1900-talet. Modellen finns uppställd i Movikens masugn. Under rubriken Kolning kan du läsa om kolugnarna i Moviken och om kolmilan vi hade där 2006

mtre-071-modell-1

mtre-072-modell-2

mtre-073-3

mtre-074-4

mtre-075-5

mtre-076-6

I förgrunden ser vi kapverket där stockarna kapades i enmeterslängder. Dessa skulle sedan klyvas och travas för att bli till eldningsved i kolugnarna.
Längs hela transportbanan, i banans längdriktning, lagrades höga vältor med kolningsved inför vintern.

mtre-077-modell-7

I förgrunden ser vi ”lillugnen”, den första kolugnen som byggdes 1860

mtre-078-2015

Movikens hamn sommaren 2015 med båtarna Dellen byggd 1860 och Fortuna byggd 1857

mtre-079-2015

Movikens hamn sommaren 2015

Här finns fler bilder från Movikens hamn

Se Svenska industriminnesföreningens bilder från hamnen och Strömbacka

Se dellencat.se  bilder från hamnen

Se Bengt Olof Lundgrens bilder från hamnen

Det här är min favoritplats skriver Monica

Den här sidan visar enbart utedass, även dasset i Moviken

Se utställningen från 2012 på You Tube

Läs om floran i Moviken

Lyssna på Dellenvisan av Anders Persson

 

 

Sammanställningen är inte färdig, utan är bara ett underlag att bygga vidare på.

Rätta för oss när du ser att något blivit fel och hjälp oss att med bilder dokumentera Moviken ännu bättre. Har du dessutom egna minnen att berätta om, vill vi att du vänligen hör av dig till Dellenportalen nedan.

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt 2010 av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen – Moviken del 1 – Moviken del 2

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *