Sista avrättningen i Norrbo 1847

Dellenportalen har samlat ihop fakta om Mord från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv.

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.


Gilla Dellenportalen på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!


Läs om Brott och ohyggliga straffmetoder i gångna tider. Klicka på  historiesajten 


Läs om brott och straff med bilder


Läs och besök Sveriges Fängelsemuseum i Gävle


Om avrättningsplatser i Hälsingland, SVT/Gävleborg


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!


Den här sammanställningen är sponsrad av:
Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre? Vill du veta mer? Klicka här. 


 

Sista avrättningen vid Norrboån 1847 

Tidningen, Hälsingen juni 1995
Av Åke Nygren
Avskrift:Viveca Sundberg

Historiker i gröngräset. Javisst, det passar verkligen politikern och hembygdsforskaren Åke Nygren. Men frågan är om han skulle vilja gräva där han står just den dag vi träffar honom. Han står nämligen mitt på den gamla avrättningsplatsen för Delsbo härad som omfattade Delsbo, Bjuråker och Norrbo socknar.

Någonstans under Åkes fötter vilar med all sannolikhet Brita Andersdotter som för 150 år sedan utförde tre giftmord och blev den sista som avrättades på avrättningsplatsen vi Norrboån.
Det är inte kriminalhistoria som jag är intresserad av, inte brotten i sig, understryker Åke Nygren bestämt. Jag vill belysa vad som ledde människor till att begå dessa brott. De ofta mycket tragiska människoöden som utspelas i ett, med moderna mått, obegripligt armod i det svenska bondesamhället.
Åke, som bott länge i Dellenbygden har alltid varit intresserad av historia och läst det han kommit över. Jag har samlat handskrivna domstolsprotokoll, förhör, bouppteckningar, skarprättarräkningar och andra handlingar rörande brott och straff i Hälsingland, berättar han.
Det har blivit åtskilliga pärmar där kopior av originalhandlingar, avskrifter och Åkes egna noteringar prydligt utgör en guldgruva för den som vill veta mer om samhällets skuggsida under främst 17- och 1800-talen.

Brita Andersdotter
Som sagt, när man träffar Åke Nygren är det bara att välja ett fall, en historia, eller skall vi kalla det ett levnadsöde. Den här gången får det bli de tragiska trippelmorden som den bildsköna, men hårt trängda och bedragna, Brita Andersdotter utförde med arsenik under några veckor i juli och augusti år 1845.
Brita föddes som dotter till storbonden på gården Västeräng i Delsbo år 1824. Hennes far, Anders Eriksson, var dock inte särskilt skötsam, utan straffades för smärre brott ett antal gånger, och lär ha varit hård på spriten.
Modern var sjuklig länge. Allt elände ledde till att familjen flyttade, eller flyttades, från storgården till ett bodland (en utgård) i Eckelsbo.
När Brita endast var fem år gammal tog modern livet av sig. Brita adopterades bort till en moster Sigrid Jonsdotter i Sörväna, som sedan kom att bli Britas hemort fram till gripandet.
Av beskrivningar på Brita från den tid hon satt fängslad fram till avrättningen, har jag fått en klar bild av en mycket vacker kvinna. Hon hade rött, långt hår och ljusa ögon, säger Åke när han sitter och bläddrar i pärmen där han har materialet om Brita Andersdotter samlat.
Nåja, fortsätter han. År 1842, 18 år gammal, får Brita plats som piga hos en av Delsbos storbönder, Hans Jonsson i Sörväna.
Åke Nygrens röst får ett vassare tonläge då han beskriver storbonden Hans Jonsson.
Husbonden kunde inte förlika sig med Britas bakgrund med en kriminell far och en mor som hade begått självmord. På den tiden var självmord en mycket stor synd. Så kallade ”självspillningar” begravdes inte i vigd jord, utan tillsammans med de kriminella på avrättningsplatsen.

Gravid
Däremot tycks pigan Brita hela tiden haft en försvarare och bundsförvant i husfrun Kjerstin Mickelsdotter. Trots husbondens uttalade förakt för den förtappade pigan kunde naturligtvis inte sonen på gården, Erik, hålla fingrarna och andra kroppsdelar i styr. Det hela resulterade i att Brita blev gravid och ett gossebarn, Anders, föddes under äktenskapslöfte våren 1845.
Fadern Hans grusade dock alla förhoppningar på giftermål mellan Brita och Erik, som båda var 21 år gamla vid det är laget. I stället smidde Hans ränker (planer med ont syfte) och fick sonen med sig i en kampanj för att baktala Brita, sprida dåligt rykte om henne och ge henne öknamn vars syftning inte är svårt att gissa.
Åke framhåller att Brita levde under mycket hård press. Att sätta ett oäkta barn till världen för 150 år sedan innebar att alla utsikter till ett drägligt liv för en kvinna (om hon inte var mycket förnäm) definitivt upphörde.
Med i bilden fanns naturligtvis också medvetenheten om att själv ha anor från en storgård med en livslång utförsbacke mot samhällets botten. För Brita återstod endast att försöka genomföra giftermålet med Erik, berättar Åke.

Arsenik
Gamla moster Sigrid var sjuklig, sängliggande och hade börjat beklaga sig över Britas öde. Tanken att om hon bara blev sin egen i mosters hus i Sörväna, så skulle nog Erik och fadern Hans falla till föga, slog rot i Britas huvud. De sanitära förhållandena på gårdarna var under den här tiden usla. På somrarna var flugorna en landsplåga. Flugorna bekämpades med arsenik, som för övrigt såldes fritt av bland annat gårdfarihandlare under benämningen ”flugdöd”.
Moster Sigrid dog den 2 juli 1845, strax efter att en gårdfarihandlare varit synlig i bygden. Ingen tyckte att det var något skumt med att en sjuk gammal kärring gick ur tiden, utan Sigrid begravdes och allt tycktes frid och fröjd om inte gubben Hans vägrat ändra uppfattning om Brita.
Brita var väl insatt i vanorna på sin gamla arbetsplats. Med Kjerstins goda minne hade hon fortfarande tillträde till husen på gården. Bland annat visste hon att Hans Jonsson var den ende på gården som åt långmjölk.
Sagt och gjort, efter ett sista, misslyckat försök att blidka den presumtive svärfadern smög hon in och strödde arsenik över ett fat med långmjölk, som skulle serveras kvällen den 1 augusti 1845 hos storbonden i Sörväna.
Nu bar det sig inte bättre än att Eriks yngre bror fick ett infall och tog en slick på skeden just den 1 augusti 1845. När kvällsvarden var aväten samma ödesdigra dag, hade gubben Hans Jonsson inte förmått sörpla i sig all långmjölk. Fru Kjerstin, som enligt den tidens bruk inte kunde låta något förfaras, gjorde sin plikt och åt rent i skålen.
Den yngre brodern blev sjuk men överlevde, makarna Kjerstin och Hans avled dock samma natt.
Brita hade nu tre människors liv på sitt samvete, varav en var kanske den enda som hade kunnat hjälpa henne. Misstankarna föll snart mot Brita. Detta ledde till att man lät gräva upp gamla moster Sigrid för obduktion. Då var, med modernt språkbruk, loppet kört för vackra Brita. Landfiskal P. Delin häktade Brita Andersdotter. Den 20 augusti dömdes hon vid Delsbo häradsrätt till döden genom halshuggning.
Verkställandet av straffet drog dock ut på tiden. Brita han söka nåd ett flertal gånger hos kungen, medan en man dels försökte reda upp faderskapsmålet, Erik Hansson vägrade alltjämt att erkänna sig som fader, och man dels försökte lösa en tvist som blossat upp mellan framför allt Norrbo och Delsbo socknar om avrättningsplatsens placering.

Avrättning
Slutligen den 29 januari 1847 benades det kopparröda hårsvallet, och blottlade Britas fängelsebleka nacke; sekunderna senare skildes hennes huvud från kroppen med ett enda hugg av bilan vars skaft hölls av skarprättare A. Lund från Bollnäs.
Enda trösten i historien är att jag är ganska säker på att mor och dotter återförenades efter jordelivet i gravarna någonstans nedanför kullen vid Målar Jonkes, som den gård kallas, säger Åke Nygren med stort allvar.

 


 

Sista avrättningen i Dellenbygden

Ur Albin Gunsth bok:
Några blad ur Norrbo sockens historia, sid 124-129

Delsbo härad bestod av socknarna Bjuråker, Delsbo och Norrbo.
Dessa socknar hade gemensam avrättningsplats, och den var belägen vid Norrboån. Nedskrivaren av detta bodde i sin ungdom tillsammans med en person som var med vid den avrättningen. Det var bonden på nr 10 i Hålsjö, Norrbo socken. Han var född 15 sept. 1820 och avled den 2 jan. 1921 alltså över 100 år gammal. Han hette (7Y14 släktboken) Lars Nilsson och kallades ”Harsp Lasse”, han var en person med själs-och kroppskrafter i ovanligt gått behåll och en minnesgod berättare ända upp i hög ålder. Han berättade om händelser av intresse som skett i bygden under hans långa liv. En av dessa händelser som gjort det starkaste intrycket på honom var just denna avrättning eller som han uttryckte det: ”Jag var med vid sockengränsen mot Bjuråker, när de högg huvudet av en kvinna, dömts för att hon giftat ihjäl sitt bondfolk genom att gen dem flugdöd”. Här bör kanske nämnas det var arsenik som blandats med mjölk. Arsenik var allmänt brukligt och såldes fritt. Denna avrättningsplats hade ingen gräns mot Delsbo: ”Jag var bland de bygdens unga män som var skyldiga stå i den så kallade ”spetsgården”. Vi unga män skulle slå en ring kring själva avrättningsplatsen. Vi var utrustade med var sin stör, som var vass (vässt el. mycket spetsig). Vi stod man vid man runt om stupstocken. Den som skulle halshuggas hette Fön Bella. Skarprättaren var från Piteå el. Umeå. Denne fick vi inte se för han hade sitt tillhåll i en rishydda i närheten. Den som skulle avrättas hade sina rättigheter, som att ta en säck över huvudet för att slippa se stupstocken. Denna kvinna avböjde denna ynnest. Hon gick frivilligt fram och lade sitt huvud på stocken. Skarprättaren hade också sina förhållningsorder. Om han inte lyckades skilja huvudet från kroppen, med tre hugg skulle detta sonas med att han själv skulle lägga ner sitt huvud på stocken för att halshuggas. (av vem angavs inte). Men när tiden var inne kom han rusande med yxan (bilan) i högsta hugg. Den var stor och blank och blänkte. När bilan föll, så föll även kvinnans huvud, och blodet sprutade rätt ut som när man hugger huvudet av en tupp, sa Nilsson som ryste vid hågkomsten och kommenterade så här: ”usch fy hunnan. Det var ett skådespel för folket, som hade kommit tillstädes i stora skaror. En del var så angelägna att få se att det hade kättrat upp i träden intill. Några eller någon föll ner när de såg huvudet rulla på marken. Sedan grävdes liket ned på platsen”.

mord-084-l-nilsson

Bild ur Albin Gunsth bok, på bonden (7Y15) Lars Nilsson vid 96-årsdagen ögonvittnesberättare om avrättningen 1847.

Man kan inte undgå att tycka att sådana här händelser uti våra bygder ligger ända borta i den grå forntiden. Men då man hört den som själv på nära håll upplevt detta, måste man dock konstatera, att så inte är förhållandet, blott drygt etthundratrettio år har nu förflutit. Utan att här gå in för att närmare skildra det olyckliga förhållandet och omständigheterna samt detaljerna och motiven omkring giftmordet skall dock sägas att det av Lars Nilsson uppgivna förhållandena, stämmer väl med polisrapporten. Båda makarna befanns döda 1 augusti 1845. Den i avrättningsprotokollet uppgivna tredje person, var avliden den 2 juli 1845. Delsbo häradsrätt dömde pigan Brita Andersdotter från Sörväna i Delsbo socken, att mista livet genom halshuggning. Skarprättaren skulle gräva ned hennes döda kropp på galgbacken eller avsides i skogen därikring. Dock skulle domen underställas Svea hovrätt för ytterligare prövning och skärskådande. Domen fälldes den 16 augusti 1845. Sedan dödsdomen kommit till allmogens kännedom, så reagerade norrboborna, särskilt de som bodde intill avrättningsplatsen vid Norrboån. De vände sig till prosten i Norrbo med bön om hjälp att bli befriade från det fruktade obehaget som man förutsåg skulle komma att hända därstädes. Denna åsikt delades även av prosten Lars Olof Berg som sammankallade sockenstämman med sockenmännen som hölls den 24 maj 1846, vilket protokoll på ett detaljerat och uttömmande sätt åskådliggör förhållanden och önskemålen om att avrättningsplatsen förflyttades från denna plats. Protokollet återges här i moderniserad form. Protokoll fört vid sockenstämma den 24 maj 1846.§.6. Uppå därom av ordföranden väckt fråga, igenom pålysning kungjord fråga, samt senast föregångna överläggning, beslöto sockenmännen att till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet avlåta följande skrivelse eller ansökan.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gefle.

Till avrättsplats för Delsbo tingslag har hittills, dock så vid vi förmått utforska icke förr än någon tid tillbaka än högst 150 år då varit begagnat ett vid Norrboån beläget ställe i sidan av den spetsvinkel, som formerar sig av de båda vägar, vilka ifrån ovannämnda å löpa till Delsbo och Bjuråker, vilket ligger helt o hållet inom Norrbo sockenområde, där helt nära intill dess rålinje mot Bjuråker och icke längre än vid pass 1/3 dels fjärdingsväg ifrån gränsen mellan Norrbo och Delsbo. Inom Norrbo församling har länge varit rådande ett allmänt missnöje derför att Norrbo socken skolat bestå avrättsplats åt hela Delsbo härad, helst som socknen både till omfång och folkmängd är den obetydligaste socknen av häradets tre socknar Delsbo, Bjuråker och Norrbo. Försäkrande sig till dess socknars sammanlagda areal ungefär 6 till 7 och till deras samanlagda folkstorlek ungefärligen som 1 till 9. Det har gjort Norrbo sockens invånare ont att en del av deras område begagnats liksom till skräpvrå. Dit hela häradet undanfört alla sina förkastade vargar, döda delinkventer och självspillningar att förtiga det obehagliga känslointryck som alltid verkar genom närheten eller åsynen av ställen vilka erinra om så ohyggliga uppträden som dödsdomars exqverande jämte de rysliga brott varav de blivit föranledda.

Norrbo sockenmän som förgäves efterforskat det i sanningen besynnerliga förhållandet att skarprättare platsen blivit lagd just inom den minsta socknen i härandet, beläget helt o hållet därinom, samt på ett icke ringa avstånd från den ena av häradets socknar, hava dock burit sitt missnöje häröver stillatigande så länge socknens odlingar tidigare i ringa mån sträckte sig på den omförmälda platsen. Och densamma följakligen icke förut kommit på närmare avstånd här omgivna av några valltäkter som på senare tiden och i synnerhet de senaste åren har förhållandet mycket förändrat sig, icke mindre än sex hushåll utgörande tillsammans 50 människor befinner sig för närvarande bosatta nära intill avrättningsplatsen, och så nära att de flesta kunna ifrån sina fönster åskåda vad som sig där tilldrager.

Det är onödigt att platsen således i avseende härpå är högst illa vald och numera för slikt ohyggligt ändamål ganska otjänligt. Denna omständighet ökar också den befogenhet Norrbo sockenmän anse sig äga: Att hos Kungl. Befallningshavare, dels ödmjukast anhålla om gunstigt förordnande domare eller också möjligen ortens kronofogde att i häradet anställa en noggrann undersökning i avseende på var rätt varmed inom Norrbo belägna avrätningsplatsen av hela häradet begagnats. Dels att i händelse denna rätt befinnes vara allenast ett primitivt självrådigt tilltag men ej grundat på något formligt av handlingar bestyrkt fördrag häradets socknar emellan, vilket Norrbo socken medfört något slags vederlag eller ersättning för den upplåtna platsen. Vi vill alvarligen protestera emot att ett längre begagnat av nämnda plats för andra brottslingars avrättande och begravning än möjligen dem som tillhör Norrbo socken och detta då mycket mer som vi hava den största anledning förmoda att den lagliga rätten till vidsträcktare begagnande är alls ingen, emedan man både i Norrbo, Bjuråker och Delsbo traditionsvis har sig bekant att i fordom tid och för mindre är 200 år tillbaka funnits en avrättningsplats för vardera socknarna och således av begynnelsen härandet icke haft någon gemensam sådan.

I avseende därpå då en förmodad snart förestående avrättning inom häradet våga vi slutligen även anhålla att med den begärda undersökningens hållande måtte fortskyndas så mycket som möjligt på det Norrbo icke är skyldig hålla avrättningsplats åt Delsbo. Den befarande avrättningen då kommer att verkställas å Delsbo till vilken delinkventen hörer. Vilken skrift skulle vid ingivandet underskrivas på sockenmännens vägnar av de personer som kommer att protokollet underskrivas. L.O. Berg.

På sockenmännens vägnar: Jon Jonsson i Gammelsträng Jon Mickelsson i Hålsjö.

Till prostens beskrivning om avrättningsområdets gränser, skall påpekas att vägomläggning skett. Vid den tid som prosten beskriver vek landsvägen från Norrbo till Delsbo av strax sedan åbron passerats och löpte parallellt med ån, mellan nuvarande sommarhemmet Dellenbadens restaurang och kyrkbyggnad för att strax intill södra Dellen passera sockengränsen Norrbo-Bjuråker, vid gården Kyrkbyn 4:10 ”Målar Jonkes” kallad, som ligger inom Bjuråkers område.
Skillnaden i beskrivningen är den att just härifrån anlades 1927 den nya vägen till Bjuråkersvägen.

Vad folk vid Norrboån fruktat hade redan hänt, då besked kom från Kungl. Kommerskollegium dit ärendet av Kungl. Befallningshavande hänförts för avgörande. Besked erhölls den 7 april 1847 till vilket sockenmännen vid sockenstämma den 24maj 1847 fingo ta ställning. Kollegiet hade förklarat att frågan ej hörde till Kungl. Befallningshavandes prövning, varför den borde prövas genom i laga ordning instämning till domstol. Sockenmännen beslöto då att instämma Delsbo och Bjuråkers sockenmän att de hädanefter ej skulle äga rätt till begravande av illgärningsmän ej heller avlivande av sådana som för brott blivit dömda till döden inom dessa socknar, ej heller för begravande av självspillningar på detta Norrbo sockens område.

Utsågs nämndemännen Jon Mickelsson och Jon Jonsson att å sockenmännens vägnar uttaga stämning och tala i målet, som även skedde. Målet avgjordes vid Delsbo Häradsrätt den 28 dec. 1847 inför nämndemän från Ljusdal och Järvsö socknar. Häradsrätten meddelade utslaget att de fann skäligt bifalla käromålet. Detta innebar att Norrbo sockenmän för närvarande ej kunna förpliktigas framgent upplåta omtvistat område å deras enskilda mark belägna område. Häradsrätten hade funnit att nuvarande avrättningsplats på kartan var belägen på hemmanet nr. subb 6 Wedmyra inom Norrbo skogsområde. Häradsrätten fann att det icke tillkom den att avgöra om endast en avrättningsplats för hela häradet skulle finnas eller stället för densamma. Före Häradsrättens utslag hade förberedande utredningar skett och infodrats av bland andra kronofogde Joh. Liden som i sitt yttrande skriver: Kungl. Maj:ts o kronan kan inte undgå att upplåta plats till avrättsplats alldeles likgiltigt så framt den förlägges intill allmän landsväg, enär inom Härandet alla socknarna är ägare till sådan jord lydande under boställena. På grund härav jag och Kungl. Maj:ts o kronans vägnar icke kan hava något emot, att i händelse nu befintliga å kartan upptagna avrättningsplats skulle befinnas icke vara lagligen tillkommen. Den må flyttas till något invid allmän landsväg beläget ställe å utmark tillhörande någondera sockens prästbord, enär annan avskild kronojord inom härandet icke finnes. Förmodande jag att Delsbo prästbord som är störst, och inom vilken socken skifte nu pågår, varigenom det bäst passande ställe, någorlunda jämt och stenfritt icke för sankt kan utstakas, därvid först billigtsvis bör ifrågakomma – varande i min tanke en vidd av tolf kappland för avrätts – plats – fullt tillräcklig. Norra Hälsinglands kronofogdekontor i Glimsta den 24 dec. 847. Joh Liden.

Under tiden hade befolkningen vid avrättningsplatsen trots allt upplevt den fruktade avrättningen. Sedan häradsrätten i Delsbo tingslag den 16 aug. 1845 utfärdat dödsdomen, fördes den åtalade o dömda till länshäktet i Gävle. Enligt domslutet skulle domen underställas Svea Hovrätt, som den 7 okt. 1845 fastställde Häradsrättens dom, och hade Högsta Domstolen den 13 maj 1846 icke gjort ändring av domen.
Slutligen hade Brita Andersdotter begärt nåd som avslogs av Högsta Domstolen den 12 nov. 1846. När dödsdomen blivit verkställd framgår inte av tingsprotokollen.

Av en förteckning hos Riksarkivet i Stockholm på personer, vilka för grövre brott blivit dömda eller under framtiden stälde i Hälsinglands norra Domsaga år 1845 och som är utfärdad på Häradhövdinge ämbetets vägnar, av Carl Stenberg, är detta mål uppräknat. Verkställandet har redovisats i rapporter från fängelser o arbetsinrättningar, varifrån följande kopia erhållits: ”Skarprättare A. Lund har denna dag skickligt halshuggit pigan Brita Andersdotter från Sörväna Delsbo socken, som genom Kungl. Maj:ts utslag 13 maj 1846 blivit för, det hon genom förgiftning uppsåtligen avdagatagit tvenne personer, samt även tillskyndat en tredje döden, dömd att genom halshuggning mista livet, samt å avrättningsplatsen nergräft den döda kroppen – avrättsplatsen i Delsbo den 29 januari 1847.  Joh Liden”.  Den själasörjare som fick den svåra och tunga plikten att ledsaga den dödsdömda till stupstocken var ingen mindre än den kända Delsbo prosten Lars Landgren.

Därmed avslutades denna epok av avrättningar uti Dellenbygden. Någon ny avrättningsplats blev tydligen icke uttagen och i varje fall icke kommit till användning. Det uppnådda syftet var nått för de människor som med fasa varit grannar till denna rysliga händelse.

Avskrift:
Åke Nätterö


 

Hudiksvalls Tidning 12 dec. 1970

Av Bror Jonsson, med Erik Lie som ciceron.
Saxat ur en längre artikel av Åke Nätterö

– Här var den stora flata sten hällan vid vägkanten, där Fön-Bella steg av hästskjutsen. Hällan sträckte sig ett stycke ut i vägen på vänster sida från Delsbo räknat. Och den sprängdes i tusen bitar en dag i slutet av augusti 1934 av vägarbetarna Helge Berglöf och John Sälg. Det hade blivit motorplogning och då tog man bort sådana här stenar, som skrapade mot plogen…

Ja, just här låg Fön-Bellas sten. Cirka 25 meter norr om rågången till Snars skifte. Min mors moster, Brita Strand, följde mig hit och visade stenen och talade om, att det var här som Fön-Bella satte ner foten, när hon steg av fångstskjutsen och gick till fots med Landgren till avrättningsplatsen. Förr var det allmänt känt, var platsen låg, men nu har det fallit i glömska.

Den som följde henne till stupstocken var prosten Lars Landgren. Han har själv berättat om händelsen. Han som skulle ge henne tröst blev så djupt gripen att tårarna strömmade utför hans kinder. Det blev, berättar han, hon som fick trösta honom i stället. Hon hade nu ångrat sig bittert och fått visshet om att Gud förlåtit henne den stora synd hon gjort. Hon hade blivit omvänd till att tro på Gud och förlita sig på honom och hon gick frimodigt i döden. På vägen fram till avrättningsplatsen sjöng hon Brorsons kända psalm, ”Jag går mot döden, var jag går…”

Evangelium en Guds kraft till Frälsning
Denna frukansvärda upplevelse satte djupa spår hos den nyblivne kyrkoherden i Delsbo. Det har omvittnats av honom själv och andra. I sina ”Gamla minnen från Delsbo och Bjuråker” (Gefle 1893) sägen Wengelin att ”Redan andra året sedan han tillträdde sitt pastorat, fick han den tunga plikten att före en mörderska till stupstocken. Denna händelse grep mäktigt hans sinne och blef icke utan inflytande på hans lif”.

Mera uttömmande berättar prosten Alfred Steinmetz i Bollnäs om vilket inflytande händelsen hade på Landgren. Steinmetz hade själv varit elev till Landgren, när denne var rektor vid Hudiksvalls läroverk, och blev sedan en av hans nära förtrogna och medarbetare.
Uttalandet är återgivet i Torsten Bohlins bok om Landgren (Diakonistyrelsens förlag 1942) där det sägs att Landgren i sin förkunnelse med hänförelse talade om evangelium som en Guds kraft till frälsning:
”En särskild händelse skall ha påverkat honom starkt i denna riktning. Ett par år efter sitt tillträde av pastoratet hade han fått det svåra uppdraget att ledsaga en mörderska till stupstocken. Vad som härvid tilldragit sig omförmäldes så: Hos henne hade under fängelsetiden ett nådens och Andens verk så mognat, att hon nu i stor trosfrimodighet och helig hänförelse gick den rättvisa men nesliga döden till möte. Vad Landgren hade vetat, det såg han nu här förkroppsligat. Här hade läran, nådeordet, övergått till liv och skapat ett hjältemod, som ödmjukt men fast trotsat döden. Landgren skulle leda henne till stupstocken, men behövde snarare ledas, ty den starke mannen bävade; han skulle trösta henne, men rörelsen kvävde hans röst”.

Denna troshändelse kom utan tvivel även att betyda mycket även när det gällde Landgrens inställning till läsarna. Han skulle senare få uppleva att hans egen dotter blev nära anknuten till läsarrörelsen.

 


(Aftonbladet, Tisdagen den 22 December 1846 Supplement)

Landskap: Hälsingland

Tidpunkt: 29 jan 1847
Brott:       Giftmord

Text:        Delsbo tingslags avrättningsplats – Gävleborgs län: Brita Andersdotter:

”Hudiksvall den 25 Juli. Kongl. Maj:t har i nåder afslagit pigan Brita Andersdotters ansökning, att, af gunst och nåd, varda befriad ifrån det henne för mord ådömda dödsstraf. Någon schism har uppstått om afrättsplatsen, hvilken Norrbo socknemän vill behålla för egen räkning. (H. V.)” (Aftonbladet, Thorsdagen den 30 Juli 1846)

”Hudiksvall den 12 Dec. Kongl. Maj:t har afslagit bondedottren Brita Andersdotter i Sörväna, Delsbo socken, förnyande ansökning, att, af gunst och nåd vinna befrielse ifrån henne af Delsbo häradsrätt i dömdt dödsstraff; och kommer, med anledning af vederbörande fångpredikants anmälan, att hon om fjorton dagar vore beredd till döden, afrättningen att ske någon dag i slutet af månaden. (H. V.)”

 


Siffror inom parentes ur Delsbo – Bjuråker – Norrbo släktregister

De mördade makarna:

(46P6) Hans Jonsson född 29/7 1791 son till nämndeman J. Hansson i Sörvena Delsbo. Måg och bonde i Sörväna s2. Död 1/8 1845 (förgiftning)
(44P8) Kjerstin Mickelsdotter född 21/11 1793, dotter till bonden M. Ersson i Sörväna s2. Död 1/8 1845 (förgiftning)
Barn:
Jonas 26/9 1816 Gift 1841 med Brita Eriksdotter i Sörväna 1
Erik 8/2 1824 Gift 1859 med Helena Eriksdotter. Husman i S. Sannäs
Anna 27/7 1827 Gift 1854 med Olof Ersson Bonde i Edsäng 3, Delsbo

Den avrättade Fön-Bella:

(14T7) Brita Andersdotter född 9/3 1824 dotter till Anders Eliasson i Västeräng 4, Delsbo. Avrättad 29 januari 1847 (enl. släktbok och husförhörslängd).
Barn:
Anders Ersson 11/4 1845 – 25/9 1924


 

HÄR LÅG TROLIGEN AVRÄTTNINGSPLATSEN

 

mord-088-karta
Riksantikvarieämbetets karta. Den blå markeringen är sockengränsen mellan Bjuråker och Norrbo. Här har sockengränsen en 80 meter lång och mer än 50 meter djup öppning.

Vi är flera som haft förslag om var avrättningsplatsen kan ha legat. Men allteftersom vi själva blivit alltmer informerade och insatta i de villkor som ställdes på en avrättningsplats storlek, terrängens lämplighet och platsens publika läge, återstår bara en tänkbar plats vad vi kan se. Den enda plana plats som är tillräckligt stor (drygt 400 kvm) i kilen mellan vägarna Delsbo och Bjuråker, är där Norrbo sockengräns gör en omotiverad utbuktning.

Inför den offentliga avrättningen byggde man upp en avrättningsplats för att så många som möjligt skulle kunna se det makabra skådespelet. Platsen skulle vara så stor att det finnas plats för spetsgården som bestod av mellan 100-150 personer i dubbla led. Se Wikipedia.
Även om spetsgård och allt i övrigt troligen var betydligt mindre vid den här avrättningsplatsen än vad reglementet föreskrev, så kvarstår den skriftliga lägesbeskrivningen.
Både avrättningsplats och galgbacke skulle vara väl synliga för de som passerade förbi på landsvägen. Att bevista en avrättning hörde till. Straffet var inte enbart till för att hämnas brottet utan också för att varna befolkningen. Avrättningsplatsen låg helt nära intill dess rålinje mot Bjuråker, skriver Gunsth i sin bok. Även den uppgiften styrker avrättningsplatsens läge.

Idag är platsen uppodlad åkermark. Vägen fram till åkermarken går strax intill Målar-Jonkes (se bild nedan) där den ansluter till vägen mot Bjuråker. I äldre tid var vägen en förbindelselänk, en genväg mellan landsvägarna Bjuråker och Delsbo.
Den sammantagna bedömningen blir alltså att avrättningsplatsen låg där sockengränsen gör en omotiverad konvexitet.

mord-089
Gården Målar-Jonkes till vänster. Vid soptunnan går vägen till avrättningsplatsen och Bjuråkersvägen.

mord-092-
Det här är en bild från nätet som visar en större avrättningsplats.

mord-090
Bjuråkersvägen. Till vänster står gränsstenen (sockenrået – rålinjen) mellan Norrbo och Bjuråker. Till höger mitt i bild syns vägen som går fram till gården Målar-Jonkes som vi ser i bakgrunden. Det är från den här gränsstenen som sockengränsen gör en oförklarlig utbuktning mot höger, istället för att gå rakt fram vilket den gör längre ner. Därför är det troligt att det var här på det gröna fältet som den offentliga avrättningsplatsen låg. Här på landsvägen trängdes folk för att se det makabra skådespelet när Fön-Bella blev avrättad, och det var härifrån man kunnat beskåda tidigare avrättningar och steglingar som förekommit på den här avrättningsplatsen.

Detta blev den sjätte och sista avrättningen vid den här avrättningsplatsen. 
Tidigare avrättningar 1706 –1748 – 1772 – 1799 – 1833.

 


Rätta oss när du ser att något blivit fel och hjälp oss att med bilder och information dokumentera ännu fler mord som utspelats i våra bygder.

Om du gillar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av: Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

4 comments

Lämna ett svar till Åke Nätterö Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *