Dubbelmordet i Spångmyra 1905

Dellenportalen har samlat ihop fakta om mord från intervjuer, böcker och i olika arkiv.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!

Här kan du läsa om Brott och straff i gångna tider. Klicka på  historiesajten 

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!


 

dms-001-sang
Rummet där syskonen blev mördade. Bilden är taget några timmar efter mordet.

 

Hudiksvallsposten N:o 139 Tisdagen den 28 November 1905

Avskrift: Viveca Sundberg

En andra häktning har, som vi redan omtalat, eget rum, ity att äfven hemmansägaren Per Jonsson Fröjd såsom misstänkt införpassats till kronohäktet härstädes i afbidan på rannsakning. Redan länge synes den allmänna meningen med misstänksamma ögon ha fästats sig vid Fröjd. Men folkets röst är inte alltid Guds röst och för närvarande torde det, helst för hvar och en utom undersökningen stående, vara absolut omöjligt att kunna fälla något grundadt omdöme rörande hans brottslighet eller icke brottslighet.

De massor av rykten, som korsa hvarandra, de uppkonstruerade försök, som gjorts och göres för att redan på förhand. dvs. före rannsakningarna, finna honom brottslig, dem vilja vi råda alla att låta fara. Må däremot hvar och en som tror sig ha något att upplysa, hvad det vara må och om det må synas aldrig så obetydligt, oförtöfvadt meddela sig med någon af polismännen på platsen.

Fröjd är, som bekant, svåger till de mördade, gift med deras syster Karin och äger hemmanet öster om Per Olsson. Han är infödd Bjuråkersbo, son till torparen Jonas Persson Fröjd i Östra Storåsen, samt 41 år gammal, af medellängd, magerlagd men senig och kraftigt byggd med ett kärft och slutet uttryck öfver det slätrakade ansigtet, med ett ord en äkta helsingetyp.
Han blev i unga år gift med Karin Olsson samt var först torpare i Norrberg i Bjuråker i 6 år. Så sålde han torpet och köpte ett hemman i Bricka, som han likaledes inhade i 6 år, hvarpå han sålde det och köpte sitt nu egande hemman i Spångmyra.
Fröjd synes, mindre här i Spångmyra, men dess mer medan han bodde i Bricka, ha tillhört de mindre välkända element, som med vildt obändigt uppträdande under spritens inverkan göra sig själva och bygdens beryktande.

Sjelf lär han dock ej gjort sig skyldig till några egentliga våldsamheter, det man vet, men i alla fall på grund af supighet och visad vildsinthet varit tämligen illa sedd, icke minst inom den Per Olssonska slägten, hvars medlemmar, ehuru delvis nära grannar till honom, dragit sig för honom och föga umgåtts med honom och hans familj.
Hans spritförfall har gått därhän att han kunnat dricka denaturerad sprit, eau de cologne och dylikt. Att han då ock kunnat bära sig vildsint och galet åt, väsnas, smälla med bössan hemma kring knutarna mm. dylikt torde ej vara att undra på.

Åtskilliga ledsamheter torde han ock haft att dragas med inom sin familj, på samma gång som hans hustru har varit och är mycket sjuklig. Vid tiden för mordet var hon sålunda liggande på länslassarettet i Hudiksvall.

Innan vi går vidare vilja vi förutskicka några ord om en sak som är något besynnerlig. Det är svårigheten för undersökningen att få fullt exakta och klara uppgifter. Vi veta att den mycket hindras däraf. Detta gäller ej blott ifråga om de saker som saknas hos de mördade utan äfven angående nästan allt möjligt annat. Massor af rykten gå, men det är, har det försäkrats oss, nästan omöjligt att leda sig fram till deras källa. När man försöker, är det ofta så, att ingen vet något bestämt.
Vi har resonerat med många i trakten härom. Allmänt sägs att så är och man förklarar det icke blott härleda sig af en för helsingen ofta kännetecknande inbundenhet och slutenhet utan fast mer och särskildt af en ingrodd, genom erfarenheter åstadkommen fruktan för hämd, om man talar för öppet.

Är det så, måste man ju dock inse att det blir aldrig trygghet och lugn innan man bortrensat det onda. Hvar och en måste villigt bidraga härtill, icke minst genom ett öppet och klart omtalande för vederbörande af allt hvad som han har sig bekant till sakens upplysande. Äfven den obetydligaste detalj kan innebära ett uppslag.
Bland annat är det faktiskt att Per Olsson haft ett bleckskrin. Det är nu borta. Men ingen tycks finnas/minnas/, som sett detta hos Per Olsson hvilket onekligen förefaller underligt, då man vet, att han föga gömde undan vare sig sina pengar eller andra saker i andras närvaro.

I går åtta dagar sedan hölls ånyo skallgång för genomletande af trakten. Ett hundratal byamän voro uppbådade och deltogo i olika afdelningar i skallgången, som gick sökande norrut fram mot Dellen. I denna deltog äfven Fröjd. Under det skallgången pågick gjorde de i undersökningen deltagande polismännen en ny, omsorgsfull husrannsakan hemma hos Fröjd och funno därvid i en trång skrubb bakom spiselen ett par skor med märken efter blod.
Efter skallgången togs Fröjd i nytt förhör, och blef därvid anhållen, hvarpå han i fredags förklarades häktad och införpassades till kronohäktet.
Hvad indicierna mot honom angår torde det på sakens nuvarande stadium vara för tidigt att ingå på dem. Blodfläckarna på skorna säger han emellertid härröra från en fårslagt för någon tid sedan. En blifvande undersökning torde i detta fall tillfullo komma att ådagalägga om hans uppgifter äro öfverensstämmande med verkliga förhållandet eller ej.

För öfvrigt torde för närvarande blott kunna nämnas att han dagen efter mordet visade ett mycket skyggt och underligt uppförande. Detta förklarade han därmed, att han var ”ölsjuk” på samma gång som uppskrämd öfver hvad som händt. Fredagen den 3 – mordet inträffade som bekant natten till tisdagen den 7 – hade Fröjd varit inne till Hudiksvall och hälsat på hustrun på lasarettet samt därvid äfven köpt 10 liter bränvin, hvarför han också dagarne före mordet varit mer eller mindre berusad.
Natten för mordet påstår han att han legat hemma och sovit. Hans dotter, som ligger i en kammare innanför, uppger också att hon icke alls hört något under natten, samt att fadern låg, då hon på kvällen gick in till sig.
Med den förut häktade Mörk säger han sig ha varit föga tillsammans.
I åtskilliga afseende skall Fröjd emellertid ha haft både sväfvande och motsägande uppgifter.

De mördades begrafning.
Det var en grann senhöstdag i söndags med stålblå luft öfver de fagra landskapet, då bänkarna i den granrisade herrstugan i mordgården lades ikull och de båda mördade buros ut ur den gamla fädernegården för att vigas till den sista hvilan. (Det bjuder, som mången torde veta, en gammal sed, att bänkarna i likrummet lägges ikull, när kistan förs ut.) Talrik var skaran af släktingar och vänner, som ledsagade Per och Sigrid på deras sista färd. Ett 15-tal vagnar följde i rad i liktåget efter de båda flakvagnar på hvilka kistorna stodo, täckta af anhörigas kransgärd.

Långsamt skrider sorgetåget fram mot kyrkan. I det klara frostiga solskenet glimma gårdarnas rutor, förtona kullar och berg i fagra färgskiftningar. Men svartklädd är skaran, som följer vägen. Endast kvinnornas hufvuddukar och banden på kistan lysa hvita. Det är ju döden, man har i följe, döden innför hvilken allt lefvande böjer sig i stum bäfvan och vördnad. Hvem är den usling, som vågar störa dess frid? Hvar det land, hvilken den tid, då dödens helgd kränkes, ett liktåg ofredas?

Jo, då kommer han, som är Bjuråkers mest ökände vildbatting och skojare, han Backens-Olle, den värste af Tomsjöpojkarne, han och en till. Med lösa tömmar kommer de fulla och galna jagande bakom liktåget efter en skummande, af framfarten vettskrämd häst. Innan någon hvet vad som är å färde eller hinner vika äro de inne på liktåget och köra utan på vagn efter vagn, bringande förvirring och förskräckelse, tills de äntligen dess bättre stjälpa öfver ända med häst och vagn i diket. Dessbättre, ty deras framfart kunde ej undgå att sluta med en katastrof och väl då, att ingen af de påkörda blef offret. Där åkte i liktåget många ålderstigna män och kvinnor och hade de stjälpts ikull eller någon af de påkörande hästarna skrämts i sken hade det helt visst icke aflupit utan en olycka.

Begrafningsgästern hade naturligen till stor del skyndat ned ur sina vagnar och karlarna hjälpte nu de båda vildingarna att lyfta upp deras i diket öfverändakastade häst. Dessa båda hade själfva kommit undan kullstjälpningen utan några skador att tala om, de voro visserligen sönderskråmade och blödande i ansigtet, men blodiga och grymma att åse hade de varit redan när de kommo farande in på liktåget.
Dess bättre voro nu deras kördoningar fördärfvade så att liktåget får fortsätta vägen fram till kyrkan i fred. Här ställas kistorna på bänkar på kyrkvallen, medan begrafningsgästerna samla sig i tysta grupper kring dem. Stort är äfven tilloppet till kyrkan af andra bygdens folk, när de mördade syskonen föras till grafven. Så började klockorna ljuda, kistorna lyftas upp, bänkarne, på hvilka de stått, läggas ikull och likprocessionen träder med de mördade in i det urgamla Bjuråkerstemplet, som blir i det närmaste fullsatt.

Sedan psalmen 384 vers 11 afsjungits trädde kyrkoherden Ringqvist fram till kistorna och höll en kraftigt och allvarligt manande bot- och bättringspredikan utgående från de ord med hvilka förste Mosebok i sitt 4:de kapitel, 10:de och följande verser låter Herren uttala förbannelsen öfver den förste mördaren: ”Herren sade till Cain: Hvad hafver du gjort? Din broders blods röst ropar till mig utaf jorden. Och nu, förbannad vare du på jorden, som sin mun öppnat hafver och tagit din broders blod utur dina händer – – -”
Denna sorgens dag, då Herren så frågade och så dömde, hur många gånger har den ej, yttrade kyrkoherden, upprepats på vår bloddränkta jord. En sådan sorgens dag är det nu åter här i Bjuråkers församling. Året 1905 skall för denna vår församling gå till eftervärlden tillsöladt af hemska, dystra minnen. Med brott gick det in. Knappt var dess första dag tilländagången, innan vår bygd uppskakades af ryktet om en rysansvärd mordgärning. Och när året nu börjar lida mot sitt slut, då sker åter en sådan mordgärning, om möjligt hemskare än den förra. Så gick året här i Bjuråker in i blod; så går det ut, blodbesudlat, blodbestänkt, befläckadt.

Hur är det möjligt, frågar man sig gärna inför en händelse som denna, fortfor kyrkoherden, att Herren tillstädjer sådant? Det djupaste svaret därpå, det vet Gud allena. Men kanske äfven får det ske för att väcka oss till besinning af att det ej är rätt stäldt bland oss, för att vi måtte omvända oss och göra bättring. Därför måste vi hvar och en stanna inför den frågan: ”Hvad har du gjort” Han som med sina händer utfört det som här skett, honom lämna vi till Herrens dom. Men vi, du och jag, vi alla ha här vår skuld. Hade vi mer nitälskat mot synden, sannerligen vid Gud det skulle kunna ske sådana brott som dessa ibland oss.

Därför bör den sorgens dag som denna dag är för vår församling drifva oss ned i syndabekännelse inför Herren, bedjande att Han icke måtte handla med oss efter våra missgärningar. Det är tid att vi ödmjuka oss inför lefvande Gud. Herrens dom är öfver hvarje folk, hvarje människa, som trampar hans bud under sina fötter. Så som blixten en sommardag bryter fram förödande, så måste till slut Herrens rättfärdighet bryta fram öfver den människa, den bygd, den församling som ej aktar hans ord. Må vi därför inför de liflösa stoften af desa som fallit offer för medmänniskors ondska, fly till Herrens fötter bedjande om Hans förlåtelse och Hans kraft att bli ett folk, som beflitar sig om goda gärningar och vandrar rättfärdigt Hans namn till ära, att vi må bli en bättre bygd, en bättre församling, än vi hittills varit.

Bjuråkers namn går i dessa dagar vanäradt kring allt Sveriges land, ja är nära nog spikadt på skampålen. Hvem av oss vill ej vara med om att aftvätta denna vanära genom sökande af Herrens barmhärtighet och Herrens nåd? Då skall det kunna ske, att dessa offer icke fallit förgäves, utan att deras död blifvit impulsen till ett bättre för deras bygd. Och viga vi dem nu till jordens sköte att hvila till den dag, då Herren ska ställa både offren och dem som tagit deras lif, både Abel och Cain, inför sin domstol.
Därpå förrättade kyrkoherden jordfästningen enligt ritualen och de tre skoflarna mull föllo doft öfver kistorna: Af jord är du kommen…
Efter afsjungandet af en psalm buros så kistorna under tonerna af en sorgmarsch från orgelläktaren ut och sänktes sida vid sida i syskongrafven.

Det var i den tidiga morgonstunden, före högmässogudstjänsten, som de mördade syskonen anförtroddes åt grafvens ro. All nejden låg fridfull och skön i den höga, klara luften, frisk och lätt att andas. Där nere framför kyrkvallen bredde sig norra Dellen med opalblå vatten och här och där glindrande glansis inom den fagraste ram af blånande bärg i mjuka, böljande linier ofvan allvarsmörk skog med gyllene gläntor. Hur sällsamt att denna tafla af frid och tjusande skönhet ej stämmer hvartenda människosinne i samklang och harmoni. Men där nere på vägen kommer skojarkamraten till Backens-Olle med två andra efter en ny häst; nu barka de i väg och längre bort sägas de ha förkunnat sin framfart med bösskott. Backens-Olle själf ha de kört ifrån och han blir nu, nedsmord, blodig och ryslig att skåda, lyckligtvis omhändertagen af de båda polismän, som kommit upp från Gäfle och Hudiksvall för att spana efter Spångmyra-mördarna.

Hvad skall man dock tro och tänka om Bjuråkerslifvet anno 1905? Om t ex en främling, en som ej förut hört något om det s. k helsingelifvet, varit närvarande. Man föreställde sig hans känslor. Han hör, att det är två mördade, två gamla aktade och goda syskon, som föras till grafven, han ser deras liktåg ofredas och påköras med sådan vildsinthet, att de framstormande själfva stjälpa öfver ända med häst och vagn, och utkommen ur kyrkan hör han talas om ett nytt skojarlass, som far fram under afskjutande af skott. Mången skulle säkerligen betänka sig åtskilliga gånger, innan han gjorde om besöket. Men det må därför också med kraft framhållas att denna vilda framfart är framkallad af de brusande öfvermod, som, när det, tack vare spriten, flammar upp hos de vildare elementen bland helsingepojkarna, kommer dem att gå fram utan hejd. Den är ej betingad af ond vilja, af den brottsliga viljan att göra skada, men den är icke dess mindre lifsfarlig nog för fredliga vägfarande, och den vittnar ofta, såsom nu i påkörande af liktåget, om en råhet och förvildning utan gräns.

Säkert är, att det är ej rätt stäldt, säkert också, att det råder en stark och växande förbittring bland den stora massan af befolkningen i Bjuråker med anledning af hvad som där tinat under detta år. Denna förbittring vänder sig både mot dessa ökända, förvildade element, som göra bygden osäker, och mot ordnings och åklagaremakten, som man anklagar för slapphet och underlåtenhet.

”En sanndrömmerska”
Liksom på sin tid Isbomordet har äfven Bjuråkersmordet sin sanndrömmerska, som skall ha sett mordet i drömmen och omtalat sin dröm redan innan hon erfor, att den hade sin hemska motsvarighet i verkligheten. Drömmerskan, en gammal, aktad och ansedd kvinna i Bjuråker, hade sin dröm samma natt mordet skedde och såg ett rum, liknande Per Olssons med två sängar i ena hörnet.

I den ena af dessa två sängar låg en kvinna kvidande och jämrade sig, i den andra en karl. Tätt framför den senares säng stod en stor karl ovanligt bred öfver höfterna och slog den liggande med något tillhygge som han höll med båda händerna. Sedan försvann synen, men så framträdde åter stugan för den sofvande, som nu såg hur en man med vacklande steg gick öfver golvet mot förstudörren, under det han famlande sökte stöd med händerna.

Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo, släktregister:

7G6 Olof Pehrsson född 4/4 1811, son till bonden P. Olsson i Spångmyra 7, ”Kuflassas” Död 9/5 1885.
Gift 16/12 1842 med 2B9 Margta Pehrsdotter född 28/10 1820, dotter till bonden P. Jonsson Frisbo 4. Död 29/10 1898.
Elva barn:
Pehr 20/10 1844. Bonde i Spångmyra 7. Mördad 9/11 1905
Jonas 11/12 1845 – 10/6 1846
Margta 13/2 1847 Gift 1872 med Pehr Persson, bonde i Gårdsmyra 1
Sigrid 24/3 1848 Mördad 7/11 1905
Jonas 10/1 1850 Gift 1874 med Brita Nordlinger. Gårdsägare i Västansjö
Kerstin 8/2 1851 – 11/5 1851
Olof 2/4 1853 – 8/6 1853
Olof 20/7 1854 Bonde i Spångmyra 5. Gift 1884 med Kjerstin Påhlsdotter
Lars 11/10 1855 Bonde i Spångmyra 6. Gift 1884 med Kjerstin Johansdotter
Anders 14/5 1857 – 5/8 1857
Carin 23/9 1858 Gift 1886 med bonden i Spångmyra 3, Pehr Jonsson – Fröjd

dms-002-skallgangskedja
Skallgångskedjan framför ”Oppegår´n”

Spångmyramordet
Ett dystert hundraårsminne skrivet 2005 av Harry Persson (Tås) för Bjuråkers – Blad
För precis hundra år sedan, 1905, inträffade en av de mest tragiska händelserna i Bjuråkers historia.

Två syskon Per och Sigrid Olsson från Spångmyra blev rånmördade i sitt hem.
De båda syskonen 61 och 57 år gamla, bodde på och brukade en gård (”Kullassas” eller ”Oppigår´n”) i Spångmyra nära Delsbo gränsen. De var båda ogifta och hade tagit över gården efter sina föräldrar. Med sparsamhet och flit hade de arbetat ihop en liten förmögenhet. De hade köpt sig en del silversaker, som de förvarade tillsammans med en penningsumma på ca 300 kr i ett skrin under sängen.

De hade en hjälpreda (Calla) i huset, men den här natten, den 6 november, var hon ej där. Dessutom passade mördarna på en natt när det var riktigt ruskväder. Inte en katt vågade sig ut, skrev Hudiksvallsposten.
Det var en dräng i granngården, som tidigt på morgonen därpå upptäckte, att det inte tändes i huset och att ytterdörren stod på glänt. Han gick in och fann de båda syskonen. Sigrid låg blodig och livlös i sin utdragssoffa, medan brodern hade släpat sig från sin säng, ut på golvet och dragit en matta över sig som skydd. Bredvid honom på golvet låg den träpåk, som hade använts .

Ryktet spred sig snabbt och fjärdingsmän och landsfiskaler tillkallades. Provinsialläkaren Bodinsson från intilliggande Johannesberg kom snabbt på plats och kunde konstatera att Per var vid liv, men mycket illa däran. Han skjutsades skyndsamt till Lasarettet i Hudiksvall. Han avled dock två dagar senare av sina skador utan att ha kunnat berätta något om händelsen.
Under dagen anordnades skallgångskedjor, som finkammade skogarna, markerna och uthusen i och runt Spångmyra. Man sökte framförallt efter spår och efter kassaskrinet, som mördaren tagit. Per Olssons fyra fickur, som hängde på väggen och Sigrids portmonnä hade blivit kvar. Trots att man sökte i flera dagar, då många frivilliga ställde upp, fan man inga spår efter förövarna. Kassaskrinet hittades efter flera veckor, då några arbetare jobbade med sprängningar. Det låg gömt under en trädrot inte långt från Olssons gård. Det var tomt.

Ryktet började naturligtvis gå och många blev utpekade och misstänkta. Det var de som bestämt hävdade att gärningsmannen hade varit med i skallgångskedjan. Det uppstod rykten och flera personer utpekades. Det här hände också vid samma tid som ”Delsboligan” hade härjat i bygden. Det gjorde att förstämningen och rädslan blev ännu starkare. De flesta trodde nog att förövaren eller förövarna hade flytt till Amerika. Det var ju många som utvandrade på den tiden. Långt senare berättades i bygden att en av de utvandrade ynglingarna hade erkänt dådet på sin dödsbädd i Amerika. Det kunde dock aldrig bekräftas.

Hos en av de misstänkta hittades blodiga skor instuckna bakom spismuren. Ägaren förklarade dock att skorna blivit nersölade vid fårslakt och det godtogs som förklaring. Vad värre för honom var, att ett trästycke hittades i hans vedbod. Och det passade ihop med den träpåk, som syskonen Olsson slogs ihjäl med. Men vem som helst hade kunnat gå in i hans vedbod och ta en träpåk. Det kunde inte fälla honom. Han fördes dock till kronohäktet för förhör, men man ansåg att bevisen var för svaga. Det blev aldrig något åtal.
Hudiksvallsposten skrev några veckor efter dådet att en person från Bjuråker (namngiven) mycket väl kunde vara gärningsman, eftersom han hade ett sådant supigt leverne och dessutom var osams med den Olssonska släkten. Dessutom var han vildsint och kunde smälla med bössan runt knutarna. Man kan ju undra om tidningen klarade sig från åtal för förtal.

Efter begravningen skrev tidningen att Bjuråkers värsta vildbatting och skojare (även han namngiven) hade betett sig fruktansvärt illa, när han med häst och vagn kört genom likföljet, när de var på väg till kyrkan. De sörjande hade varit tvungna att slänga sig i diket för att undvika att träffas. Mannen blev dock inte förhörd för mordet, utan man ansåg att det var ett fylldille, som denna person då och då råkade in.
Bjuråkersborna var givetvis bestörta över mordet och att ingen mördare kunde hittas. De kände sig också skamsna över att bo i en bygd, som fått rykte om sig att hysa mördare och ogärningsmän. Gården där syskonen hade bott blev efter några år flyttad till Johannesberg 407. Det var ingen som ville bo på stället för mordet. Sängen som Per Olsson legat i under mordnatten auktionerades ut och hamnade hos bröderna ”Nona” och Lars Jonsson i Änga. Nu finns den på Bjuråkers forngård. Även träpåken som användes vid mordet finns bevarad och har tidigare kunnat beskådas i en monter på polisstationen i Hudiksvall.

Spångmyramordet etsades fast i folkets minne. Än i dag finns det många som kan berätta om mordet, som de som barn fick höra talas om. Efter hundra år förändras historierna och det läggs till och dras ifrån. Men ett är säkert. Man fick aldrig tag i någon mördare. Det har berättats och spekulerats mycket om vem som kunde göra något så bestialiskt för så liten vinning.

 

 

dms-003-gravsten
Gravstenen med de mördade syskonens namn har bevarats och finns upprest bakom klockstapeln vid Bjuråkers kyrka.

 

mord-155-halvsang-1906

Detta är sängen (en s.k. halvsäng) som Per Olsson legat i under mordnatten. Nu finns den undanställd på en mörk vind på Bjuråkers Forngård.


Spångmyravisan
Det var uti november månad år nittonhundrafem
Det var en mörk och kulen och dyster måndagskväll
De båda syskonen vilade så trygga och så nöjd,
de visste ej att ulven var utanför sin dörr.

Men omkring midnattstimmen han genom fönstret sprang,
och båda syskonen slogo, så blodet genast rann.
När blodet började rinna i strida strömmarne,
då togo de till flykten att ingen dem skulle se.

Om morgonen därefter när ljusen blivit tänd.
Då sade broderns änka just till sin trogne dräng.
”Jag börjar bli orolig, kan hända de är sjuk,
när ingendera syntes, ej heller tändes ljus”

Och drängen Gustav Dahlberg till stora gården går,
men ingen kunde tänka, vad syn han skåda får.
Ty Sigrid hon var döder och badar i sitt blod,
och Per har gått till spisen, där halvdöd han nu står.

Och Gustav Dahlberg bådar tillsammans hela byn,
och alla måste skåda den svåra hemska syn.
Då kommo de tillsammans, folk av alla slag,
båd´ präster och länsmänner för att där skipa lag.

Och läkaren Bodinsson till stället sig infann,
för att där ombesörja med sina förbindsband.
Och Bodinsson han sade till dem som voro där,
”Ni måste genast fara till lasarettet ner”

Och Per han bäddades neder och forslades till stan,
dit som de ej framkommer förrän den andra dan.
Och läkarna i staden försökte vad de kan,
men döden ändock skördar den mogne käre man.

Och deras far och moder, de voro båda död,
och så den tredje brodern, sin hulda makas stöd.
Två bröder lever ännu, två systrar likaså.
De får väl leva längre och sörja dessa två.

De många vänner hade, som bodde dem så när,
och så en grannflicka, som de har hållit kär.
Hon ofta haver varit till hugnad för det par.
Den natten var hon hemma, hos syskon, mor och far.

Nu börjar folket söka i alla gömmors vrår,
men kunde inte finna av mördaren ett spår.
De måste därför lämna den saken som den är,
åt Herren Gud den vise, som alla söka plär.

Ty vet att han däruppe, som vaket öga har,
han skall de bovar döma på domens stora dag.
Då skall de syskon båda, gå in i härlighet,
men mördarna får fara uti fördömelse.

Så hårt kan Herren straffa sitt fallna släktes barn,
som sig så låtit snärja i satans usla garn.
Ty deras blod ska krävas utur mördarns hand,
så haver Herren talat uti sitt blod och lag.

Men det kan också hända att Herren brukar nåd,
om syndarn sig omvänder av Guds allvisa råd.
Den saken vill jag lämna, ty jag ej döma kan.
Det får väl Herren göra, han är den rätte man.

Orsak till detta mordet syns vara girighet,
ty den som haver mycket vill ändå hava mer.
Så har det också talats uti ett gammalt språk,
och därför kan det hända med detta hemska dråp.

Om någon nu vill veta, vem visan diktat har,
så är det ungdomsvännen till detta syskonpar.
Vi voro då tillsammans i våra unga år.
Och därför vill jag sjunga en vers på deras bår.

Nu slutar jag min visa, ty jag vill ej sjunga mer.
Ty mer ej därtill gives och jag ledsnar och därvid.
Den visan har jag sjungit för var och en som vill
begrunda detta mordet och hur det har gått till.

Visan är skriven efter dubbelmordet på syskonen
i Spångmyra 5 nov. 1905. Melodi: ”I låga ryttartorpet”

Avskrift: Viveca Sundberg

 


 

Om du gilla den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


 

Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *