Hälsingeligan 1901 – 1902

 

Dellenportalen har samlat ihop fakta från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv om Mord i och omkring Dellenbygden.

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!

Läs om Brott och ohyggliga straffmetoder i gångna tider. Klicka på  historiesajten 

 

Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre? Vill du veta mer? Klicka här. 

 

 

Hälsingeligan

 

 mord-032-skillingtryck

 

Hälsingeligan

Hälsingland det namnet klingar
hemskt bland hela Sveriges land.
Ständigt telegrafen bringar
nya dåd från Hälsingland

 

Så löd en vers i ett av de många skillingtryck om den beryktade Hälsingeligan, som olika visförlag spred över Sverige i 1900-talets början. Det i verkligheten som genomsnitt så solida och sociala landskapet Hälsingland hade vid denna tid på grund av ligans verksamhet ett dystert rykte som tillhåll för stråtrövare och samvetslösa skurkar. De värsta elementen sällade sig till den överallt fruktade tjuvligan i Delsbo, och kusliga nyheter om bestialiska mord och mordbränder rapporterades från de socknar, vilka låg spridda på båda sidor om Ljusnans vatten.

Hälsingeligans många brott tillhör de klassiska fallen i svensk kriminalhistoria och dess ledare Nils Fredrik Åkerberg har blivit en legendarisk figur i detta ords sämre bemärkelse. En äldre generation minns honom som ett vidunder av ondska och hänsynslös brutalitet. Ungdomen har hört talas om honom som en skräckfigur från anno dazumal.

Ligans kriminella verksamhet spände över ett fruktansvärt register från enkla stölder, hembränneri och tjuvskytte till misshandel, pyromandåd och mord. Under sin värsta framfart åren 1896-1901 spred den fasa i de flesta socknar i Hälsingland. Trots att Åkerberg efter en dramatisk flykt under en fångtransport jagades som fredlös i skogarna av polisen, avlöste illdåden varandra i tät följd. När man äntligen lyckades oskadliggöra denne snikne gangster och hans anhang, var det resultatet av ett effektivt samarbete, där sockenborna gick man ur huse för att bjuda laglösheten en kamp på liv och död.

Det var två dubbelmord, förövade med bara fem dagars mellanrum, som utlöste en så beslutsam aktivitet, att man närmast kan likna den vid en bonderesning i miniatyr. Ligans kanske mest avskyvärda dåd drabbade hösten 1901 häradsdomaren Johan Olsson i Isbo, någonstans mitt emellan Ljusdal och Hudiksvall. Olsson var 68 år och bodde tillsammans med sin hustru Ingrid på undantag i två rum i en mangårdsbyggnad, som han tidigare sålt till en hemmansägare och dennes söner. Han var en driftig man med näsa för fina affärer och hade samlat en hel del på kistbotten. Sedan flera år tillbaka ansågs han som byns tätaste karl. Han hade anställt flera kolare, och de skaffade produkter ur skogen, som handelsmännen i Delsbo begärligt slogs om.

Det var natten till den 9 oktober det hände. Tidigt nästa morgon kom en hemmansägare förbi häradsdomarens bostad för att lämna några brev. Han märkte att något var på tok. Hustru Ingrid låg i sin säng i köket men var blodig över hela linnet. Från ett annat rum hördes kvidanden. Där anträffades maken döende i sin säng, svårt tilltygad i huvudet. Möblerna var omkullvräkta, byrålådorna hade dragits ut och blod hade sprutat över golv och väggar. Länsman Mårten Kjellander och doktor A. F. Bodinsson i Delsbo fick alarm, och de kunde genast fastslå, att mördare hade våldgästat Olssons hem under natten. Det mest antagliga var, att en av dem hade gått till anfall mot häradsdomaren med en yxa och att hustrun skyndat till hans hjälp men effektivt tystats av mördare nummer två, som huggit ihjäl henne med en kniv och burit hennes kropp tillbaka till kökssängen. Motivet måste ha varit rån. Olsson hade dagen före varit i Delsbo och man trodde allmänt, att han hämtat avlöningspengar. Detta var emellertid fel. Utredningen visade, att mördarna visserligen letat efter byte men inte fått ett enda öre med sig.

de-013-johan-olsson

Isbo Johan Olsson 27/1 1834 – 19/10 1901
Gift 2/5 1861 med Ingrid Olsdotter 1/2 1833 – 9/10 1901

dels-015-isbo

Vykort från Isbo, Delsbo

”Slå mig inte!”

Fru Olsson var död då mordet upptäcktes. Mannen företedde svaga livstecken och fördes till lasarettet i Hudiksvall där han avled några timmar senare. Han yrade in i det sista, men det enda man kunde uppfatta var: ”Slå mig inte, slå mig inte!” Tre krossår i bakhuvudet och ett yxhugg över högra örat hade utsläckt livslågan. Hustruns blessyrer förbryllade, hon hade träffats av inte mindre än tjugosex knivhugg i huvudet, bröstkorgen och ryggen. Mördaren hade tydligen handlat i besinningslöst raseri. Flera knivsår på hennes armar vittnade om att hon hade kämpat hårt för sitt liv.

Misstankarna riktades redan från början mot en av Olssons kolare, femtioårige Per Persson Ek från Arbrå, allmänt kallad ”Kolar-Erik”, en mörkhårig man med borstiga ögonbryn. Vid förhören medgav han, att han besökt Olssons kvällen före dådet och att han även gjort en lov kring huset på morgonsidan. Då hade han sett fru Olsson ligga i köket, men när han observerade hennes nakna ben utanför sängkanten hade han dragit sig tillbaka. Han var blyg av sig och vågade inte ge sig tillkänna, förklarade han. Något ovanligt i övrigt hade han inte lagt märke till.

Utan alibi satt Kolar-Erik illa till, särskilt som hans hustru talade om, att mannen lämnat hemmet vid tvåtiden på natten och återvänt först på morgonen. Dessutom var det allmänt känt i byn, att han hyste agg till häradsdomaren. Inför de andra kolarna hade han påstått, att Olsson vid ett tillfälle lurat honom på avlöningspengar samt yttrat, att ”jag ska slå ihjäl honom”. Ek hade också ett obändigt och häftigt lynne, och länsman trodde honom inte, varför han häktades. Medan man väntade på rannsakningen sipprade det ut, att byborna sett ännu en misstänkt i Isbo under mordnatten. Denne skulle vara ingen mindre än Hälsingeskräcken Nils Fredrik Åkerberg. En torparfamilj som fyra år tidigare utsatts för ett inbrott av Åkerberg och därför väl kände till dennes utseende, berättade att förbrytaren börjat halta på ena benet och ”ställa sig gammal och sjuk”, då han känt sig observerad. Han hade slagit upp rockkragen och sprungit in i snårskogen. Flera färska inbrott i trakten av Isbo bekräftade, att Hälsingeligan och Åkerberg uppehållit sig i dessa trakter dagarna före och efter mordet.
Länsman Kjellander var närmast överraskad av all den hjälp han fick från bybornas sida. När Hälsingeligan härjade brukade de vanligen tiga still i rädsla för hämnd.

— Det är väl skillnad när dom ger sig till att slå ihjäl en så fin karl som Johan Olsson, förklarade en bondmora och hon tolkade kanske ortsbefolkningens plötsliga omsvängning. Allt fler vittnen anmälde sig. Man hade sett Åkerberg i fruntimmerskläder. Några uppgav att han burit lösskägg medan andra kunde svära på, att han haft en mask för ansiktet. Det var många bud men även om länsman gallrade bort de flesta, var det uppenbart att Åkerberg måste efterlysas.

mord-054-skiss

Skiss gjord av spaningsledningen över makarna Olssons bostad i Isbo. Mördarna smög från förstugan in i bortre rummet till Olssons säng, varvid kvinnan vaknade i köket.

 


 

Drama i Kurland

Mitt i spaningsarbetet och den allmänna förvirring, som illgärningen skapade, kom det hemska nyheter från Kurland i Arbrå socken. Hälsingeligan hade slagit till igen och med samma förödande effekt. Offren var denna gång 65-årige förre möbelhandlaren Lars Persson och hans hustru Ingrid Jonsdotter. Mordet hade skett natten till den 16 oktober och det påminde i alla sina otäcka detaljer om illdådet i Isbo knappt en vecka tidigare. Nu hade mördarna också fått lön för mödan. Bytet bestod av 2 000 kronor från ett uppbrutet kassaskåp.

Lars Persson hade från början haft det bra förspänt i livet. Hans föräldrar var förmögna, ehuru sonens oregelbundna livsföring länge hade kostat dem mycket pengar. Ett försök av Lars att tjäna litet på egen hand sprack, då han öppnade en affär som gick överstyr. Fadern köpte senare ett hemman i Kurland och Lars med fru och tre söner flyttade in där. Längre fram blev han ombud för Bollnäs Folkbank och fick det tämligen bra. Hans äldste son hade just blivit myndig då Lars mördades.

Den skyldige hade enligt polisens rekonstruktion gömt sig på vinden och vid tretiden på natten smugit sig ner i förstugan och knackat på. Perssons hustru sov i ett rum innanför köket och hon hade öppnat men mötts av ett kraftigt knivhugg i bröstet, som kastat henne i golvet. Efter en hård strid med mördaren hade hon dukat under och förblött av sina sår. Gärningsmannen hade fortsatt in på kontoret till Persson och överrumplat denne i sömnen. Flera hugg i huvudet, näsan, högra tinningen och hjässan visade, att rånaren inte tagit några risker. Först när hans offer var säkert döda hade han gått till attack mot kassaskåpet. För att röja undan alla spår hade han krossat en fotogenlampa och tömt innehållet i Perssons säng samt tuttat på. Elden hade emellertid inte tagit sig utan bara svett några golvplankor och bränt sönder Perssons ena ben från vänster knä till foten. En kund på väg till den döde i ett bankärende hade på morgonen anträffat kropparna och alarmerat kronolänsman Delin i Arbrå.

 

En strävsam man!

Där var lust och där var gamman,
livet uti Hälsingland.
Åkerberg bland allesamman
tog en duktig tår på tand.

 

Detta är en annan vers om Hälsingeligan och dess mordgalne ledare, men efter dessa båda illgärningar fanns det ingen tid över för Åkerberg att ”ta sig en tår på tand”. Han placerades överst på listan över misstänkta även för mordet i Kurland, och nu sattes mäktiga krafter i rörelse för att infånga honom död eller levande. Alla har vi väl hört talas om, att hälsingeblodet kan svalla över. Nu kokade det för rättvisans sak och då rörde det sig inte längre om kurragömma. Nu gällde det allvar, Nils Fredrik Åkerberg visste detta bättre än någon annan. Han flydde runt från det ena till det andra av sina många gömställen. Han var inte lättfångad, hans förslagenhet och mästerliga maskeringskonst hade tidigare i flera år gjort honom till ett slags gäckande skugga.

När detta hände i slutet av 1901 var Åkerberg ingen ungdom. På den tiden hade den psykologiska vetenskapen inte hunnit så långt som nu och vad som finns berättat om Åkerberg ger oss inte tillräckliga hållpunkter för en djupare bedömning. I hög grad framstår han som en gåta. Alldeles omöjligt är det inte, att den själsliga förstörelsen hos en i många år oförvitlig man var de första tecknen till en senare frambrytande sinnessjukdom. Åkerberg var nu 52 år gammal och son till en polis? Han var född i Roteberg i Ovanåker, där fadern efter några års tjänst som fanjunkare förordnats till länsman. Meningen var, att sonen också skulle bli soldat, men ödet hade stakat ut andra vägar för honom. Han fick en sträng uppfostran och slet hårt i unga år. Han sparade pengar och då han gifte sig kunde han överraska bruden med en egen gård i Tjärnelund Gryttjesbo.

Man vet inte så mycket om familjens öden under de följande åren annat än att makarna fick sju barn och att det måste ha uppstått vissa slitningar i äktenskapet. I en intervju med Åkerberg i fängelset 1902 som upptecknats av J. H. Chronwall, författare till flera av skillingtrycken om Hälsingeligan, skyllde gärningsmannen sitt misslyckade liv på hustrun. Så här såg han på deras samliv:

”Då jag gifte mig var jag fast besluten att så långt min förmåga sträckte sig ärligt arbeta för min utkomst. Arbetet var mitt liv och gav ingen tid att spilla bort dagar och nätter med supande såsom grannarna gjorde. I tre år var jag nykter. Ju längre tiden led dess mer lärde jag, att det behövdes övermänskliga krafter för att tillfredsställa min hustrus överflödsbegär. Ingenting räckte. Barnen kom det ena efter det andra och min hustrus dåliga lynne blev allt värre. Hon käxade i ett att hon inte fick allt hon ville.

Min nykterhet var henne icke till lags. På hösten ville hon sälja all grödan för att få lyx- och överflödsvaror samt naturligtvis sprit. Då inget ville förslå började jag i förtvivlan tänka på bästa sättet att lätt skaffa inkomster, så att jag åtminstone skulle kunna betala mina skulder. Närmast tillhands låg att tillverka brännvin. Min hustru var med på det och hjälpte till på alla vis.

Sedan jag fortsatt så en tid, började jag också själv supa och sökte i ruset den lycka, som jag i nyktert tillstånd ansåg vara förlorad. Därigenom kom jag alltmer i dåligt sällskap. Det gick utför med mig. Och slutligen gick det så, att fattigdomen och min hustrus ständiga gnat drev mig till att stjäla. När jag misslyckades komma över byte, blev jag inte mottagen hemma. Jag hade intet annat än barnen, som jag drogs till, men även dessa blev det mig nekat att omhulda. Min hustru var ofta så hård mot dem, att jag inte kunde annat än fly hemmet mer och mer och lämna allt åt sitt öde.”

Åkerberg var vanligtvis mycket försiktig med vad han sade till utomstående och ville alltid framstå i en så ljus dager som möjligt. Denna bild av honom som den strävsamme äkta mannen, vilken kämpar fåfängt mot sin hustrus lyxbegär, är naturligtvis alltför ensidig. Han var mycket snål, ja girig, och dessutom orubbligt envis så snart han föresatt sig något. Man kan mycket väl föreställa sig hans häftiga utbrott, om hustrun kanske vållade honom någon utgift som hon ansåg att hemmet krävde.

 

En kedjefånge rymmer

Makarnas barn omhändertogs senare av fattigvården i Ljusdal och hustrun överfördes som vansinnig till hospital. Många har hävdat, att hennes sinnessjukdom bröt ut som en följd av mannens uppträdande men själv gjorde denne gällande, att hon var ärftligt belastad.

I det längsta höll sig emellertid den blivande storförbrytaren på rätt sida om lagen. Fadern hade lärt honom att skilja på mitt och ditt. Först vid fyrtiotvå års ålder råkade Åkerberg i klammeri med polisen, i fortsättningen skulle det bli desto oftare. Det var 1892 som han ertappades vid ett inbrott och fick fängelse. Nya kupper och nya frihetsstraff följde. Efter en serie stölder i Ramsjö häktades Åkerberg 1896 och skjutsades en längre tid mellan fängelset i Gävle och häradsrätten i Ljusdal. Han hade som vanligt nekat till alla beskyllningar och därför drog rannsakningarna ut på tiden.

Under en av dessa tågresor genomförde han en rymning, vilken under de följande åren tvingade honom till ett fredlöst liv i Hälsingeskogarna, där han nu började organisera den liga, som snart skulle sprida skräck och fasa i hela landskapet. Den 19 mars hade han med hopkedjade händer och fötter placerats i en fångkupé, övervakad av sin vaktare Lagerqvist från fängelset i Gävle. Då denne för en stund lämnade kupén, tog Åkerberg genast sin chans. Han reste sig och lyckades med sina sammanlänkade händer skruva loss en ventil i taket. Den lindade han in i sin snusnäsduk, och då vakten återvände utnyttjade han den som tillhygge. Ett våldsamt dråpslag fällde Lagerqvist i golvet, Åkerberg nappade åt sig hans nycklar och fick upp kupédörren. När tåget saktade farten vid en stigning mellan Kilafors och Holmsveden, kastade sig kedjefången utan betänkande ut mot banvallen. Trots sin hämmade rörelsefrihet klarade han sig oskadd, men då han försökte låsa upp sina bojor passade inte nycklarna. Han drev omkring hela natten, tills han kom fram till en smedja, där han hittade de verktyg han behövde för att kunna fila av kedjorna. Nu var han fri. Först efteråt fick han veta, att den överfallne fångvaktaren länge svävade mellan liv och död innan han repade sig.

Hälsingeborna fick snart höra av Åkerberg. Överallt där han drog fram med sin nyetablerade liga var det inbrott och mordbränder i hans spår. Hälsingeligan skonade inte många. Polisen fick under den närmaste tiden fullt arbete med att utreda kupper i Arbrå och Undersvik, Järvsö och Ljusdal, Färila och Delsbo. Man gjorde vad man kunde för att hejda förbrytarna men de uppskrämda ortsborna gav denna tid föga eller ingen hjälp. De hatade ligan men vågade inte uppträda som angivare.

Åkerbergs signalement blev välkänt. Han var en kortväxt, bredaxlad man, smärt och undersätsig. Hans blå ögon i det ovala ansiktet och hans bruna hår mötte denna tid svenska folket från tidningarnas förstasidor och han fick allt svårare att hålla sig undan. Då tillgrep han olika förklädnader, han spökade ut sig i kvinnokläder, använde en specialgjord mask eller klistrade fast ett lösskägg på hakspetsen. Han omgav sig med kumpaner som lydde honom blint och som aldrig vågade protestera, då han lade fram sina planer på lönande inbrott. När någon visade det minsta avsteg från disciplinen, tvingade han dem under hot till underkastelse. Ligan hade sitt högkvarter i Pilagården i Offerberg. Där regerade Brita Andersdotter, allmänt känd under namnet ”Pila-Brita”. Hon var en kvinna i Åkerbergs smak, rovlysten och mer förslagen än de flesta av sitt kön. Vacker var hon inte, tvärtom blek och knotig i ansiktet med det stripiga håret upplagt i en knut där bak. Männen föreställde sig inte heller henne som någon lämplig partner i sina burleska kärlekslekar, hon var värdefull på ett annat sätt. Hon kunde skaffa vad de ville ha, villiga pigor och floder av brännvin. Hennes man ”Pila-gubben” Anders Jonsson, tillhörde de undertryckta, han måste stillatigande deltaga i alla hennes skamlösa påhitt för att hålla Åkerberg och hans banditer vid gott humör.

mord-011-pilabrita

Pila-Brita

Rivaler om samma tös

”Visan om Pila-Britas hem” avslöjar kanske ett och annat om vad som försiggick i denna van ryktade gård där frigivna och förrymda fångar genast fann en fristad:
”Hon lönnkrögeri har övat
mången fick sig där ett rus.
De som stulit, de som rövat
hos mor Brita fingo hus.

Vid tillfället körde Brita
mannen på höskullen opp.
”Pila-gubben” ont fick slita
under hela livets lopp.

Traktens ungdom, männer alla
en och var som kunde gå
fick hos Brita vistas, tralla
hoppa, dansa, stå på tå”

 

Pila-Brita var som sagt inte bara småslug kopplerska, hon kunde också bränna starkvaror så att det alltid fanns drickbart i huset. När männen ibland smakat lite för mycket av hennes brygd, blev det ofta gruff om flickorna. Åkerberg hade en favorit, en mullig tös som hette Anna. Hennes behag frestade även de andra medlemmarna i ligan och Åkerberg fick en hämndlysten rival i en marknadsskojare och falskspelare Charles Pettersson. Striden om denna sköna gick så långt, att Åkerberg flera gånger försökte sticka ner konkurrenten. Denne stal en båt, övertalade en kamrat att hjälpa honom och försökte lura med sig ”chefen” på en roddtur. Hans avsikt var att vid lämpligt tillfälle knuffa Åkerberg överbord. Han visste att denne inte kunde simma och att han skulle vara räddningslöst förlorad ute på sjön. Åkerberg genomskådade emellertid det hela och det blev aldrig något av den sluga planen.

mord-015-pilagarden

Vykort med Pilagården i Undersvik

Då och då hälsade länsman på i Pila-gården, särskilt ivrigt så snart det rapporterades om någon ny kupp av Hälsingeligan. Pila-Brita hade emellertid sina gömställen och vanligtvis fick polisen gå tomhänt från gården. En gång hann Åkerberg inte undan utan kröp ner i Britas säng, där han låg och tryckte i minst en timme innan länsman avlägsnade sig. Vid ett annat tillfälle stod han i trädgården, när polisen kom, men lyckades gömma sig under en hög potatisblast.

Kolar-Ek, som vi redan lärt känna, tillhörde långt innan han häktades som misstänkt för dubbelmordet i Isbo, den illa beryktade skara av förbrytare, som trängdes kring Åkerberg. Han var orädd och villig med kniven, då någon plundrad bonde försökte bjuda motstånd. En annan betydligt yngre medlem av ligan var Lars Larsson från Brändbo i Bjuråker. Han kallades ”Spännar-Lasse” och var mera vek och balanserad till humöret. Då han första gången hade sina vägar till Pila-Britas skökohus var han bara nitton år. Hans religiösa föräldrar sökte hålla honom borta från det fördärvbringande sällskapet, men Lasse ville ha flickor och sprit. Dessutom hyste han en beundran och respekt för Åkerberg, som gränsade till avguderi.

Spännar-Lasse och Kolar-Ek blev så småningom de, som jämte Pila-Brita i första hand fick åtnjuta Åkerbergs förtroende då han smidde sina planer. I den något makabra texten till en senare populär schottis sjöng man så här:

Åkerberg och Pila-Brita, Spännar-Lars och Ek
de skulle ställa till med en fasligt rolig lek.
Ty uti Hälsingland är det livat ibland
för där super dom och slåss och skjuter ihjäl varann.

mord-055-portrett

 

Åkerbergs dröm var att komma över så mycket pengar, att han kunde fly till utlandet. Han fick allt svårare att gömma sig, och det dröjde inte heller så länge förrän det inträffade något oväntat, som plötsligt upplöste ligan, i varje fall för en tid.

 

Avbrott i viran 

Den 3 januari 1898 har ett litet sällskap samlats hemma hos apotekare Brun på Stenegård i Järvsö. Länsman Knut Kjellbom, apotekare Fredrik Wahrman och provisor von Tell, ett par av dem med fruar och barn, har inbjudits för att gemensamt hälsa det nya året. På kvällen vill herrarna spela kort och de går över till apoteket, som är inrymt i en av gårdens flygelbyggnader. Här bänkar de sig kring ett bord på kontoret och nu blir det vira för hela slanten.

En signal från dörrklockan avbryter spelet. Apotekare Brun går för att öppna och expediera den sena kunden. De andra uppfattar, att främlingen begär någonting, som Brun inte vill lämna ut, och att de båda männens samtal snart urartar till ett högljutt gräl.

Plötsligt stelnar länsman Kjellbom till:
— Är det inte Åkerbergs röst? skriker han till. Han springer ut till apoteksdisken och tycker sig känna igen den efterspanade Hälsingeskräcken. Mannen döljer ansiktet bakom händerna och försöker smita ut men Kjellbom rusar efter.
— Ni är Åkerberg, eller hur?
— Nej, jag heter Johansson. Jag kommer närmast från Jämtland, svarar mannen.

Länsman är emellertid säker på sin sak. Just som Åkerberg börjar treva i sina fickor har han Kjellbom över sig. Denne tar ett stadigt grepp om Åkerbergs båda handleder för att hindra honom från att komma åt sina vapen. Nu börjar en kamp på liv och död, där de båda männen rullar om varandra. De andra tre spelarna grips av panik och ingen kommer sig för med att hjälpa länsman. Apotekare Wahrman tar på sig hans uniformsmössa och riktar hans tjänstepistol mot Åkerberg för att skrämma denne. Han blir emellertid omkull sparkad och i fallet trycker han av men vapnet är oladdat. Apotekare Brun springer ut för att hämta hjälp.

De båda männen fortsätter sin segslitna kamp. Efter en halvtimme är de alldeles utmattade och Åkerberg börjar få övertaget. Då tar provisor von Tell mod till sig och klämmer åt med båda händerna om förbrytarens hals. Åkerberg svimmar och först nu vågar sig grannarna in i apoteket som erbjuder en sorglig anblick. Flera fönster har krossats, pillerburkar har rasat ner från hyllorna och trasiga medicinflaskor sprider sitt illaluktande innehåll över golvet. Man måste bända loss länsman Kjellboms fingrar från Åkerbergs handleder. Hans grepp har stelnat i kramp.

Då man tömmer den infångades fickor, hittar man två skarpladdade revolvrar och ett par fickknivar. I en specialkonstruerad läderväska, som han burit i en rem över axeln, ligger en uppsättning nycklar.

— hade jag bara haft händerna fria hade ni varit dödens, säger Åkerberg då han vaknat till liv.

Nu surrar man honom med kraftiga rep och kör honom till tingshuset. Samma natt försöker han rymma, han bryter sönder låset till finkan men vaktposter stoppar honom. Sin vana trogen nekar Åkerberg vid rannsakningarna men där finns alltför många bevis på hans brottslighet och han döms till straffarbete i fem år, vilket hovrätten prutar av till tre och ett halvt år.

 

mord-029-dom-1901

Från frisläppandet från Långholmen 1901

 

Hälsinglands Spaningsfond

Åkerberg kom ut från fängelset sommaren 1901 och sökte genast upp Pila-gården, där hans kumpaner hälsade honom med en fest som varade i tre dygn. Nu skulle det bli sötebrödsdagar igen. Man började genast fundera ut inkomstbringande kupper. De fruktansvärda följderna av ligans framfart denna höst har vi redan lämnat detaljerade skildringar om. Dubbelmorden i Isbo och Kurland vittnade om att den inte längre skydde någonting för att nå sina mål.

Hälsingebornas reaktion var berömvärd. Man ordnade skallgångskedjor i skogarna. Alla lador och busksnår genomsöktes, drevet gick från by till by. Beväpnade med bössor och yxor drog männen ut på mördarjakt, det var ingen hejd på deras iver. I en socken samlades t.ex. fyrtio man, som i tre dygn utforskade varenda fäbod och kolarkoja. Länsstyrelsen i Gävle skickade ett antal extra poliser till spaningshjälp. En razzia i Pila-gården medförde flera anhållanden. Bl.a. greps Spännar-Lasse, som dock trotsigt bedyrade sin oskuld. Polisen låste in ligamedlemmarna tills vidare, ty det gällde att avstänga Åkerberg från alla möjligheter till hjälp.

Söndagen den 20 oktober kallade landshövding Hugo Hamilton de berörda socknarnas förtroendemän till rådslag i kommunalhuset i Ljusdal. Man skulle besluta om en belöning för Åkerbergs gripande. Kommunalnämnden i Ljusdal sköt till 1 000 kronor och länsstyrelsen erbjöd genast alla Hälsinglands trettiosex kommunalstämmor att gå in som delägare i en organisation, vilken fick namnet ”Hälsinglands Spaningsfond”. Åtta kommuner tecknade 1 000 kronor vardera, enskilda insamlingar i byarna gav gott resultat och snart kunde myndigheterna utfästa en sammanlagd belöning på 12 000 kronor — en ren förmögenhet på den tiden.

Under tiden surrade ryktena. Överallt såg man Åkerberg i olika förklädnader. Bönder i Färila berättade, att han uppträtt som tidningskolportör. Från Ramsjö rapporterades, att han gått omkring i stugorna utklädd till hjälppräst och läst högt ur bibeln. Alla spår följdes men Åkerberg kunde man inte hitta.

Tisdagen den 12 november 1901 uppsöktes lantbrukare Nils Nilsson i Ensillre i Borgsjö socken, Medelpad, av en främling, som frågade om han kunde få hjälpa till med myrutdikningen. Mannen bröt på hälsingemål men uppgav att han kom från Härnösand. Han fick arbete men bonden hade sina misstankar och berättade dem för länsman Ludvig Löwenstein i Ånge. I sällskap med fjärdingsman Gustaf Larsson och en landskanslist S. Bergman reste länsman över till Ensillre. Den nye drängen satt och spelade kort med några andra, då polismännen kom in. Utan ett ord kastade de sig över honom, och innan han riktigt hunnit fatta vad det var fråga om, hade han hand-och fotbojor på sig.

 

Pila-Britas lyckliga stund

Den anhållne förnekade att han var Åkerberg. Han hette Alfred Johansson. De revolvrar och knivar jämte en blodig näsduk med en mängd sedlar, vilka anträffades i hans säng, kände han inte till. Bluffen höll emellertid bara något dygn. Han medgav då att han var identisk med Åkerberg men någon mördare var han inte. Han hade klart alibi och hade vandrat omkring på olika platser i Dalarna vid tiden för morden.

Under de fortsatta polisförhören fick Åkerberg i detalj redogöra för var han uppehållit sig, och det blev en tidsödande utredning innan man kunde beslå honom med lögn. I avsikt att liva upp hans minne sammanförde man honom med de häktade kumpanerna och det blev många dramatiska konfrontationer i tingshuset i Ljusdal.

Då Pila-Brita, som anhållits för koppleri och lönnbränning, delvis på sin makes angivelser, fick veta att Åkerberg hade infångats, blev hon själaglad.
— Jaså, han är fast, då behöver man inte vara rädd längre, sade hon.
När hon mötte Åkerberg och såg denne fängslad till händer och fötter, började hon hoppa omkring på golvet.
— Jaså, du är här nu din stygging. Nu är det allt så gott att du erkänner, för du har begått en vagnslast med brott. Jag kan gå fram och lägga fingra på boka och tala om allt du gjort. Kommer du ihåg att du beslöt mörda gubben i Kurland! skrek hon.

Åkerberg försökte avbryta henne, men hon pratade bara på. Hon berättade för polisen, hur Spännar-Lasse och Åkerberg planlagt mordet på makarna Persson. Den förre hade föreslagit att de skulle göra ett inbrott men inte själva vågat sig med, då han inte ville vara borta från hemmet en hel natt. På hans anvisningar hade Åkerberg enligt Pila-Brita ensam genomfört kuppen och stuckit ner det försvarslösa paret.

Nu konfronterades Åkerberg och Spännar-Lasse med varandra. Ligachefen var nära att förlora fattningen, då kumpanen meddelade, att han erkänt sin andel i alla brott. Han bad Åkerberg att göra detsamma, sträckte fram sina händer och uppmanade honom med tårfyllda ögon att erkänna. Men Åkerberg var en hård natur.
— Hur har du kunnat dikta ihop allt det här? Hur kan du vara så fräck? sade han.

Polisen gjorde många försök att få den förhärdade brottslingen att erkänna. En dag ordnade man så att han fick ta emot besök i häktet av fyra av sina barn. Alla uppmanade de fadern att bekänna, de minsta kröp upp i hans famn och grät, varvid åklagaren, som hela tiden var närvarande, sade till fadern:
— Åkerberg kan väl öppet säga till barnen, att han är oskyldig?

Den anklagade satt tyst och vägrade efterkomma uppmaningen. Han bad dock sina barn om förlåtelse men den äldste, tjugoårige dottern, vägrade acceptera hans bön om han inte erkände.
— Jag har inget att bekänna, löd faderns svar.

När barnen avlägsnat sig grät han länge i cellen.

 mord-013-akerberg
Nils Fredrik Åkerberg

Jag bävar för Gud

Polisen skickade även den mördade familjen Perssons barn till Åkerberg. De bad honom erkänna men han vände sig bort från dem och förhöll sig tyst.

Varje dag innan förhören återupptogs, frågade polismännen om inte Åkerberg ville bekänna, men lika ofta framhärdade han i sitt ”Jag är oskyldig!”
— Men det är Åkerbergs enda chans till misskund, sade förhörsledaren vid ett tillfälle.
— Jag är så skuldbelastad, att det inte finns någon misskund, svarade han och började gråta.
— Har Åkerberg någonsin vänt sig till Gud i Bön?
— Nej, det vågar jag inte för jag har så svåra brott på mitt samvete. Jag bävar för att möta Gud.

Pila-Brita avslöjade även att Åkerberg och Kolar-Ek tillsammans måste ha utfört dubbelmordet på häradsdomare Olsson och hans maka i Isbo. Två månader före hade hon hört dem diskutera planen.
—Häradsdomaren har gott om pengar och han är en storskojare, så det är inte mer än rätt om han blir knäppt, hade Ek sagt.

Åkerberg hade verkat intresserad och sedan de förkastat olika projekt hade han sagt:
— Bästa sättet är väl att ge honom ett dråpslag och sedan skrämma kärringen så att hon tar fram pengarna!

Då båda männen märkte att Pila-Brita lyssnade, hade Åkerberg hutat åt henne:
— Skvallrar du Brita, så vet du hur det går.

Kolar-Ek ansattes på nytt, men han vidhöll liksom Åkerberg att han var oskyldig.

Huvudmålet mot ligan hölls inför Delsbo tingslags häradsrätt med häradshövding C. Schlyter som domare och inleddes i januari 1902. Länsman Kjellbom yrkade ansvar på Åkerberg för mord, en serie mordbränder och stölder. Det blev både många och långa sessioner och inalles hörde rätten 232 vittnen, innan man den 6 juni kunde avkunna de första domarna. Åkerberg dömdes till döden, bl.a. för mordet i Kurland, men ansågs inte mot sitt nekande överbevisad om sin skuld till händelsen i Isbo. Kolar-Ek fick ensam ta på sig straffet för denna och han dömdes till tolv års straffarbete med tio års vanfrejd. Även Pila-Brita fick strängt frihetsstraff och Spännar-Lasse fyra år, bl.a. för mened. Hovrätten fastställde domarna men ställde Eks skuld på framtiden.

Spännar-Lasse visade efteråt den största ångern och genomgick många år senare en religiös kris. Även Pila-Brita förde efter fängelseåren ett skötsamt liv och försörjde sig med en slakterirörelse till sin död 1920 då hon bodde hos en son i Sörby. I sammanhanget kan nämnas att en dotter till henne åtalades på 1940-talet i Gävle för mordbrand men i brist på bevisning ”ställdes saken på framtiden”. Med detta besked var hon praktiskt taget utpekad som skyldig men då hon tillspordes om hon ville överklaga svarade hon:
— En får tacka Gud för att det gick som det gick.

mord-056-drommerskan

 

En sanndrömmerska

Ett av de mera uppmärksammade inslagen i de många dramatiska rannsakningarna svarade en sanndrömmerska för. Det var en servitris Edla Karlsson på Järvsö järnvägshotell, som plötsligt blev medelpunkten för allt intresse. Ett par dagar efter mordet i Isbo hade hon berättat för sin matmor, att hon haft en märklig dröm, vilken gjort henne ordentligt uppskakad. Hon hade sett en man komma gående på en väg och in i ett hus, där det utspelades två mordscener. Han högg omkring sig med en stor kniv och dödade en äldre man och en äldre kvinna. Trots att fröken Karlsson aldrig förut varit i Hälsingland kunde hon i detalj beskriva huset och rummen samt hela händelseförloppet. Detta överensstämde till punkt och pricka med illgärningen i Isbo. Sanndrömmerskan hade avgivit sin skildring innan mordet var känt bland allmänheten.

Gefle-posten skrev en intressant artikel om hennes sensationella berättelse och psykologdocenten Sydney Alrutz i Uppsala kallade henne på polisens begäran till förhör. Man tog med henne upp till Isbo och på nytt fick hon redogöra för sin märkliga dröm. Hon uppgav att mördaren burit en röd halsduk, vilket polisen betecknade som ett värdefullt tips, enär Åkerberg vid den tiden hade en sådan. den 11 januari 1902 uppträdde hon inför domstolen och det blev ett dramatiskt möte mellan henne och Åkerberg. Denne ifördes helt andra kläder och placerades bland fyra nämndemän. Fröken Karlsson skulle utpeka den skyldige och hon fick se männen endast på ryggen. Man hade till och med spänt tygstycken för benen på dem, så att hon inte skulle se Åkerbergs fotbojor.

Hon gick länge fram och tillbaka och studerade männen i tur och ordning. När hon kom till Åkerberg, började hon skaka liksom av frossa och ropade:
— Där är mördaren!

Åkerberg var märkbart tagen av denna egendomliga händelse men han vek inte en tum från sin position. Trots att man allmänt var övertygad om, att han varit Kolar-Eks medbrottsling vid detta mord, nekade han. En mera istadig brottsling får man leta efter.

Åkerberg slapp stupstocken, hans straff förvandlades till livstid och han avtjänade det på Långholmen ända till i maj 1914. Han hade hela tiden uppfört sig mycket stillsamt men trots nya försök att få honom att bekänna alltid förklarat sig oskyldig. Efter tolv år i cellen visade han emellertid sådana tecken på sinnessjukdom, att han överfördes till hospital.

Vid åttiosex års ålder avled Hälsingeligans beryktade chef år 1934 på kronohäktet i Västervik. Sina hemligheter tog han med sig i graven.

mord-012-akerberg

Nils Fredrik Åkerberg

 

Hälsingeligan år 1901 och 1902
Melodi: Rehnvinets lof: Ställ nu fram källarvalsen
af det ädla renska vin. Eller ock lättare melodi:
Rocken snurrar, lampan brinner,

  1. ”Hälsingland”. Det namnet klingar hemskt i hela Sveriges land.
    Ständigt telegrafen bringar nya dåd från Hälsingland.
  2. ”Kniven”, ”Sylen”, snart ä glömda, ”Klasmor”, ”Lure” likaså.
    De till fängsel blivit dömda, ligan räkna tjogtals då.
  3. Denna liga inför rätta såg man uti Hudik stå,
    fyllde denna domsal nätta, att man rum knappt kunde få.
  4. Nu en annan liga uppstått jämlik den i ”Knivens” dar.
    Åkerberg som bof uppnått största ryktet bland dem hvar.
  5. Dernäst kommer ”Spännar-Lasse, ”Pila-Brita”, kolarn Ek.
    ”Häcke-Lasse”, ”Olle-Masse”, ”Räf”, ”Mass-Mårten”, gamla kräk.
  6. Utom dessa finnas andra, hvilkas namn ej nämnas må.
    Ligans namn kan ingen klandra: Hälsinglands – hon nämnes så.
  7. Häktet fylldes utaf bofvar, gräsliga att se uppå:
    Kedjor omkring fot och lovar ”spetsiga” från topp till tå.
  8. Gråt och kedjeslammer hördes, viskningar båd här och der,
    när den stora ligan fördes in der tingets dombord är.
  9. Mot dem alla – ja mot Eken stod herr Köhler som en ek.
    Eken häpnade i leken, sjelva Åkerberg blef – blek.
  10. ”Spännar-Lasse”, hur han spände, hur han ej från Köhler spänt.
    ”Pila-Gubben”, hur han vände, fel han dock sin pillhar vändt.
  11. ”Pila-Brita”, mor åt alla, hyst dem alla i sin gård.
    När som Köhler vill befalla, märkt han strid den blifver hård.
  12. Alla godt om Brita trodde, ty hon var så söt och rar.
    Skälm på skälm hos henne bodde och ett lustigt lif der var.
  13. Masker sydde hon åt dessa, gräsliga att se uppå,
    hemskt de klädde bovars hjässa, när på ”kap” de skulle gå.
  14. Hon lönkrögeri har öfvat, mången fick sig där ett rus.
    De som stulit, de som röfvat, hos mor Brita finge hus.
  15. Vid tillfället körde Brita mannen på höskullen upp.
    ”Pila-Gubben” ont fick slita, under hela lifvets lopp.
  16. Traktens ungdom, männer alla, en och hvar som kunde gå,
    fick hos Brita vistas, tralla, hoppa, dansa, stå på tå …
  17. Der var lust och der var gamman, lifvet uti Helsingland.
    Åkerberg bland allesammans, tog en duktig tår på and.
  18. Der planlades alla morden, tjuveri, mened och brand,
    som omtalas nu i Norden och med fasa fyllt vårt land.
  19. Största delen af den liga vore hemmansegare,
    ej behof så nedstiga ibland smuts och brott och ve
  20. ”Pila-Brita”, denna qvinna, vän med bofvar som man vet,
    blef till slut mot dem tigrinna, yppa allas hemlighet.
  21. Domaren hette Schlyter, han var gammal, vek och svag.
    Köhler, modig, ung och nyter, tog med honom nappatag.
  22. Gent mot denna stora liga svårt att vara domare.
    Schlyter tänkte: Bäst att tiga, låtsa som det regnade.
  23. Men för hela Sveriges rike Köhler vill sin stormakt se.
    Ej för hundra ens jag vike. Mins – Pallin jag häktade.
  24. Helsingliga! Du är liten, liten emot Köhlers makt.
    Dig jag tar som gaffelbiten, som en räf uppå en jakt.
  25. Och med spänning ser nu Norden hur med ligan slutas må.
    Köhler allas skräck är vorden här i Helsinglang också.
  26. Snikenheten brotten gjorde, girighet är rot till allt.
    Det den delsbon medge torde, som var rik, men stal och svalt.
  27. Helsinglangs, de vackra dalar känner jag och folket där.
    Mycket ondt om dem man talar, men och mycket godt bor der.
  28. Gästfrihet och rena seder fann på månget ställe jag;
    men till grannens gick jag neder, fanns der folk af annat slag.
  29. ”Den är tjuv till yrket” sad de sköter sig, oss sköta vi.
    Men, om vi ej honom hade, nog det kunde bättre bli.
  30. Ibland korna folket bodde, föddes, lefde, dogo der.
    Jag i Sverige ej mig trodde, i ett län som Helsings är.
  31. Köhler dragit dit att sopa uti själfva Helsingland.
    Vi slå händerna och ropa: ”lefve han! Och sopa han!”.
  32. Fröken Fägersköld vi sjungit, Salltoth, Nordlund likaså.
    Helsingligan nu oss tvungit slutligt denna visa få.

Författad sönd. den 8 dec. 1901
Af. Chronwall Svenska Visförlaget.

 

Text o bilder ur Brottets Krönika 1955
Avskrift: Viveca Sundberg

 


Personuppgifter

Nils Fredrik Åkerberg född 14/12 1848 i Roteberg, Ovanåker. Död 14/8 1934. Son till Maria Albertina Steinmetz född i Hudiksvall 1827 och Carl Oskar Roos född i Gävle 1819, kyrkoherde i Ljusdal, bos. i Pastors bostället. Åkerberg tituleras handlande bosatt i Tjärnelund, Gryttjesbo.
Gift 22/5 1881 med Elisabeth Persdotter född 10/2 1856 – död 22/2 1939.
Barn:
Anna Kristina f. 7/8 1881
Pehr Olof f. 14/12 1882
Oskar Fredrik f. 4/12 1883
Karl Edvard tv 7/7 1885 – 20/9 1885
Gustaf Theodor tv 7/7 1885 – 13/5 1886
Karl Gustaf 3/10 1886 – 9/11 1886
Karolina Elisabeth f. 6/12 1887

 

 

Anders Jonsson (Pila-gubben) född i Järvsö 1856
Gift 28/4 1878 med Brita Andersdotter (Pila-Brita) född i Järvsö 24/11 1854. Död 30/6 1920
Tre barn födda i Öje, Järvsö där familjen bodde innan de flyttade till Offerberg i Ovanåker
Anders f. 1883
Anna Cecilia f. 1886
Jonas f. 1890


 

Spännar-Lasse

10G21 Lars Larsson född 3/1 1879 i Brändbo Bjuråker.
Familjen utflyttat till Undersvik 1891.

 

 

 

För att få en mer nyanserad bild av Nils Fredrik Åkerberg och Hälsingeligan eller Delsboligan rekommenderar vi böckerna:
Mördar – Åkerberg och rättvisan, av Louise Sjöbeck
Åkerberg sedd på Mordtrakten, av Louise Sjöbeck
Klicka här och läs, Kriminalhistoria med Idenorsanknytning om Åkerberg

 

 

Dellenportalen vill rikta ett stort Tack till alla som välvilliga hjälpt oss med uppgifter som gjort det möjligt att göra den här sammanställningen.
Än en gång ett stort tack.

Därför behöver vi din hjälp. Rätta oss när du ser att något blivit fel och hjälp oss att med bilder och information dokumentera ännu fler mord som utspelats i våra bygder. Har du själv egna minnen att berätta om, vill vi att du vänligen hör av dig till Dellenportalen.

Om du gillar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

4 comments

  • Christina Grubbegårdh

    Trevligt att läsa. Mina uppgifter efter mångårig forskning finns lyckligtvis bevarade av Sussex S.
    Hade många trevliga möten och intervjuer av ögonvittnen m.fl. Bl.a. var ” Kåk-Edvin ” och jag på besök hos Hilding Svensson i Isbo.
    Över köksskåpen hängde en porslins tallrik med den ironiska texten : ” Här sparas många klöfver
    töm mig när ni behöfver ”
    Jag bodde ju under många år i Underviktig men min forskning började redan när jag bodde i Delsbo och fick höra flera olika berättelser. Tror jag fick fram många bra fakta. Bl.a. en bevarad banderoll med efterlysning på NTF Åkerberg. Banderollen plus mycket mer fick jag av en pensionerad kriminalkomissarie från Ljusdal.
    En tidigare chef på LångHolmen visade mig Åkerberg ” redskap ”. Men i samband med hans pensionering och mitt senare samtal med den nya fängelsechefen berättade hon att ” Åkerberg ” verktyg ” var ” försvunnen ”.
    I mitt hem i Underviktig fick jag även besök av en kvinna från Göteborg, Louise. ..folklivsforskare, journalist mm. som även hon forskade om den 15th åriga historien. Till Åkerberg fördel eftersom han ingick i hennes släkt. Blev många intressanta samtal och jag visade henne väg-järnvägskartor och foton mm. från den aktuella tiden.
    Hon avbröt besöket hastigt och abrupt efter att på natten då hon låg över hos mig blivit väldigt mörkrädd och ansåg att det spökade för fullt i hennes övernattningsrum. Förklarade för henne att det spökade mer eller mindre i alla hälsingegårdar. Hon tåg tåget tillbaka till Göteborg på morgonen. Banderollen försvann. Louise gav senare ut ett ” häfte” om sin försvarsskrivelse om sin släkting.
    Själv hade jag kontaktat förläggare om utgivning om min bok i 2 delar som hon ansåg behövdes och var mäkta imponerad av mitt arbete. Tyvärr följde allt material med i lågornas rov när min hälsingegård i Underviktig totalförstördes i brand.

    • Hej Christina. Vilken intressant historia du har varit med om och som fick ett så tragiskt slut när allt ditt material brann upp.

  • Christina Grubbegårdh-Gottberg

    Hej!

    Läste det här och såg att det blev en del fel pga förutvald ordlista.

    T ex Undersvik (hade blivit ”underviktig”) och 15th istället för femtonde. 🙂

    M.v.h. C

    • Hej Christina!

      Det är bra att du har berättat varför det har blivit fel i texten, så alla förstår orsaken till detta.
      Vi kan själva inte ändra någon annans text.

      Hälsningar
      Åke Nätterö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *