Gnarps masugn o Franshammars Bruk

Dellenportalen har samlat ihop fakta om järnhanteringen i Hälsingland från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv.

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande

 

Länkar:
Franshammars Kraftstation & Vandrarhem i Hassela
Franshammars bruk, klicka på bilderna för att se dem i ett större format.
Hassela.se, evenemang, kartor och bilder
Dellenportalens kalendarium
Läs om smedjor och masugnar

Gillar du den här sammanställningen får du gärna DELA oss med dina vänner

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!

Böndernas sågkvarnar ersattes med blomstrande Gnarps Masugn

Ströms järnbruk bildade på sin tid tillsammans med Franshammar och Gnarps bruk de s. k. Strömsverken, till vilka även Andersfors bruk i Bergsjö socken under senare tid kom att höra.

Järnbruksanläggningen vid Ström var en av de första i landskapet och privilegierades den 28 aug år 1672 för faktorn vid Söderhamns gevärsfaktori Hans Behm. Redan 1664 anhöll Behm hos bergskollegium om tillstånd att anlägga ett järnbruk vid Ström i Harmångers socken, och samma år meddelade kollegium i skrivelse till landshövdingen Gustav Banér, att det för sin del ville befrämja företaget, men att beslut icke kunde fattas utan förundersökning anmodades landshövdingen att ”genom trovärdige män rannsaka och låta höra hur beskaffenheten med orten kunde vara”.

Om någon undersökning kom till stånd vid denna tid är okänt, men det är möjligt att anläggningen rönt motstånd då Behm icke var ägare till platsen.
Sedan han den 13 juni och 28 oktober 1671 av en del hemmansägare köpt de sågkvarnar och andra verk som funnos på båda sidor om strömmen vid ovannämnda plats, samt dessutom träffat överenskommelse med sockenmännen om säkerhet för intrång på de härvarande fisken, gåvo dessa sitt bifall till anläggningen. Då nu även undersökningen angående verket blivit hållen av häradshövdingen Nerbelius den 11 juni 1672, utfärdade bergskollegium ovannämnda privilegier, vilka gällde för en masugn med hammare och två härdar.

Sedan Behm fått fast fot på platsen började han omedelbart med anläggandet av bruket. Någon masugn blev emellertid inte uppförd vid Ström.
År 1673 erhöll Behm tillstånd att utöka anläggningen med ännu en hammare och två härdar. Han inköpte av bönderna i trakten deras ängsmarker vid Holmsjön, då dessa vid uppförandet av nödiga dammbyggnader kommo att stå under vatten. Vidare utökade han egendomen genom att av Stocka och Vattrångs byar inköpa delar av deras intill bruket gränsande skogar, och genom byte förvärv av ett hemman i Holm, tillhörande regementspastor Kanik, och tillhandlade sig dessutom år 1676 hemmanet Bärsta för en summa av 500 daler kopparmynt.

Gnarps bruk anlades 1671
Masugnen uppfördes i Gnarps socken nära Gnarpsåns utlopp i havet, där sålunda Gnarps bruk uppstod. Orsaken till hyttans förläggande så långt ifrån stångjärnsbruket var att patron Behm inom nämnda socken kunde räkna med rikligare koltillgång för driftens behov, än vad fallet var i närheten av Ströms.
Den 28 sept. 1671, inköpte Behm Röde, Husta, Berge m.fl. byamän deras gamla sågkvarnar och strömfallet samt marken på båda sidor om ån, för en summa av 100 daler silvermynt och 8 tunnor spanskt salt. Senare skaffade sig Behm och hans efterträdare från flera hemman, andelar i Tostebo och Hadångs fäbodskogar, och vidare skogar i trakten söder om masugnen, samt inköpte flera hemman.

Vid masugnen, som under 1700-talet räknades bland de största hyttanläggningarna, blåstes allt tackjärn till Franshammars behov sedan detta bruk tillkommit, medan överstoden gick till Ströms.
Tillverkningen uppgick till 160 á 130 skeppund tackjärn i veckan, men blåsningstiden pågick sällan mer än till 3 till 4 månader om året. De landbönder som funnos under bruket kunde ej alltid lämna tillräckligt med kol, varför övriga bönder måste anlitas. Malmen togs sjöledes från Herrängs och Utö gruvor, senare även från Norberg m. fl. platser. Kalksten hämtades från Öregrund och Limön.

När hyttdriften under den tidigare delen av 1800-talet förbättrades, var anläggningen vid Gnarps bruk bland de första med införande av nya metoder. Efter senare omändringar ökades produktionen, som under de decennier av drifttiden belöpte sig till över 60 000 centner tackjärn årligen.
Bruket var även utlastningshamn för större delen av Franshammars stångjärn och trävaror.
Masugnen vid Gnarp ombyggdes år 1763, då Jennings var ägare av bruket. Bygget försiggick under direktör Robsahms inseende och bokhållare Nymans förvaltningstid.

Bruksintressets ingrepp på allmogen
I fråga om bruksintressets ingrepp på allmogen var förhållandet i fråga om Strömsverken föga bättre än på andra håll i landet. Trots överenskommelsen med Harmångers sockenmän att ej göra intrång på böndernas fiske, utförde Behm dammbygget vid bruket på sådant sätt att fiskens gång uppför vattendraget hindrades. Bönderna klagade, men fick ingen rättelse under Behms eller hans arvingars tid vid Strömsbruk. Sedan han arrenderat kronans ål och laxfisken vid Ström, klagade han hos landshövdingen Carl Sparre över att byggnaderna voro förfallna och att de måtte repareras på kronans bekostnad. Med anledning härav befallde denne kronobefallningsmannen på orten att ombesörja fiskehusens reparation, samt bestämde att en fullgod arbetskarl skulle sättas till arbetet mot en betalning av 1 daler kopparmynt om dagen utan kost.

Befallningsmannen i sin ordning bestämde att bönderna i Harmånger skulle utföra ombyggnaderna, men då dessa uteblev besvärade sig Behm vid tinget i Jättendal den 16 okt 1674 och fordrade att sockenmännen skulle betala årets fisketaxa. Dessa förklarade att de gärna åtagit sig arbetet mot betalning, och hade även framfört en del timmer men kunde ingenting vidare göra vid bygget då de ingenting hade att lägga i matsäcken och begärde därför att slippa betalningen av taxan.

Behm avled år 1676. Änkan övertog bruket, men måste då hon — enligt samtida utsago: ”genom slöseri och överdådligt leverne” — kommit på obestånd, överlämna bruket till handlaren Johan Lohe, Stockholm, för dennes förlägsfordran av 55 866 daler kopparmynt. Lohe tillträdde bruket 1689, och erhöll stadfästelse år 1692. Han tillförde bruket flera hemman, av vilka en del vid den tiden utbjödos på tingen för skuld.
Ingreppens i allmogens rättigheter fortsatte även under Lohes tid. Enligt häradshövdingen Johan Grevesmöhlers berättelse över den undersökning han tillsammans med övriga vederbörande företagit i aug månad år 1704, angående strömmar som borde vara öppna, meddelades att på allmogens besvär landshövdingarna befallt att denna skulle ha sina rättigheter, och att strömfåran ej helt fick avstängas. Trots dessa bestämmelser och fastän formligt kontrakt den 10 juli 1693 blivit slutet mellan bruksägaren och allmogen, om hur dammbyggnaderna borde utföras, hade ingenting ändrats.

Ingen salusågning vid Dragån
På tinget i Rogsta den 27 sept 1689, förbjöds ägarna till sågen i Dragån att använda denna till salusågning, såvida ej brukspatron Lohe, vilken hade fem andelar i verket, lämnade tillstånd. I utslaget heter det ”att sågningen skulle lända bruket samt kungl. maj:ts därvid fästare intressen till skada, om skogen icke till kolande bleve använd”.

Lohe avled år 1705, och hans arvingar innehade bruket till 1739, då det såldes till direktör Claes Grill i Stockholm, vilken vid denna tid även var ägare av Iggesunds bruk.
Smidet vid Strömsbruk, som vid slutet av 1600-talets slut var privilegierat till 1 000 skeppund höll sig fortfarande lågt, och lär vid mitten av 1700-talet ej överskridit 1 400 skeppund, ditköpt smide beräknat. Smidesmetoden var tysksmide intill 1754, då bergskollegium beslutade att den ena hammaren skulle nedläggas och vallonsmide införas vid den andra. År 1765 ändrades dessa bestämmelser så, att tysksmide åter skulle införas vid Ström, och den nedlagda hammaren med härdar flyttas.

Tackjärnet forslades från Gnarp med häst och ”haxe” till Franshammar

Franshammars bruk anlades vid Kölåns och Skansåns sammanflöden mellan Åssjöarna och Hasselasjön i Hassela socken. Det första smidet om 700 skeppund utökades genom ny resolution den 22 nov 1790, då bergskollegium tillät anläggande av en ny stångjärnshammare på Torsnäs hemmans ägor invid Franshammar, samt att ditflytta en från Ramnäs bruk i Västmanland inköpt härd, med 250 skeppund smide.

Genom monopol och privilegietvång kunde emellertid försök till järnhantering på inte omedelbart, vinna framgång. Då ansökan härom inlades år 1764, ingavs omedelbart protest från dåvarande ägaren av Strömbacka bruk, landshövding Örnsköld, vilken anförde besvär däröver hos kungl. maj:ts, medan anläggningen skulle bli till skada för Strömbacka bruk, vilket blivit grundat på kolrättigheter även inom Hassela. Även Hudiksvalls borgarskap hade sina betänkligheter mot järnbruksanläggningen, då de befarade intrång på sina handelsrättigheter.
Hur tvisten med Strömbacka avgjordes är okänt, men Hudiksvalls borgarskap frånträdde omsider sina besvär sedan anläggaren inlämnat en skrivelse till magistraten, där han försäkrade, ”att om något intrång av honom eller bruksbetjäningen skulle göras borgarskapets handel, skulle stångjärnshammaren utan någon motsägelse genast få raseras och ödeläggas”.

Häradshövding i Hudiksvall ägde sågverk i Franshammar
Ägarna till Strömsverken var ingalunda sämre då det gällde att skaffa sig fördelar och monopol. Ursprungligen fanns ett finbladigt sågverk på platsen för den nya anläggningen, vilket beviljats häradshövdingen Anders Gropman i Hudiksvall år 1752, sedan han av bönder i Nordanbro, Berge Kyrkbyn och Svedja byar tillhandlat sig vattenfall samt rättighet till timmeravverkning på deras skatteskogar. Redan tio år före ansökan om tillstånd för hammarsmidet vid Franshammar, hade verkens ägare Jennings Finlaij klagat hos bergskollegium över sågningen föregivande att driften vid sågverket skulle inkräktas på deras privilegierade rätt till kolfångst i Hassela skogar. Bergskollegiums utslag i målet år 1755 förbjöd sågverksägaren att fortsätta med driften, samt även bönderna att vid ”100 daler silvermynts vite” framforsla timmer till sågningen. Sedan sågägaren utan verkan anfört besvär hos Kungl. maj:t, måste han genom försäljning avstå verket till bruksägarna.

Vid 1700-talets slut bedrevs vid Franshammars bruk båda hammare ett sammanlagt smide av omkring 1200 skeppund.
Tackjärnet fördes — såsom förut och senare — den fem mil långa vägen till masugnen i Gnarp. Det fördes först landsvägen till Ede, och sedan med båt eller ”haxe” över Hasselasjön. Haxen återförde stångjärnet till Ede, varefter det fraktades landsvägen tillbaka till Gnarps bruk eller Ström för utskeppning. Forlön härför betalades om vintern med 16 skilling för lass om 2 skeppund och om sommaren 8 daler kopparmynt, då likväl alltid återfora togs av säd och tackjärn.

Transportkostnaderna med haxen över sjön höll sig vid omkring 2 skilling hästlasset.
Koltillgången var god. Allmogen hade kontrakt med bruket att för 12 stigar kol erhålla en tunna säd eller 16 skilling stigen i penningar. Brukets egna kolare erhöllo 10 skilling och 8 rundstycken för stig, som skulle avlämnas på bruksplatsen. Dessa fingo betala säden efter gångbart pris, med 15 till 18 plåtar tunnan. Då kolare och sågare om sommaren gjorde dagsverken vid bruket, fingo de 8 skilling och om vintern 4 och måste då betala alla sina förnödenheter med vad dessa kostade efter så lång transport. Alla voro djupt skuldsatta. Smederna hade 16 skilling skeppundet för stångjärnet. Tillverkningspriset på järnet varierade mellan 4 och 5 riksdaler skeppundet. Ägare till Strömsverken var denna tid överste Tersmeden.
Privilegier på ökat smide och tillökade verkstäder erhöll bruket år 1836 och 1842. Vid slutet av 1840-talet fanns vid Franshammar tre smedjor med tillsammans tre hammare och 6 härdar för stångjärnssmide, och utsmiddes årligen omkring 3 600 skeppund av eget tackjärn från Gnarps masugn.

Friherre Tersmeden förbättrade bruket
Dåvarande ägaren, ryttmästare och friherre W. F. Tersmeden nedlade stora kostnader på brukets förbättring. Sedan smedjor och övriga verk ombyggts och satts i stånd, varefter rörelsen fördubblats kom bostäder och övriga byggnader att förbättras eller helt ombyggas. På bruksplatsens förskönande nedlades ett mycket omsorgsfullt arbete, och stora nyodlingar utfördes vid jordbruket. Till bruksegendomen hörde jordbruk om 14 öres- och ett halvt penningland inägor och ängar om 555 tunnland, samt skogs- och betesland om 7 928 tunnland, förutom inköpta skogsmarker av byarna Nordanbro och Berge, 2 144 tunnland och av södra Kölsjön 2 850 tunnland.
Smidesmetoden vid Franshammar var tysksmide tills den vid mitten av 1800-talet ändrades till den då i landet nyligen införda France Comté. Senare tillkom lancashiresmidet, vilket pågick till dess järnbruksrörelsen under 1870-talet nedlades.

Grill innehade Strömsverken endast till 1741, då det överläts till handelshuset, Jennings och Finlaij, vilka i sin tur överlät dem till bergsrådet G. A. Leijonmark, varefter verken kom i G. F. Diedrickssons ägo, och därpå övergick till Jakob Niklas och Fredrik Tersmeden, samt senare till ovannämnde Wilhelm Fredrik Tersmeden.

Vid Strömsbruk utgjorde det privilegierade smidet under 1700-talets sista år 1000 skeppund, men ditköpt undersmide gjorde att tillverkningen årligen kunde uppgå till 1500 å 2000 skeppund stångjärn, vilket fraktades till Gävle och Stockholm med egna fartyg. Tackjärnet togs förutom från Gnarps masugn, från hyttor i mellansverige med utskeppning från Stockholm och Gävle. Bruket hade för övrigt privilegier på 4 spikhammare samt plåthammarsmide.

Brännvin och tobak till kolkörarna
Till egen kolning hade verket ringa skog och inga andra kolare än de bönder som brukade de hemmansdelar bruket tillhandlat sig. Bönderna fingo 8 skilling stig på kolbotten, och 2 skilling och 8 rundstycken i forlön per milen till bruket. Främmande kolare erhöll 4 daler på botten och 4 skilling milen i transport, samt under körningen brännvin och tobak två dagar i veckan. Omkring 3 till 4000 stigar kunde anskaffas årligen vid denna tid, därav 1000 stigar, eller något mindre egna.

År 1835 funnos vid bruket endast två hammare och tre härdar. Tysksmidet pågick även här till mitten av 1800-talet då France-Comté metoden infördes. Enligt denna metod fortgick smidet till år 1866, då stora förändringar utfördes vid Ström, och verket i sin helhet ombyggdes för tillverkning av lancashireejärn. Under 1870-talet koncentrerades driften helt till 50 000 centner, eller omkring 10 000 skeppund. Därutöver tillverkades samma år 150 centner spik. År 1880 tillverkades 30 000 centner stångjärn och samma mängd av råjärn eller smältstycken.
W. F. Tersmedens söner överläto bruket till Ludvig Fredholm, vilken samma dag år 1873 transporterade köpet på det då bildade bolaget, Strömsbruk AB.

Andersfors anlades 1875
År 1875 utökades Strömsverken med ännu ett verk, nämligen Andersfors Bruk i Bergsjö socken, där emellertid stångjärnsmidet efter en kort tid nedlades.
Andersfors järnbruk anlades efter en år 1793 hållen bergsmästareundersökning av brukspatronen Anders Smareus vilken var delägare i Hedvigsfors bruk och Österbo masugn.
Den 8 sept 1806 erhöll Smareus privilegier på en hammare och två härdar för 450 skeppund stångjärnssmide till en del av köpt tackjärn, det övriga från Österbo masugn.
Anläggningen uppfördes vid Gimån, mellan Ängebosjön och Elgeredssjön. På den korta sträckan mellan dessa sjöar bildar vattendraget tvenne fall, där smedjor och övriga verk förlades. Samtidigt med stångjärnsmidet privilegierades 300 skeppund ämnessmide helt på köpt tackjärn. Kolbehovet täcktes genom köp från närliggande skogar. På 1840-talet uppgick tillverkningen till 900 och 1000 skeppund järnvaror om året. Verket bestod då av en stångjärnshammare med två härdar för tysksmide, samt en knipp- och spikhammare.

Järnet överfördes till Mellanfjärden
Det färdiga järnet fördes landsvägen till Mellanfjärden i Jättendal, samt skeppades till Stockholm. Tackjärnet som köptes togs från Strömsholm och Gävle. Vid bruket fanns kvarn och såg, från vilken senare en mindre del virke skeppades. Till Andersfors hörde denna tid jordbruk om 20 öres och 1 penningland.
Den siste enskilde ägaren till Andersfors var regementsläkaren S. F. Säve, vilken innehade bruket år 1875. Efter Strömsbruks övertagande av egendomen och verket, ändrades smidet till lancashire, men upphörde smidet inom kort, eller före utgången av år 1877. Till försäljning inom orten pågick dock ännu någon tid ett mindre manufaktursmide. Bruket med sågverk och kvarn samt tillhörande hemman taxerades år 1880 till 62 000 kronor.

Strömsbruks aktiebolag samtliga verk med tillhörande skogar och odlade marker Harmånger, Gnarp, Rogsta, Hassela och Bergsjö socknar hade samma år tillsammans ett taxeringsvärde av omkring 600 000 kronor.
Järnbruksrörelsen vid Ströms pågick till år 1889. I slutet av maj månad samma år nedlades räckhammarsmidet, och ett par månader senare upphörde även smältsmidet, och därmed var den tvåhundraåriga järnhanteringen som utan nämnvärda avbrott pågått sedan Behms tid, slut för alltid vid Strömsbruk.

På de gamla bruksplatserna Gnarp, Franshammar och Andersfors, är stort intet annat kvar från järnbrukstiden än herrgårdarna och några bostäder för de anställda. Masugnen vid Gnarp är borta sedan mer än ett halvsekel, och sedan länge är smedjorna och andra anordningar rivna och borta från de andra bruksplatserna där dock idyllen lever kvar kring den kvarvarande gamla bebyggelsen. Bruksegendomarna drivas sedan järnhanteringens upphörande uteslutande såsom jordbruks- och skogsegendomar, och tillhöra fortfarande Strömsbruks aktiebolag.

Vid Ström finner man i nutid (1949) knappt någonting kvar från den tiden då stångjärnshamrarnas slag ekade över nejden. Här är allt nytt och omvandlat. Kort efter det att smidet upphört, började uppförandet av en sulfitmassefabrik på järnbruksområdet. Denna fabrik har under årens lopp flera gånger utvidgats och moderniserats. Av det lilla smidesbruket har det blivit ett stort industrisamhälle, — ett av de vackraste och modernaste i landskapet, och i landet för övrigt.

Länkar:
Ströms Bruks AB – Wikipedia
Gnarps masugn med historik, bilder, kartor och övrig kultur i Gnarp
Kulturhistoria i glömska och delvis förfall. Intressanta återblickar och bilder.
Sockenbilder Gnarp

Källa:
Hudiksvalls Tidning 23-24/12 1949
Av, Magni Krantz
Avskrift:
Viveca Sundberg

Ovan relaterade personer finns alla närmare beskrivna under olika media, det är bara att söka. Personalia är naturligtvis viktig om man vill veta vilka personerna var och framför allt om man vill fördjupa sig i sin bygds historia.

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *