Dikter

 

Dellenportalen har samlat ihop några dikter med lokal anknytning. Andra är enbart tänkvärda.

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Lyssna här på  Karin Boye. 

Gilla oss på Facebook- ännu bättre dela och oss dina vänner. – Tack!

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till Dellenportalen. Tack för ditt stöd!

 


 

PERSONALFEST
Taxi
Mat
Prat
Dricka
Hicka
Ut
Slut
Alf Henriksson

 


 

EN NAKEN FRÄMLING
En naken främling träder i världen in.
Någon torkar honon i synen och daskar honom i baken.
Någon lindar en filt om hans bleka, hårlösa skinn.
Om tjugo år om det vill sig väl är han varken blek eller naken.
Sverige åt Svenskarna! lyder hans bidrag till världsförbättrarbråket.
Han har glömt att han själv var en naken främling som inte kunde språket

Alf Henriksson


 

RINNA
Solen rinner upp men aldrig ner.
Regnet rinner ner men aldrig upp.
Floder rinner både upp och ner.
Sirap rinner endast upp och ner

Alf Henriksson

 


 

JORDEVANDRING
Det första steget är svårt att ta,
det sista är tungt att gå.
Alla steg dessemellan
tänker vi knappast på.
Ty de första stegen är svåra att gå
och de sista är tunga att ta.

Alf Henriksson

 


 

PROGNOS
Att planera sin framtid är inte lätt
fast lagret av data är stort.
Men det ordnar sig säkert på något sätt
för det har det alltid gjort.

Alf Henriksson

 


 

DELLEN
Har du sett när Dellen mörknat
hur vresig den kan bli
och när solens varma strålar den smeker
och när Dellen frustigt dånar
uti vredgat raseri
då kan ingen på dess yta vara säker.

Åke Nätterö

 


 

DELLEN I VINTERSKRUD
Har du hört hur Dellen darrat under vinternattens tjut
har du sett hur broxen istäcket spräcker
likt ett öppet sår det delats mitt itu
och i smärta Dellen vrålat att det räcker
Åke Nätterö

 


 

TÅLAMOD
Tålamod, du lille vän!
Det strået är inte moget än,
Som skall fälla det frö
Som skall gro till det strå
Som skall ryckas och repas
Som skall rötas och torkas
Som skall bråkas och skäktas
Som skall häcklas och spinnas
Som skall vävas till det tyg
Som skall sys till det par
Som skall få den flicka
Som skall mogna till den
Som blir din mamma, du lille vän.

Av Åke Nätterö

Inspirerad av dikten Ohoj av Alf Henriksson

 


 

DEN GAMLA BJÖRKEN

På krönet vid vägen, en hängbjörk där står
och gammal hon redan är vorden.
Hon kanske har stått där i tvåhundrade år
en jätte bland björkar i Norden.

Men skulle man veta allt vad hon har sett
där hon stått som en vakt invid vägen.
Av allt hon upplevat av ljuvligt och lett
då bleve man nog helt förlägen

Hon minns nog så väl från barndomens tid
hur mycket var då annorlunda
mången väg som nu finns var då blott en stig
i början av sjuttonhundra.

Hon sett tusentals människor vandra förbi
i dräkter som varit olika
hon känt varje människa, från by och till by,
hon känt både fattiga och rika

Hon sett brudföljen många som ridit förbi
när de redo fram till kyrkporten
hon sett liktåg så långa med kistor uti
när farsoter härjat på orten.

Hon sett tegar som odlats, sett gårdar som byggts
sett folk som arbetat och strävat.
Hos många hon sett att budordet åtlytts,
men att många försökt det att jäva

Hon minns nog också från barndomens år
att vargar och björn fanns i skogen
i minnet hon hört hur slagorna slår
då bönderna tröskat på logen

Men hon minns nog också från forntida dar
hur folket då drabbas av ödet.
När säden stod frusen, för nästan envar
och det blandades bark uti brödet.

Hon glatt sig med folket, när skörden blev god
men sörjt när den härjats av kölden.
Hon såg och en gång, med förfäran i mod
när kyrkan förstördes av elden.

Och även Lång-Lasse hon någon gång såg
då förbi han körde med hästen.
När som han for ut och på eget bevåg,
han tömde bort lönnbännarmäsken

Vid sidan om vägen en stenmur där finns
som lagts, av nu multnande händer.
Hon har nog ej glömt dem, för henne de syns
då hon blicken mot stenmuren vänder

Hon mycket har sett som gjort henne glad
men ock mycket som gjort henne dyster,
Hon såg häromåret, en varm sommardag
när åskan slog ihjäl hennes syster.

På sistone har hon så mycket dock sett
att hon knappast det hela kan fatta.
För så har ej folket, sig fordom betett
de far som de vore besatta.

De åker i vagnar stora som hus
som far som ett hiskligt vidunder.
De far så det stänker, båd stenar och grus,
från hjulen som snor där inunder.

Och i luften de rider på fåglar så stor
tusen gånger större än örnen.
Och framtill där sitter en vinge som snor,
och de brummar långt värre än björnen!

Hon minns från sin ungdom hur folket då gick
att så råg uppå svedjor i skogen.
Och nu ser hon på åkern, en konstig manick
som drar båd harven och plogen.

Men nu är hon gammal, hon kanske är svag,
kanhända hon murknat i märgen.
Ty på hennes grenar, nu växer det lav
och stenmuren är svart uti färgen.

Men än kan hon leva i femtio år
ja kanske till hundra hon orkar.
Och än skall hon grönska, varendaste vår
om ock någon av grenarna torkar.

För än har hon styrka, dess krona är vid,
och stammen 3 meter vid roten.
Så än kan hon länge vid Midsommartid
ännu bli en prydnad för orten.

Av, Anders Persson Leek 1880 – 1962

 


 

VÄGBYGGARVISAN
Melodi: Belinda Lindroth
Längs Svågaälvens dalgång, en väg skall byggas nu,
det länge härom talats, nu verklighet skall bli.
Mång hundra man forsmästarn har lovat att få knog,
men hälften utav gubbarna han säkert då bedrog.

Här har det stakats länge och många gånger om,
ty ingenjörn vill ha pengarna innan jobbet sätts igång.
Så har vi ock bolagen, som inget vägjobb tål.
Nej, res det måste huggas, ty verken skall ha kol,

Så går det veckor, månader, och hastigt sommaren flyr,
och spörjande vi går här, vi undrar vem som styr.
Postverket tjänar pengar, ty papper skickas jämt.
Är styrelsen från vettet, eller tas det blott på skämt?

Då susar genom bygden en vacker symfoni:
nu allt har blivit klart, nu skall bli harmoni.
Det klingar utav släggor och skotten knalla tätt
och ekot sakta rullar, utöver berg och slätt.

På rälsen vagnar rulla, i schakten är det kläm
med korpar, spett och spadar, från klockan sju till fem.
Det finns folk som tycker, vår arbetsdag är kort,
men ställ sig blott i schaktet – den tanken blåser bort.

En bro skall också byggas, över Lia bäckens brus
av prima gråsten, tycker jag, ej utav cement och grus.
Men nya kapten Adler, han tycker ej om sten,
cement, så är hans lösen, stengubbarna till men.

I linje och i kurvor går nya vägen fram,
men slutar tvärt vid gamla bron, det tycket jag är skam,
när pengar finns i riket, det sägs till överflöd,
trafiken kräver broar och folket vill ha bröd.

Så sätt igång med nya bron, så lyder min paroll,
låt sunda hjärnor tala så blir det inget joll
Lastbilar, omnibussar, sin trad var dag de går,
produkter bonden säljer, sin glanstid bygden får.

Som alltid när det sätts ett nyanlägg i gång
försöker alla komma med, men ock det blir ej mång,
ty inom vägdistrikten en lag om fyrk dom har:
en viss procent från var kommun, och rästen bliver kvar.

En fråga vill jag göra, ett svar jag ber att få:
Låt folket tjäna pengar, det välstånd blir ju då.
Varför skall lönen prejas ner, för oss som sliter mest,
men höjas åt de herrar, som varje dag har fest.

Någon rätt vi sällan njuta, så säkert mången tror,
ty bland kärror, sten och kranar, nästan ständigt rallarn bor.
Hela livet är en campingfärd, vi är fågelfri, men nöjd,
vi längta blott till lördakväll, för då skall de bli fröjd.

Våra namn skall aldrig stråla i ära eller glans,
ty med ärligt jobb i värden, man kommer aldrig någonstans.
Men varje skärning, en bro och trumma, kostar svett och hårda tag,
det skall du själv erfara, om du kommer i ett rallarlag.

Under årens lopp har spunnits ett vägnät i vårt land,
som sträcker sig från Norges gräns, till södra havets strand.
Det är en fläkt från, från svunnen tid, från vår stolta rallarkår,
som så snart nu skall försvinna, blott inom några år.

Till bygdens unga flickor, ett varningsord jag ger,
jag känner att det är min plikt, vad kan jag göra mer.
Akten er för dessa pojkar, som efter linjen jobba här,
de lova sig och allt till flickorna, men inför domaren dom svär.

Visan den har skrivits av en Hälsingepojke glad,
som gråsten jämt har tuktat, bland friska rallarlag.
Kanske själen blir vemodig, kanske ögat det blir skumt,
när sista stenen lägges in, har cementen fått sin trumf.

Svedjebo, Bjuråker 1933
Stensättaren, auktionisten och diktaren, Severin Krantz 1895 – 1979

 


 

NOCTURNE
Kvällen svartnar – månen blänker
gul och kallblek genom rutan.
Ensam sitter jag och tänker
skygga tankar än om dig.
Du är här, fast du är borta –
jag kan höra dig i bruset
från den kvällsvind, som i korta
flämtningar i måneljuset
flyr därute, andlös, utan
själ och liv. Jag känner mig
hemlös, rolös, skrämd och bitter,
natten nalkas, och jag sitter
här så ensam, att jag tycker,
att jag ser mig själv ibland
sitta framför mig gråta
över livets gamla gåta,
och förstående jag trycker
tröstande den andres hand …

Vissa stunder kan man känna
darrande hur livet smyger
som en främling skyggt förbi,
och hur tidens skugga flyger
utan någon mening i.
Det är något sjukt med denna
apati för verkligheten.
Envist, nästan omedveten
kan en tanke dansa kring
någonting och ingenting …
Å, vad det är svårt att leva!

Brodde Nisting

 


 

TIDEN
Jag satt och drömde
i ensamheten
helt omedveten
om allt och glömde,
att dagen skum
och ljum flög ljungande
ur mitt rum.
I skygga, sjungande
mjuka sus
försvann dess gungande
aftonljus …

Jag ser i dimma
med ögon slutna
hur mina tankar i
drömmar simma
och kasta ankar i
det förflutna

Gestalter skälva
i minnets flamma –
men – idetsamma
slår klockan elva.

Jag vaknar slött
och hör förstrött
den spröda klangen domna,
och när den dött
jag söker trött
på nytt i minnen somna.

Ett ögonblick
därefter fick
jag höra i min dvala
en fantasi
av trolleri –
jag hörde klockan tala!

Tick – tack!
Inom mina
Tick tack!
pendelsvängar
innesluter
tiden sina
snabba stunder
i minuter
och sekunder
utav under,
lyckoslängar,
sorger eller
bagateller.
I det släckta
ögonblicken
nya bliva
åter väckta. –
Idetsamma
som det gick en
släkt minut i
det förflutnas
salar, fick en
annan giva
nuets flamma
livets gnista
och till slut i
samma salar
falnad brista.

Livet dalar
för er alla,
och ni födas
för att falla
i de dödas
tysta boning.

Tiden rinner
och försvinner,
och den ger er
ej förskoning.
Ödet ser er
vart ni vandra –
med sitt slag han
får er dömda,
och en dag han
knuffar ner er
till de andra
jordegömda…

Tiden glider
undan för mig.
Pendeln slår, att
timslag lider.

Jag förstår, att
ingen hör mig…

Tick – tack!
Tick – tack! –

Författarpseudonym Brodde Nisting 1906 – 1952. Hans rätta namn var Bror Nilsson
Uppväxt i Västansjö i Bjuråker
Två utgivna böcker: Ridån går upp 1926 och Delsbovers 1931

 


 

MORS DAG
När man är liten tycker man Mor ibland är dum
för själv är man ju då sagans kung
Mor namnet är vackrare nu än när an var ung
nu ser man att Mor ej alltid var dum.

Stanna upp en stund i Din dagliga stress
sänd en tanke till Mor
utav tacksamhet stor
se alltid Din Mor i en högtidsdress.

Har Du ej råd att köpa Mor en present
skicka då ett brev med ett ”tack kära Mor”
För kanske hon långt ifrån Dig nu bor
Mor blir glad för den hälsning Du sänt.

Mor namnet är älskat av liten som stor
så tänk någon gång på alla de små
som ej har en Mor som ger tröst då och då
Ja, lyckliga alla som ägt en Mor.

Ingrid Dellestrand

 


 

PÅ LIVETS HAV
Skutan styr ut från land.
Det är så tryggt – vi håller far och mor i hand.
På livets hav vi strävar ut
för att få se när resan vår tar slut.

Det går några år med glädje och gråt
men skutan håller, vi blir ej våt.
Efter en tid så vill vi segla, ensam och allén
tar en egen båt med mig själv som kapten.
Det börjar blåsa, kanske ej så hårt
men styra – det är ganska svårt
för vindens riktning ofta ändras.
Skutan börjar gunga, tankar till barndomstider sändas
Det kanske blir dimma, och sikten blir kass
Då är det skönt med en bra kompass

I längden blir det trist att ensam fara,
skulle vara skönt att två få vara.
Dimman lättar och solen lyser,
två går tillsammans och myser
Men ändå – det är aldrig stiltje på livets hav
men TACK för den livskamrat som ödet gav.
Nu seglar vi samman, kanske blir vi fler
skutan håller, fast lasten ökas mer och mer.

Efter en tid tar var och en sin egen båt.
Vi blir åter två som håller i samma tåt.
Hur länge vi får segla, får ödet bestämma.
Tappa inte humöret, för då kan du komma i klämma.
Om det än blåser upp till storm någon gång
försök att ändå stämma upp en sång.
Men så, när skutan går i hamn,
då har vi gjort vårt jobb och slitit ut dess namn…

Ingrid Dellestrand 1913 – 2007
Uppväxt och bosatt i Anderbo, därefter bosatt i Fagersta
1993 gav hon ut diktsamlingen, Ur mitt hjärtats åkerjord.

 


 

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *