Nödåren 1867 – 1868

Dellenportalen har samlat uppgifter om hur nödåren drabbade oss i Dellenbygden. Missväxtåren 1867-69 Wikipedia Om du vill ha information om personer som levat i någon by eller finns i Dellenportalens arkiv så ställer vi gärna upp mot en liten ersättning – läs mer här.

Följ oss på Facebook,och dela gärna den här sidan med dina vänner


Om du gillar den här sidan, glöm då inte att att klicka på Gilla-knappen. Tack!

Nödåret 1867 lär isen på Dellensjöarna ha legat kvar långt in i juni månad.
Det berättas att man kunde köra med häst och släde över sjöarna vid pingsten och på sina håll ännu senare.
HT den 15 januari 1977
Av Olof Trolin
Från generation till generation har berättelserna om nödåren 1867 och 1868 levt kvar. Våra förfäder har omvittnat att de av sina föräldrar fått höra hur illa ställt det var dessa år. Stråsäden gick aldrig i ax eller så frös den innan den mognat. Det blev bara agnar och boss, när man tröskade på hösten. Så var det i hela Norrland, i Dalarna och på Småländsk höglandet. Det blev hungersnöd med barkbröd och annan nödmat i stora delar av vårt land.
Samtida skildringar av nöden, främst som den drabbade den fattiga befolkningen i Norrland, är en skakande läsning.
Det företogs insamlingar bland de bättre situerade i Stockholm. Den berömda sångerskan Christina Nilsson gav i Paris en välgörenhetskonsert, som inbringade 9 123 franc. Ståndriksdagen, beslöt att ur ”Lilla kreditivet” anslå 500 000 daler riksmynt till norrlänningarna och senare ytterligare 400 000 Rdr. Tidningarna innehöll upprop om insamlingar.
Men vad hjälpte det, när knappt någon spannmål fanns att köpa ens i de rika spannmålsodlande provinserna.En statistik uppger att året 1867 inlöstes 12 miljoner tunnor stråsäd mot 14 miljoner tunnor året innan. Skörden av potatis gick ned till 6 miljoner tunnor från nära 8 miljoner tunnor året före. Året därpå alltså 1868, var skörden lika klen.
Skördeminskningen var enligt statistiken, inte uppseendeväckande men blev ödesdiger, genom att landets skördar även under normala år knappt räckte till försörjningen.
Förmodligen fanns det brödsäd och potatis både i Skåne samt i Östergötland och Södermanland. Men det saknades transportmedel. Stambanan till Norrland hade inte kommit längre än till Uppsala och vad värre var, sjöfarten stoppades av grov is vid Norrlandskusten redan tidigt på hösten.

Sen och kall vår

Nödåret 1867 kännetecknades främst av att snö och is låg kvar långt in i juni månad. Det berättas att man kunde köra med häst och släde över sjöarna i Hälsingland vid pingsttiden och på sina håll ännu senare. Tjälen var djup i marken. Först veckan före midsommar kunde bönderna börja bruka jorden och sådden räckte till in i juli.
Om de bistra förhållandena för bönderna denna vår finns många anteckningar.
Bonden Johan Johansson på Trogsta 3 i Forsa skriver i sin dagbok för den 9 juni, pingstdagen:
Har ännu inte sått något. Jag har skottat av tjälen på åkern men ej brett något lass för det är så surt att man ej kan gå där mycket mindre köra och så.
Den 16 juni var det alltjämt snö i skogen.
Den 17 juni började jag så på åkern.
Den 20 regnade det så att man inte kunde vara ute på någon mark”.
Tidig frost
Den 28 sept. är all vår skörd frusen, så att ej något fanns som kan användas till frösäd.
Den 25 sept. frös det som värst, så att allt pärnris blev förstört och all säd som var grön.
I Hälsinglands kustsocknar fanns i regel i de större bondgårdarna förråd av säd som sparades från år till år, så att man hade åtminstone en liten reserv till fröutsäde. Men i de flesta gårdarna var det ren nöd även bland jordbrukarna. På den kalla och våta våren följde en intensivt het juli månad. Redan i augusti kom frostnätter som brände potatisblasten. Ideliga regn försvårade skörden. Den tröskade säden dög inte till utsäde.
Skörden torkade bort
Sommaren därpå var intensivt varm och torr samt blåsig. De bönder som i sina härbren sparat till utsäde, fick inte ens tillbaka så mycket som de sått.
Johan Johansson i Trogsta noterar
Den 1 juni, som är annandag pingst, har vi så stark västanvind och torka så att all brodd, som är uppgådd tynar rent bort.Den 7 juni skriver han: Detta år blir vi alldeles utan råg som aldrig hänt, fast jag sått i 22 år. Den 8 aug. skar han det första kornet. Det hade växt på 13 veckor. Det var god säd”. (det lilla som blev).
Om detta år sades det att ”sparvarna måste gå på knä för att picka ur axen”. Så kort var alltså halmen denna heta sommar.
Skaror av tiggare
Att det var de fattiga som led nöd och svalt är omvittnat i många skildringar.
DN har i början av juni 1868 en notis om en kvinna med ett barn på armen och ett vid handen, som kom till Stockholm för att be om hjälp åt sig och sina fem barn och en sjuklig make uppe i Frostviken. Hon medförde ett brev med det mest hjärtskärande böner om bistånd från några personer i Frostviken. De intygade att familjen liksom så många andra där uppe i Frostviken hotades av svältdöden, om de inte fick hjälp. Vilka intygsgivarna var vet man inte. De hade skrivit under med sina bomärken.
En insamling företogs och alldeles ohulpen vände väl kvinnan inte tillbaka. Hon hade gått till fots från Frostviken i Jämtland, ned till kusten och därifrån med båt följt med till Stockholm.
Även i Hälsingland kom skaror av nödlidande. De kallades för tiggarfolket. I gård efter gård bad de om en beta bröd och fick väl också en smakbit men föga blev det i tiggarpåsen att ta med hem.
Pengar samlades in
Penningmedel för lindrande av nöden saknades tydligen inte. Men det fanns inga transportmedel för forslande av hjälpsändningar.
Det ryktades i byarna att affärsmän i staden Hudiksvall rekvirerat rågmjöl från Ryssland och Östersjöstaterna. Rågmjölet kom i säckar av bastväv. Man talade om ”bastmattor”. Det hette att man skulle till stan för att köpa en bastmatta. Det var alltså en säck med rågmjöl.
Så mycket värde var det inte med detta mjöl. Under transporten hade ”mattorna” blivit skadade av väta, så att mjölet var mögligt och hopklumpat. Förmodligen var det hälsovådligt. Därtill kom att när skutorna med bastmattorna kom till Norrlands- hamnarna låg isen i hamnarna, fast nog för att de små skutorna inte kunde ta sig igenom och alltför svag för att man skulle kunna ta sig ut till båtarna med häst och släde.
Skutorna låg ute vid iskanten ett stycke från kusten. Man kunde se en skog av basttoppar men maten ombord var oåtkomlig, skriver Carl Larsson i By i en skildring av nödåren. Först efter flera veckor kom ”mattorna” i land men vägarna var då igensnöade och svårframkomliga. Hästfororna, som skulle frakta rågmjölet inåt landet tog sig inte fram. Hästarna torde också vara försvagade av brist på foder, så att de inte orkade dra fulla lass.
Uppgifter om insamlingar är många
Sammanlagt spenderade den dåvarande regeringen nära en miljon riksdaler som nödhjälp, en för den tiden ofantlig summa. Det berättas att en hr H. Tottie under ett besök i London insamlade 11 700 rdl och en firma i Newcastle skänkte 15 000 rdl. Sångerskan Jenny Lind – Goldschmidt skänkte 500 rdl. HH änkedrottningen skall ha skänkt 100 000 rdl till nödlidande i Sverige och Norge. Den berömda uppfinnaren John Eriksson i New York skänkte 20 000 rdl.
Huruvida alla dessa pengar kommit de nödställda till del finns det inga säkra uppgifter om. Vad man nu vet är att spannmålspriserna steg våldsamt.
Sockenmagasinen tomma
En bidragande orsak till att nöden blev så stor på grund av missväxten i stora delar av landet var att åliggandet för kommunerna att hålla spannmålslager i sockenmagasinen till hjälp just vid missväxt upphävdes i början av 1860-talet. Man ansåg då att skördarna på grund av bättre brukningsmetoder och ökade arealer säkrade stödlager hos de enskilda jordbrukarna.
Stämmoprotokollen i många hälsingesocknar visar emellertid att kommunalmännen kände sitt ansvar. Sedan skyldigheten att hålla stödlager upphört stod väl på flertalet håll sockenmagasinen tomma. Men på sockenstämmorna beslöts om stödköp av brödsäd, som skulle delas ut i första hand som utsäde.
I Forsa beslöts sålunda den 6 okt. 1867 att socknen skulle köpa 500 tunnor råg. Vid senare sockenstämmor beslöts om utdelning av spannmålen till behövande. Den 12 jan. 1868 beslöts emellertid att flera framställningar om säd ur magasinet för bakning till bröd skulle avslås. Lagret skulle enligt protokollet behövas till frösäd varför ”Magasinet borde skonas”.
Senare förekom diskussioner om betalning av spannmål, som utdelats. Säden hade tydligen delats ut utan ersättning. Man enades om att den uteblivna betalningen orsakades av okunnighet och dels att det föranleddes av ”mindre goda bevekelsegrunder”.
Från Dalarna finns anteckningar om att många socknar sålt sina spannmålslager på auktion. Man hade knappt hunnit med att driva in fordringarna från dessa auktioner, när missväxten satte in. Rågmjölet uppges ha kostat 3 riksdaler pundet – ett pund omkring ett halvt kilo – medan man fick en tolvskilling för att hugga en famn ved.
Ökad emigration
Nödåren drev på utvandringen främst till Amerika. År 1869 utvandrade 39.064 svenska undersåtar mot 348 år 1860 och 6.691 år 1865. Många bönder sålde sina hemman för en ringa penning och skaffads sig därmed pengar till enkel biljett över atlanten.
Den första stora utvandrarvågen på 1840 och början av 1850-talet föranleddes främst av religiösa väckelser och förföljelse av oliktänkande i religiösa frågor. Erik Jansismen var ett exempel.
Nödåren 1867-68 gav upphov till andra stora utvandringsvågen.
Krig och nöd
Missväxtår har förekommit med jämna mellanrum, så långt uppteckningar finns tillgängliga. De sista åren av 1600-talet drabbades av svår missväxt.
Indelningsverket med skyldighet för bonden att ställa jord och bostad till förfogande för en soldat syftade inte enbart till att säkra soldater för armén. Karl XI och hans rådgivare räknade också med att soldaten skulle röja upp ny mark. Bonden skulle få vara hemma och svara för försörjningen. Han var befriad från krigstjänst. Men så gick det som bekant inte.
De första generationerna av svenska indelta soldater fick ingen tid över för fredliga värv. Sedan Karl XII trädde till strök den ena uppsättningen av soldater med efter den andra. Nya skrevs ut.
Av Hälsinge regimentes första uppbåd, ca1.200 indelta soldater, stupade en stor del i förstrider under arméns marsch mot Ukraina och resten försvann i fångenskap vid Poltava. En andra utskrivning försvann vid kapitulationen i fästningen Tönningen 1713 och slutligen den tredje vid dödsmarschen över fjällen från Norge nyåret 1719.
Under hela 1700-talet och första hälften av 1800-talet drabbades landet av upprepade missväxtår. Endast vart åttonde år uppges ha givit goda och välbärgade skördar.
Men när man kommit in på 1860 räknade man inte längre med att missväxtår skulle innebära en katastrof. Stora arealer jord hade odlats upp sedan soldaterna på de många soldattorpen varit befriade från krigiska äventyr efter det olyckliga kriget 1809. Landet började bli självförsörjande.
Man hade nästan glömt bort hur man tillagade barkbröd eller bröd av andra ersättningsmedel, lavar, agnar eller kvickrot.Under åren 1867 och -68 sände länsstyrelserna ut instruktörer som skulle lära folket hur man åter skulle baka bröd av tallbark. Det var en motbjudande föda. Många blev sjuka. Dödligheten ökade kraftligt.
Dödstalet var dessa år 22 promille, ett dödstal, som sedan dess ej uppnåtts. F.n. håller sig dödstalet som bekant omkring 10 promille.
Tjuvnadsbrotten ökade också mycket kraftigt. Domböckerna omtalar bl.a. att en kvinna i Jämtland dömdes till böter för att hon tagit några kornax från en grannes åker.
Ur Bjuråkers Kommunalstämmans protokoll 29 sept. 1867
”Uti en från Distriktets kronolänsman till stämmans ordförande aflåten skrifelse hade infordrats sockenmännens uppgifter om frost eller annan olycka skadat årets icke inbergade gröda till sådan vidd, att brist för socknens befolkning å uppehåll och utsäde före nästa öppet vatten skäligen måste befaras. Sockenmännen, för sådant ändamål kallade till kommunstämma idag och därvid nu närmare uttala sig: att under 3:ne nätter sistlidne vecka inträffade frostskadan nästan totalt förstört sädesskörden uti byarna Brändbo, Brännås, Björsarf, Brättningberg, Ängebo, Norrdala, Söderdala, Norrhafra, Öster-och Westerstråsjö, Frisbo, Sniptorp, Furuberg, Trossnarfen, Hedvigsfors och Strömbacka i vestra och norra delarna av socknen och att uti öfriga byar väl någon obetydlig del af säden, ehuru omogen, afmejats förr än den starka frosten inträffade”.
C. A. Högberg 14 okt. 1867.Par. 2
Ansågs behöva minst 400 tunnor utsäde. Begärda lån på 10 000 Rs för vars återbetalning sockenmännen ikläda sig gemensam ansvarighet.
2 febr. 1868
Par 1
Ett undsättningslån för frostskadorna erhölls med 10 000 och fördelades sålunda: åt Björsarf 625, Norrdala 375, Österstråsjö 2 000, Ängebo 875, Brändbo o Brännås 875, Klovan o Brättingberg 500, Ramsjö 625, vilka först anmälde sig att erhålla understödslån. Norrhafra 600, Söderala 350, Frisbo 375, Berge o Tjerna 600, Ahlsjö 200, Näppänge 200, Spångmyra 200, Kyrkbyn 200, Norrdala ytterligare 125 Rs.Barkbröd
I Hälsinglands museum i Hudiksvall finns en glasburk innehållande barkmjöl och följande text:
”Barkmjöl från Tallbackens by, Bjuråkers socken, enligt gamla mäns uppgift sådant som under nödår i trakten använts till mäniskoföda. Antages vara från 1867-68.
Gåva till H.M. af E.G. Wengelin”.

vas-295-barkbröd
Burken med barkmjöl som förvaras hos Hälsinglands museum

Hur barkbröd bereddes
(ur Glysesvallur av kyrkoherde Olof Broman, Hudiksvall).
Barkbrödet är det sämsta brödet, om det bröd heta må, i synnerhet när det består af bara röda barken och ingen bländning (1) af säd, mäsk eller drank tillkommer: hvilket ehuru snart det är nämndt och giver allt för klenan näring, så är det icke så snart tillagadt, som man tror. Ty intet ätes tallbarken så rätt och slätt af människor, som den för svinen kastas, utan barkbrödet fordrar mycken och långsam tillverkning. Korteligen är detta följande:
1. att tallbarken måste tida om våren tagas, förr än saften mycket utlöper
2. väl fläsas (2) och rensas ifrån de tjocka och gröna skalen.
3. torkas under tak och uti skuggan,
4. söndertröskas rätt små på ladulogan med slagon,
5. risslas (3)
6. läggas på rostkaret (4) och med vatten luttras ifrån bäskheten
7. upptagas och ånyo väl torkas
8. malas såsom annan säd på kvarnen
9. sedermera sållas och handhafas som ett annat mjöl
10. och på samma sätt görs till deg, bakas och gräddas: ty barkbrödet är intet syradt eller jäsit utan ojäsit. Och fastän detta barkbrödet synes vitt nog vid början, så varder det dock allt brunrödare, ju längre det ligger och måste brukas mera för nöd än för nöjes skull.
Förklaringar: 1= blandning, 2=avskalas, 3=sållas, 4=avtappningskaret

Svenska drängar och pigor såldes till Tyskland
Vägarna fylldes av tiggare och i en tysk tidning kunde man läsa annonser om att ”Kraftiga svenska drängar uthyres till tyska herrskaper för 37 riksdaler riksmynt per år. Stora pigor kostade 22 riksdaler och halvpigor 15 riksdaler. I annonsen upplystes att kvinnor som kommit till Tyskland i havande tillstånd sändes tillbaka och en ny piga – garanterat utan barn i magen – sändes i stället”.
Den tyska handelsman som infört denna annons titulerade sig ”boskapshandlare”.

Färre barn, fler döda
Åren närmast efter missväxtåren uttalar myndigheterna oro för befolkningstillväxten i vårt land. Födelsetalet hade gått ned och dödligheten steg. Därtill kom utvandringen som uppgick till tio promille. Antalet äktenskap fick också ett bottenläge under dessa misströstens år. Men inpå 1870-talet blev det ”starkår” både för jordbruk och skog. De stora timmeravverkningarna började men många skogsägare sålde också hela skiften till bolagen eller med 50-årig avverkningsrätt. Pengarna flöt in och hoppet steg.

Nog har det varit svagår även efter 1868. 1902 uppges ha varit ett dåligt skördeår på grund av torka. Krigsåret 1914 var också ytterst torrt med svag skörd.
Undertecknad (Olof Trolin) minns 1916 som ett bra höår. Under ett av krigsåren kom frosten tidigt, så att potatisen frös. Då upprepades olyckan från 1867, då tjälen satte in innan potatisen var upptagen. Under den frusna jordskorpan fanns emellertid potatis, så att den som mödade sig med att bryta upp tjälen kunde rädda en del av de värdefulla knölarna.
Vi äldre minns blötår, då skördearbetet försvårades genom svåra regn. Med de metoder, som då tillämpades – upptagning av säden för hand och hårt och tungt arbete under de uslaste förhållanden.
Numer går ingen med lie och petar upp frusen liggsäd. Skördeskadeförsäkringen täcker en del av förlusten och spannmål finns att köpa från bättre lottade landsändar. Några riktiga missväxtår räknar vi inte med.
Missväxtåren 1867 och 1868 var alltså de sista missväxtåren som ledde till verklig nöd i stora delar av vårt land med hunger, nödbröd, ökad dödlighet, folkutvandring och starkt ökad brottslighet.
Slut citat.

Se bilder på Bjuråkers kulturhistoriskt intressanta sockenhärbre.

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo eller Swisha till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

2 kommentarer

  1. Hej. Läst om delar av nödåren från 1867-1868 i gamla handlingar från mina släktgård i Överälve. Som jag köpte ut av min mor och syskon ÅR 1981. Därav intresse av,” vad var orsaken till denna extrema klimatförändring”
    Vad som var orsaken till den var ett vulkanutbrott på Island som med sot och smog i atmosfären blockerade solstrålarna samt att arktisk luftmassa trängde söderut över framförallt Finland och norra Sverige.
    Ser inget om detta i den övrigt så intressanta historiken. Eller har jag missat något?
    Med vänlig hälsning/ Ewert Johansson Överälve.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *