Slalombacken i Djupdal

Dellenportalen har samlat ihop fakta om slalombacken i Djupdal från intervjuer, tidningsartiklar och i olika arkiv. Slalom 1933 You Tube. Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den och klicka på Gilla-knappen. Tack!


Se Djupdal på Eniro karta 

 

sldj-001-karta

Slalombacken i Djupdal

sldj-002-skidstugan
Skidstugan. Foto: Gunnar Janzon

stdj-005-skidstugan

stdj-007-backen

Till höger syns raden av telefonstolpar efter ledningen som gick mellan startrampen och målgången

stdj-008-skidbacken
Foto: Hans Bovin 1967

stdj-010-

Foto: Lars Bovin, troligen 1940

sldj-003-startrampen

Startrampen. Foto: Lars Bovin

stdj-018-molgong

Ett gäng glada ungdomar vi målgången. Det verkar som att fotografen vill skoja lite.

stdj-009-toppen

Här har det redan börjat växa igen och startrampen som skymtar till höger har börjat ge vika

stdj-011-ramp

Den i berget förankrade startrampen som den såg ut 2008

stdj-012

stdj-013

stdj-020-terese-n

HT-reporter Therese Nilsson, när hon blev förevisad platsen inför sitt reportage


SLALOMBACKEN I DJUPDAL

Djupdalsbacken i Forsa byggdes med entusiasm och idealitet under sommaren och hösten 1939. Det hela började med att en ung Lars Bovin, som då bodde och arbetade i Näsviken, åkte på slalomkurs till Åre under vintern 1939. Under den kursen vaknade hans intresse för slalom på alvar. Slalomsporten kommer från Norge till Sverige i början av 30-talet och blev inte SM- och DM-grenar i Sverige förrän 1936.

Under våren 1939 började Lars Bovin med stor entusiasm för slalom och med hjälp av andra att diskutera intresset med Forsa IF om att bilda en slalomsektion inom föreningen. Så blev det och Forsa IF bidrog också ekonomiskt för att kunna förverkliga det stora projektet att bygga Djupdalsbacken.

Ungdomarna i Näsviken och Sörforsa entusiasmerades av den nya idén, att bygga en slalombacke uppe på Djupdalsberget. Allt skulle enligt planerna genomföras genom frivilligt arbete. I planeringen fanns givetvis en kostnadskalkyl för projektet. Slalombacken skulle bli den fjärde i Hälsingland. Tidigare backar fanns i Järvsö, Edsbyn och Arbrå.


Kostnadskalkylen uppgick till 12600 kronor och omfattade följande arbeten och material:
 * Avverkning av skog (två man i tre veckor)
 * 36000 kbm mark skulle därefter röjas och brännas
 * 3900 stubbar skulle brytas och sprängas
 * 100 stora stenar måste sprängas
 * 400 kbm jord att schaktas
 * Bygga en serveringslokal rymmande 100 personer med kök och öppen spis.
 * Bygga en startbrygga på toppen av backen
 * Bygga en telefonlinje mellan start och mål för att klara tidtagningen
 * Högtalaranläggning skulle hyras och sättas upp i backen

Djupdalsbacken fick internationella mått med 500 meter och fallhöjd 130 meter.

Allt arbete skedde helt manuellt, då det på den tiden inte fanns några maskiner att tillgå. Transporterna genomfördes med häst och i någon mån lastbil. Det tog därför över 4000 timmar att få backen klar till invigningen vintern 1940.

Slalombacken var försedd med ett 30-tal portar och banläggare och föråkare var skidläraren E. Lison – Almkvist, som under veckan före invigningen undervisade och finslipade Forsa IF:s åkare under tre dagar i backen. Bland Forsa IF:s tävlingsåkare fanns exempelvis Olle och Per Eriksson, Sten och Sigvard Hådell, Henning Lindberg, Arne och Tage Rask m.fl.

Bästa placering av Forsa IF:s åkare fick Olle Eriksson med en 14:e plats.

Bland arrangörsstaben kunde man hitta kända idrottsprofiler som Herman Olsson, Gregor och Emil Iversen, Manfred Halvarsson och naturligtvis Lars Bovin m.fl.


Slalombacken invigdes med nordiska tävlingar.

Invigningen av Djupdalsbacken hölls på söndagen den 18 februari 1940 med en nordisk slalomtävling med 33 herrar och 8 damer på startlistan.

Arrangörerna hade med bistånd från SJ (som 1939 uppfört en järnvägsanhalt vid Djupdal) satte in extratåg från Söderhamn och Hudiksvall och från Ljusdal till Djupdal. Tågtiderna var anpassade till tävlingen. Efter tävlingens slut gick det extratåg mot Hudiksvall och Ljusdal. Gångavståndet till backen var inte mer 15-1600 meter.

Dåtidens verkliga slalomstjärnor ställde upp i tävlingen, som genomfördes i under sträng kyla. Termometern visade 20 minusgrader. Trots den stränga kylan kom det över 1000 personFrån Norge kom Laila Schou-Nielsen som tävlade mot våra stora Maj och Britt Nilsson, Åre. Britt Nilsson var distriktmästarinna i Jämtland och van vid besvärliga backar. Övriga damer var Anna Hansson och Greta Kindberg, samt Britta Rimfors Åre. Bollnäsflickorna Gun Åsberg och Inga Didrin, och Järvsöflickan Inger Bergqvist.

Bland de manliga kom från Sundsvall Arne Dahl, Bengt Eklund, Lars Erik Olsson, Pål Nilsson, Gustav Holmlund, Torsten Söderberg, Bruno Bergqvist, Tage Viborg och Bengt Viborg. Från Frösön kom Sixten Isberg, Ulf Staverfelt, G. Engman, Sune Karlsson, Torsten Ernolf och Bertil Vinström.

Hälsinglands elitåkare kom från Forsa IF, Järvsö IF och Arbrå IF.

Från Edsbyn Ragnar Larsson, Nils Goldmark, och Arbrå Henry Lindberg, Arne Rask, Hilding Nordström, Carl Erik Persson var några av hälsingeåkarna.


DM för seniorer

Nästa tävling av format i Djupdalsbacken blev DM för seniorer och en klubbtävling för juniorer. Den tävlingen ägde rum söndagen den 31 mars 1940.

Den här tävlingen fick genomföras i 0-gradig temperatur, varför de tävlande fick en hel del vallningsbekymmer. Det fanns ju bara träskidor med kabelbinningar med s.k. ”låg fästpunkt” på den tiden.

Segrare i detta DM blev Olle Rosén från Järvsö IF. Från Forsa IF deltog Per Eriksson och Sten Hådell. Efter DM/et arrangerades också en störtloppstävling.

Efter år 1940 var det svårare att anordna tävlingar på grund av rådande krig ute i världen. Av de dessa skäl och kanske andra arrangerades endast klubbtävlingar och backen fick utnyttjas mestadels av allmänheten.

Vid den här tiden fanns inga pistmaskiner eller liftar utan backen måste trampas upp med skidor varje gång det kom snö eller mellan åken vid tävlingar.

Slalombacken användes varje vinter fram till 1946 -1947. Intresset avtog undan för undan i och med att de större entusiasterna hade fått andra åtaganden och flyttat till andra orter.


Skidstugan

När backens aktiviteter avtog, blev skidstugan utnyttjad för interna danser på onsdagskvällarna under vintern. Det fanns alltid några lokala förmågor som ställde upp och spelade vid dessa danser. På den här tiden fanns det inga bilar att tillgå, varför det mestadels blev sparkåkning fram och tillbaka eller cykel.

Eivor Emilsson i Övernäs berättar att Logen God Vilja i Näsviken brukade ordna pjäxdans på onsdagskvällarna och även sommartid kunde det förekomma dans i skidstugan.

Varje fettisdag hade Näsvikens skolungdomar utflykt till skidbacken. Vi åkte spark och hade skidorna på sparken berättar Sven Olov Rådström. Från Dalens skola gjorde femte – och sjätte klass årliga skidutflykter till Djupdalsbacken. Det gjordes som en dagsutflykt. Spåret gick över Kalvhaga, Långvik och rakt över Dellen till Djupdal.

Undan för undan växte backen igen och under slutet av 70-talet revs stugan. Virket låg sedan en längre tid nere vid landsvägen innan det slutligen försvann. Långt tidigare hade man flyttat därifrån bord och bänkar. Två bord kom till kaffestugan på Blaxåsvallen men flyttats sedan till Friluftsfrämjandets stuga på Valla Vallen. Och 5 – 6 bord med bänkar flyttades till Friluftsfrämjandets stuga på Storberget där de flesta lär finnas kvar. För att komma till naturreservatet på Storberget kan man åka bil till Hällbotjärn därefter en kort promenad.


Hösten 2008

Skidstugan var en byggnad som rymde 100 personer. Större delen av den östra långsidan bestod av fönster. De som inte ville stå ute och frysa kunde sitta inne i värmen och se åkarna passera målgången på bara 30 – 40 meters avstånd. Rummet värmdes upp av en stor öppen spis som var placerad mitt på golvet. Genom kökets serveringslucka kunde man beställa lättare förtäring. Så fanns ett litet rum med sjuksäng där ev. skadade kunde tas om hand.

Utöver ingången till storstugan fanns det ytterliagre två ingångar. En direkt till köket från den norra gaveln och en ingång till sjukrummet från den södra gaveln. Vatten, läsk och annat som behövdes fick man bära upp till stugan. På baksidan huset fanns utedasset som troligen var byggt med en sida för herrar och en för damer.

Det som nu minner om skidstugan är spisgrunden. Den har varit väl gömd i ett omgivande gransnår men nu är ena sidan framröjd och väl synlig.

Den öppna spisen är borta men ramen vari den var byggd tronar som en krona på den intakta spisgrunden. På marken ligger utspridda delar efter spisar, kokkärl, skorstensrör, takpapp m.m. Även utedasset ligger i en hög på marken.

Längs den ca 20 meter breda pistbacken växer nu ungskog men de sista 100 -150 metrarna upp till toppen består berget mest av mossbeklädda hällor. Utsikten över Dellensjöarna är storslagen. En kikare hade verkligen kommit till användning.

Väl uppe på toppen uppenbarar sig den halvt raserade startrampen.

Ena sidan står ännu ganska upprätt, ca 4 – 5 meter hög, (med startplatsens golv hängande) medan den andra sidan har fallit ihop. Startplatsen som varit ordentligt förankrad i berget har inte kunnat hindra ena sidans stolpar från att helt enkelt ruttna ner. På marken ligger järntråd efter ringledningen som gick mellan startplatsen och tidtagarkuren vid målgången. Alla ledningsstolpar verkar vara helt borta.

Hur fick man snön att ligga kvar på rampen mellan starttornet och marken undrar kanske någon? Släta plankor skulle onekligen ha fått snön att rasa av, men genom att dela stockar i två delar och vända den kupade sidan uppåt fick man snön att ligga kvar. Hur kom man slutligen upp till startplatsen? Likt backhoppare tog man sina skidorna på axeln och gick uppför rampen till startplatsen.

Den entusiasm och arbetsvilja för att skapa gemensamma fritidsaktiviteter som präglade människorna under 30-och 40-talen är mycket beundransvärda och vi får hoppas att liknande initiativ kommer tillbaka en gång i framtiden.

 

 

stdj-019-lars-bovin

Tidningsbild på initiativtagaren Lars Bovin. Han avled år 2007, 101 år gammal.


 

stdj-014-spisgrunden

Här stod skidstugan. Från skidstugan fick man en strålande utsikt över slalombacken och målgången.  Nu är allt igenväxt. Undertecknad som röjt fram spisröset -det syns mitt i bild – det var tidigare helt gömt, bara den rostbruna kanten efter den öppna spisen var allt som syntes.

stdj-015-spis

Spisen från köket och en del andra saker som legat legat här

stdj-021-therese-n

HT-reporter Therese Nilsson, när hon blev förevisad platsen inför sitt reportage

stdj-016-dasset

Här ligger resterna efter dasset

stdj-017-utsikt

En utflykt till platsen vid startrampen är värd ett besök. Här ser vi Djupdal, Södra Dellen och längst bort Norra Dellen.

 


 

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Sammanställt av: Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

4 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *