Fäbodminnen

Under den här rubriken samlar vi fäbodminnen. Det kan vara berättelser om livet på vallen, oförklarliga händelser, glädjeämnen eller olyckor och vallvisor.
Välkommen med förslag!

Vi vill digitalisera vår fäbodkultur, så att många fler får möjlighet att lära känna vårt genuina kulturarv.


Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om du anger dellenportalen. se som källa. Tycker du dessutom att det är värt något är en liten gåva till Dellenportalens BG 6408-619 968 508 mycket välkommen. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till Dellenportalen. Tack för ditt stöd!


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Den här sammanställningen är långt ifrån färdig utan ska närmast ses som ett underlag att bygga vidare på.  Vi hoppas få fler berättelser och fler bilder från fler vallar.


Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan.

 

 

fab-003-boforing

Buföring längs en väg någonstans. Bild ur egen samling

 

 

fab-002-

Bild ur boken Sällsamheter i Hälsingland, sid 78, från en vall i Undersvik. Foto: Hilding Mickelsson. Hälsingarna höll sig under fäbodtiden oftast med de nuviga (hornlösa) fjällkorna, som klarade sig bra i skogsterräng.

Fäbodliv

 

Fäbodkulturen i Hälsingland har gamla anor. Den vall som först möter skrifterna torde vara Piparvallen i Järvsö. Det var 1350. Redan under medeltiden florerade alltså seden att föra kor, får getter på beten i skogen, där en öppen plats blev centrum för bebyggelse av små grå timrade hus. Åtskilliga bönder kunde buföra till samma vall men de flesta hade egna byggnader. De utgjorde något av en bondgård i miniatyr. Där fanns boningsstuga med kök och kammare, ett hus för halm och hö, vidare fäxet för korna, fårhuset, vedboden och kokplatsen.

Kring alla byggnader hördes morgnar och kvällar skällor och pinglor, blå rökar steg från boningshus och kokhus. Oförtenta kopparkittlar skramlade. Doften från mesekoket blandade sig med den fräna lukten från gödselstaden och blomstren kring stugknutarna. Kanske sjöng ”skojäntan” medan hon getade krittren den gamla visan:

”Här sitter jag ensam i villande skog
och lyssnar till suset i kvällen.
En strimma av sot vid avskedet tog
en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut över viken från spegelblank sjö
hörs fåglarnas kvitter från furutäkt ö
långt, långt omkring nejden den vida”.

Och så vidare i ytterligare tre verser.

Nu är fäbodkulturen i vårt landskap praktiskt taget död. Ibland brukar jag vandra upp till en vall, där bara stuggrunder och raserade jordkällare vittnar om ett det strävsamma liv, som en gång förflöt under susande granar. Men ännu är platsen något av en oas, en ljus lövlund i den mörka barrskogen. Väldiga björkar ar vuxit upp kring stuggrunderna och i fägatan blommar örter, som man inte är van att möta mitt inne i skogen. Det är midsommarblomster och smörblommor, hundlokor och prästkragar, teveronika och ängslilja samt många, många fler. I en surdrog som ligger i anslutning till vallen prunkar väldiga bestånd av fläckig nyckelblomster. Bland dem fann jag en gång en annan orkidé, korallroten.

Med detta lilla eden – för att ta till – kommer säkert att helt uppslukas av storskogen och den rika ört- och gräsfloran är antagligen på sikt dödsdömd. Men jag tycker det är bättre med ett sådant slut för en fäbodvall än det öde som drabbat så många: att bebyggas med fritidsstugor som inte alls passar in i den ömtåliga miljön.

Själv är jag så gammal att jag haft lyckan och förmånen att uppleva hälsingska fäbodvallar så som de fungerade förr i världen. Men min första upplevelse av en fäbod var inte uteslutande angenäm. Jag var väl i 10-11 årsåldern, när jag på en svart klövjestig vid fars sida vandrade upp till en vall i Delsbo. Just där skogen öppnade sig för att ge plats åt grå stugor, deras tun och fägator mötte jag ett stånd med tätört, som spelat en viss roll i fäbodlevet. Far lämnade mig och återvände till bygden.

I den stuga jag skulle bo under någon vecka fanns en farmor, hennes dotter och dennas två pojkar, den ene i min barfotaålder, den andre bara ett par år – han måste ännu då och då suga på moderns urkramade bröst för att kunna vara i balans med livet. Den större pojken hette Gustav och var snäll. De andra på fäboden var också snälla, alla utom bocken, som hade väldigt krumma horn och en blick, vari ingen misskund fanns. Men farmor som satt bred i köket, urgammal tyckte jag, ägde generationer av fäbodvallsvidskepelse. Hon berättade att det bodde vättar under stuggolvet, smått folk som kom fram om nätterna när vi lade oss. Hon lyckades sätta skräcken i mig, vilket kanske inte var så svårt. Jag minns de ohyggliga timmarna när alla gått till sängs, när farmor hördes snarka i stugan och Gustav sov i lillkammarn, där också jag låg men vaken och lyssnade. Det hördes ett porlande från bäcken, det susade tungt från skogen och en ko råmade. Där låg jag och svettades och väntade bara att vettarna skulle komma framhoppande ur hörnen. Kanske bodde de rentav i den väldiga sängen med det rödbroderade lineöverkastet som aldrig någon fick använda.

-Rör inte pojkar, var farmors ständiga varning, gör ni det kan det gå illa. Ni pinkar i sängen, det är säkert, men ni kan råka i mycket värre ont.
Finsängen var här som på andra fäbodar tabu. Vid den rådde något mystiskt, som inte hörde dagsljuset till. Så låg man när kvällen kommit och kände ängslan och vågade inte öppna ögonen mot de stilla nattljuset, som silade in genom de små fönstren som blåmjölk.

Dagen var någonting annat. Solen lyste över fägatan och nådde ända in på den fuktiga stigen där tätörten blommade. De blånande bergen runt omkring såg inte så fruktansvärt allvarliga ut och hundra meter från den grå stugan låg sjön blå och vänligt glittrande. Från korna i vall hördes skällans klang och från källarn tog farmor fram tätmjölk till middan.

Nån gång var vi med ute och getade. Ännu drevs på den tiden getterna i bet på skogen – de blev ju portförbjudna sedan. De klängde efter bergssidorna. Ännu idag kan jag inte läsa Höga Visan med dess geniala liknelse om brudens hår likt getter, som strömmade utför Gileads berg, utan att se framför mig jättelockarna som våra getter bildade, när de rann nedför kullarna på väg mot vallen, medan myggen summade i kvällningen och solen lyste på våra bara ben. Men inte alltid var sol.
En eftermiddag kom åskan. Det dundrade och rullade i bergen och blixtarna slet himlen i stycken. Man kunde vänta att hela skapelsen skulle störta samman som ett korthus. Alla kryllade ihop sig i stugan. Farmorn satt väldig och ödestiger som en sibylla med hopknipen mun vid den öppna spisen, där kaffepannan nästan ständigt stod puttrande på sina tre ben. Katten kröp ihop i hennes knä och jamade ynkligt. Dottern tog fram sitt ena slaka bröst och räckte det åt tvååringen – han höll det som en marknadsgummiblåsa man skall till att blåsa luft i för att få den att pipa. Gustav och jag satt på varsin mjölkpall. Gustav kliade sina myggbett, luggen hängde ned i hans ansikte och han var blek. I min mun klibbade tungan mot torra gommen.

– Nu är han på Blacksås, nu har han gått över Storvallen, nu har skojäntorna på Svartvallen det trevligt, sa farmorn och låtsades följa åskans väg i detalj.

Genom fönstren såg man inte mycket, bara anade konturerna av de blå nästan svarta bergen utom när blixtarna gjorde gyllene sagolandskap av alltsammans.

– Tänk när Jon Pers Anna var ensam på Svartvallen och han slog ner i stugan och hon brann opp och jänta fick ränna till byn mitt i natta för att skaffa hjälp, skrockade farmorn igen.

Dottern bröst hängd slakt och lyste som en blek lampa. Den minste höll på att somna. Spänningen var olidlig. Mellan knallarna kunde man höra golvets kluckande och getternas ängsliga bräkande. Det dröjde, tyckte jag, en evighet innan åskvädret äntligen mattades och regnet kom förlösande, nästan smekande efter blixtens alla slag. Morgonen därpå lyste solen igen, en svag vind for genom fägatan, skällan sjöng och tätörten hade rest sig, stod där djupt blå och oberörd.

Långt senare i livet kom jag till andra vallar, som ännu var igång på det gamla viset. Följ med till Gammelvallen i Järvsö, där det fortfarande står stugor kvar. I början av 50-talet pågick fortfarande fäbodlivet ungefär som det gjort i sekler. Redan då kom man lätt till vallen, för den gamla klövjestigen från bygden hade förvandlats till en skogsbilväg, som förresten fortsätter in i Delsbo. Den skär vallområdet mitt itu.

Där bodde nu – för närmare tretti år sedan – bara en skojänta fru Karin Jonsson Förnebo, men hon hade med sig två döttrar som hjälpredor. Vidare var hennes man och två söner där och högg kolved för två och femti reset. Far kunde berätta för pojkarna om tider, då han fått 18 öre reset, men då kostade fläsket bara 90 öre kilot. Trots att själva fäboddriften var av liten omfattning var det alltså liv och rörelse på vallen.

Fru Jonsson handmjölkade korna. De var nio stycken. Ägare var fyra småbrukare, som inte hade så gott om betet hemma och som tyckte det var skönt att bli kvitt djuren under sommarmånaderna. Förr måste praktiskt taget all fäbodens mjölk förädlas till smör, ost, messmör och mesost. Här längs de stora skogsbilvägarna var det emellertid så många huggare i gång, att man fick sälja den mesta mjölken. Detta att man kunde få avsättning för spenvarma, söta mjölken var kanske en av orsakerna till att arbetet ännu på 50-talet var i gång på en rad vallar. Numera ligger praktiskt taget inga arbetare i skogen längre. De bor hemma.

Blev det mjölk över kärnade fru Jonsson smör och gjorde ost. All kokning, även matlagning, skedde i kokhuset. I storstugan med den öppna spisen hade man på så sätt lättare att hålla fejat och fint. Renligheten har man länge hållit styvt på i den hälsingska boskapsskötseln. Stugan i Gummervallen var enkelt men vackert möblerat med ting, som idag skulle kosta vackra slantar i antikhandeln. Som symbol för den goda hygienen hängde handvävda, sirligt märkta handdukar.

fab-001-sang

Bild ur boken Sällsamheter i Hälsingland, sid 82. Foto: Hilding Mickelsson.
Den ständigt uppbäddade finsängen fick ingen ligga i.

Den mest iögonfallande möbeln var finsängen. Den var som redan sagts den bädd som aldrig fick tas i bruk – skulle man få än så kungligt främmande. Den var bäddad med finaste linne och på det prydnadslakan som hängde ned till golvet var det broderier i rött. Även örngotten talade sitt tysta språk om den förnämliga hemslöjden i Järvsö. Täcket flammade i brokiga färger.

I de flesta hälsingefäbodar har finsängen stått på parad under långliga tider. Den kunde skilja sig i utseende från socken till socken och hade också olika namn. I Ljusdal kallades den av något skäl för femtiöressängen. Gemensamt för dem alla var dock det tabu, som rådde vid den praktfulla möbeln. Kring den svävade i gamla tider åtskilliga vidskepelser. Men de är borta nu, borta liksom hela den gamla hälsingska fäbodkulturen, bevarad endast på någon enstaka turistvall.

 

 

 

Fäbodromantik

 

Det florerar massor av romantiska historier från Hälsinglands fäbodvallar – det är sådant som människorna minns. Man glömmer gärna släpet och slitet som satte sin prägel på den hårda vardagen. Här ska jag berätta en kärlekssaga från mitten av 1600-talet. Men kanske är den inte så romantisk, måhända t.o.m. ganska materialistisk. Döm själv.

Kerstin Jonsdotter hette en skojänta på Gäddviksvallen i Delsbo. När hon getade korna sjöng hon vackrare än de flesta. En dag kom vandrande på klövjestigen en bondpojke från Vallsta i Arbrå. Han hade förlorat en häst och var ute på sök. Han dårades av rösten redan innan han sett dess ägare. Men han mötte bland bergen och oh, så skön hon var! Han blev alldeles till sig, satt tyst och bly i stugan, dit han blivit inbjuden och väl förplägades. Men när han satt där i sin beundran fick han se sin häst komma fram på vallen. Han gick ut och betslade den. När han kom in igen var det som om tungans band lossnat. Sedan han fått veta att skojäntan var bonddotter alltifrån Svedja by i Delsbo slog han till och friade på stubben. Först hade han dock lagt ut texten om hur han och hans föräldrar hade det. De var hemmansägare och innehavare av gästgivaregården i Vallsta. Flickan kände också dragning till pojken.

Men nu rådde det en tokig sed på många håll i Hälsingland: man borde inte gifta sig utom sockengränserna. Denna oskrivna lag var antagligen en av orsakerna till att det långt in i sena tider inte var sällsynt med idiotfödslar. De resulterade i mycket lidande dels för mor och far, som kände det som skam, att ha satt en mindre vetande till världen, dels för denne själv som ibland behandlades mer som ett djur än som en människa. Det var nog så – åtminstone är det min teori – att det var först när cykeln kom som by- och sockengränserna mer allmänt började brytas. Man kunde fara ut i världen, flera mil om det gällde. Detta resulterade visserligen i slagsmål mellan socknarnas unga, starka karlar men också i nytt friskt blod. Detta som parentes. Kjerstin Jonsdotter var alltså före sin tid när hon, betuttad i vallstapojken, var beredd att strunta i sockenlagen, som ju dessbättre inte fanns på sigillerat pergament. Men hon ville inte köpa galten i säcken, så en söndag lagade hon matsäck, antagligen med tunnbröd, färskost och mjölk. Hon begav sig ut på vandring. Hennes mål var Vallsta, närmare bestämt Gästgivars.

Det var ingen vanlig söndagspromenad, den rörde sig om flera mil. Sedan hon passerat Iste by hade hon ännu flera fjärdingsväg till älven vid Strångnäs. Det uppges att hon gått över en bro men kanske färdades hon med en färja, nu när sommar rådde. På vänstra stranden fick hon se skylten, som pekade mot gästgivargården och dit styrde hon sin kosa. Men där bodde kyrkligt folk och ingen var hemmavid. Det hindrade dock inte Kerstin från att inspektera både vedlider och stall. Hon koxade också in genom fönstren och fann allt gott. Inför det välstånd hon såg slog kärleken ut i full blom och hon skaldade denna vers:

”Ej mera jag tvekar att blifa din mö,
Ty här är min lust att få lefva och dö”.

Det var klipp från en andaktsbok, som hjälpte henne att fästa den rimmande kärleksförklaringen på ett fönster. Efter detta återvände hon till sina kor på vallen. Märkligt är denna dagsvandring av en jänta, så ock att en bondjänta den tiden var så pass förfaren i skrivkonsten. Men man får väl försöka tro traditionen.

Snart blev det ett hejdundrande bröllop, som firades i Svedja by i Delsbo. ”I brudtåget sutto alla till häst och förutom 6 spelmäns, tärnors och svennes hästar, räknades 400 hästar”.

När vardagen omsider började blev Kerstin husmor och värdinna i Gästgivars. Utom dessa bägge arbetskrävande sysslor uppehöll hon också ämbetet som socknens främsta brudkläderska (brudframma). Men på en färd till en ”kund” höll det på att gå riktigt illa. Hon körde mot Iste by på den vida Orsjön, en utvidgning av Ljusnan. Både hon och hästen kom i vattnet och var nära att drunkna, men räddades i sista stund. När hjälpen kom hade hon i sin nöd hunnit lova Gud en hel del för att han skulle bistå henne. Hon utfäste sig sålunda att skänka sin brudkrona till Arbrå kyrka och att göra allt för att en av hennes två pojkar skulle bli präst. Det sistnämnda löftet lyckades hon inte infria, ty sonen som sändes ut för att studera den teologiska disciplinen slog sig på köpenskap. Men en sonson, Petrus Waldner, lyckades hon få prästvigd. Präster blev det sedan i släkten på löpande band. Och riksdagsmän! Den mest namnkunnige var Erik Ersson i Vallsta. Det var han som i bondeståndet gick i bräschen för Julius Bruns auktion för spetälskevården.

Och detta bara för att gästgivarsonen Jonas Olsson tappat bort sin häst.

Gästgiveriet i Vallsta drivs inte längre, men gården tjänar nu sommartid som försäljningslokal åt Arbrå hemslöjdsförening. Den uppehåller sålunda en textil tradition som går än längre tillbaka än till Kerstin Jonsdotters dagar.

Källa:
Sällsamheter i Hälsingland 1978
Av Birger Lundberg

 

 

Från Trollvallens fäbod i Gnarp

 

Den trollska mystik som vilar över de avlägsna skogstrakter belägna fäbodarna, har gjort att en mängd historier om troll och dylikt knutits till sådana platser.

För omkring hundra år sedan (början av 1800-talet) fanns i Gnarp en fäbodvall vid namn Trollbovallen. Att döma efter de sägner, som berättas därifrån, synes det också som om namnet icke skulle vara så särdeles opassande.

Bland dem som vistades vid Trollbovallen som ”bojänta” var även en äldre gumma, mor Brita kallad. Mor Brita fick understundom besök av dessa mystiska varelser: vittror eller troll, varom sagorna från äldre tider så ofta förtälja.

En morgon, då Brita av någon anledning kommit att ”sova över”, blev hon väckt av en ”vittra”, som uppenbarade sig i en liten flickas gestalt. Denna öppnade dörren till stugan på glänt, och så hörder mor Brita trollflickan sjunga denna visa:

”Hör du mor Brita, hör du mor Brita,
vakna nu, klockan är redan sju,
stig opp nu mor och mjölka dina kor
lullili, lullili lullu.
Stig opp nu mor och mjölka dina kor,
lullili, etc”.

Melodin, till vilken den sjöngs, var för mor Brita fullständigt ny, men fäste sig från den stunden i minnet, så att hon kunde meddela den åt andra.

Den finns nu (1922) upptecknad av den kände spelmannen P. Schenell, som ibland ”drar” den under namn av ”Trollåten”.

Vid Trollbovallen fanns en annan bojänta som hette Anna. Denna som var en ung flicka, hade mycket bestyr med trollen, och de gjorde henne ofta sin påhälsning. De väckte henne på morgnarna, hjälpte henne att söka efter bortlupna kreatur, varnade då grytan kokade över o.s.v.

Vid ett tillfälle blev hon även bjuden på bröllop till trollen. Trollen kommo på natten och väckte Anna, och så blev hon förd ut ur stugan.

Ute väntade ett het följe av små trollmänniskor. Och så bar det av bort ifrån vallen efter en väg, som hon icke tyckte sig känna igen. Sedan de färdats ett ganska långt stycke, kommo de till en liten stuga. Där utanför väntade brudparet och de övriga gästerna. På trappan stodo tvänne fiolspelmän och spelade en vacker brudmarsch.

Vid detta tillfälle lärde sig också Anna denna march, som sedan blivit bevarad, och under namn av ”Trollens Bröllopsmarch”, är känd av en del spelmän, bland dem hr Schenell, av vilken jag också fått ovanstående historier.
Av fotograf P. J. Pettersson i Bergsjö
Källa: Hälsingerunor nr 4 1922, och Nordanstigs släktforskarförenings medlemsblad 2012 Nr 2.

gv-014-p-s-

Pelle Schenell, bild ur boken Svenska Låtar.

Vem var då denne Pelle Schenell
Per Schenell var född och bosatt i Gnarp.  27/10 1855  – 23/6 1946.

Han hade många talanger förutom pianostämmare, upptecknare och spelman även folkskollärare, slagruteman, teolog, esoteriker, trollkarl och mycket mer som finns att läsa om honom på Wikipedia

Trollens brudmarsch finns inspelad av många, här spelad på  Delsbostämman 2012.

”Trollåten” finns återgiven i Svenska låtar, Hälsingedelen, som nr 60, och kallas där ”Vallåt”. Den är upptecknad av Pelle Schenell, som uppger att han lärt den efter sin farmor Råboms mor.

”Trollens brudmarsch” har nr 58 i Svenska Låtar.

 


 

En dag på fäbodvallen

 

Min dag börjar med att jag stiger upp från min sköna luftiga bädd uppe på bobôtten, som rummet ovanför källaren kallades. Jag kokade kaffe i min kaffepetter, som inte var någon sot-petter, nej den skulle vara skinande blank och stå på spishällan nästan som prydnad under dagen. Vi var tre bojäntor som turades om att koka morgonkaffe, så då gick det inte an att sova över den morron man hade turen. Vi brukade ta en smörgås eller vetebröd med oss till den stuga vi skulle vara i. Om någon av oss sov över, brukade vi gå, utanför den lilla glugg, som var fönster på bobôtten å sjunga: ”Är du vaken, Jöns, är du vaken, Jöns, eller vaknar du aldrig mera Jöns”.

Så drack vi vårat kaffe och spådde i kaffesumpen lite smått, om vad som kunde komma att hända under dagen. Sen skildes vi åt för att börja dagens göromål; separatorn skulle sättas ihop, mjölkkälen skulle fram, elden tändas under grytan i pysen eller kokstan, som den också kallades.

Det var ett snedtak på fyra pålar, där vi höll till med disk, för inne i stugan kunde vi ju inte vara, där skulle vara pyntat å fint. Sen jag nu mjölkat mina 7-8 kossor och 5-6 getter, släpptes dom ut till skogen. Det var en fröjd för både öga och öra, när alla kossor och getter med sina skällor och pinglor samlades på löta, som plan framför våra fäjs kallades. Många gånger kunde det stå 10 – 15 hästar på löta. Bönderna från bygden brukade släppa sina hästar på skogen sen dom gjort vårarbetet färdigt så då kom dessa hästars skällor med i bilden också.

Nu efter mjölkningen var det att separera så vi fick skummjölk att göra ost av. Getmjölken separerades inte. Den skulle blandas med skummjölken, då blev osten mycket godare och inte så seg som den blev av bara skummjölk.  Jag fick en 50 liters kopparkittel full av mjölk som jag värmde och sen hade ostlöpe i. Sen det löpt rördes massan om, som då sedan sjönk till botten av kitteln. Det gick då bättre att ösa upp massan i små träkar, det blev en ost på ungefär 2 kilo. Efteråt skulle vasslan kokas. Det tog nästan hela dagen att koka ihop den så det blev en liten skvätt kvar som vi kallar sönning, flera såna små kok skulle kokas ihop till messmör, men det blev en annan dag.

Sen jag nu har gjort rent i fäjset och diskat, fick jag en skön dag med en virkning och sköta elden under kitteln. Sen det kokat blev färdigt, skulle kitteln tömmas och skuras ren till nästa morgon. Kitteln skurade jag med fin sand som hämtats vid sjöstranden. Man måste ofta ta foten till hjälp för att få den riktigt skinande blank. Sen kom kossorna hem och mjölkningen skulle göras igen, men nu på kvällen behövdes inte mer är separeras och diskas. Sen var det kväll, och så ljuvliga kvällar som man hade på fäbodvallen går inte att beskriva med ord det måste upplevas.

Ur ”Bergsjö-Bygden” 1972
Upptecknat från Fagernäsvallen, Älvåsen 1929
Karin Jonsson, Andersfors, Bergsjö

 


 

Fäbodliv i Rogsta

En bojänta fick förvisso inte räkna med normala arbetstider undervistelsen i bodarna. Hon måste vara uppe i ottan för att mjölka och sedan släppa ut kreaturen, av vilka hon kunde ha 12 till 15 stycken att sköta. Så skulle hon kärna, ysta och koka messmör, skura den stora kitteln så den blev blank som guld och rengöra en mängd mjölktråg och andra träkäl – minutiös renlighet var och är ett av de yttersta buden i fäbodens hustavla. Vad som skulle sys i linneväv åt husbond- och tjänstefolk måste hon därjämte utföra, så inte blev det många timmar till övers att vila på.

Blåsa till bofrid
Varje kväll, när korna voro i bås och mjölkats och andra göromål blivit undanstökade, togs den långa näverluren fram; den skickligaste lurblåserskan på vallen klev upp på någon hög sten eller närbelägen bergsknalle och blåste s.k. bofrid. Bestämda och kända signaler användes: För bofrid en viss följd toner, om en ko kommit bort en annan signal o.s.v., vilka samtliga besvarades från närmaste fäbodvall.

Bogäspe
Under sommarens lopp voro vissa sön-och helgdagar bestämda för festliga besök på vallen. De kallades för ”bogäspe” (bogästabud). Vid midsommar var det vanligt att manliga ungdomer besökte den ena vallen efter den andra och hälsade på – ett flängande som kunde räcka i flera dagar.

Genom förbättrat jordbruk och rikligare foderskördar är det numera möjligt för flera jordbrukare att även under sommaren hava sina kreatur hemma, vadan fäbodsystemet här i trakten har föga betydenhet. Minst av allt skulle det i våra dagar falla en bonde in att, såsom skedde för några årtionden sedan, föra kreaturen flera mil hemifrån, ibland ända till skogarna av Hassela för att erhålla sommararbete för boskapen. Hästar släppes ej heller numera till skogs för att söka sig föda. Alldeles utdött är likväl ännu icke bruket av fäbodar: å SpjutsnäsFläskland och Bergövallarna hava några bönder sina kreatur under en kortare tid av sommaren.

Källa:
ROGSTA
Hälsinglands museum 1989
Av Tryggve Berglund

 


 

Några minnesbilder från Fagernäsvallen

Anna Lisa Hård berättar

 

En vanlig dag på vallen

Mor gick upp tidigt ävenså Stina och Karin, de andra fäbodjäntorna. Ibland kunde mamma säga till Karin ”Vare du sôm rop mäg i môrest? Näe, sa Karin, inte te môran é”.
”Hä getta nå va trôlla då”. sa mamma ”men frå vascht ja”.

Så kunde det låta efter mjölkningsdags då man tog en kaffepaus, sen man hade ”löst kraka och gettren”. Själv var jag två år första sommaren jag var med till Fagernäsvallen. När jag vaknade var ju mamma i ”fejset” och mjölkade förstås. Tio kor skulle handmjölkas morgon och kväll och så ett par getter. Första morgnarna var jag lite rädd då jag vaknade ensam på ”bobôtten” men snart nog lärde jag mig. Mamma sa ”sätt dä på bron och sätt på dig skorna och klänninga. Du vet ju att jag bare är i fejse. Och så sjunger du lite så bli du gla”.

Där satte jag mig på stugbron i ”sola” och sjöng Härliga Golgata, en gammal religiös sång och så Jolly, Jolly Bob var en glad sjöman som var född i Aber-deen. Och se, där kom mamma ut från ”fejse” och tömde ”mjölkstava” i silen som stod iordninggjord innanför grinden i en stor mjölkflaska. Då följde jag med in i lagårn till korna. Satt där på en liten pall, eller prata med getterna om jag tyckte var mycket roliga.

Efter mjölkningen skulle korna släppas ut på ”löta” utanför lagårn. Jag minns att jag var mycket rädd för korna. Fick sitta högt på en hylla ovanför ”gettren” med en liten kort käpp. Alla korna sträckte på sina halsar och fnyste åt mig. De var naturligtvis nyfikna på vad det där var för en figur som satt där uppe.

Kossorna knallade iväg in i skogen där det fanns ”myche tå beten” för de mesta. Alltså gott om gräs att beta. På höstkanten kom svampen ”sôppen” som vi säger i ”boan”. Korna var mycket förtjusta i svamp så det blev sent på kvällen innan de kom hem för att mjölkas. Man sa att korna var ”ovôrn”. Ibland fick mamma gå in i mörka skogen och leta korna, lyssna efter koskällorna och ”lôcka” på korna på sitt speciella sätt. Kommer ihåg att klockan kunde vara 12 ibland, och då skulle alla korna mjölkas också. Men då brukade alla bojäntorna hjälpa varandra. Jag förstår inte hur dom hittade i skogarna i mörkret.

Fäbodlivet kunde vara mycket strapatsrikt och opraktiskt och arbetssamt. Men friheten uppvägde det mesta, och lugnet.

Sedan korna knallat iväg till skogen blev det en mysig kaffestund. Sen skulle man ”gär ren fejse” det vill säga sopa och ”pynta” som vi sa (ut med koskiten genom vindöga). Sist la man en lite hög med mjöl och lite salt i båset till varje ko, som de skulle mumsa på när de kom hem från skogen och betet.

Några gånger i månaden skulle golvet skuras. Allt vatten skulle bäras. Då tog man en riskvast, la den på golvet och så på med stövlarna och skrubba med foten, bräda för bräda så att koskiten stänkte kring benen. Till sist sköljde man över golvet med vattenhinkarna och det luktade rent och friskt.

Mjölken och grädden förvarades i ”boa”, ett kallt utrymme under fäbodstugans golv där det var svalt och ofta kallt källvatten som sipprade fram.

Vissa dagar kokades ost och messmör, det var ett måste. Inget fick bli förstört eller förfaras. Då fick man ”ostmus” just när osten ystats. När osten delats och ystat i kitteln, tog mamma upp ostmassa i en liten skål. När den svalnat lite rullade man lite till en boll, lös och fin och god att äta, ljuva minnen.

Vasslan kokades ihop länge till messmör. Till helgen t.ex. midsommar ville kanske bonden som ägde korna ha färsk ost och rörost, som hämtades hem till byn. Rörosten kokades speciellt av bojäntorna som var mycket skickliga på att göra fäbodmataen.

Osten pressades i ett tygstycke i ostkaret, formades och lades på hyllor att lagras. Den skulle vändas med vissa tidsintervaller.

Grädden samlades upp i byttor. Den skulle vara lite syrlig. Då skulle man göra smör av den. Smörkärnan var en behållare med vev som man fick veva runt tills grädden blev tjock. O´la ´la, då fick man ”tjärnflöter” med lite socker på ett kaffefat. Det påminner om nutidens gräddfil. Har även varit med om att tjärna smör i trätjärna med stöt. Det var en trästav med platta längst ner som det var hål i. De stötte man upp och ner i kärnan tills det blev smör. Jag minns att strax innan det blev smör blev grädden en grynig massa. Då sa vi att nu är det ”grom”, då var smöret strax färdigt i tjärnan.

Smöret östes upp med händerna. Kvar i tjärnan var tjärnmjölken, stark, syrlig. Tjärnmjölken kunde man använda till att baka matbröd och även använda att ysta med. Även dricka, kall, läskande. Smöret skulle tvättas med kallt vatten, bearbetas med händerna i ett stort tråg, sköljas med vatten och ”trös” med händerna och saltas. Sen såldes smöret i fina runda förpackningar till affären, av bonden som ägde korna.

Man var mycket noga med att diska alla kärl i hett vatten med soda och disktvaga. Separatorns alla attiraljer, mjölkkälen, mjölksilen som skulle ha ett rent filter ”silvadd” till varje gång det skulle mjölkas, smörkärna, hinkar och pytsar av alla slag.

Det fanns alltid en stor gryta med vatten på elden morgon och kväll. Koken var utomhus. Där diskades i fria naturen. Ett provisoriskt tak fanns över diskbänkarna där allt fick självtorka i luften. Många gånger höll man på att bli ihjälbiten av knotten vid tidpunkten då man skulle diska. Då fick man ta fram Djungeloljan, om man hade någon förstås. Husapoteket bestod väl av Jukonsalva, Vademecum, tandkräm i bästa fall, annars gick det bra med salt. Groblad användes en gång när jag fick en stor sticka i foten. Och så fanns de förstås vätesuperoxid som var desinfektionsvätskan.

Mathållningen

Maten bestod nog mest av mjölkmat, makaroner och stekt fläsk ibland och ”plockfink”. Det konserverades mycket på den tiden, så man hade med sig någon burk med kött, stek eller köttbullar. Ibland fick vi någon kött eller fläskbit av bonden som ägde korna. Någon gång gick vi ner till Fagernäs.  Då hade någon handlat en korvbit, en burk sylt kanske, till pannkakorna. De tunna med svag rökt smak som gräddats i pannkakslagg på pannfoten över öppen eld. Mums! Sill och Ansjovis var ju bra att ha till ”pären” som man fick av bonden.

På höstkanten plockade vi ju bär förstås, ”snyttebär” (hjortron) som vi kunde plocka på Källsmyra eller Stormyra, och smultron, blåbär och lingon.

Långmjölk ”tjôckmjölk” var en vanlig frukost omväxlande med gröt och pannkaka. Naturligtvis hällbröd till smörgås och att bryta i ”tjôckmjölka”.

Besökare på vallen

Ofta kom det folk till vallarna om helgerna. En del gubbar kom från byarna kunde nog vara ”lite glada i hatten”. Man hörde dem på långt håll. Det ekade bra på Älvåsen. Folk vandrade upp till Fagernäsvallen och Luråstornet med glädje, och vi tyckte  alltid att det var trevligt när det kom besök.

Ibland hölls gudtjänst i boan. Minns att Hasselaprästen på den tiden, Ludvig Danielsson med hustru Elsa, gärna ville sova över i ”bostuga”. Mamma Sara bäddade med dynor och fällar så gott det gick. De ville sova på golvet och var så nöjda. NTO:are och IOGT:are kom i gäng på flera personer på utflykt. Någon hade ett dragspel med eller någon spelade på mammas munspel. Det sjöngs och berättades spökhistorier och skrönor. Mamma Sara lurade på plåtluren som hon brukade få låna av Engmans i Elgered. Lurlåten som hon blåste är en gammal visa som Signe Widholm i Bergsjö har tecknat ner. Den lyder: Messmör och sot på gôlkjocheln men och messmör och sot på kjocheln (kjolen).

Vardagar kom karlarna från byarna med grimmor i händerna, upp och letade sina hästar. Ibland fick de gå ända åt Moräng, Skalmen och Rödkullen innan de fick tag på dem. Hade de tur kunde hästarna finnas på vallen. Ibland kom det ett tjugotal hästar på en gång. Då blev det liv och rörelse på ”Löta” (området utanför bostugorna).

På ”Löta” stannade även korna upp när de kom hem från betet i skogen vid fyratiden på eftermiddagarna. Det kunde vara ganska spännande med hästarna. En del var ilskna och slogs och ”tömma” alltså rullade runt på marken. När korna skulle släppas in i ”fejse” för natten och mjölkas, då ville hästarna gärna gå med in ifrån de värsta myggen och knotten.

För det mesta blev de inte kvar så länge på vallen. De gav sig åter igen in i skogen för att beta. Bönderna letade sina hästar för att ta dem hem till slåtterarbete på ägorna i hembyn. Det var mäktigt att höra hästskällorna på långt håll när dom var på väg till vallen. Man hörde hovarna dåna över hällarna när dom var så många. Man var glad att de höll sig uppe på åsen och ej längre ner, när vi skulle ner till Fagernäs i något ärende. Det hände ju att man skulle ner med en ”oxna ko” t.ex. eller möta några gäster som var på väg

Källa:
Nordanstig Bygd och Släktband Släktforskarförening Medlemsblad Nr 2, År 2004
Av Harriet Frändén

 

 

 

Vallvisor 

 

Bovisa
nedtecknad av Karin Eriksson i Ystatjärna på Nyboan, Hassela

I boan, i boan där trivs jag falle bra
och ingenstans ja känn mä, sôm där så fri å gla.
Nog ärô myttjô gära från môran å te kväll
Men lätt å artit gårô om boskapen ä snäll.

Sö gå ja mä kräka att betesplassa sta.
Svanvit, ho går före, sen kôm e långa ra.
Hä kräl, hä kräl kring backan
tå både smått och storst
å jäthund far och sir at sö ingenting kôm borst.

Ja kräka dä är då den bästa fröjd jag vet
ty fjorton kritter har jag förutom kalv och get.
Dä räck bå sent å bitti i fäjs i bu å skål.
Å tänk så myttjô ostar och smörbytt söm en får

När sola i oppgen står stor och blank å rö
å strör sin fagra stråle
kring skog och fjäll och sjö.
När môranfågeln kvittrer å kôpparskälla sjong
då ärö söm ôm vala på nytt ska varô ong.

Å kôm jag på fjälla sô tar jag näverlurn,
häll stäm ja ôpp en jätkånk sôm svarar oppi ur.
Å stundom kan dä händsä att tankan kôm och går,
va ärô ja då tänk på dä trot ja du förstår.

För pôjkan, för pôjkan ja svedjes int e stäv.
Ja dras int mä dä sjuka, ja ät å dreck å sôv.
Men ôm en Anders kômma ja tror ja vôrstô gla,
för han är just den ende sôm ja skull villa ha.

Å int vill jabyta mä all de fröknen fin,
sôm sett i stan å skramler på sy- å skrivmaskin.
Å int byt ja stigen ja går mä kräka fram,
mot all de fine statsgat tå sten å makadam.

Å int vill jabyta borst Anders mot en sprätt,
sôm kôm mä käpp å krage, pincené å cigarett.
Å känn ja rätt en Anders sô tror ja int han tar
e modedôck från sta-a nävars han tar nog mäg.


Fäbodliv

Vallvisa ur ”Kvällsstunden” 2 juli 1993
Av Ebon Wiklund

Stigen från byn till fäbod var lång
ibland man hörde valljäntans sång,
råm och bräk i skogen ljöd
då solen gick ned i lysande glöd.

Foten blev härdad, vristen brun,
av alla steg över tuva och sten,
många att mjölka, mycket att bestyra,
ryggen värkte liksom armar och ben.

Dagarna var långa sysslorna många,
med allt de skulle styra och ställa,
lönen minimal ja, oftast var den skral
men inte var på tal om att gnälla.

Nu hörs ett hundskall en munter vissling,
det blir så trivsamt vid gårn ikväll,
då kom från grannvall nu ska här pratas,
om dans på lördan, man blir så snäll.

När blixtrar ljunga och åskan knall
då blev så lugnt vid vardera vall,
ej hördes råmen, ej hördes bräken,
ej hördes ljuden från stintans trall.

Här har gått vallpaj yster och yr
sökt sej till fäbon bortom bortom långsträckt myr,
kanske stintan är munter i kväll
och bjuder på fägnad vid enkelt tjäll.

Här vitter och rå har vandrat på tunet
om natten då gårdsfolket sovit och drömt,
de synes ej, de hördes ej, nej lätta som dunet
de fejat och donat så ömt.

 

 

Den 14-åriga vallstintan,
sannsaga Anno 1881

Mel: Säterjäntans söndag
Diktat i maj 1954 av Karin Grellson Delsbo
Vallstintan var min mor

Min stinta, du är på fjortonde år
Och stor nog att ta ansvaret taga
Nu får du allt gå till vallen i vår
och ysta och messmör tillaga
och kärna vår gås * och sköta allt stök
med kossan och gettan och fåren
till skogs du dem följer tidigt som gök
dig skällkon då följer i spåren

Så talte en gång en gudfruktig mor
som barnen till gud anbefalla
Ej frukta du bör ty den på Gud tror
Han skyddar i farorna alla
Och Märta Nilsdotter ansvaret tog
och vandrade vägen den långa
ty Myrabyns vall låg långt bort i skog
med bergen och dalarna många.

Och vattnet från källan på bergets topp
det rinner så lydigt i sumpen
Ty karlarna ren ställt bockarna opp
och rännorna lagt sista stumpen

I vardagens jäkt och många bestyr
på kvällen när skymningen sig breder
I botten av hjärtat hemlängtan pyr
Dock vet jag att mor för mig beder
Småsyskonen ock i tanken jag ser
och önskar att far snart må gånga
och hämta den mat, som kossorna ger
allt smöret och ostarna många

När söndag det blir på Gudtjänst jag far
På utsikten har jag min kyrka
Till läktare då jag hällarna har
Allt liv här vill skaparen dyrka
Och asplövens brus, till orgel jag får
och sjunger så andäktigt psalmen
och beder en bön och fäller en tår
och sen sjunga fåglarna: Amen.

Här breder sig vidt en storslagen syn
här bliver man icke besviken
Som bårder av grönt och blått och mot skyn
Syns seglen på Bottniska viken
Och långt uti nordväst kyrkan man ser
och Dellarnas vatten i helhet
och alla små sjöar vackert sig ter
bland tegar i solljusets klarhet

Ibland griper skräck mitt barnsliga sinn
när åsksmällar dånar, ja brakar
och blixtarna ljunga och lyser in
i stugan där vettskrämd jag vakar
När forsande regn och hagel sig strör
omkring mig med fräsande stämma
och åter och åter, blixtrarna stör
Gud give mig snart vore hemma

Det hela utspelades på Prästvallen, 3 mil från Myra i Delsbo
* Gammal benämning på smör

 

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden, och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *