Fäbodar i Hög

Det här är en sammanställning ur boken: FÄBODBYGDERNA I FORSA OCH HÖG och deras historia av Anders Nilsson.

 

Med tillstånd av Forsa Sockens Hembygdsförening har vi skrivit av all text och och skannat in alla bilder ur boken som Forsa Hembygdsförening gav ut 1997. Boken är nu i det närmaste slutsåld. Om det finnas något enstaka exemplar kvar är det först till kvarn som gäller.

Tel. 0650-236 78
Avskrift: Viveca Sundberg


Under rubriken Fäbodväsendet kan du se bilder och filmer från fäbodar och läsa mer om hur andra beskriver vårt kulturarv.


Se bilder från Högs fäbodar på Högs sockenbilder.


Som ett led i vår dokumentation av fäbodkulturen har nu turen kommit till Högs socken och Högs Hembygdsförening i Hudiksvalls kommun och deras analys av sitt fäbodväsende.

Genom att digitalisera uppgifter om våra fäbodar, får många fler möjlighet att lära känna vårt kulturarv.

Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till Dellenportalen. Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


Det är 20 år sedan boken gavs ut, och nu behöver uppgifter uppdateras. Vallstugor har bytt ägare och andra saker har kanske inträffat som gör att uppgifter behöver kompletteras, vilket vi nu hoppas få hjälp med. Vi hoppas även få fler berättelser och även fler bilder.

Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan.


 

FÖRORD

Berättelsen om Forsa – och Högsböndernas 51 fäbodvallar och deras historia bygger i huvudsak på trettio års forskning om fäbodbebyggelsen och fäbodväsendet i allmänhet och Forsa och Högs socknars fäbodhistoria i synnerhet samt på de fjorton föredrag, som jag hållit på olika bogäspen under åren 1983 – 1996.

Den skiftande mängden av tillgängliga uppgifter har gjort att de olika kapitlen om fäbodvallarna varierat i längd.

Boken tillägnas särskilt några personer, som genom sina kunskaper, minnesgodhet och intresse förmedlat uppgifter till mig.

I första hand tänker jag på Erik Hed, Forssa forngårds och Forssa hembygdsförenings generöse gynnare och donator.

Den kunnige, minnesgode och vänligt tillmötesgående Axel Johansson, ”Jan Jans Axel” vill jag gärna ihågkomma med denna utgåva liksom även Lars Nilsson, ”Lasse Ystegår’n” i Wålsta och ”Olle Persson i Rumsta, ”Petters-Olle” samt Jonas Persson i Hög, ”Jon Perssa i Baldra”.

Dessutom stannar jag i tacksamhet för god hjälp och tillmötesgående inför Erik Olsson, ”Erik i Tövsätt” och Erik Nilsson,” Erik i Västnäng”, alla kunskapsrika, när det gäller deras resp. fäbodvallar.

Israel Jonzons två uppsatser i sin utgåva Kring Hälsingland och dess gamla folkland Ur Forsa prästskogs historia samt om fäbodvallarna i Forsa har främst lämnat information om händelserna omkring Fuskås. I boken Fäbodar, utgiven i samarbete med Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för Hembygdsvård, har Anders och Åsa Nyman sakkunnigt och informativt lämnat upplysningar om den svenska fäbodens ålder och uppkomst samt om matkulturen vid våra fäbodar. Ingvar Jonsson har i Hälsingerunor 1964-65 behandlat fäbodbebyggelsen i Hälsingland. Han har dessutom låtit mig ta del av värdefullt material, som berört 1600-talets fäbodar i Forsa. Tjänstemän vid Riksarkivet i Stockholm och vid Hälsinglands Museum i Hudiksvall underlättade i väsentlig grad arbetet för mig.

Kulturgeografen Inga-Lisa Pehrson skildrade i sin akademiska uppsats från 1938 Om fäbodväsendet i Forssa socken inte endast trettiotalets situation utan räddade åt eftervärlden minnesgoda men sedan länge avlidna Forsabors uppgifter om fäbodväsendet i Forsa.

För bildmaterialet har jag främst att tacka Hälsinglands museum i Hudiksvall, lantmäteriinstitutionerna i Gävle och Hudiksvall samt Hugo Martinsson i Hamre.

Förhoppningsvis har jag tillsammans med mina medarbetare räddat undan något av det kunskapsstoff, som kanske eljest skulle försvinna i glömskans djup. I vördnad och respekt för vad de tidigare generationerna uträttat på detta speciella område, som inte bara var ett led i kampen för brödfödan utan också innefattade ett stycke av vårt lands kulturhistoria, överlämnar jag utgåvan till läsarnas bedömning.
LJUSDAL 97-09-30

Anders Nilsson

 

fv-002-hog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FORSA OCH HÖGS FÄBODBYGD OCH DERAS HISTORIA

 

Så gick de gamla fädrens väg från bygden och till skogen och i ett ständigt växelspel tillbaka hem igen.

l byn gick ärlan vippande i fåran efter plogen på fäbodvallen jäntan med längtan till en vän.

Nu är den gamla vallens tid för länge se’n förliden och fäbodäventyrets dag en låt i moll och dur.

Men sagans stoff och melodi sögs in i nya tiden, som i sig själv bär tonerna från vallens näverlur.

(Från Albert Vikstens dikt Fäbodfolk i diktsamlingen Kavalkad 1949)

 

Under nästan fem årtusenden var jordbruket med binäringar det dominerande näringsfånget i vårt land. Ännu för 100 år sedan arbetade omkring 80 procent av landets yrkesverksamma med jordbruk och boskapsskötsel.

I trakter där spannmålsodling och åkerbruk inte gynnades av jordmån och väderlek, var boskapsskötseln en livsnödvändig gren av jordbrukarnäringen. Boskapsskötseln var till sin natur extensiv och krävde stora arealer. De fanns endast på de vidsträckta skogsvidderna. Därför skapades där våra fäbodbygder.

Fäbodväsendet tillhör med all rätt vår kulturhistoria.

Allt detta, som hörde till fäbodväsendet, ligger nu i ett töcknigt förflutet och har, i den mån någon ännu minns och vet något om det, fått ett romantiskt skimmer över sig.
Men det var ett strävsamt liv, som väntade fäbodstintan, när hon i maj eller juni beredde sig att dra till valls. Här i Hälsingland var det ofta Svantedagen den 10 juni, som var buförsdagen!

Ljuspunkterna i hennes liv var väl att få leva nära naturen och följa dess skiftningar och så naturligtvis de efterlängtade besöken från bygden.

Men även om det gamla fäbodlivet nu tillhör det förgångna, finns dock fäbodbebyggelsen kvar. Denna pittoreska utmarksbebyggelse utgör trots allt en länk mellan den avlägsna tid, som för de flesta av oss ligger i ett för länge sedan passerat förflutet, och vår egen moderna tid med annorlunda värderingar. Den som suttit vid den flammande torrvedsbrasan på den urgamla spishällan i fäbodstugan, medan höstmörkret kramade vägg och knut, kan inte ha särskilt svårt att föreställa sig, hur våra vikingatida förfäder satt under sotiga tak i sina ryggåsstugor och berättade om upplevelser man haft på fjärran hav eller i främmande länder.

Den gamla fäbodstugan minner, om den inte blivit alltför förändrad efter en ny tids behov, om livet vid fäbodarna både då den ligger gömd långt inne i det täta granskogsbeståndet, på den för länge sedan uppodlade sydsluttningen eller återfinns nere vid skogssjön, där den gula vassen och näckrosorna med sina vita vackra blommor låter sig vaggas av den sakta morgonbrisen.

En molnfri septembermorgon sitter jag uppe på Storberget i Forsa, nära den plats, där Storbergs fäbodar anlades någon gång under 1700-talet.

Luften är helt genomskinlig. Höstens nattemperaturer har redan börjat måla sina granna färger på trädens lövverk. Jag kan se långt denna dag, långt ut mot det blånande havet i öster. I norr och söder fångas blicken av skogar, berg och dalar miltals bort. I väster rullar det sydnorrländska berglandskapet liksom i stelnade vågor mot fjällen långt där borta. Inom synhåll har jag byar, tätorter, fritidshus och en och annan fäbodbebyggelse. Ännu ter sig bygden som ett öppet landskap med sina odlingsytor.

Jag drömmer mig bakåt genom århundradena och årtusendena. Tankeutflykten stannar vid en tidpunkt, som ligger 9000 år före nutid.

När jag nu sveper med blicken mot öster, nordost och sydost, häpnar jag!

Borta är kustlandet, där de många människorna bodde med sina gårdar och åkerfält. Havet, som syntes så långt borta, är nu nära … ja, slår faktiskt mot bergets fot under mig. Kustremsan har förvandlats till en skärgård med öar, holmar, sund och vikar.

Under den senaste istiden, som nyss avslutats här i och med att ismassan drog sig mot nordväst och blottlade marken, hade isen, möjligen 2000 m tjock, tryckt ned sitt underlag minst 240 meter och givit upphov till denna skärgård.

I detta hav avsattes grovkornigt och finkornigt material, som innehöll näringsämnen och gav upphov till förutsättningar för skogsmark på de högre områdena och jordbruk på de lägre nivåerna.

Praktiskt taget all jordbruksmark i Sverige är gammal sjö- och havsbotten. Vi kan alltså hävda, att vår jordbrukarnäring är en skänk av inlandsisen, som skapade förutsättningarna.

FÖRST KOM SAMLARE, JÄGARE OCH FISKARE

Först kom samlare, jägare och fiskare hit – kanske från början säsongsmässigt, innan bönderna fann överlevnadsmöjligheter här, sedan tillräckligt mycket mark genom landhöjningen lösgjorts från havets våta famntag.

Åkerbrukets ankomst till vårt land brukar förläggas till omkring 4000-3000 år före Kristus. Då avslutades den äldre stenåldern och den yngre började. Man har på senare år börjat använda benämningarna jägarstenåldern och bondestenåldern för de båda skedena i vår förhistoriska utveckling.

INGEN BRONSÅLDER I NORRLAND

Men detta gäller de mellersta och södra delarna av vårt land. Häruppe i Norrland kom de olika epokerna med en viss fördröjning, eftersom natur och klimat var annorlunda i norr än i söder. Sålunda räknar man med, att stenåldern sträckte sig fram till järnåldern. Någon bronsålder, som för de södra delarna av Skandinavien beräknats ha varat mellan 1800 – 400 f.Kr, blev det inte häruppe. Därtill var bronset alltför sällsynt och dyrbart.

Sten, trä, ben och horn blev de dominerande materialen ända fram till dess, att järnets tid kom.

Det är oklart, vilken av jordbrukets verksamheter som kom först, åkerbruket eller boskapsskötseln. Kom de samtidigt eller var det de lokala förutsättningarna, som bestämde tågordningen?

 

BOSKAPSSKÖTSELN DET PRIMÄRA

Enligt den kände arkeologen Mårten Stenberger fanns det under yngre stenålder och äldre sydskandinavisk bronsålder en befolkning utmed Bottenhavets kust och de dåtida älvdalarna, som huvudsakligen livnärde sig på boskapsskötsel. Utgår man från dessa uppgifter, framstår boskapsskötseln som det primära för befolkningens livsuppehälle i denna del av landet. Det är också naturligt med tanke på bristen på vidsträckta slättbygder, lämpade för åkerbruk i större omfattning.

När de tidigaste Forsabönderna kom till bygden, var det sannolikt i första hand till boskapsskötseln och i andra hand till åkerbruket, som de sålunda hade att förlita sig till.

Så har det förblivit i Norrland, Dalarna och Värmland under de fyra årtusenden, som jordbruket varit det bärande näringsfånget för bygdens befolkning. Under hela tiden utökades den odlade arealen, så att omkring 1930 var praktiskt taget all odlingsbar mark i Sverige tillvaratagen. Sist skedde expansionen i Norrlands inland. Efter 1930 började förbuskning och beskogning ge naturen möjlighet att ta tillbaka det, som den en gång förlorade till den idoge odlaren.

Även om de första bönderna i Forsa kunde odla upp ett stycke jord på de självdränerade platserna mellan sankmarken omkring sjöarna och höjdsträckningarna med sin magra morän var det sålunda husdjuren, kor, får, getter och svin, som blev en livsnödvändighet för folket. På de små åkrarna, från började bearbetade inte med plog och årder utan med hacka, kunde man möjligen få mjöl till brödbakningen och gröten. Svedjebruk var sannolikt inte obekant för dessa första odlare.

 

hv-008-1

Profil genom fäbodbygd och huvudbygd i Forsa

 

Om man räknar med att först omkring 500 f. Kr bondebefolkningen var fast etablerad i bygden, låg alla områden, som i nutid ligger lägre än 25 meter över havet, under vattennivån. Nästan all mark i socknen befann sig emellertid över 25 meters nivån och hade sålunda århundradena närmast före Kristi födelse redan kommit över vattenytan under den framskridande landhöjningen. Marken närmast vattnet bestod av sankmark, bevuxen med sly. På den öppna vattenytan växte vass och fräkenväxter, som även i sen tid tagits tillvara för djurfoder.

 

FÄBODVÄSEN OCH FÄBODDRIFT

Fäboddriften har definierats som mjölkproduktion och förädling av mjölken vid periodiskt använda platser.

Genom boskapsskötseln kunde skogsviddernas omätliga grästillgångar utnyttjas dels för animalisk livsmedelsproduktion men dels och framförallt för framställning av mjölkprodukter, som var möjliga att bevara i långliga tider.

Korna, fåren, getterna och svinen blev således basen för skogslänens jordbrukarbefolkning. I sen tid har ju skogen som råvarubas för trävaror blivit en nödvändig del för landsbygdsbefolkningen i dessa delar av Sverige.

Flera frågor inställer sig: När, var och hur växte fäbodväsendet fram?

Fäbodväsendet växte fram före de skrivna källornas tid, d.v.s. i förhistorisk tid. Några skriftliga dokument, som kan berätta, när det skedde, finns alltså inte.

 

FIMBULVINTER ELLER LITEN ISTID

Ett halvt årtusende före vår tideräknings början förändrades klimatet. Den varma torra väderlekstypen under yngre stenålder och bronsålder ersattes nu av ett svalare och nederbördsrikare klimat. Även om man kallat århundradena närmast före Kristi födelse för Lilla istiden eller Fimbulvintern, blev det dock inte någon ny istid.

Ett svalt och fuktigt klimat brukar gynna betesmarken och därmed också boskapsskötseln på bekostnad av sädesodling.

Under det tidigare skedet hade kreaturen kunnat gå ute året runt på bete. Nu måste de stallfodras under den kallare årstiden, vilket innebar, att man tvingades dels att under sommaren samla vinterfoder och dels bygga några slags vinterhus för djuren.

 

TVÅ IDÉER OM HUR DET BÖRJADE

Det finns väsentligen två skilda idéer, hur hembyarna och fäbodbygderna uppstod:

Enligt den ena idén hade man först en av naturen gynnad huvudbygd med permanent bosättning. Men allt efter som huvudbygden tillväxte med flera bybor och fler djur, tvingades man för att finna tillräckligt med vinterfoder och betesmarker att dra allt längre bort från byn. På så sätt tillkom övernattningsställen på större eller mindre avstånd från huvudbygden. Ur dessa övernattningsställen uppstod våra fäbodar. Här var alltså huvudbygden det primära.

Enligt den andra idén ingick man i ett system, som påminner om samernas förflyttningar med sina renar.

Man hade flera likvärdiga tillhåll, mellan vilka man förflyttade sig sommartid med djuren. Under denna årstid ägnade man sig åt betesgång och insamling av vinterfoder. Fodret lades upp på varje ställe. Under vinterhalvåret besökte man åter platserna men nu för att tillgodogöra sig det upplagda vinterfodret.

Med tiden utkristalliserade sig en av dessa från början likvärdiga platser från de andra, därför att den hade bättre naturliga förutsättningar. Där stannade man längre och längre. På en sådan plats uppstod med tiden en permanent bosättning. Där fick vi alltså en hemby, medan de övriga platserna kom att bli fäbodställen i vår tids bemärkelse.

Min uppfattning är att båda systemen kunde förekomma bredvid varandra, allt beroende på de lokala förutsättningarna. Eftersom Forsabygden hade relativt goda villkor omkring sjöarna och västerut mot nuvarande Trogsta och Funsta för att inte nämna Forsadalen med sin vidsträckta öppna bygd, finns det skäl att anta, att Forsas fäbodvallar tillkom i andra hand, sedan man etablerat sig i en huvudbygd. Här skulle således huvudbygden ha varit det primära i utvecklingen.

 

TEGSKIFTE

Forsabyarna följde samma mönster som övriga byar i Skandinavien. Före storskiftet under 1700-talets senare hälft låg den odlade jorden vanligen i tegskifte, vilket bland annat betydde, att varje bonde i byn som regel hade del i varje åkerstycke, en s.k. parcell, som en gång uppodlades gemensamt. Betesmarken och skogen var allmänning.

I den finsktalande delen av vårt östra grannland och i Ryssland – det gällde både Tsarryssland och Sovjetunionen – fanns inga fäbodvallar. I de här områdena hade man i stället ensamgårdar. Varje gård hade sett till att man förfogade över tillräckligt stora områden omkring gården för att man skulle behöva några ”filialer.

Den filosofin tillämpades även av de finska invandrarna i Sverige under 1600 – talet. Finngårdarna kom som regel att ligga ensamma ute i skogarna med stora avstånd till närmaste granne.

 

”TILLRÄCKELIGT MUHLBETE VID BOHLBYN”.

Hembyara i Forsa erbjöd i många fall, som prosten Broman uttryckte det i Glysisvallur, ”tillräckligt muhlbete i bohlbyn.” Det gällde t.ex. Flatmo och Överby i Forsadalen och byarna vid Storsjön i den södra delen av socknen (Vattenbofjärdingen). Omkring sjöarna och vid östra sidan av Forsavattnen fann bönderna relativt stora områden för både sädesodling, vall och bete.

De gravhögar, som finns vid Sörtannavallen i Hög och som tidfästs till järnåldern (500 f.Kr – 1050 e.Kr), kan nog inte tolkas som att vallen funnits till redan då. Det är knappast troligt, att man begravde sina döda på fäbodstället. Troligen har området tidigt haft fast bosättning kanske med en viss anknytning till den öppna marken omkring Dånsjön. Senare har denna bosättning upphört – möjligen på grund av nödtid eller farsoter (Digerdöden)- och blivit ett fäbodställe.(I Sörtanna har man på senare tid funnit grunderna till en boplats i anslutning till gravfältet).

Frågan om när de första fäbodvallarna i Forsa anlades, är mycket svår att besvara, eftersom inga skriftliga dokument från Forsa finns, och inga arkeologiska undersökningar med syfte att hitta spår av fäboddrift har gjorts i området.

 

FORSABYAR FRÅN TIDEN NÄRMAST EFTER KRISTI FÖDELSE

  1. Jonzon hävdar i sin bok Kring Hälsingland och dess gamla folkland, att vissa vallar i socknen ” måhända leda sina anor tillbaka ända till de äldsta byarnas tillkomst, alltså till en tid, som icke är långt avlägsen från vår tideräknings början”.

Det finns därför kanske anledning att tro, att åtminstone några av fäbodvallarna anlagts i förkristen tid (före 1050 e.Kr). Några med goda förutsättningar för såväl bete som för uppodling kan vara Fuskås, Blacksås, Ofärne i Forsa och Tannaområdet i Hög. Förutsättningarna har varit så goda, att några haft fast bosättning under medeltiden och början av nya tiden.

Enligt vad intendenten vid Nordiska museet i Stockholm, Anders Nyman, uppger i sin uppsats Den svenska fäboden – ålder, uppkomst, utbredning finns uppgifter från Norge och Island om fäbodväsen redan i vikingatid (750 – 1050 e.Kr). En forskare, Lars Reinton, berättar i sin bok Säterbruket i Norge, att fäbodväsendet redan i vikingatid spreds från Norge till Island, där sätrar och säterbruk ofta omtalas i ättesagorna och i Landnamabok, en bok, som behandlar invandringen till Island.

 

MEDELTID

Under den följande epoken, medeltiden (1050 -1523), torde fäbodväsendet i Sverige vara tillfyllest belagt. Källorna från 1500- och 1600-talen talar om ett sådant utvecklat fäbodväsen, att det redan under den föregående epoken, medeltiden, måste ha existerat i stor utsträckning.
Flera landskapslagar nämner platser, som kan tolkas som fäbodställen. I Upplandslagen, som stadfästes 1296, talas om ”hjordvallar”, som motsvarar fäbodvallar. Bebyggelsen på dessa hjordvallar antas ha utgjorts av ett primitivt slogbodskjul som sovplats för vallhjonet och för förvaring av mjölkprodukter. För djuren fick det räcka med en träddunge som vind- och regnskydd. Dalalagen har benämningar som sälbodar och säljebodar för fäbodställen. Hälsingelagen däremot har inga direkta uppgifter om fäbodställen. Först 1849 påpekade lantmätaren P. H. Widmark i Ljusdal, att Hälsingelagen stadgade, att byamäns område, både land och vatten, skulle stanna vid de bergshöjder, som omge floddal. Vad som låg bortom, skulle vara allmänning. De som ville taga i besittning del av denna allmänning, fick göra detta enligt vissa föreskrifter. Denna rätt, menade Widmark, blev uppkomsten av fäbodarna.

I ärkebiskop Jöns Håkansson stadga av 1425 rörande prästernas rättigheter i Hälsingland omtalas bönder, som hade sin boskap på flera olika ’’bol’’, också de fattiga sägas där bruka flytta sina djur från det ena till det andra bolet.

I en klagoskrift från slutet av 1500-talet anklagas Järvsö sockenmän för att ha berövat 32 män från Färila och Ljusdal sex skogar (fäbodställen), trots att dessa fäbodställen inköptes för 407 år sedan, d.v.s. i början av 1100-talet, av Siljansdalarna.

Från vår egen bygd kan vi notera ett klagobrev från 12 edsvurna i Norrbo socken år 1583, om hur några Norrbomän efter ägobyte med Forsabor hade blivit bortdrivna från bodelandet Halleboda, trots att de och deras förfäder brukat bodelandet i väl tvåhundra år. 200 år tillbaka blir ju slutet av 1300-talet!

Vilka av Forsavallarna kan då tänkas ha blivit anlagda under medeltiden?

Belagda före 1600 är Blacksås, Finnsjövallen, Fuskås, Hallbo Klångstabodarna och Rumpebo i Forsa samt Bromsvallen och Gian i Hög.

Fuskås var sålunda, för att citera Israel Jonzons ord, på sin tid en av de största fäbodvallarna i Forsa med ett mycket vackert läge. Det finns anledning tro, att fäbodvallen anlagts mycket tidigt, möjligen i förkristen tid. I varje fall torde den under medeltiden ha varit en betydande plats för fäbodväsendet i Forsa.

Blacksås, som sannolikt hade fast bebyggelse före Digerdöden (1350) och liksom Ofärne anmärkningsvärt mycket odlad mark, låg vid den urgamla färdväg, som förenade de båda kyrkliga och världsliga huvudorterna Forsa och Bollnäs under medeltiden.

En annan fäbodvall, som med fog kan tänkas ha existerat under medeltiden, är Klångstabodarna (Klångstavallen). Under Nya tiden (efter 1523) har ingen bonde från Klångsta haft sin fäbod på platsen (Annika Kristina och Anders Julius Erikssons sentida innehav har anknytning till Häggnäs). Klångstabönder har av namnet att döma en gång haft sitt tillhåll här, senast under medeltiden och möjligen ännu tidigare.

 

NYODLING I ÖDEMARKERNA

Gustav Vasas brev av 1542 innehöll en uppmaning till nyodling av ödemarkerna, bl.a. i Hälsingland. Även hans söner sökte få till stånd en uppodling av ödemarkerna i Norrland. Det skulle så småningom leda till en finsk inflyttning till framför allt Södra Norrlands skogstrakter. Man borde därför kunna räkna med en utökning av inte bara åkerbruket utan även av boskapsskötseln.

Vid en undersökning i samband med en ny skatteläggning 1607 i landskapet befanns det, att antalet gårdar i Hälsingland uppgick till drygt 3000. Så gott som alla hade fäbodställe! Det betyder att vi i landskapet hade omkring 3000 fäboddelägare.

Men andra undersökningar från 1500- och 1600-talen visade, att varken sädesodling eller boskapsskötsel undergått några större förändringar.

Slutsatsen måste därför bli, att det fäbodväsen vi hade under Vasatiden (1523-1654), fanns i full utsträckning redan under medeltiden trots den kända nedgång i förhållandena, som är bekant från den senare delen av epoken. Under tiden före Gustav Vasas riksbyggartid tycks sålunda fäbodväsendet i Norrland, Värmland och Dalarna ha varit synnerligen väl utvecklat!

Den för våra öron osannolika trängseln på bondeskogen, som drabbade dem som inte hade men avsåg att anlägga fäbodställe, torde ha funnits åtminstone från medeltidens slut. Fäboddriften var extensiv på så sätt, att varje ko krävde en rätt stor areal för att livnära sig på. Ätbara växter fanns väl på myrarna och vid sjö- och åstränderna men knappast inne i trädbestånden. Vid beskrivning av de enskilda fäbodvallarna återkommer jag till dessa problem.

 

FÄBODDRIFTEN KULMINERAR

Man räknar med att fäbodväsendet kulminerade under tiden 1880-1900. Sedan inleddes ett avvecklingsskede, som fortsatt ända till fäbodväsendets nära nog utplåning. Snabbast skedde reträtten under 1940 – talet, vilket framgår av bifogad skiss.

 

AVVECKLINGSSKEDET

Under hösten och vintern 1980 genomförde Fäbodkommittén inom Riksförbundet för hembygdsvård en inventering av de levande fäbodarna i Sverige sommaren 1980. Inventeringen omfattade fem län, varav dock antalet fäbodbrukare var mycket litet i Värmland och Västernorrland. De flesta hade Kopparberg(Dalarna) med sina 167 fäbodbrukare. I Jämtlands län fanns det 89 och i vårt eget län Gävleborg 10 st fäbodbrukare. Av dessa 10 fanns 1 i Delsbo, 2 i Forsa, 1 i Gnarp, 1 i Järbo, 2 i Järvsö, 1 i Ljusdal, 1 i Ovanåker och 1 i Torsåker. De 2 i Forsa påträffades på Trogstabodarna med ägarna hemmahörande i Tövsätter och Ttrogsta.

 

hv-015-2

Avveckling av fäbodbruket.

 

Vid närmare undersökning befanns det, att det inte var kor utan får, som man hade på fäbodvallen.

Några statistiska uppgifter från Forsa får belysa avvecklingsskedet och orsakerna till detta:

  1. Den procentuella andelen bönder av antalet yrkesverksamma i Forsa minskade från 39 % till 19 % mellan 1932 och 1960.
  2. Åkerarealen minskade i Forsa från 3056 ha till 2736 ha åren 1937 -1961.
  3. I forsa halverades koantalet mellan 1937 till 1961 från 1563 djur till 770.
  4. Kulturbetesmarken i Forsa och Hög ökade mellan 1937 och 1956 från 20 ha till 72 ha.
  5. Andelsmejerier tillkom i Näsviken 1909, i Åsak 1911 och i Lund 1913, vilket bidrog till den begynnande avvecklingen efter sekelskiftet.
  6. Antalet kreaturslösa jordbruk ökade i antal.
  7. Skog planterades på den gamla fäbodjorden. 11 % av de tillfrågade uppgav 1965 sig ha gjort detta.

 

HUSEN PÅ FÄBODVALLEN

Slogboden, slåtterkojan eller gapskjulet var nog den första och primitivaste formen av hus vid de äldsta fäbodarna. Den bestod av pulpettak och tre väggar. Man låg med fötterna mot elden och med granris, hö och fällar under sig. Framför öppningen, som var den fjärde sidan, anlade man en eld, en s.k. nying. Elden skulle värma och skydda mot mygg och knott samt utnyttjas vid matlagningen.

Nästa steg i utvecklingen var eldhuset, det skorstenslösa huset, med en öppning i taket för röken. Eldhärden var belägen mitt i det enda rummet. En äldre benämning på dessa hus var störes, störrös, sterhus, stäss m.fl. Endast små gluggar fanns på långsidesväggarna. Dörröppningen var på den ena gaveln och ibland försedd med ett överskjutande tak eller svale. Jordgolvet inne i huset låg oftast lägre än markplanet. På golvet lade man stenhällar, brädlappar eller barkbitar.

Med tiden blev det allt vanligare, att härden placerades i ett hörn av rummet. Det blev en övergångsform till stugan med hörnspis och skorstensstock. Taket över svalen vid utgångsdörren drogs med tiden ut och en mjölkbod anslöts till svalen. Stugan var på väg att bli något som påminde om en regelrätt parstuga.
Eftersom den stora öppna hörnspisen inte visade sig vara så väl ventilerande som eldhuset vid messmörskoket, skaffade man sig gärna en eldstad, ett kokhus, utomhus, som i sin enklaste form gjorde tjänst utan tak.

Den enkla stensatta härden fick så småningom ett pulpettak och sedan tre väggar. I slutskedet kompletterade man det hela med en fjärde vägg. Man hade då ett färdigt kokhus.

När all mjölkberedning, matlagning och disk kunde ske utomhus eller i kokhuset, ansträngde man sig att hålla stugspisen i ett vitlimmat fräscht skick.

Utöver kokhuset var mjölkboden en viktig plats för bopigan i hennes arbete. Både mjölken och mjölkprodukterna borde förvaras så svalt och hygieniskt som möjligt. Mjölkboden kunde vara en fristående byggnad eller ett utrymme i bostaden eller formad som en nedgrävd källare antingen under stugan eller friliggande. Mjölkbodens jordgolv var liksom eldhusets nedsänkt under markplanet och alltid försett med färskt granris.

Fäbodens ladugård kallades fähuset, fjäset, fjöset eller fäkset.

Får och getter inhystes i mindre utrymmen. Om särskilda småhus saknades, kunde getterna hålla till inne hos korna. Hästar brukade ej hållas inomhus. Stall saknades på många håll. Under vinterkörslorna fick därför hästarna stallas in i fäkset. De förstorade dörröppningarna på vissa fäks antyder, att hästar stått där.

hv-014-3

Bilden från Ankarvattnet, Frostvikens socken i Jämtland torde i allt väsentligt kunna illustrera slogboden eller gapskjulet, som var den första primitiva formen av hus i fäbodbebyggelsen. Det är den kände musikforskaren Karl Tirén, som sitter framför kojan.

Foto: Levi Johansson

 

Ett hus, som sällan omnämnes i fäboduppteckningarna, är avträdet. Av vissa uppgifter framgår, att det ofta var byggt vid fähuset i anslutning till gödselstaden. Där avträde saknades, fick man uträtta sina behov vid en stör mellan två granar!

Höet på fäbodvallen förvarades i hölador. Vanligen hade dessa glestimrade hus öppning vid gaveln. Ladan kunde också tjäna som natthärbärge för tillfällig arbetskraft och gäster vid fäbodvallen.

 

BLOMMOR OCH PARADSÄNG

Dan Åkerblom, som under 40 år dokumenterade fäbodbygden med sin kamera, har berättat om den speciella miljö, som var typisk för fäbodvallen:

”Ett av de mest påfallande dragen i den gamla fäbodvallen var de många gärdesgårdarna mellan fägatornas huvudvägar och deras förgreningar mellan de många lyttjorna (gårdsplanerna).

Det fanns en liten täppa invid stugväggen med en bärbuske och några planterade blommor, stormhatt, brandgul lilja, såpört eller andra hälsningar från bygden. Inne i stugan fanns ofta en kruka med ormbunke, vanligen majbräken.

Storsängen, en högt uppbäddad paradsäng med fina ryatäcken och vackert broderade örngott och hänglakan, var utmärkande för stugans inventarier. Kärlhyllan (karhylla) strax innanför dörren och ”vinnarna” av trä eller järn i den öppna spisen med den stora meskitteln tillhörde också den vanliga interiören i stugan. ”Bomattorna” av råghalm, som vid högtider lades på stugans golv, där de nakna ytorna täcktes av matt- eller revlummer, var en sed som förekom bland annat i Forsa. Den lilla granrisrosen med sin blomma i mitten, lagd ett stycke framför trappan eller brostenen var vanlig i norra Hälsingland.

Det skulle vara fullt fri sikt mellan stugorna – ”man skulle kunna se vallmilla”. Vad som på vallen växte upp av träd och buskar höggs bort med yxan, slogs av med lien eller betades redan från början särskilt av getterna. Dock planterades den fruktbarhetsbefrämjande rönnen intill stugorna, där de som solitärer var dekorativa. Från fäbodmarkernas ”trollträdgårdar” hämtades sällsynta träd såsom lind och lönn som på Hallbo, lönn på Snätt och Blacksås och ask på några av Södra Hälsinglands fäbodvallar.

hv-013-4

Kokhus, stugor och mjölkbodar i Agvallens fäbodar i Färila socken. Liksom man vid hemgården var i behov av många hus, kunde även fäboden uppvisa en stor uppsättning av byggnader. Foto: Rehnströms, Ljusdal.

 

Över de marker, som människan för lång tid sedan erövrat från storskogen, utbredde sig då den färgglada örtfloran. Den lyste som ett vackert leende mitt i allvaret runt omkring, och dess överdåd i färger under högsommaren steg som en festlig fanfar genom furornas dova sorgemusik i vildmarken.

 

BUFÖRINGSDAGS

Sommaren kom det året som en trumpetfanfar. Efter en lång, kylig vår med en myckenhet av kallblåst infann sig värmen i mediet av maj. Lövsprickningen kom plötsligt och med en nästan explosiv styrka. Gräsmattorna klädde sig snabbt i grönt. Markens alla örter sköt i höjden. Den frodiga växtligheten i månadsskiftet maj – juni öppnade de mörka unkna ladugårdarna för att släppa ut solbländade spattiga kreatur till årets första grönbete. Av senvinterns och vårens svältkost hade många blivit så bensvaga, att man i en del fall tvingades släpa ut djuren på ladugårdsbacken, eftersom korna inte kunde stå på benen av egen kraft.

Under några veckor fick djuren avbeta marken hemmavid. Men sedan blev det dags att dra till valls, d.v.s. buföra till fäbodarna.

Buförsdagen, som man gärna här i Hälsingland förlade till Svantedagen den 10 juni, var för såväl folk som fä en högtidsdag.

Gårdarna nere i byn var så här års trånga och fulla av stanker och flugor från dungar och dyngstäder. Familjerna kände lättnad över att få skicka iväg kreaturen till fäbodvallarna och flytta ut till sommarköken. Drängar och pigor kunde sova uppe på loften. Bonden själv och hans hustru blev de enda, som övernattade i vinterstugan. Några av pigorna låg i den sommarskurade ladugården, fäkset. Förresten, en av pigorna hade sitt sovställe i fäkset, även under det att korna fanns där. Varför skulle man rynka på näsan för att kvinnfolk bodde i fäkset? Här i bygden liksom för övrigt i Hälsingland var det inte folket som bodde som kreatur, utan kreaturen som bodde som folk! Bonden Per Persson visste, att Hälsingebönderna hade gott rykte om att leverera fint smör på marknaderna. Då måste korna bo propert!

Nu var man på den av byastämman bestämda buförsdagen på väg upp till fäbodvallen. De skilda gårdarnas djur och folk bildade ett band, som under skällors pinglande och fruntimrens lockrop genljöd i skogen.

Först körde karlarna med redskap, verktyg och husgeråd, som den städslade fäbodstintan behövde för sommarens arbete. I den efter följande djurraden gick skällkon värdig och självmedveten i spetsen. Hon hade varit med många somrar nu, den gamla, trogna Rosa. Hon vet, vad hon skulle gå till mötes. Sedan följde de övriga korna. Men smådjuren, kalvarna, fåren och getterna, försökte att göra gångvägen så lång som möjligt genom att springa och hoppa än åt det ena hållet än åt det andra hållet vid sidan av buförsstigen, som de nästan inte alls begagnade sig av. Fäbodstintan Kare och småpigorna, som avslutade processionen, hade all möda i världen att se till, att småkräken inte avlägsnade sig alltför långt från stigen och inte hittade tillbaka. Det skulle se allt ut, om något djur saknades vid ankomsten till vallen!

När man var väl framme, vidtog en febril aktivitet. Kvinnfolken med Kare i spetsen gick genast in i vallstugan, tände brasan med den från hösten väntande veden, bad karlarna att ta fram mjölkspannen, brödet och smöret, så att folket så snart som möjligt kunde få sig något i magen efter den ansträngande färden från byn. Karlarna öppnade fönsterluckor och dörrar för att vädra ut den vinterståndna luften och se till, att korna inte avlägsnade sig alltför mycket från husen. Efter måltiden satte man igång med att städa och ordna för fäbodstintan och hennes djur. Några av karlarna gick till vallens vedbacke och högg bränsle, så att stintan hade, vad hon behövde, åtminstone för de närmaste veckorna. Längre fram på sommaren skulle man ju komma igen. Då kunde man göra i ordning mera ved.

Under några timmars intensivt arbete ställdes vallboningarna i ordning. Sedan återvänder gårdsfolket hem igen.

Kvar på vallen blev djuren och fäbodstintorna. Framför dem låg en lång, härlig sommar, då de skulle leva nära naturen och glädjas åt dess skiftningar, ett liv i större frihet och oberoende, än vad vinterhalvårets tillvaro kunde erbjuda. Men de visste också av erfarenhet, att dagarna måste fyllas med hårt arbete från tidig morgon, då korna skulle mjölkas och föras ut till betet, till sena kvällen, innan de mjölkat och ställt allt i ordning för natten.

De skulle inte bara mjölka och se till, att djuren kom ut på betesmarken utan också bereda mjölken till smör, ost, mesost och en hel del annat, ty efter några veckor skulle, som sagt, någon från hemgården komma för att hämta mjölkprodukterna.

Ibland skulle någon av fäbodstintorna gripas av oro för att en ko inte kommit tillbaka från skogsbetet. Stintan måste då ut och leta kon. Kanske skulle hon finna, att kon gått ned sig i något myrhål eller rent av fallit offer för den hungrige björnen.

Men några veckor inpå fäbodsommaren gick en av stintorna, Kare, upp till närmaste bergknalle. Hon hade gjort undan arbetet med djur och mjölk och hade fått en smula ledigt. Uppe på knallen ställde hon sig och skådade ut över nejden. Hon såg ett hav av berg och skog, som bredde ut sig framför henne miltals bort. Ju längre bort bergen låg, desto blåare var de. Det var som ett stelnat blågrönt hav, vars vågor för evigt stannat i sin rörelse.

Långt nere mellan två bergsryggar såg hon röken stiga upp från några skorstenar. Det var hembyn, där hon vistades under vinterhalvåret. När hösten och mörkret lade sig tungt över vall och skog, skulle hon längta tillbaka till den ombonade, trygga hemgården för att endast några veckor senare – det vet hon så väl – åter gripas av längtan till en ny sommar och dess fäbodliv.

Men nu tog hon sin medförda näverlur, förde den till munnen och blåste med full kraft en vemodig melodi. Tonerna singlade bort över bergen och skogarna. Fåglarna lyssnade till mitt i sina egna konserter. I en myrslog lyfte en älgtjur sitt väldiga huvud och skakade irriterat på det. Björnfamiljens medlemmar där borta bakom Storberget, 2 mil bort, sökte sig tillsammans, när det ovanliga ljudet nådde deras ludna öron.

Sedan tonen tystnat, lyssnade Kare. Jo, där kom den! Från närmaste fäbodvall hörde hon svarsmelodin. En annan fäbodstinta stod där och blåste i sin lur. Men i bådas melodier fanns budskapet, att allt var väl. Det var bara en hälsning från vall till vall, från fäbodstinta till fäbodstinta. Det hade hänt, att Kare fått blåsa en fäbodlivets SOS-signal hem till byn för att varsko, att något var å färde. En ko var borta och hade inte kunnat återfinnas. Björnen hade varit framme och slagit ett kreatur. Lillpigan blev häftigt sjuk en morgon och måste snarast hem för vidarebefordran till sjukstugan.

I kväll 2 veckor efter midsommar väntade Kare besök. Hon hade gjort i ordning i stugan. Nytt, grönt, friskt löv hade hon tagit in och använt till prydning av väggarna. På golvet låg de nytvättade trasmattorna. I fyrkanten i mitten, där ingen matta täckte underlaget, lyste det nyskurade golvet. Där fick ingen sätta sin fot. Det stället var enligt en urgammal sed fredat för allt fottramp. Eftersom kvällen var ljus och inget regn var i sikte väntade sig Kare, att de som kom upp till vallen, inte skulle hålla till inomhus utan samlas under den ljusblå sommarhimlen utanför stugan.

Människorna kom i långa rader. I spetsen gick spelmannen med sin fiol och gnisslade med sin stråke. I åtskilliga ryggsäckar skvalpade det av buteljerad glädje. De unga flickorna, som var med, såg fram emot en kväll och en natt med vild dansglädje, stadiga karlagrepp om midjorna och kanske en sanslös syndigt skön natt i ladans fjolårshö, under vilken kroppens pockande behov kunde tillfredsställas.

När natten närmade sig, hade de äldre traskat hemåt eller intagit sina sovplatser i stugor och lador. Några begav sig upp till Kares bergknalle för att se den tidiga sommarsolen stiga upp som ett rött klot över havet i öster.

I sommarnattens trolska ljus syntes dimmorna som slöjor över myrar och sjöar. Fåglarna sjöng i trädens grenverk. All jordens fröjd kom människorna och naturen till del i den nordiska sommarmorgonens härlighet.

 

GÄTNING OCH BETESGÅNG

Så länge man använde myrslogar och ängar ute på betesmarkerna, som inte var inhägnade för slåtter och när björnen ofredade de betande djuren, var det nödvändigt att valla, geta eller gäta dem dagen lång!

I senare tid följdes korna bara en bit på väg och lämnades sedan åt sig själva. Man kunde möjligen i början av fäbodvistelsen valla djuren under halva dagen och sedan smyga från kreaturen, när de lagt sig att vila och idissla.

Under 1800 – talet, när fäbodväsendet stod i sitt högsta flor, var skogar och myrar så till ytterlighet utnyttjade för slåtter och betesgång, att det gällde att hålla boskapen inom det egna fäbodområdet för att undvika kontroverser med grannfäbodarna. Av den anledningen var det viktigt, att djuren passades av duktiga och på platsen väl orienterade vallhjon.

Marken utanför fäbodvallarna var då inte skiftad eller hägnad, utan genom hävd skulle det vara fullt klart, vilka betesmarker, som tillhörde det ena eller andra vallaget.

Fäbodställets betesområde var dessutom av gammalt uppdelat i mindre områden, där avbetning skulle ske efter en viss ordning.

Varje sådant mindre område, avsett att avbetas under en dag, kallades för gässla eller lötgång. Mycket vanligt var, att söndagsgässlorna valdes så, att de kom att ligga närmast fäbodvallen.

Varje gässla hade en fast vilplats, en sovhol, vilorum, vilbacke eller ståndhol, där kreaturen vilade och idisslade.

Här gjordes upp eld, som man genom våt mossa fick att ryka ordentligt för att hålla undan ettriga flygfän. Fäbodstintan passade på att äta och handarbeta med stickning eller sömnad samt kanske också för att ta en tupplur, ofta med huvudet på skällkons rumpa, för att inte korna omärkligt skulle kunna ge sig av.

Det skulle vara tyst och stilla, varför skällan stoppades med mossa eller togs av. Uppehållet på vilbacken varade ett par, tre timmar. Detta var det nordiska skogslandets motsvarighet till Medelhavsområdets siesta!

Om dessa vilbackar låg ute i betesområdets periferi, kunde vallhjonen från angränsande fäbodar lätt träffas och utbyta nyheter.

Antalet gässlor på varje fäbodställe kunde variera högst avsevärt även inom samma socken. Sålunda har man t.ex. vid Färilas fäbodar använt sig av mellan 3 och 31 gässlor. I sistnämnda fall, som var ett kuriöst undantag, hade man ett vallningsområde för varje dag i månaden. Som regel hade man i socknen fler eller färre än sju gässlor, som skulle motsvara en gässla för varje dag i veckan. Det var endast en femtedel av fäbodställena, som hade just detta antal.

Efter 1686 var det nästan undantagslös kvinnliga vallhjon. Under ”sopp-tiden” kunde man dock som t.ex. i Ragunda socken i Jämtland använda sig av en ”bukall”, en halvväxt pojke eller en åldring med liggplats i höladan, som hjälp att hålla reda på den svampsökande kreaturen. Hästarna, som en stor del av sommaren gick lösa på skogen, kunde i en del bygder hållas under uppsikt av någon manlig hästgätare.

Vanligtvis turades fäbodjäntorna om att valla. När det var två flickor i gätlaget, skötte den ena gätningen under det att den andra hade ansvar för mjölkhushållningen. De bytte sedan arbetsuppgift nästa dag. Själva mjölkningen var dock aldrig föremål för arbetsdelning utan var och en mjölkade sina kor. Var man flera fäbodstintor, fördelades i allmänhet arbetet så, att man vallade två dagar och var hem den tredje. Ofta hade man någon flicka eller pojke som hjälp vid gätningen på skogen.

Under själva gätningen skulle även en del extra arbete utföras åt bonden, som fäbodstintan var anställd hos. När hon gick eller stod, skulle strumpstickorna vara i gång. Under vilan togs sömnaden fram. Vidare skulle hon vrida vidjor till klavar och bindslen åt kor och getter samt göra skurtvagor, vispar, kvastar och dessutom samla ”skäfte”, en kärv, rivande fräkenväxt, avsedd att skura kärlen med. Kvantiteten av de olika prestationerna stadgades i löneuppgörelsen och varierade från bygd till bygd.

 

MED KON I CENTRUM

I centrum för fäbodväsendet, stod det trogna husdjur, som vi till vardags kallar för kon. Jag kan inte låta bli att ge några uppgifter om kons historia, detta husdjur, som betytt så mycket för människans överlevnad speciellt i skogsbygderna i Norrland, Dalarna och Värmland. Också i de mellansvenska och sydsvenska slättbygderna har boskapsskötseln med kon som huvuddjur spelat en stor roll, även om tyngdpunkten där ofta legat på spannmålsodling.

 

VILDA FÖREGÅNGARE

De flesta av våra nutida husdjur har haft föregångare i vilt tillstånd. Före den älskade sällskapshunden fanns i tidens begynnelse vildhunden. Före ridhästen och travarhästen fanns den vilda hästen. Och före mjölkkon betade småväxta uroxar i stora hjordar på de gräsbevuxna markerna långt före människans tid i vår värld.

Före tamkon fanns fåren och getterna, dessa fattigmanskor, som de med tiden skulle kallas. Redan tio årtusenden före Kristi födelse fördes de av nomadiserande herdar omkring till de olika betesplatserna. Eftersom det ännu rådde istid i våra trakter, var det på betydligt sydligare breddgrader, som dessa får och getter fanns, närmare bestämt på grässlätterna i nuvarande Turkiet, Iran och de sydvästra delarna av det förutvarande Sovjetunionen. Först 4000 år senare eller 6000 före vår tideräknings början har vi kor i människans tjänst.

 

GÅGNA TIDERS KOR SMÅVÄXTA

Ända fram till 1800 – talet, då moderniseringen av jordbruket började så smått (anläggande av vallar och kulturbeten), hölls boskapen på svältkost över vintern.

Det bidrog säkert till att forna tiders ko var mycket mindre än våra dagars kor, ungefär en tredjedel av vår tids högförädlade ko.

Avkastningen blev i motsvarande grad mindre.

På 1500 – talet mjölkade en svensk ko omkring 300-400 kg om året. Vid slutet av 1800 – talet var avkastningen inte högre än 1000 kg.

Fram till år 1950 steg den sakta men säkert upp till 3000 kg, på 1960 – talet till 3800 kg. Nu ligger den på mer än 5000 kg med en fetthalt på ungefär 4,1 procent. Det resultatet bedöms vara bäst i världen!

 

SAMMA KORAS I 5000 ÅR

Den kreatursras, som vi hade allt sedan stenåldern för 5000 år sedan, fortlevde fram till slutet av 1870 – talet, då den dog ut.

Vår nuvarande rödbrokiga ras är resultatet av en korsning mellan importerade raser och den inhemska forntida. Fjällrasen är faktiskt en senare förädlingsform!

Fjällkorna hade inte samma utbredning i fäbodbygden tidigare som senare. Sålunda talades i senare tid om kor, som hade mässingsknoppar på hornspetsarna för att inte skada varandra. Det var i trakter, som senare kom att domineras av fjällkorasen!

En central roll under Fäboddriften hade mjölkkon. Den här bilden visar en ko av gammal svensk lantras med rötter i stenåldern. Rasen dog ut under 1870-talet. Endast avbildningar som denna och benrester finns bevarade. Den nuvarande rödbrokiga rasen är en korsning mellan importerade tjurar och den inhemska forntida.

hv-012-5

En avbildning av den forntida kon med rötter i stenåldern för 5000 år sedan. Den dog ut på 1870-talet. Endast några ben och avbildningar är bevarade.

 

Den koras, som man gärna förbinder med fäboddrift, den hornlösa fjällkon har förädlats fram. En annan ko, som ofta sågs vid fäbodarna är rödkullan, som en tid var utrotningshotad men nu, tack vare särskilda åtgärder, börjar återkomma.

 

RÄTT KONAMN TRODDES GE MYCKET SMÖR

För att få mycket smör kunde korna ges namn, som slutade på gås, som var ett dialektalt ord för smör. Exempel på sådana konamn var Granngås, Stjärngås, Blomgås, Mångås.

Förutom storskällan på skällkon och småskälloma på skälltacka och skällget hade man oftast skällor på tjuvkor. d.v.s. kor, som hade för vana att dra i väg med koflocken. Skällor hängdes även på kor, som snart skulle kalva, och på kalvar och skadade djur.

Inför buföringen märkte man smådjuren. Fåren fick olika klipp eller hål i öronen. Även tjärmärken på huvudet förekom. Träbitar med inbrända gårdsmärken eller bomärken användes på får och kalvar. Man fick inte heller glömma spensalvan, som var tillverkad av bondmoran själv. Klövarna skulle inför den långa vandringen upp till fäboden bli föremål för pedikyr!

 

EN MÅNGFALD AV MATRÄTTER

För några årtionden sedan besöktes Hudiksvalls skärgård av dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, sedermera kung Gustaf VI Adolf. Bland annat bjöd fiskarhustrurna på Kråkö fiskeläge på strömmingslunch. De duktiga fiskarfruntimren hade väl utnyttjat strömmingstillredningens många variationsmöjligheter. Om jag nu kommer ihåg rätt, fanns nära två dussin strömmingsrätter på det inbjudande lunchbordet.

Sedan generationer tillbaka hade fiskarbefolkningen lärt sig att till det yttersta utnyttja havets fångst av strömming genom att variera anrättningarna.

 

SKICKLIGHET ATT VARIERA MATLAGNINGEN

Man kan nog påstå, att samma skicklighet och kunnighet präglade matlagningskonsten hos de kvinnor av skiftande ålder, som hade att svara för fäbodvallens kosthåll.

Till synes i oändliga varianter tillreddes råvaran mjölken. Det är en brokig bild, som alla dessa rätter, som hade mjölken som utgångspunkt, företer. För att ge en komplett bild av denna mathållning fordras nog egentligen egen erfarenhet och mera utrymme än vad jag nu och här har till förfogande.

 

FÄBODMATEN EN VETENSKAP FÖR DEN OINVIGDE

Arkivarien vid Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala, Åsa Nyman, har i sin uppsats Fäbodmat i detalj berättat om mathållningen vid fäbodarna. För den oinvigde ter det sig om en hel vetenskap.

För det första användes och bereddes en stor del av mjölken utan extra tillsatser men med iakttagande av dess egenskaper att sönderfalla i feta och magra beståndsdelar samt dess egen syrbildning. Hit hör framför allt smörberedningen.

I en annan stor grupp spelar tillsatsen av syrmedel och löpe en avgörande roll. Ostberedningen, som huvudsakligen skett och fortfarande sker med hjälp av löpe, har haft den allra största betydelse för förrådshushållningen. Inom denna grupp faller också många anrättningar av mer tillfällig art.

Vasslan, som är kvar, sedan ostmassan tagits upp, användes huvudsakligen till messmör och mesost, som räknades till de verkliga delikatesserna och som numera är eftertraktade produkter vid de s.k. turistvallarna.

Som en tredje grupp får räknas maträtter, där mjöl och gryn ingår som viktiga beståndsdelar. Hit hör förutom vällingar och grötar en grupp maträtter, vars vanligaste namn är kams, palt och klubb.

Tillredningen av dem kunde varieras nästan i det oändliga, men gemensamt för dem alla var, att en deg, som formats till bullar, kokades i en vätska såsom vatten, mjölk, vassla eller köttspad. Degen gjordes av vatten, vassla eller mjölk med tillsats av mjöl eller gryn av den sort, som fanns på orten samt efter tillgång även fisk, kött, blod, potatis eller fett av något slag. För fäbodarnas del kom i äldre tid mest kornmjöl i fråga, senare även vetemjöl, och den vanligaste vätskan var där vassla.

Huvudparten av mjölken och grädden skulle användas för beredning av smör och ost. Ju större avkastningen blev, desto större heder bestods fäbodstintan. Därför använde hon inte sötmjölk och grädde i onödan. Men det hörde till god sed att alltid traktera besökare och gäster i fäboden med det allra bästa i matväg!

 

VARJEDAGS ARBETE

Varje dag skummades mjölken noga. I senare tid skedde detta med hjälp av separatorer omedelbart efter varje mjölkning. Men innan separatorerna fanns, hälldes mjölken upp i flata tråg och fick stå ett dygn. Sedan kunde mjölken lätt hällas i ett annat kärl, medan grädden blev kvar i tråget med hjälp av en visp eller helt enkelt med hjälp av handen!

Det var endast komjölken, som skummades. Om man hade större mängder getmjölk, som var vanligt i äldre tid, skummades den aldrig. Hade man endast en mindre mängd getmjölk, blandades den ofta med komjölken vid ostberedningen. Mjölkning av får har på sina håll också förekommit. Men detta ligger långt tillbaka i tiden.

Arbetskraften i fäboden kunde antingen vara lejd eller utgöras av gårdens eget kvinnfolk. t.ex. döttrar, pigor eller t.o.m. husmor själv, men då ingick arbetet som ett led i gårdsfolkets ordinarie sommararbete.

 

ATT TILLFÖRSÄKRA SIG EN DUKTIG FÄBODSTINTA

För att tillförsäkra sig om duktiga och vana vallkullor gällde det för vallaget att vara ute i god tid. Lönen utgick i form av kontanter, kläder samt till någon del av avkastningen, allt i förhållande till husböndernas djurantal. Storleken av kontantlönen och naturaförmånerna varierade åtskilligt under olika tider och på skilda orter. Frånsett anställningspenningen utbetalades kontantlönen först efter fäbodvistelsen och då i samband med den middag, som den anställda bjöds på hos husbondfolket.

Arbetsuppgifterna i fäboden för fäbodstintorna var dels vallningen och dels mjölkberedningen.

 

ARBETSBÖRJAN KLOCKAN TVÅ PÅ MORGONEN!

Arbetsdagen kunde börja redan vid tvåtiden på morgonen de dagar flugor och bromsar var särskilt närgångna. Korna ville då beta endast under de svala morgontimmarna för att sedan, när flygfäna blev allt för ettriga, få skydd i fäksets mörker.

På morgonen före gätningen skulle kor och getter mjölkas, vilket oftast skedde i fähuset. Mjölken silades sedan och bars till mjölkboden. Stävor och mjölktråg diskades. Djuren löstes och släpptes ut på fähusbacken eller i ”Kyan”. Fähuset mockades och gjordes rent. Skällorna sattes på eller mossan togs bort från skällan, så att de åter kunde ljuda. Djuren fick litet ”sleke” bestående av mjölk eller sådor tillsatt med salt. Även under själva gätningen lockades djuren med sleke och med lockrop.

På kvällen efter hemkomsten från gätningen skulle vallhjonet binda djuren samt ta av skällorna eller tysta dem med mossa. Kalvfoder skulle slås, såvida inte vallpigan redan tagit sådant under dagens gätning. Till sist skulle de egna djuren kvällsmjölkas och på sina håll utfodras med ”sörpa”, som var varmt vatten tillsatt med repade löv, sådor, gröpe eller mjöl.

Ett mycket tidsödande arbete var disken av mjölkkärlen och ostgrytorna. Renlighet var av största betydelse för ett gott resultat. Såpa måste kokas i tillräcklig mängd inför buföringen. Tvagor tillverkades i stort antal uppe vid fäboden av små avbarrade och hopknippade granplantor eller av kråkbär och dvärgbjörk. Det kiselhaltiga skavgräset användas för att skura träkärlen. De stora messmörskittlarna av koppar polerades med träkol från härden. Stuggolvet skurades med sand och med en kvast, som ofta hanterades med ena foten. Vid ankomsten till fäboden på våren skulle de gistna laggkärlen stenas ner i en bäck eller sjö för att tätna. Kokt enrislag slogs sedan i träkärlen för att dessa skulle få en frisk och angenäm doft. Husen skulle över huvud taget dofta av nyskurat trä och av löv och enris!

 

MUSIK OCH SÅNG I FÄBODSKOGEN

Människorna i fäboddriftens tjänst hade bland annat att föra kreaturen till lämpliga betesområden i skogen men även att se till att de kom hem till fäboden. De som hade ansvaret för dessa uppgifter måste också kunna skydda dem mot allehanda faror, vilka i äldre tid företrädesvis bestod av de större rovdjuren i vår fauna, såsom björn och varg.

Lurarna, hornen och lockropen och i någon mån spilopipan var hjälpmedel för att klara uppgiften.

Låtarna, signalerna och ropen (”kulningen”) anses ha samma ålder som själva fäbodväsendet. De kan därför avslöja, hur våra förfäder utförde sin musik. Det typiska sjungandet med spända strupmuskler i falsett går tillbaka till de gamla germanska trollsångerna, galdrarna, som omtalas i eddadikterna. Sångerna vid våra fäbodvallar är troligen besläktade med de fornnordiska trollsångerna, vilka av kristendomen trängdes bort vid religionsbytet men levde kvar i fäboddriften, som redan då var i gång.

Det instrument, som man väl vanligen i våra trakter förbinder med fäbodvallarna, var den långa näverluren, som i sen tid tillverkats i stor omfattning av nutida hantverkare. Näverluren fordrade en speciell blåsteknik för att frambringa toner, som var njutbara. Luftströmmen sammanpressades hårt och med tungan kunde man forma olika toner.

Möjligen vanligast var att man använde luren liksom hornet från bock, get, ko och oxe, för att åstadkomma stötljud, avsedda att skrämma bort de vilda djuren.

Mycket mera skulle kunna berättas om vad musik och sång betytt för fäbodfolket, men av utrymmesskäl får det räcka med ovanstående.

 

NAMNSKICKET I FÄBODBYGDEN

Den vanligaste benämningen i Forsa och Hög på fäbodvallen är väl numera vallen. Något äldre är ’’boene’’.

Nu är språket ett levande väsen, som inte låter sig tuktas av modeller, som forskarna gärna arbetar med för att få ett system över forskningsområdet. Men vissa tendenser i namngivningen kan man dock skönja.

När man använder ordet vallen, bör man nog ha klart för sig, att grundbetydelsen för ordet är gräsbevuxen mark. Marken har då vanligen bearbetats på något sätt, oftast med plöjning, gödsling, harvning och sådd. Endast fäbodställen, som haft sådan mark, bör kallas fäbodvall eller vall. Före 1700 var det vanligaste slutledet –fäbod(ar) eller –bodarna. I de gamla skriftliga dokumenten och i kartmaterialet blev slutändelsen –vall vanlig först på 1700-talet. Detta kan tolkas som att uppodlingen av mark vid fäbodställena då tagit fart. De mycket gamla fäbodvallarna Fuskås och Blacksås har i tillgängliga källor inte någonstans försetts med slutändelserna –bodarna eller –fäbodar. I de fall de inte benämnts Fuskås och Blacksås utan getts en slutändelse, har det blivit –vallen. Det kan tydas som att uppodling på de båda platserna skett mycket tidigt.

En plats, som sätter sig på tvären i den här förda diskussionen, är Hjortstavallen i Hög. Redan 1645 skrivs den som Hiordtstadhwallen. Men där har aldrig någon uppodling skett! Jag har förgäves letat benämningen Hjortsta fäbodar eller Hjortstabodarna. En annan svårighet har Halstavallen i Hälsingtuna bjudit på. Enligt Eric Magnusson i Tunbyn har platsen alltid varit en ”skogsvall” utan uppodling. Prosten Olov Broman kallar den dock i Glysivallur för Halstad bodarna. Här har alltså senare tiders barn troligen slentrianmässigt ändrat namnet till Halstavallen!

”Boene” kommer av bodarna. Bodarna har i Norrland tolkats som primitiva förvaringsbodar för hö och andra grödor ute i utmarkerna, t.ex. vid slåtterängar. Ordstammen är det fornsvenska ordet both, som översatts till förvaringsbod. Enligt forskaren Lars Hellberg är det endast i Norrland och Dalarna, som ordet kan knytas till fäbod och då den fullständiga formen bodarna finns med.

I ordet fäbod finner vi förstavelsen , som ju har med djurhållning att göra. Slutstavelsen bod är alltså en primitiv förvaringsplats på utmarken, där hö och annat foder kan förvaras.

Fäbod blir då en plats, där man håller djur och för deras skull bygger upp enkla bodar för förvaring av fodret.

Fäbodställen med namnen Trogstabodarna, Klångstabodarna och de ännu allmänt använda Utnäsbodarna och Hansebodarna tyder på att dessa fäbodställen är äldre än dem som enbart haft slutändelsen – vall.

I det äldre kartmaterialet står merendels t.ex. Finnsjö fäbodar, Storbergs fäbodar, Hästås fäbodar o.s.v.

När uppodlingen kommit i gång på fäbodstället, har man i stället använt slutändelsen –vallen. Finnsjö fäbodar har blivit Finnsjövallen. I vissa fall har man endast sagt Finnsjön, men för att skilja sjön från fäbodstället, har lantmätaren använt Finnsjövallen.

För att renodla begreppen har jag funnit det fördelaktigt att använda fäbod för den enskilde ägarens vallboningar. Ett fäbodställe med flera personers vallboningar blir då fäbodar.

Ytterligare diskussion om namnskicket finns med i beskrivningarna av de enskilda fäbodvallarna.

 

TRE FÄBODBYGDER I FORSA

Fäbodbygden i Forsa är i huvudsak belägen i tre områden. Det största området ligger väster om sjöarna. Där har fäbodvallarna en medelhöjd över havet av 137 meter. Det andra området hittar vi norr om Högsbygden på i genomsnitt 119 meters höjd. Slutligen finns ett tredje område öster om Forsa-vattnen, där fäbodställenas höjd över havet är endast 35 meter. Detta senare område är inte någon egentlig fäbodbygd.

Forsas 26 fäbodvallar och med Granås och Hallbo inräknat 28 st är det som återstår av de 43 fäbodvallar, som totalt funnits och som använts av bönder i socknen. En sammanställning 1994 gav 139 stugor i Forsa.

Det totala antalet stugor i Forsa och Hög, som fanns 1880, torde ha uppgått till omkring 275.

hv-011-6

 

hv-010-7

 

Som framgår av skissen sjönk antalet fäbodstugor med fäboddrift från 40 % av antalet 1880 till 5 % under tiden 1937 -1965. Skissen visar, att allra snabbast skedde avvecklingen under fyrtiotalet.

Samma öde som fäboddriften gick till mötes under 1900 – talet, skulle också ha drabbat fäbodbebyggelsen, om inte vissa gynnsamma händelser hade inträffat. Under högkonjunkturen i skogen strax före, under och en tid efter andra världskriget fick fäbodstugorna användning som bostäder för skogsarbetare. Sedan skogsarbetarna fick möjligheter att färdas till och från arbetet på egna motorfordon, goda skogsbilvägar anlagts och arbetarskyddsstyrelsen underkänt fäbodstugorna som bostäder, kom inte stugorna att användas för detta ändamål. Men då var tiden så långt framskriden, att fritidsfolket fattade intresse för dessa stugor. Även de gamla stugornas ägare omfattades av fritidsintresset och lät själva renovera och underhålla sina hus på fäbodvallen.

Så räddades troligen den gamla fäbodbebyggelsen från att gå sin förintelse till mötes tack vare högkonjunkturen i skogen under och strax efter andra världskriget!

Avskrift:
Viveca Sundberg

 

hv-009-8

Fäbodvallarnas höjd över havet i Forsa och Hög

 

HÖGS SOCKEN

 

Den inventering, som jag genomförde 1965, omfattade även fäbodbygden i Hög. Inga Lisa Pehrsons akademiska uppsats 1938 upptar inte Högs fäbodvallar, varför inga uppgifter för 1937 finns för Hög.

Här följer uppgifter i sammandrag om Högs fäbodbygd:

Den medelhöjd, som redovisas i diagrammet om Fäbodvallarnas höjd över havet, 114 meter, innefattar även Högs fäbodvallar.
Enbart Högs fäbodar ligger på 109,7 meter, medan Forsas fäbodar är belägna på 119,6 meter.

Medan fäbodarna i Forsa ligger i tre skilda områden med ett medelavstånd till sina byar på 11,2 km, är Högs fäbodvallar koncentrerade till sockenområdets norra del och på betydligt mindre avstånd från sina byar, 8 km. Det sistnämnda förhållandet avspeglar sig i en senare avveckling av fäboddriften i Hög än i Forsa. Se diagrammet över fäboddriftens avveckling! Här torde även större odlade arealer vid fäbodvallen ha varit till fördel för Hög.

I redovisningen av antalet fäbodstugor vid olika tidpunkter, de byar, till vilka de hör och avstånden till dessa, upptas 6 fäbodställen i Hög. Övre och nedre Bromsvallen är sammanförda till ett fäbodställe. Granåsvallen delas mellan ägare från Forsa och Hög:

 

 

 

BROMSVALLEN

eller Brunnsjövallen

Se karta

 

hv-017-granas

Stugan som ägs av Kjell Hedman, lär vara flyttad från Kungsgården 2:3
Vilka är personerna på bilden? Hjälp oss om du vet.

Bild över Brunnsjövallens övre stugor. Vallen har nu namnet Bromsvallen. Närmaste stuga ägdes av Västigår´n i Kungsgården. Ägs nu av Kjell Hedman. Stugan nedanför revs på 20-talet och ägdes av kyrkans Landbondgård, Kungsgården och är ditflyttad från Hjortstavallen.

Denna text och bild från Hög/sockenbilder

 

1726: 6 stugor, 1880 7 stugor, 1965 7 stugor.

Ägarnas hembyar: Baldra och Kungsgården.

Markägaren 1996: (21 st).

Kungsgården 1:2 (ej lagfart, hus på ofri grund) Gerd Elisabet Jacobsson, Mora och Jan Erik Sandin, Sollerön.

Kungsgården 1:2 Olof Tage Hjelm, Västerås.

Kungsgården 1:3 Goldie Kristina och Pekka Ilmari Winberg, Hudiksvall.

Kungsgården 1.21 Anna – Greta och Thure Svensson, Hudiksvall.

Kungsgården 1:23 Karin Elisabeth och Evert Högstedt, Hudiksvall.

Kungsgården 2:3 (ingen lagfart, hus på ofri grund) Anders Håkan Martinsson, Hudiksvall

Kungsgården 2:3 Bernt Anders Svensson, Kungsgården.

Backen 1:19 – Björn Ingemar Christopher Lundén, Näsviken.

Baldra 1:3 (ingen lagfart, hus på ofri grund) Gustaf Henry Eriksson, Hudiksvall.

Baldra 1:3 Anna Margareta Andersson, Baldra.

hv-001-karta

Bromsvallen 1996

Baldra 4:1 Anders Erik Berglund, Baldra.

Baldra 4:6 Ingrid och Alf Olsson, Iggesund.

Baldra 5:1 Lars-Åke Persson, Baldra.

Baldra 5:4 Catja Lindström, Örsundsbro; Mirja Lindström, Sandviken och Michael Ericson, Uppsala.

 

Underlagmannen Peder Larsson i Holm skrev 1577 ett öppet brev, i vilket två bönder från Kungsgården, Hans Mårtensson och Jon Olofsson hade fäbodställe vid Bromsvallen.

1965 hittade jag den fäbodstuga som var den förmodligen äldsta i både Forsa och Hög. Ägaren tillhörde en Kungsgårdsbonde, som uppgav, att stugan förmodligen var byggd under första hälften av 1600 – talet. Här bör erinras om att stugorna inte byggdes för evärdliga tider utan hade som regel en begränsad livstid. Nya stugor uppfördes under århundradens lopp. Men platsen, redan från början väl vald, kan vara urgammal som fäbodställe.

 

FJÄLLMYREN

l Glysisvallur uppger prosten Olof Broman, att de 2 bönderna i Lia inte äger något fäbodställe utan nyttjar mulbetet vid hemgården. De har dock sommarboningar vid Fjällmyren i södra delen av socknen. Det samma gäller för 3 bönder från Gåcksäter.
Såväl bönderna från Lia som Gåcksäter skulle under loppet av 1700-talet få fäbodställen vid Hjortstavallen.


GIAN

Fäbodstället, som torde ha legat i Giaområdet i Hög, hade enligt Glysisvallur 4 delägare, 1 Baldrahemman, 2 Forshemman och 1 hemman från Västanåker.

Men redan i ett dombrev av anno 1577 är fäbodstället omnämnt:

Där uppges, att Lars Olsson, Lars Larsson och Olof Jonsson i Baldra haft rätt till yxbörd (att nyttja skogen) både vid Gijskogen och Bromsvallen. Denna rättighet bekräftades den 8 december 1653. Däremot skulle Lars Olsson i Kungsgården ha betesrätt och yxbörd endast vid Bromsvallen, där han jämte fyra grannar hade fäbod.
Den 8 december 1653 uppgavs, att Lars Olsson i Västanåker med fyra grannar är delägare i ”Gijskogen”.

 

 

GRANÅSVALLEN

 

Se karta

 

hv-005-

Granås, delad mellan Forsa och Hög, tillhör den grupp av fäbodvallar, som ännu har en tydlig radbyutformning. Radbyn var den vanligaste formen också i förskiftesbyarna. 

Fäbodvallen, delad mellan bönder från Hög och Forsa, är tidigast omnämnd 1648.

Myrfäbod 244 meter över havet. Fäbodvallen är den enda av pastoratets fäbodvallar, som är belägen över Högsta kustlinjen(242 meter över havet).

1726 7 stugor, 1880 8 stugor, 1937 5 stugor, 1965 5 stugor.
Hemby Holm (Forsastugornas ägare hör hemma i Rumsta och Åkre).
Se f.ö. 12 GRANÅS!

(Högs delen, 6 ägare).

Holm 1:2 Per Anders Andersson, Holm.

Holm 1:3 Stefan Bergman, Holm.

Holm 2:3 Anders Eskil Eriksson, Holm.

Holm 3:6 Bernth Erik Eriksson, Holm.

Holm 5:1 Lars Gustav Olsson, Holm.

Lia 4:1 Inga-Britt Magnusson, Edsta.

 

fv-021-69

Granåsvallen har fortfarande radbyns typiska utformning.
Stugor: (Forsa-stugor) 1726 (Glysisvallur, delägare). 5, 1880: 5, 1937: 3, 1965: 3, 1994: 3 stugor. Antal Högsstugor: 5.

Hembyar 1965: Rumsta, Åkre samt Högsbyarna Holm och Lia.

Odlad mark: 0,75 ha.

Senaste året för fäboddrift: 1900-talets början.

Markägare 1996:

(Forsadelen) Samfällighet för Rumsta och Åkre.

(Högs delen, 6 ägare). Se nr 47!

Fäbodvallen, som hittills vårdats pietetsfullt, har den typiska radbyformen, som var vanlig i de oskiftade hembyarna före laga skiftet under 1800- talet. Raden av fäbodfäks, som ursprungligen stod mitt emot stugorna i radbyn, är dock nu borta på Granåsvallen.

Granås är med största sannolikhet anlagd innan sockengränsen mellan Forsa och Hög drogs. Såväl Hästås, Hallbo, Finnsjön och Granås blev enklaver utanför Forsas egentliga sockenområde. När gränsen mellan de båda socknarna slutligen drogs, tvingades man till konststycket att dra gränsen i sicksack form. Sockengränsen kom sålunda att gå mitt inne bland stugorna på Granåsvallen.

fv-022-

Kor i väntan på att få komma ut på. betet. Lägg märke till att korna har horn och sålunda inte är varken rödkullor eller fjällkor. Originalfotot tillhör fru Anna Humble i Åkre och är taget framför en av Högsstugorna på Granås omkring senaste sekelskifte. Anna Humbles barndomshem hade sin fäbod på Granås.

Domboken har en uppgift från den 18 november 1675, som gäller ett byte mellan ett hemman från Holm och ett från Rumsta.

Innehållet i domboken har denna ungefärliga lydelse:

Angående det fäbodställe, benämnt Granås, som för lång tid sedan genom byte är kommet ifrån Holmhemmanet i Högs Socken med innehåll att Salig Påhl Nilsson (född omkring 1605) på hemmanet Holm nr 3 hade bytt med en bonde från Rumsta, så att Rumstabonden skulle behålla Granåslotten och Holm däremot inneha lott på Fuskås och vid bytet ge en tunna säd, eftersom det fanns 2 stycken fler svedjeland på Fuskås än på Granås. Eftersom det nu (1675) framkommit, att bytet inte skett enligt lag, blev det bestämt, att Granåslotten återgår till Holm och Fuskåslotten återkommer tillbaka till Rumsta.

Detta utslag kom 15 år före den stora uppgörelsen i Fuskås. Genom återflyttningen till Granås undkom Högshemmanet att bli ett av de förvisade från Fuskås. Rumstahemmanet däremot skulle så småningom tvingas lämna sin lott i Fuskås. Det är oklart, om det var Rumsta 3, vilket först efter flera decennier skulle hamna på Utnäsbodarna eller Rumsta 4, tilldelat Käxbo 1774, som 1675 återkom till Fuskås efter en tid på Granås.

Inför det förestående storskiftet mot slutet av 1700 – talet, ställde Högsbönderna krav på att områdena vid Granås, Finnsjön och Hallbo skulle underställas rättslig prövning.

Alla sockenmännen i Hög instämde sålunda de Forsabor, som påstod sig vara delägare i någon av de nämnda fäbodvallarna. Om de inte, menade Högsborna, kunde påvisa, att de lagligt hade avgränsat fäbodställena från Högs sockenområde, borde de lämna sina fäbodar.

Tre rättsinstanser, häradsrätt, lagmansrätt, som var en gammal mellaninstans, och hovrätt tog ställning i frågan, häradsrätten den 6 juni 1789, lagmansrätten den 9 september 1791 och hovrätten den 12 december 1794.

De Åkre – och Rumstabönder, som hållit till på Granås, kunde inte påvisa, att deras avgränsade område var lagligen befäst. Högsbönderna tilldömdes därför besittningsrätten över hela Granås.

Någon avhysning av Forsabönderna kom dock inte till stånd. I praktiken blev det delad besittningsrätt. Förmodligen fick de använda sina fäbodar i något slags sambruk med Högsbönderna.

 

hv-016-granas

Granåsvallen

hv-018-granas

Granås. Personerna till höger är Gerda och Erik Waldenström

 

 

 

HJORTSTAVALLEN

Se karta

1726 1 stugor, 1880 7 stugor, 1965 7 stugor.

Markägare 1996:

Gåcksäter 1:14 Bodil och Dick Lennartsson, Hedesunda.

Gåcksäter 2:3 Anna Maria Bästdahl, Sollentuna.

Gåcksäter 5:1 Elov Larsson, Hjortsta.

Gåcksäter 5:3 Rune Johansson, Södertälje.

Gåcksäter 5:5 Edit Ingela Maria Olsson, Tåsta.

Lia 1:7 Jan – Erik Martinsson, Lia

Lia 4:4 Inga Britt Magnusson, Edsta.

Gåcksäter 1:2-3, 2:3, 5:1, Lia 1:1, 4:1 Lia-Gåcksäters vallallmänning, Hjortsta.

Hembyar Gåcksäter och Lia. Före 1800 tillhörde fäbodstället Hjortsta, Edsta och kyrkan.

En rest av den tidigare tillhörigheten till Hjortsta by finns öster om fäbodstället i form av en samfälld myr, tillhörig några hemman från Hjortsta by.

 

hv-004

Hjortstavallen är både en rundvall och en gråvall

Det är inte vanligt, att en fäbodvall byter by tillhörighet men ändå behåller det ursprungliga namnet. Ett annat exempel på detta är Klångstabodarna i Forsa.

Hjortstavallen är också intressant i ett annat avseende. Medan många av de gamla fäbodvallarna hade formen av en radby med stugor och ladugårdar uppradade efter en fägata, är Hjortstavallens form en rundby med antydan till ett torg i mitten. Ägarna har också värjt sig för rödmålning av stugorna utan låtit fäbodstället vara en s.k. gråvall, vilket har gett fäbodvallen ett ålderdomligt utseende.

hv-020-hjorts

Hjorstavallen på 1960-talet.


 

Utistugas stuga tv är här inte vänd ännu. Står numera med långsidan mot tunet.

Text och bild från Hög/sockenbilder.


hv-033-hj-vallen

Bort från odlade åkrar och slåttervallar fördes korna på Svantedagen den 10 juni. Pehr Backström boförde enligt gammal sed på lördagen.

Mot fäbodvallen i sakta mak

HT 13 juni 2000

Fem kor, tre kalvar, fyra getter, gammelbocken, bojäntorna och bonden, en spelman och en häst med kusk, sågs på lördag vandra från Kitte till Hjorstavallen, där en gång boskapen från Hög hade sitt sommarbete. Mellan nysådda åkrar, grönskande valla och på slingrande skogsvägar drog följet fram, på Svantedagen då boföringen rättligen ska ske, enligt gammal sed.

Det var Pehr Backström, bonde på gården Frankrike i Kitte, som drog till fäbodvallen med sina djur, för tredje året i följd. Bojäntorna, Karin Magnusson från Bjåsta och Karin Krook från Frisbo i Bjuråker, var städslade i god tid, och infann sig i Frankrike tidigt på morgonen.

– Har man duktiga bojäntor, kan man få lite ledigt själv. Nu kan jag lämna över ansvaret till Karin och Karin, som jag vet är duktiga och kan sina saker, förklarade Pehr Backström.

Något ”husfolk” att komentera ut på vandringen har Pehr Backström inte, men han har inte heller några problem att få hjälp med boföringen. Han har snarare blivit tillfrågad om lov att få slå följe på vägen.

hv-035-hj-vallen

En mun vatten och svalka åt klövarna fick korna, när boföringsfolket rastade i Hogland

 

Getterna bröt tidigt

Från Kitte gick vandringen över Söderåsen till Hoglandssjön där folk och fä tog rast. Där döptes också den vita geten på stående fot till Sprätta. De andra getterna hade behagat avbryta färden lite tidigare, och lät sig inte nödgas att fortsätta. De fortsatte med biltransport tillsammans med kalvarna, som ansågs för unga för att avverka den långa färden.

Framme vid Hjorstavallen väntade i år en nybyggd ladugård, ett spåntaksbelagt, timrat sommarfejs med sex kobås, kalvkätte och getbås. Dagens utrymmeskrav förenas omsorgsfullt med en ålderdomlig byggnadsstil, för att fäbodvallens ursprungliga prägel inte ska störas.

– Det är en känslig miljö, konstaterar Pehr Backström. Vallen finns dokumenterad från 1700-talet, och min stuga är en av de äldsta. Stugan är möblerad med arvegods och sådant jag hittat på auktioner. Den är mer eller mindre ett museum.

hv-034-hj-vallen

En kaffetår längs vägen smakade Pehr Backström gott. Bojäntan Karin Krook följde med under vägen, och ska tillbringa en del av sommaren på vallen.

 

Levande fäbodvall

Alla de sju stugorna på vallen är pietetsfullt bevarade, grå som vallstugorna blev, av brännande sol och skoningslös vinter. Det välstånd som rödfärgade mangårdsbyggnader och tapetserade herrstugor representerade, sparades till byarna, där det kunde begapas och beundras av sämre lottade.

Sex av stugorna befolkas numera av sommarlediga ägare. Innanför Pehr Backströms fastbandshage lever fäbodvallen. Kor och getter ska mjölkas, smöret ska kärnas, osten ska ystas. Korna betar förnöjsamt. Glömt är vintermörker och torrt hö.

– Jag har en hel del egoistiska skäl för att ha djuren på vallen, säger Pehr Backström. Men jag tycker också att jag gör en kulturinsats. En fäbodvall är inte en fäbodvall, om det inte finns djur där.

Av Sandy Bergström
Foto: Ulf Borin

 

 

 

NORRA HALLBOVALLEN

 

Se karta

hv-022-hog-

Riksantikvarieämbetets karta visar sockengränser

 

1726 (Glysivallur) 5 delägare, 1880: 9 stugor, 1965: 7 stugor.

Hembyar 1965: Sigsta, Tåsta.

 

Markägare 1996: (26 st).

Tåsta 1:17 Maja och Bernt Halvard Nord, Järfälla, Birgitta och Stig Olof Nordh, Hudiksvall.

Tåsta 1:18 Svea och John Erikson, Delsbo.

Tåsta 3:9 Per Anders Lek, Hudiksvall

Tåsta 3:11 (1 hus utan lagfart, 1 hus med lagfart) Olov Arvid Bergströms dödsbo, Hudiksvall.

Sigsta 1:6 (ingen lagfart, hus på ofri grund) Per – Arne Lennart Sjödin, Märsta och Inga Lena Sjödin, Hudiksvall.

hv-007-hallbo

Norra Hallbovallen 1996

 

Sigsta 1:6 Erik Reinhager, Norrbo.

Sigsta 3:10, 3:11, 3:12, 3:13, 3:14, 3;15, 3: 16, 3:17, 3:18, 3:19, 3:20, 3:24 och 3:25, Tullsgårdens Aktiebolag, Göteborg.

Sigsta 3:21 Gunnar Canslätt, Hudiksvall.

Sigsta 3:22 Jenny Lisbeth Margareta Löfstrand, Huddinge.

Sigsta 3:23 Gun och Bengt – Åke Nystrand, Uppsala.

Sigsta 3:26 Leena Birgitta Skoglund, Kungsgården.

Sigsta 3:27 och 3:28 Sven Erik Andersson, Hudiksvall.

Sigsta 3:29 Bo Harald Kjell Eklund, Delsbo.

Sigsta 3:30 Laila Berglund, Delsbo.

Sigsta 3:31 Elsa Viola och Claes Olofsson, Bergsjö.

Överbyn 2:6 (ingen lagfart, hus på ofri grund) Lars Matsson, Stockholm

Överbyn 2:6 Lars Nils Reinholm Matsson, USA, Per Olof Mattias Matson och Per Nils Jesper Matson, Uppsala.

 

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937

Åren 1945 – 1965 arrangerade Högs Sportklubb Hallbo stora sommarting här på Norra Hallbovallen.

Hembyar Sigsta och Tåsta (I början av 1800 fanns här ägare även från Kalvhaga och Söderängs (Sörängs) byar i Forsa.

Se f.ö 22 NORRA HALLBOVALLEN i Forsadelen!

 

 

 

TANNAVALLEN

Se karta

Läs här om dråpet på Tannavallen 1899

 

1726 8 stugor, 1880 14 stugor, 1965 12 stugor.

Hembyar: Frölland, Hallsta, Hjortsta och Glimsta.

Tanna är uppdelat i tre grupper: Norrvallen, Mellanvallen och Sörvallen.

Markägare 1996 (19 st):

Norrvall (8 st).

Glimsta 1:3 Erik Axel Olsson, Glimsta.

Hjortsta 1:19 Sigvard Persson, Gävle.

Hjortsta 2:9 Inger Marianne Norell, Stockholm.

Hjortsta 3:4 Hans Fasth och Carina Eriksson, Enskededalen.

Hjortsta 4:8 Kerstin Inga – Lill och Erik Roland Dahlström, Hjortsta.

Hjortsta 6:7 Karin Margareta Helgesson, Hudiksvall.

Mellanvallen (6 st):

Glimsta 1:2 Olof Göte Persson, Glimsta.

Hjortsta 9:1 Märta Cecilia Jörmgård, Bergsjö.

Hallsta 5:1 Ture Martinsson, Hallsta.

Edsta 2:8 (ingen lagfart) Fastighets AB Telaris, Nacka Strand.

Edsta 2:8 Karin Viola och Erik Jonsvens, Edsta.

Sörvall(5 st):

Frölland 3:2 Lillemor och Sven Gunnar Nordin, Frölland.

 

hv-003-

Tannaområdet (Norrvall, Mellanvallen och Sörvall) 1996

 

Frölland 3:3 Erik Persson, Frölland.

Hallsta 5: 1 Ture Martinsson, Hallsta.

Glimsta m.fl. Samfällighet.

Med sina 21,25 ha öppen mark är Tanna den näst Ön i Långsjön mest uppodlade fäbodstället.

hv-019-tanna

Tannavallen

 

 

ÖVERBOVALLEN

Se karta

1726 10 stugor, 1880 13 stugor, 1965 12 stugor.

Hembyar: Edsta och Åsak.

 

Överbovallen 1907. Denna och många fler bilder finns på Hög/sockenbilder

hv-027-overbo

Överbovallen 22, vallstugan med den vita dörren

hv-028-overbo

Överbovallen 28

hv-029-overbo-

Aug. 2017. Ytterligare några av de många välskötta vallstugorna på  Överbovallen

Markägare 1996:

Edsta 2:8 (ingen lagfart, hus på ofri grund) Fastighets AB Telaris, Nacka Strand.

Edsta 2:8 Karin Viola och Erik Jonsvens, Edsta.

Edsta 3:3 Helena och Håkan Jonsson, Edsta.

Edsta 3:17 Margit Elisabet Larsson, Sigsta.

hv-002

Överbovallen 1996

 

Edsta 4:1 Gunilla Elisabeth Flank och Lars Ola Rönnings, Edsta.

Edsta 4:4 Lars Sundfors, Edsta.

Edsta 5:6 Karin Jonsson, Hudiksvall och Britta Andersson, Ilsbo,

Åsak 1:1 Kerstin Margareta Berglund, Åsak.

Åsak 1:11 Helena och Lars – Åke Jonsson, Åsak.

Åsak 2:5 Lars Håkan Persson, Åsak.

Åsak 3:12 Birgitta och Mats Lennart Engberg, Hudiksvall.

Åsak 5:13 Ingrid Agneta Olson, Gävle.

Åsak 6:1 Kerstin och Rolf Runfalk, Hudiksvall.

Odlad mark: 7.5 ha.

Överbovallen är omnämnd i 1666 års dombok. Det gällde troligen en gränsdragning med Bromsvallen.

 


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden, och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen, till Fäbodar i Forsa 

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *