Fäbodar i Hassela

Dellenportalen vill lyfta fram ett månghundraårigt kulturarv. Våra Fäbodar. Vi gör det genom att sammanställa uppgifter från tidningar, böcker, Hembygdsföreningarnas fäbodskildringar, privatpersoners berättelser och från olika arkiv.

Vi vill rikta ett Stort Tack till Harriet Frändén som givit sitt tillstånd att vi får digitalisera hennes bok FÄBODAR i HASSELA, som tryckts i 150 exemplar, men som nu ges möjlighet att läsas och av oändligt många fler. Texten har vi skrivit av för hand och alla 71 bilder är skannade ur boken, därför ber vi om överseende med bildkvalitén. Ett stort arbete som tog hela fem dygn.

Att äga och läsa böcker är både roligt och intressant. Men det är dyrt och tar mycket plats, därför kan ljudböcker vara ett komplement eller ett bra alternativ.

Att digitalisera utgivna skrifter och böcker gör det möjligt att nå ut till mångdubbelt fler läsare. Då blir skriften tillgänglig för alla människor, varje tid på dygnet, året runt. Man har den alltid med sig, i mobilen eller surfplattan och den kan läsas på ort och ställe där handlingen utspelar sig. Där kan man sitta och leva sig in i texten, se gamla bilder och drömma sig tillbaka och konstatera hur allting har förändrats.

Skriften kan dessutom hela tiden uppdateras med filmer, nya bilder och ny information.

Under rubriken Fäbodväsendet kan du se filmer från fäbodar och läsa mer om hur andra beskriver vårt kulturarv.

Som ett led i vår dokumentation av fäbodkulturen har nu turen kommit till Hassela  och HasselagårdenNordanstigs kommun och deras analys av sitt fäbodväsende.

Genom att digitalisera våra fäbodar, får många fler möjlighet att lära känna vårt kulturarv.
Mejladressen till oss hittar längst ner på sidan.


Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om du anger dellenportalen.se som källa. Tycker du dessutom att det är värt något är en liten gåva till Dellenportalens BG 6408-619 968 508 mycket välkommen. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till Dellenportalen. Tack för ditt stöd!


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

 


 

Inledning

Arbetet med att dokumentera de fäbodvallar som funnits i Hassela socken tog sin början i slutet av år 2001. Med tanke på att så få vallar finns kvar idag, blev det en överraskning för oss att finna att antalet tidigare överstigit 30.

Orsaken till att så många fäbodar idag är helt försvunna är troligen att så många gårdar i slutet av 1800-talet såldes till skogsbolagen.
De tidigare ägarna fick då ofta fortsätta att bruka sina hemman som landbönder. Fäbodvallarna blev kvar så länge någon brukade dem, sedan fick de stå och förfalla eller revs ner och såldes.

För att få fram fakta har vi försökt intervjua så många som möjligt som haft anknytning till någon vall. Vi har gått igenom Laga skiftet och gamla kartor från 1700- och 1800-talet. Vi har även varit ute och sökt efter rester från de vallar som numera är försvunna.

Under tiden vi arbetat med fäbodvallarna har fler och fler anslutit sig till cirkeln och nu i början av 2004 är deltagarantalet uppe i 17.
Förutom undertecknad är det Karl Erik Holm, Bengt Östberg, Åke Larsson,  Lage Bergvik, Sven Ljunglöf, Ove Östberg, Sven Andersson, Ingvar Danielsson, August Grip, Seved Wallin, Anton Nilsson, Anna Lisa Hård, Elsy Lindberg, Dagmar Elfving, Britta Olsson och Margit Backlund.

Vi tackar alla som villigt ställt upp med att berätta sina minnen för oss och som lånat oss sina gamla foton.

Hassela år 2004
Harriet Frändén

 

hav-010-omslag

 

Bruket av fäbodvallar har sedan flera hundra år tillbaka varit en viktig del i livet på en gård. Här uppe i Hassela där jordarna var magra och frostlänta var det ju huvudsakligen kreaturen som var källan till välstånd. Mulbetet var mycket viktigt då de magra åkrarna kring hemgården inte kunde föda kreaturen hela året. Därför fick man lov att anlägga fäbodar en bit bort från byn. Tittar man i en jordebok från 1600-talet finner man uppgifter om några vallar.

Nybovallen
Ägesmän är N:o 8 i Svedie, N:o 6 i Kyrkiobyn och N:o 9 i Svedie.

Gamlebodarna (Låg på norra sidan av Mörtsjön)
Ägesmän: N:o 8 i Svedie, N:o 9 i Svedie. N:o 6 i Kyrkiobyn, N:o 3 i Kyrkiobyn, N:o 2 i Kyrkiobyn, N:o 1 i Kyrkiobyn, N:o 4 i Kyrkiobyn och N:o 5 i Kyrkiobyn.

En annan källa som nämner fäbodvallarnas namn är prosten Olof Broman som skrev sitt stora verk om Hälsingland. Glysisvallur, på 1700-talet. Där nämner han socken för socken vilka byar och gårdar som fanns och även var man hade sina fäbodar. Till de fyra gårdarna i Nordanbro hörde då en vall ½ mil nordväst från byn som kallades Slåtterbodarne där det fanns något ängesland och några små ”vretor”. ½ mil österut ägde byn också fäbodar, nämnda Bromsarhögden.

De två gårdarna i Berge hade liksom Nordanbro fäbodar i Slåtterbodarne.

Svedja med två gårdar hade sina utlöter på två ställen det ena i Nybodarne och det andra i Gamlebodarne.

Kyrkbyn med sex gårdar hade mulbete och fäbodar för tre av gårdarna i Fagervallen ½ mil wäster om byn och för de andra tre på två ställen, i Norrbodarne 1 mil norrut och i Söderbodarne ¾ mil norrut på samma sida där man även hade plogland.

Här nämns även att Fagernäs just tagit upp fäbodvall på Elfåsen.

I ”finnbyarne” längre bort på skogen. t.ex. Kölsjön hade man gott om mulbete och behövde inga fäbodställen.

Fram till slutet av 1800-talet har mycket hänt på detta område. På en karta från 1898 vimlar det av vallar. De flesta är inte namngivna. Det står endast fäb. Vår första arbetsuppgift bestod i att försöka namnge dessa vallar.
I det fortsatta arbetet har vi delat in sockenkartan från 1898 i flera områden. På dessa kartor har vi även markerat platsen för de vallar som vi hittat vid studiet av Laga skiftet från mitten av 1800-talet.

I det följande kommer vi att redovisa vallarna områdesvis med början från den västra sidan av socknen.

 


 

Fäbodar väster om Finnrå.

 

I Kölsjö-Lindsjö området fanns tidigare ett tiotal vallar. Inte mycket är bevarat från dem, men här följer vad vi kunnat få reda på om dessa vallar.

hav-011-1-2-

Söder om Korpåsen och Laxbo låg Bodsjötorpet som på 1898 års karta betecknas som fäbod. Övriga vallar låg norr om Kölsjön.
1. Bodsjötorp 2. Hundvallen 3. Rittaso 4. Timmola 5. Gammelvallen och Sorrvallen  6. Smebygge, Boms 7. Harsnåret 8. Dundervallen 9. Kontvallen 10. Vattuporovallen

 


 

  1. Bodsjötorpet

Vi börjar längst i väster på socknen. Nordost om Bodsjön låg Bodsjötorpet. Platsen markeras som fäbod på kartan från 1898. Namnet antyder ju inget om att detta var en fäbodvall. Vi vet att Bodsjötorpet redan under första halvan av 1800-talet var ett nybyggartorp, då kallat Bosjöåsen. Nybyggaren var Anders Johansson Berg från Torp socken, som gifte sig med Margreta Ericsdotter i Korpåsen.

Om Berg Ante som han kallades, berättas att han en gång när han en mörk kväll kom mot hemmet och hoppade över en gärdsgård hoppade han rakt på en björn.

Bosjöåsen övertogs av dottern Helena och mågen Pål Jonsson på 1860-talet. 1873 lämnade de Bosjöåsen tillsammans med barnen Magdalena och Brita Stina för att bli landbönder på Korpåsen.
Det verkar ju naturligt att de sedan använde sitt gamla hem som fäbodvall. Hur länge detta pågick är okänt. Enligt Anton Nilsson, som är uppvuxen i Korpåsen, var stugan nedrasad redan i hans barndom omkring 1925.

 

På 30-talet uppfördes skogsarbetarbaracker på platsen.

 


 

  1. Hundvallen

Hundvallen som låg intill stigen som gick från Laxbo via Bosjön och till Älgebo i Bjuråker tillhörde hemmanet Laxbo 1 vars ägare i slutet av 1870-talet var ’’herr Richard Steinmetz å Bolle”.

Vallen försvann troligen redan före 1800-talets slut och fanns inte markerad på kartan 1898. Stugan flyttades först till Laxbo men står nu i Lamsås.

Lagården som var ovanligt stor (enligt Anton Nilsson från Laxbo rymde den 30 kor) flyttades till Laxbo. Detta kan ha skett redan under 1800-talets slut.

 


 

  1. Rittaso

hav-012-3-

Rittasovallen hörde vid Laga skiftet år 1830 till dåvarande n:o 1 i Kölsjön. Ägare 1830 Anders Larsson på n:o 1 och Erik Ersson som ägde den hemmansdel som sedermera blev Gräsåsen 4:1.

På Rittaso bosatte sig en av sönerna till Berg Ante på Bosjöåsen, nämligen Erik Andersson Berg med hustru Lisa f. Skalin och 2 döttrar i mitten av 1800-talet.

Under en tid på 1860-talet fanns tre familjer bosatta på Rittaso. Dottern i huset, Stina var då gift och bodde kvar i föräldrahemmet med sin familj en tid innan de flyttade till Stöde. Dessutom bodde där inhyst fattighjonet Pål Persson Mackia och hustrun Anna samt deras dotter med sina två barn.

1879 återkom mågen Jon Olof Asplund med hustrun Stina och fem barn, till Rittaso. Deras äldsta son Erik Andreas Asplund blev den i familjen som var längst kvar på Rittaso.

l boken Ulvsjön i våra hjärtan, har författaren Åke Andersson återgivit vad han hört berättas om Rittaso.

Folket där var föregångare med att ha vatten inne i stugan. Det berättas att de i förstugan hade en brunn med brunnslock i golvet. På det sättet behövde de inte gå ut för att hämta vatten.

Rittaso-gubben (Jon Olof Asplund) lär ha sagt:
— Man behövde ej gå ut för att hämta sitt vatten, bara gå ut för att” låta” sitt vatten.

Han sägs även ha varit en duktig fiolspelman.

Efter 1892 nämns Rittaso inte längre i husförhörslängderna och det verkar som det då en tid var fäbodvall. (Markeras som fäbodvall på kartan från slutet av 1800-talet)
Fasta bosättare återkom en kort period början av 1900-talet .

På 30-talet användes stugorna som bostad åt skogshuggare. Några av dem som höll till där var Hadar Lundin, Richard Wallner och Olle Lindsten.
Omkring 1960 fanns byggnader kvar men de var då förfallna.

hav-013-4-

Granskogen tar sakta men obevekligt tillbaka den mark där människor en gång byggt upp sin verksamhet. Bland granarna hittar man idag, år 2002 bl.a. några rester av väggarna till en uthusbyggnad. Man kan också hitta grundstenarna där stugan en gång stått. Källargropen finns kvar delvis inrasad. Men för varje år som går försvinner alltmer av det som en gång var Rittaso.

hav-014-5-

hav-015-6

Vallskiftet där nu endast små rester av vallbebyggelsen finns kvar hör numera till gården Ersk-Ers (son på Ersk-Mats) numera kallat Normans.

 


 

  1. Timmolavallen.

 

hav-016-7

Vallpigorna Anna Dahlberg och Emma Nordin har här tydligen fått en ”’matfriare” på besök.

Vallarna i Hassela användes ofta av bönder långt bortifrån. Timmolavallen var i slutet av 1800-talet använt av Rogstabönder. Det finns en intervju inspelad på 1950-talet där Helge Nilsson pratar med Anna Brita Holmsten född år 1866 i Frölland, Rogsta (bodde i Hassela 1890-1907) och Anna Persson född år 1876 i Sylta, Rogsta. De var båda i sin ungdom med om att boföra från Rogsta till Timmolavallen. De var bojäntor där under olika somrar åren 1887 till 1892.
Det var kölsjöbönder som ägde vallen, men de hade gott om bete nära gårdarna, så de hyrde ut vallen till rogstabönderna och tog betalt per ko.

Anna-Brita och Anna arbetade åt en bonde i Sylta, Rogsta, Per-Erik Persson Udd f. 1852. Han var måg och bonde på gården Sylta nr 1, gift sedan 1881 med Anna-Brita Magnusdotter f. 1853. På gården bodde på den här tiden även förre bonden Magnus Magnussons änka samt hans syster Anna Magnusdotter. Det är hon som senare i berättelsen kallas Anna-faster och som varit på Timmolavallen i 29 somrar.

Här följer små utdrag ur deras berättelse.

Den 10 juni på Svantedagen var det dags att ge sig iväg från Rogsta med alla djuren som skulle upp till vallen. De hade då nio mils promenad framför sig. Den resan tog två dagar att genomföra. Den första biten brukade det vara en hel skara ungdomar som följ de med som sällskap. Karlarna kom efter med hästarna och boföringslasset och främst gick bopigorna med korna. Ibland kunde det vara besvärligt med någon kviga som inte var van färden. De kunde ge sig till att springa in i skogen så man fick ett fasligt sjå med att jaga tillbaks dem på vägen.

Första vilopausen brukade de göra i Tennsäter. En av kvinnorna minns att de stannade där vid en ”slåttstuga” och tog sig in där och kokade kaffe i en järnpanna och drack ur en skopa. Det var första gången hon var med, och det året var det så kallt på natten att det var frost.
Det hände också att man tog rast i Jättendal i Krokbron. Då lät de korna gå in på ”svea” och gick själva in och fick kaffe.
På kyrkvallen i Bergsjö kunde det också bli en liten paus. Sista raststället för dagen var i Älgered där man övernattade.

Det hände aldrig att ”stintorna” fick åka på hästlasset, men ett år hade Anna-Brita ”nyframförskodda” skor på fötterna och fick skavsår. Den gången fick hon åka mellan Älgered och Hassela.
Andra dagen gick man ända fram till vallen. Några raster hade man förstås även då. Den längsta tog man vid ”Fribergs” i Kyrkbacken. Där stannade man ett par timmar och låg och vilade en stund, för där fanns en liten stuga som var öppen för allmänheten. Där kunde man också laga sig lite mat. Nästa vilopaus blev i ”Handskbacken” vid Gräsåsen. När de kom fram till Sorrgården och skulle ta av mot vallen började krafterna sina. ”Då var jag så trött så ja’ trodde ja’ skulle kvamna, säger Anna Persson och Anna Brita infogar, bena kändes som en skulle ha haft pinnar te gått på”.

De berömmer vallen som en fin vall och dessutom att där var ”snällan” ungdom där. Första lördagsnatten på vallen, kom ungdomarna dit för att ”syna nybojänterne”.

De berättar hur man gjorde löpe av kalvmage. Man flådde löpmagen och skrapade bort osten som fanns där, gjorde ren den och saltade.
Sen la man den i vatten och det fick dra ur och så fick man löpe.
Stugorna på Timmolavallen var lite ovanliga för de hade innertak, så det blev en liten vind där man kunde ha sina förråd för sommaren. I stugan var det en stor gråstensmur. En av ”gummorna” berättar att ”den var så stor så vi kunne ha dansa där

Det var mycket arbete med att ta tillvara mjölken. Först hälldes den upp i trätråg för att grädden skulle flyta upp. När man sedan skulle skilja grädden från mjölken höll man en trävisp framför ena hörnet av tråget och hällde ur mjölken medan grädden stannade kvar bakom vispen. Sen var det ett fasligt gnidande och tvättande för att få trågen rena. Man gjorde tvagor av granriskvistar. En kvinna som de kallade ”Krut-Maja” brukade göra tvagor av något som de kallade skäfte. Dom var bra att skura med, så de andra bopigorna köpte av henne.

De berättar också om hur jobbigt det var att tvätta rent trästävorna som man hade när man mjölkade korna.
Bojäntornas uppgift var naturligtvis i första hand att ta hand om djuren och att göra ost, smör, messmör och dylikt. Men när de sysslorna var färdiga för dagen, var det minsann inte till att vara ledig. Då skulle tiden utnyttjas till att sy och sticka. Man hade kanske till uppgift att sy ett visst antal skjortor och sticka ett visst antal strumpor under sommaren. Arbetena skulle vara färdiga tills husbonden kom och hämtade ”bomaten” strax före slåtten. Stickade gjorde man medan man gick med korna eller gick i ”nån gård”. Då gick man och stickade efter vägen. Nystanet satt fast i en krok i förklädslinningen.
Det var husbonden Per-Erik som skulle ha skjortorna och förmodligen även strumporna.

De berättar om en äldre kvinna, som de kallar Anna-faster, som förut hade varit på Timmolavallen i 29 somrar. Hon torde alltså ha varit på vallen från 1850-talets slut. Det fanns rikligt med bete på vallen för det var stora svedjor överallt.
En sommar när de kom till vallen hade snön nyss gått bort, det fanns bara vitsippor på vallen. Korna fick leva på blåbärsris de första dagarna, men efter några dagar var det alldeles grönt och fint bete.

Bojäntorna följde med korna ut till olika betesplatser på morgnarna. De kom hem själva till kvällen. Värre kunde det vara ibland när man hade oxkalvar med på vallen. Dom kunde man få besvär med att leta igen ibland.

Vallmat som nämns i samband med t ex bogäspe:
Bruna bönor, torkat fårkött, olika sorters mjölkmat som t ex färskost och messmör. De brukade även göra en sorts messmörskams. Den brukade de ha med sig på hemresan och dela ut till alla möjliga som stod och väntade och bad om kams. Det var tydligen något riktigt gott.
När man kokade messmör och det hade kallnat blev det en skorpa överst. Den blandades med grädde, kryddor och rågmjöl. Av detta gjorde man en deg som plattades ut. Runda kakor togs ut som kokades en halvtimme i mössen” (vasslan) och lades sedan på en hylla att torka.

En senare bopiga på Timmolavallen var Karin Holm d.ä. som var där sommaren 1914. Den sommaren var det solförmörkelse, något som fäste sig i hennes minne så att hon ofta berättade om det. ”Det blev så mörkt att det bara lyste lite i kopparkittlarna”.

År 1915 var det Finnbäckens gård i Stakholmen som hade sina kor på vallen. Vallpigor var då Hanna Dahlberg och Emma Nordin från Kölsjön. (se fotot)
På 1920-talet var Sven och Stina Blixt på vallen.
Den sista bopigan hette Alma Hansson.

På 1930-talet hade all boföring upphört på Timmola och stugorna användes som huggarbostäder. Det gjorde de fortfarande på 1950-talet.

 

hav-017-8

hav-018-9-

Ett par bilder från Timmola 2002

 


 

Fårmyrvallen

Väster om Fårmyran låg under en tid Fårmyrvallen. Den användes endast en kort tid eftersom det var svårighet att få tag i vatten där. Troligen fanns där en vallstuga. Vallen låg mindre än 1 km från Timmola. Rester av vallen fanns kvar på 1970-talet.

 


 

  1. Gammelvallen, Sorrvallen och Nyvallen

 

hav-019-10-

De sista resterna efter Sorrvallen

 

Mellan Rittaso och Kontvallen låg dessa tre vallar ganska nära varandra. Sorrvallen hörde som namnet anger till Sorrgården i Kölsjön, Gammelvallen lär ha hört till gården Pers (Nolasjön).

Gammelvallen och Sorrvallen är de vallar som vid tiden för laga skiftet med ett gemensamt namn kallades Kansavallen. Där fanns flera vallägare, samtliga med ursprung från Nr 2.
Det var Anna Mattsdotter (senare Kölsjön 11), Per Olsson (senare beteckning 21), Nämndeman Per Ersson (s5), Bonden Per Ersson (s4)
Vallskiftena låg ungefär 500 meter från varandra med det som senare kallades Gammelvallen längst i väster.

En bit längre norrut låg Nyvallen som vi tyvärr inte vet något om annat än namnet.

De enda tydliga rester som numera syns efter dessa tre vallar är stugruinen vid Sorrvallen.

 


 

  1. Smebygge och Boms

Mellan gårdarna Taskola och Österåsen låg Smebygge och Boms. På kartan från 1898 anges de som fäbod.
Våra funderingar är dock att gårdarna tidigare varit soldattorp. I Boms bodde Lars Blixt omkring 1880. På den tiden var det inte fäbodvall i någon av stugorna. Möjligen var gårdarna obebodda omkring 1898 och kom därför att skrivas som fäbodar.

 


 

  1. Harsnårsvallen

hav-020-11-

Harsnårsvallen år 2002. Resterna av fähuset.

Vallen tillhörde tidigare Lindsjögårdarna Ersk-Mats och Ersk-Lars gemensamt. Det sägs att här från början var en finnbosättning. När nybyggarna lämnade gården blev den fäbodvall.
Det var enligt Valfrid Broddy en fin vall med golvkällare i stugorna.

Rester efter vallen syns. Det är två ruiner efter boningshuset och fähuset. Tidigare ska det även ha funnits ett kokhus. På fähusruinen kan man tydligt se att det varit två ägare till vallen. Fähuset har varit uppdelat, det fanns två ”vindögon”.

Gödsel var ju en viktig resurs så det var noga med vem som skulle ha den. Därför delades ”dyngstan” av på mitten med en timmervägg så att varje bonde fick sin del.
Vid vallen ska det tidigare ha funnits en mindre åkertäkt där man odlade korn.

Sista boföringen skedde år 1905.

Under 1930-40 talen användes bostadshuset som skogsarbetarbostad.

 


 

  1. Dundervallen

Dundervallen lag söder om Stormyra på åsryggen. Den hörde till gården Dunders i Kölsjön, som ursprungligen var ett soldattorp under Kölsjön 2.

På 1960-talet fanns fortfarande rester efter fejset på vallen. Numera kan man inte se var vallen legat på grund av markberedningsarbeten.

 


 

  1. Kontvallen

Gårdarna Daniels och Ersk-Mats i Lindsjön hade vallen gemensamt. Mellan stugorna var en svale byggd med tak över och där brukade ungdomen samlas och dansa på somrarna.

Seden att hålla danser och annat på fäbodvallarna var något som ”överheten” inte såg med så blida ögon förr i tiden.
l sockenstämmoprotokoll från 1848 beslöts i Hassela att varje Husbonde skulle tillse att inga Danser eller andra oanständiga samkväm hållas på Fäbodvallarne, var och en för sin Bodstuga och sin Bodpiga. Efterlevnaden av denna bestämmelse torde nog inte ha varit så god.
Det var säkert även i fortsättningen ett ungdomsnöje att dra upp till fäbodarna för att roa sig på olika sätt när det blev helg.

Omkring 1905 hade redan all boföring till Kontvallen upphört.
Inga av de ursprungliga vallstugorna finns kvar.

En av stugorna (den s.k. Röstuga) flyttades till en plats vid Häbbersån där den tjänade som skogsarbetarbostad.
På senare tid uppfördes en skogsarbetarbarack på vallen.

hav-021-12

Detta är vad som finns kvar år 2002 av den s.k. Röstuga. Stugan som en gång i tiden fanns på Kontvallen


 

  1. Wattuporovallen

Där Vattuporobäcken korsar Kontvallsvägen, nära Österås, låg Wattuporovallen, som vid Laga skiftet kom att höra till dåvarande gården nr 4 i Kölsjön (senare 51) Kallad Daniels.
Ägare vid 1800-talets mitt Daniel Persson. En vallstuga vet vi att det har funnits där.
I närheten av vallen fanns det en såg tillhörande Ersk-Mats gården.

 


 

Fäbodar i mellersta delen av socknen

 

hav-022-13-

1. Kallingsvallen 2. Högensvallen 3. Brännbacken 4. Wattumacksvallen 5. Bränslesvedjen 6. Uppgårdsbodarna
7. Bergebodarna


 

  1. Kallingsvallen

Kallingsvallen låg mycket vackert belägen i en sydsluttning alldeles vid Klovbergets fot. Det enda som finns kvar av vallen idag är några rösen och tomtstenar som tyder på att där funnits ett par stugor. Det verkar som om ett ganska stort område varit uppodlat och ett stort stenröse minner om forna tiders hårda slit att skaffa odlingsjord.

I Laga skifteshandlingarna skrivs den som Karlängsvallen. Det var då fyra hemman som hade skiften på vallen.
Nils Jonsson på Rigberget, Pål Ersson på no.4 och Olof Persson och Hans Tupp på sub. 4

Ingen har påträffats som har minnesbilder från vallen, men en lada stod kvar under lång tid och området intill vallen var populärt jaktområde.

 


 

  1. Högensvallen

Om denna vall vet vi endast att den fanns vid, Laga skiftet och då tillhörde Jacob Lindström (Joris).
Vallen låg vid Kronbäcken en bit öster om Krontorpet ca ½ km från Rigbergstjärn.

 


 

  1. Brännbacken

hav-023-14-

I Brännbacksvallen, som ligger norr om Framängsån inte långt från landsvägen mellan Hassela och Norrhassel låg två vallstugor.
1897 nämns Brännbacken i en tidningsnotis den 10/8.

Åskans härjningar.
Ett häftigt åskväder drog natten till lördag över de norra socknarna och förorsakade åtskilliga olyckor. I Hassela slog åskan ner i J. F. Svedbergs i Brännbacken ladugård och dödade fem kokreatur av vilka tre tillhörde Svedberg och två var på betet från Bergsjö. Dessa kreatur stodo på samma sida men kreaturen som stod på andra sidan i ladugården, gingo fria från olyckan, ehuru mellan dem och de dödade var endast 2-3 meters avstånd. Ägaren visste ej något om olycka förrän på morgonen när hans hustru kom till ladugården för att mjölka och då fick se kreaturen ligga i en rad.

På den tiden var Brännbacken ännu inte en fäbodvall. Om Brännbackens historia som vall berättar på följande sidor den nuvarande ägaren Anders Åslund.

Nordanbro nr 1, Åhslunds eller Ol-Ers hade fram till början av 1900-talet sin fäbodvall i Bergebodarna. Den låg väster om Bergebobron där Kalle Norbergs torp nu ligger.
Idag används torpet som fritidshus.

 

Nybygge på Brännbacksskogen

Den 10 oktober 1892 köpte nybyggaren Johan Fredrik Swedberg från Rigberg fyra tunnland av skogsmarken norr om Framsängsån vid Brännbacken av min farfar Daniel Åhslund. Han betalade 100 kr och fick ”genast tillträda densamma såsom evärdelig besittning”. Johan fick även rättighet till mulbete för de kreatur som å lägenheten kunna vinterföras samt tillgång till stängselvirke och vedbrand. Även byggnadsvirke erhöll han, dock endast efter anvisning.

Vad som senare hände på nybygget vet vi mycket lite om. Johan Fredrik var född 1854 och gift med Kerstin Persdotter Åsberg från Norrbäck som kallades Christina. De hade en son, Per Johan, född 1877. (Se Min Släkt Bergsjö/Hassela 15B16).

Den 30 april 1900 köpte Daniel Åhslund tillbaka nybygget för 1.100 kr. Säljarna, dvs. Johan Fredrik och Christina förbehöll sig rätten att från fastigheten bortföra en därstädes befintlig inmurad järnspis ävensom innevarande års gröda, men förband sig att på hälften av det gödslade vårsädeslandet inså gräsfrö.

Johan Fredrik blev sedan bonde på Vrångtjärn nr 3 där han dog 1912. Christina och sonen Per Johan flyttade 1913 till Fiskvik i Bergsjö.

 

Nybygget blev fäbodvall

Från 1900 fram till 1963 använde vi nybygget som fäbodvall Vi avyttrade korna på våren 1964. Det ansågs att det fanns mera bete för korna på Brännbacken än i Bergebodarna där många bönder hade sina fäbodvallar.
Vissa somrar hade även andra bönder kor på vallen, bl.a. brukade Felix Person på Åbacken ha korna där.
Under och strax efter andra världskriget användes fäbodvallen som förläggning för krigsflyktingar. De kom dit och fick arbeta i skogen. I samband med detta flyttades ytterligare en bostuga till vallen. Den togs från Brodins fäbodvall som låg ca 1 km sydöst om Brännbacksvallen.

Brännbacksvallen är mest förknippad med Fanny Westberg, född 1893 i Norrbäck, och Valdemar Sieck född 1915 i Polen. Fanny kom som bopiga och kocka åt flyktingarna till vallen 1942. Sieck kom till Sverige som flykting från Polen 1944. Han kom till Brännbacken 1946 och där blev han kvar. Fanny bodde på vallen fram till sin död 1965 med undantag för en vinter runt 1950 då hon och Sieck bodde hos Åhslunds i Nordanbro.

Fanny och Sieck hade ett par kor, några getter och några hönor. Landsvägen mellan Hassela och Norrhassel går bara ca 100 meter från vallen. Detta gjorde vallen lättillgänglig och Brännbacksvallen blev ett kärt utflyktsmål för 100-tals turister. På vallen gjorde Fanny smör, messmör och getost som hon sålde till de som besökte vallen. De som stannade till på vallen bjöds alltid på kaffe eller bomat. Sieck arbetade framför allt i skogen men även som urmakare och uppfinnare. Han uppfann bl.a. en självsmörjande anordning för cykelkedjor. Jag tror inte att det blev någon stor succe! Sieck hade utbildat sig till frisör i Polen. Många kom därför till vallen för att bli klippta. På sommaren ofta utomhus.

Fanny och Sieck levde under små omständigheter- det fanns inga som helst bekvämligheter på vallen. Ingen elektricitet eller rinnande vatten. I början på 60-talet fick de dock telefon. Fanny hade två döttrar, Vera och Wajny. Jag frågade henne en gång hur hon gjorde med barnen när de var små när hon mjölkade, det gick ju gärna inte att lämna dem ensamma inne i bostugan med den öppna eldstaden.
Hon berättade då att hon hade en säck med hö i lagårn och på den satte hon barnen när hon mjölkade och där fick de så vackert sitta!

 

Bovallen blev jaktstuga

Efter Fannys död flyttade Sieck till Sundsvall där han några år tidigare öppnat en frisersalong nära Stora torget. Han busspendlade då mellan Brännbacken och Sundsvall. Sieck dog 1987. Han hade då under några år legat på långvården i Sundsvall.

Vi rustade upp fäbodstugan och använde den under många år som jaktstuga och utflyktsmål. Johan Kram köpte av skogsbolaget Brodins bostuga. Den stugan står idag i Ässjö.
Tyvärr så gjordes ideliga inbrott i bostugan. Allt löst stals, till och med trasmattorna. Nils Åhslund som då ägde vallen tröttnade på detta och tog i början av 90-talet hem de flesta inventarierna, bl.a. förlåtanssängen och ett gräddtrågsskåp. Efter detta har stallet rasat och bostugan börjat förfalla.

Jag har nu planer på att rusta upp bostugan och åter börja använda den som jakt- och fiskestuga.

April 2004

hav-024-15-

Teckning av Sven Hedin ur Sundsvalls tidning 1962

hav-025-16-

I Brodins stuga. Amanda Bergwall, Hilma Östberg och Elna Bergvall

hav-026-17

Om Fanny Westberg och polacken Valdemar Siek berättar signaturen Lorentzon i Sundsvalls tidning år 1962

 


 

 

  1. Wattumacksvallen

Wattumacksvallen tillföll vid Laga skiftet Anders Mattsson och Olof Sjögren. Den hörde med andra ord då till gården Kaxela.
Wattemack fick efter en tid fast bosättning. Den sista familjen som bodde där hette Lindgren. Varför gården i nutid är känd som ”Lindgrens”.

 


 

  1. Bränslesvedjen (Fribergsboan)

 

hav-027-18

Bränslesvedjen eller Fribergsboan som det senare kom att kallas ligger alldeles intill landsvägen mellan Hassela och Norrhassel. Här var från början ingen fäbodvall utan en vanlig bosättning.
J. W Friberg köpte gården år 1920 och sedan dess användes den som fäbod.
Eftersom gården låg nära landsvägen kom ofta folk cyklande förbi. De stannade då gärna till för att få dricka vatten. Brunnen på gården var många meter djup. Man vevade ner en hink och råkade man då ut för att den lossnade blev det ett stort besvär att få upp den igen.
Gunborg Holm var bopiga på vallen 1942. Några andra som skött vallen åt Fribergs är Beda Norlander som var där 1944, Olivia Karlsson samt Hanna och Erik Lantz som var där 1949.

hav-028-19-

Här håller Gunborg Holm på med messmörskokning, ett arbete som tog många timmar och fordrade stor noggrannhet.

hav-029-20

En inte alltför ovanlig syn efter landsvägarna på 40-talet

hav-030-21

Den här bilden är från 1942 eller 43, då vallen var i fullt bruk. Det är Verner och Gunborg Holm längst till höger som fått söndagsfrämmande

hav-031-22-

Idag är resterna av ”lobryggan” det enda som återstår av bebyggelsen på vallen.

 


 

  1. Uppgårdsbodarna

Uppgårdsbodarna är en av de äldsta vallarna i socknen. De äldsta byggnaderna är daterade till 1600-talet. Vallen kallades tidigare Fagervallen och hörde på 1700-talet enligt Glysisvallur till tre av gårdarna i Kyrkbyn.

Den äldsta kartan där man kan finna namnet ”Fagerwaln” är en sockenkarta över Hassela utförd av lantmätaren Christoffer Stenklyft som var verksam runt 1700-talet. Tjärnen kallades på den kartan ”Fäbotjärn” och vallen låg då söder om Fäbotjärn mittemellan tjärnen och vägen mot Kölsjön.

hav-032-23

Sitt nuvarande läge har vallen fått någon gång före 1768. På nedanstående ägodelningskarta från 1768 anges vallens läge på följande sätt: Fagervallen är belägen i Nordwäst 1: mil från kyrkan. Innehafves af no 2 o 3 i Kyrkbyn samt no 3 i Nordanbro.

 

hav-033-24-

 

Teckenförklaring:
= äng
S = sval
B = backe, impediment = markslagsgräns
□ = fäbod (tecknen inritade med blyerts efterhand på kartan)

Ägare:
No 2 i Kyrkbyn, Anders Jonsson
No 3 i Kyrkbyn, Nils Jonsson
No 3 i Nordanbro, Christopher Persson

 

Nästa kartering gjordes i samband med Laga skiftet 1832-1836. Vid den tiden hade de odlade ytorna vid vallen utökats med tre nya områden nordväst om den tidigare odlingsmarken.
Alla vallskiftena har sitt ursprung ur gårdarna 2 och 3 i Kyrkbyn, dessutom nämns Westerlunds torp.

hav-034-25-

 

K = Kyrkbyn no 3, Erik Hansson (sedermera Backlunds vall)
L = av Kyrkbyn no 3, Johan Kram
S = Kyrkbyn av no 2, Nils Jonsson
T = Westerlunds torp
Y = Kyrkbyn no 2, Anders Jonsson (Hökberg)
BE = av Kyrkbyn no 3, Jon Persson i Bäckaräng

På kartan framgår inte var stugorna låg, men av formen på hägnaderna kan man se att smala fägator leder in till vallen på sex ställen.

Vid området BE som tillhörde Jon Persson i Bäckaräng syns ingen fägata leda in på vallen. Det kan betyda att vallen inte hade någon bebyggelse, något som är fullt troligt eftersom ingen fäbod legat där i senare tid.

De fäbodar som fanns omkring sekelskiftet 1900 och som nu levande personer känner till är från nordväst räknat Kramens, Backlunds, Hökbergs, Bolagsstugan och Engbergs.
Dessa kommer att beskrivas på följande sidor.

 

 

Engbergs

 

hav-035-26-

Här är familjen Engberg, Daniel och Anna med barnen Brita, Paul och Jonke på vallen tillsammans med Annas mor Anna-Brita Kamél och längst t.h. bopigan som kallades Bicka (Brita Kajsa Ramberg). Kortet taget 1924.

Fäboden hörde till gården Beatas i Berge som brann ned 1908. Ägaren till Beatas, Anders Engberg köpte senare gården Daniels i Nordanbro men behöll sin fäbodvall i Uppgårdsbodarna där sönerna Daniel och Andre Engberg med sina efterkommande alltsedan dess brukat vallen gemensamt.

De äldsta byggnaderna på vallen har sannolikt sitt ursprung från 1600-talet. Det ena är en rönningslada med flera ålderdomliga drag. Med sitt läge nere vid tjärnen berättar den att dessa marker tidigare använts som våtmarksslåtter där höväxten tagits tillvara och förvarats i ladan. Den andra 1600-talsbyggnaden var ursprungligen en tröskloge.

Den tidigare bostugan som stod i svackan nedanför härbret, fanns kvar till 1950. Den bestod av ett rum med spis och en enklare del där man inhyste djur. Det är okänt när den sattes upp men den skulle kunna var av samma ålder som ladan och logen. Den nuvarande bostugan byggdes 1863. På högra sidan om den smala farstun ligger en stuga med spis och på den andra sidan en bod.

Övriga fäbodbyggnader är koken och fejset som byggdes 1940 och ersatte det gamla som revs 1980.

Några byggnader har tillkommit på senare år. En av stugorna kommer från Beatas, hitflyttad 1960. Den fungerade tidigare som smedja. En annan hitflyttad från Musåsen 1963 var tidigare saltbod. Härbret flyttades hit 1968. Jaktstugan flyttades från skogskanten ovanför härbret på 1980-talet. Vissa stockar uppvisar samma ålderdomliga drag som logens timmer d.v.s. tidigt 1600-tal.

I Engbergs bostuga finns en tavla där alla bopigor dokumenterats från 1896 till 1960 som var det sista året som det bofördes till vallen.

1896-1900 Kristina Ring, Mörtsjön
1901-1902 Anna Britta Sjödin. Mörtsjön
1903-1905 Emma Djärv, Mörtsjön
1906-1907 Anna Greta Jonsson, Nordanbro
1908 Sofia Karlen
1909 Signe Vallin
1910 Sofia Karlén
1911 Brita Frans
1912-1913 Ida Berglund
1914-1915 Ingrid Ring
1916 Karin Holm, Stensjön
1917 Emma Nordin
1918 Inga Larsson, Älvsund
1919-1926 Britta Kajsa Ramberg
1927-1928 Beda Norlander, Älgered
1929-1930 Selina Hasselius, Svedja
1931-1934 Beda Norlander, Älgered
1935 Lisa Åslund
1936 Ingrid Nord
1937 Anna Lindsten, Lindsjön
1938 Klara Persson, Ölsjön
1939-1943 Britta Norberg
1944 Klara Persson, Ölsjön
1945 Karin Sving
1946 Anni Sörensen, Vrångtjärn
1947 Britta Norberg
1948 Helli Engberg, Nordanbro
1949 Mary Berglund, Karin Hall
1950 Gurli Olsson, Karin Hall
1951-1960 Britta Norberg

Ett par bildminnen från ett besök på vallen i juni 2003.

hav-036-27-

Bild från Bovallen som det var på 1800-talet till slutet av 1940-talet då fårhuset och gamla bostugan revs bort. Målat av Paul Engberg. Bilden hänger i bostugan. Byggnaderna bakre raden från vänster: fårhus, gamla fäjset, bostugan, i förgrunden gamla bostugan och vedboden.

hav-037-28-

I farstun står separatorn kvar. En gång en nymodighet på vallen. Där separerades grädden från mjölken. Den användes morgon och kväll. Ett surrande, sövande ljud uppstod när man med vev drog separatorn för hand. Delarna kallades ”separatorsån” (bunken där man hällde i mjölken), ”kula och trattarna”. Kulan som med stor utväxling uppnådde en otrolig hastighet. Med centrifugalkraftens hjälp delades grädden och skummjölken och rann ut i ”mjölkpipa och gräddpipa”.

hav-038-29-

Boföringslasset på väg till Uppgårdsboan. Det är mycket som skall forslas dit innan bofolket kommer. Sängkläder och kanske en halmsäck så man kan fylla på madrassen i ”bosänga”. Den ska ju vara fin och pösig så man kan bädda högt och fint där. Kaggar och byttor att förvara smör, messmör och annan bomat i. Matvaror till bofolket måste också vara med.

Det hördes lång väg när ”skarspvagna” kom slamrande genom byn och då kom ungarna naturligtvis rusande för att titta på. Här har Daniel Engberg med sonen Erik stannat till utanför John Larssons. Det är Anna Karlsson och sonen Tord som klivit upp på vagnen för att bli fotograferade. Pojken med cykeln är Åke Larsson och på ”le” sitter ett par andra barn. Kanske är det Maj och Folke Larsson. Fotot är från mitten av 30-talet.

hav-039-30

Efter boföringslassen kom korna vandrande genom byn i långa rader. Koskällorna pinglade i olika toner när korna kom från Kyrkbyn och Berge, Nordanbro, Backlunds och Brodins. Det var ett säkert tecken på att nu är sommaren här. Gammelkorna var ju vana och traskade lugnt fram, men kvigor och kalvar kunde vara ystra och bångstyriga och måste ledas.

Det var inte så lätt alla gånger att få dem dit man ville. Det kan Britta Olsson intyga för hon blev omkull dragen och fick åka på magen efter kalven både länge och väl, en gång när de var på väg med kreaturen till vallen.

hav-040-31

Trattgrammofonen har kommit till användning så att man kan ta sig en svängom framför bostugan. Året är 1930 och personerna på bilden är Beda Nordlander, Greta Norberg, Artur Sjögren, Folke Forslin, Rut Svedberg och Daniel Engberg.

hav-041-32

Beda Norlander som var bopiga hos Engbergs 1927 och 1928.

 

Artikel ur Hudiksvalls tidning 18 juni 1955

hav-042-33-

 

Bolagsstuga

hav-043-34-

Foto år 2003. Bolagsstugan.

Vid laga skiftet var det Kyrkbyn 2 (senare 4) som tilldelades denna del i vallen. Senare ägare Bengt Thure från 1859 och Jonas Englund 1879. ”Bolagsstuga” blev det från 1896 då Hudiksvalls trävarubolag blev ägare för att senare avlösas av AB Iggesunds bruk.
Vallen arrenderades då ut om somrarna till olika personer.
Vi vet att vallstugan stod tom 1944.
1945 var Anna Florentin bopiga där åt Erik Sörell (Per Ors Erik).
Erik Säll (Berg-Erske) var en annan av arrendatorerna. Som många andra hade han inte bara sina egna kor där utan även s.k. ”yttresmä-kor”, en sommar på 40-talet var det t.ex. Bernhard Nord i Stakholmen och Helge Spjut i Ölsjön som lämnat sina kor till vallen.

Andra som varit bofolk i Bolagsstugan är t.ex. Elvira och Evert Fagerström, Margit Sörell (Sme-Margit), Greta Wallner och Mary Hall.
Dessutom har Erik Carlsson berättat, att han var där tillsammans med sin mor Tilda i början av 1900-talet då han bara var några år gammal.

Ar 1955 fick Hassela Hantverksförening arrendera bostugan för att använda den som föreningslokal. Inredningen i bostugan gjordes om så att mycket av ”boatmosfären” försvann.
Där hölls sedan under många år Hantverksföreningens fäbodfest som redan året innan arrangerats vid Engbergs stuga. Festen lockade alltid massor med folk till vallen.

Den sista fäbodfesten hölls år 1978. Festen firade därmed sitt 25-årsjubileum.

Nuvarande ägare från 1967 är Tommy Åström och Kristina Säll.

 

Sommarfesterna

 

hav-044-35-

Att festerna i Uppgårdsbodarnas fäbod lockade mycket folk förvånar inte. Affischen från 1965 talar för sig själv. Alla åldrar och intressen kunde hitta något att glädja sig åt. De mest populära artisterna den tiden engagerades.

Eftersom vägen var smal blev det de första åren kaos när några var på väg hem från festen och andra senkomna besökare anlände. Efter ett par år lyckades man anskaffa ett par telefoner. En fanns nere vid infarten och den andra uppe vid ”boan”. På så sätt kunde man räkna bilarna och släppa fram dem i en riktning i taget. Senare fick man råd att göra mötesplatser efter vägen och till slut breddades hela vägsträckan så att det gick att mötas. År 1975 påpekades särskilt i annonsen att det var fri körning.

hav-045-36-

Bilarna köar längs Kölsjövägen i väntan på att det blir deras tur att köra upp till boan.

 

hav-046-37-

hav-047-38-

 

Kända artister som under åren uppträtt på festen.

1954 Lapp-Lisa
1955 Rättviks spelmanslag och vissångerskan Karin Swensson
1956 Kvartetten Synkopen
1957 Margareta Kjellberg
1958 Bertil Boo
1959 Sonja Stjernqvist och Lapp-Lisa
1960 Lasse Lönndahl
1961 Egon Kjerrman med pianisten Sigurd Ågren
1962 Thory Bernhards med trio
1963 Jokkmokks Jocke
1964 Ingrid Almqvist. Erik och Kalle Öst
1965 Family Four. Frukostklubbens Oskar Rundqvist med Tosse Bark och Maud Nygren
1966 Hootenany Singers. Elon Dahl
1967 Åke Grönberg. Laila Westersund
1968 Marianne Kock. Harry Brandelius och Andrew Walter
1969 Anna Öst och Arthur Eriksson
1970 Anna Lena Löfgren
1971 Clas-Göran Hederström, Mona Wessman och Inga-Lill Nilsson
1972 Lill-Babs
1973 Pajala-Hasse. Sune Mangs
1974 Göingeflickorna
1975 Elon Dahl. Vally och Per
1976 Mia Adolfsson
1977 Yan Svan och Monika Forsberg
1978 Artur Eriksson och Jokkmokks Jocke

Några klipp ur ortspressen

hav-048-39-

 


Se här vackra bilder från Uppgårdsbodarna

 

Hökbergs

hav-049-40

Ofta var det hela familjer som bodde på vallen om sommaren. Här har Stina och Kalle Gagner med sina barn fått besök av Jonas och Greta Eriksson med systerdottern Maria.

Vallen har tillhört samma släkt sedan Laga skiftet då Anders Jonsson från Kyrkbyn nr 2 fick flytta ut sina ägor till Berge medan broden Nils Jonsson fick fortsätta att bruka sin del av hemmanet som var beläget i Kyrkbyn.

Bostugan har årtalet 1864 inristat på någon av stockarna, men det är mycket troligt att den flyttats från en annan plats. Lite längre västerut finns synliga rester efter en grund. Kanske var det där bostugan tidigare låg. Några som nämnts som bopigor på Hökberg är Beda Ring, Hildegard Östberg och Stina Gagner.
Olle Säll var väldigt noga med att bopigorna inte skulle känna sig tvungna att snåla på bo maten. Det berättas att han brukade väga dem innan de for till vallen och ”nåde den som inte gått upp i vikt under sommaren”.

Sista bopigan var Helga Ljung. Året var 1947 och korna råkade ut för en sjukdom som gjorde att alla måste slaktas. Sedan återupptogs aldrig fäbodbruket igen.

 

hav-050-41-

Beda Ring ”lurar”

 

hav-051-42-

Det fanns en hel del att ”slåtta” på vallen. Slåtterfolket är Åke Fagerström, Torvald Säll, Helga Ljung, Olle Säll, Gunnel Wästberg och Emil Fagerström

 


 

Backlunds

hav-052-43

År 2002 monterades bostugan som funnits på vallen sedan 1867 ner och flyttades till Gnarp.

Backlunds hade alltid lagårdspiga som hade hand om kreaturen inte bara i ”boan” om sommaren utan året runt.
Mellan åren 1930 och 1936 var Märta Östberg bopiga där. En annan som nämnts är Gunni Persson (Sundin).
1937 och 1938 var Bricken Persson (f. Skoglund) från Åbacken bopiga. Hon hade då hand om både Backlunds kor och sina egna så det blev mycket arbete. Dottern Astrid, som då var sju år gammal har berättat att hon den första sommaren fick lära sig mjölka och hon hade två kor som hon mjölkade varje dag. Dessutom fick hon varje dag dra veven till separatorn och eftersom hon var så liten hade hon en pall att kliva upp och ner på när hon drog den stora veven runt. Hon fick också skura kopparkitteln som man kokade messmör i mest varje dag. Den skurades med sand och skulle vara blänkande och fin. Det var mycket att göra på vallen och man fick tidigt lära sig hjälpa till med sysslorna. Mamma Bricken brukade göra en härlig sås av det nykokta messmöret. Den kallades ”messmörsdöppa” och åts tillsammans med potatis.

hav-053-44-

Så här såg det ut i boan 1937.  Koken stod nere vid bäcken. Ruth Fagerström med flera tar sig en titt på korna nere vid koken.

Liksom de andra kokstäderna på vallen var den som en liten stuga. Där fanns både en liten järnspis där man lagade den mesta maten. Dessutom en öppen eldstad där den stora messmörskitteln hängdes upp.

Från koken var det en, åtminstone för en sjuåring, lång backe upp till de andra byggnaderna. Själva bostugan låg på höger sida om stigen, på ena gaveln var ett öppet ”vedler”. När man kom in låg storstugan på ena sidan. På andra sidan fanns en sovkammare, men det vanligaste på vallarna var att bopigoma fick ligga uppe på vinden eller ”kongset” som det kallades. Där uppe fanns bara en stor bred säng där Astrid berättar att hon tyckte det var lite kusligt att ligga.

Rakt fram när man kom in i stugan, fanns en liten kammare eller bod för förvaring. I golvet fanns en lucka ner till en slags jordkällare där man förvarade allt som skulle hållas kallt.

På andra sidan om stigen låg fejset som hade plats för ganska många kor. Bredvid fejset var ett stall hopbyggt med en lada. Från tunet gick också en stig ner mot tjärnen och vid den stigen låg ytterligare en lada.

Bortom vallen bredde storskogen ut sig.

Ofta var det hela familjer som bodde på vallen. I mitten av 40-talet var det Pelle och Gunhild Svedin med sina barn.

Den sista bopigan här var Ruth Fagerström som med sin familj tillbringade många somrar i boan. Först i Hökbergs och även något år i Bolagsstugan innan hon kom till Backlunds.

Idag finns inga byggnader kvar. Lagården var det första som försvann. Den köptes av Lage Bergvik som rev den och den är nu en del av hans fritidshus i Haddungsnäs.

hav-054-45

Hilma Östberg som en tid var bopiga i Backlunds stuga. I bakgrunden familjen Dahlin från Skansen som var på besök på vallen.

 

hav-055-46-

Ett glatt gäng utanför Backlunds ” fejset”

 


 

Kramstuga

hav-056-47

Vid tiden för laga skiftet var ägaren Johan Kram, då bonde i Kyrkbyn s3. Senare Kyrkbacken 4. Tre generationer senare har vi kommit fram till 1900 talets början och då brukas vallen av Jonas Kram.
Dottern Kersti f. 1908 var den som under många år höll till på vallen om somrarna. I mitten av 40-talet var Brita Lundstedt bopiga.
En av de sista var Mary Lantz, som var där somrarna 1947 och 48.
Hon hade då hand om 5-6 kor och ungdjur från Kramens. Hennes mor Karin Hall var med henne på vallen och skötte om ett par kor från ”Prysens”.
När man hade med kor från andra gårdar kallades det att ha ”yttresmä kor”.

Vid den här tiden var det gammaldags vallivet med ystning, messmörskokning och smörtillverkning redan ett avslutat kapitel. Mjölken kyldes och sen drog man den på en kärra ner till vägskälet vid Engbergs stuga. Där turades bönderna som hade vallen om att hämta med hästskjuts och köra ner mjölkflaskorna till Kyrkbacken där de hämtades av mjölkbilen för vidare befordran till mejeriet i Sundsvall. Eftersom mjölken skulle iväg tidigt på morgonen kom ofta ”husbond” till vallen redan kvällen före och sov över på vallen för att hinna ner till mjölkbilen i tid.

I många gamla skildringar från fäbodlivet skymtar det fram berättelser om oförklarliga händelser man kunde få vara med om.

Mary berättar:
Det var första dagen på vallen. Mamma och jag tyckte att vi kunde ta det lite lugnt på morgonen för vi var tidigt ute. Mamma hade redan gått ut i lagården och stökade på där i lugn och ro när jag kom ut från stugan. Då fick jag höra koskällor på andra sidan bäcken. Jag skyndade mig till ”fejset” och sa till mamma att vi fick lov ett skynda på för de andra hade redan gått till skogs. Hur kan du veta det, sa hon. Jag hörde ju skällorna där borta, sa jag och pekade. Äsch, bry dig inte om det, det var bara” dom andra” som har blivit oroade nu när vi kom till vallen så dom ger sig av.
Först då kom jag på att ljudet kommit från andra sidan bäcken och inte från det håll där vi brukade gå med korna. Det var heller ingen av de andra från vallen som redan hade gått till skogs.

Efter Mary var Karin Sundell (Oppans Kare) troligen den sista bopigan.

 


 

Bergebodarna

Bergebodarna eller Bergeboan som det mestadels kallas var en stor vall med många olika vallskiften.
Vallen som ligger ungefär 4 km västerut från kyrkan, nämns redan på 1700-talet i Glysisvallur, då under namnet Slåtterbodarne.
En del av vallstugorna är numera omgjorda till åretruntbostäder. Några är helt försvunna medan andra finns kvar i sitt ursprungliga skick. De används kanske några enstaka dagar under sommaren som utflyktsmål för sina ägare. Men en gång i tiden var det ett pulserande liv på vallen under hela sommaren.
Då fanns här från nordväst räknat Hybbvallen, Västakvällen, Strannboan, Frankvallen (som före storskiftet tillhört Hökberg), Innigårdsvallen, Byggningsvallen som hörde till Berghammar samt Kallbäcksvallen. Sen kommer Östbergs gård som tidigare var två vallar, den ena var Gästgivars och den andra tillhörde Nordanbro 2 (Engbergs). Längst ner i byn låg Åslundsvallen och Idvallen.
Tuppvallen låg längre norrut vid skogskanten. Rester av fårhuset är det enda som finns kvar. Jorden brukades av folket på gården Höjden.

Vid Laga skiftet som genomfördes 1836-1840 ~ tilldelades bönder från Nordanbro och Berge de olika vallskiftena i vad som då kallades, Bergbodvallen. Följande ägare nämns vid laga skiftet:
Från Nordanbro Jöns Danielsson, Paul Brolin, Pål Danielsson, Bengt Olsson (Kallbäckstorp) och Anders Tupp.
Från Berge: Erik Ersson, Eric Nilsson, Eric Olsson och Nils Nilsson.

 

hav-057-48-

Utsikt från Västakvällen. Foto Petter Sunding. Fr.v. Hjalmar Sunding. f. 1902, Erik Andersson (Strann-Erske) f. 1907, Selma Karlsson, f. 1891, Olof Sunding, f. 1859, Tyra (senare gift med Hjalmar Sunding), f. 1905, Kajsa Sunding, f. 1867 och Theodor Sunding. I bakgrunden syns från vänster Frankvallen, Innigårdsvallen, Kallbäcksboan och Herman Norins (senare Östbergs). Längst till höger skymtar man bron över Skansån.

hav-058-49

Kartan över Bergebodarna fäbod som det såg ut omkring 1900.
Från norr räknat längs efter vägen ser vi:
Hybbvallen, Strannboan, Frankboan, Innigårdsboan, Byggningsvallen, Kallbäcksboan, Gästgivars, Åslundsvallen.
På höger sida om vägen ligger Vilhelm Sundells alldeles vid infarten till Tuppvallen (Tupphögda) och Högden.
Längst i söder ligger Syl-Johans. På andra sidan bäcken mellan Hybbvallen och Strannboan ligger Västakvällen.

hav-059-50

På flottningsbilden, tagen av Petrus Rosén efter 1916, ser man en del av Bergebodarna. Fr.v Norbergs (där tidigare Åslundsvallen låg) bakom den skymtar lagården hos Sundells. Nästa gård är Idens som ligger på gammal fäbodmark som till hört ”Strannen”. Gården till höger närmast ån är ” Syl Johans”, en ombyggd fäbodstuga som senare revs och ersattes av en ny stuga på 1960-talet. Allra längst till höger längre upp mot skogen syns gården Höjden (Högda).
Längst uppe vid skogskanten ovanför Idens skymtar några stugor, Tuppvallen som numera är helt borta. Här fanns som synes stora arealer uppodlad jordbruksmark. Numera är det mesta beskogat.

 

I den sydöstra delen av Bergebodarna – i Höjden eller som det även kallas Högda fanns redan vid slutet av 1700-talet en torpare Olof  Danielsson.
Även Tuppvallen beboddes i början av 1800-talet. Torpare där var då Jonas Jonsson och hustrun Karin Nilsdotter Tupp. Gården kallades ibland även ”Tupphögda”.

Så småningom bosatte sig flera familjer permanent och den södra delen blev byn Bergebodarna medan fäbodarna var kvar i den norra delen.
Anna Alfdahl född Norin som bodde i Bergebodarna som barn har berättat om sina minnen av byn från strax före 1920.

Bron över Skansån bildar gräns mellan byarna Skansen och Bergebodarna. Det skulle byggas en ny bro där för den gamla var i dåligt skick. Vi barn i byn blev väldigt nyfikna för vi hade hört karlarna säga att de skulle ha på ”klänningen”. Vi sprang naturligtvis ner till bron för att titta på det märkliga att man tog på bron en klänning. Vad vi då fick se var att karlarna klädde de grova stockarna under bron med stora stycken av näver för att de inte skulle murkna så fort Det var det som var ”klänningen”.

Strax efter bron till höger fanns en gård som rustades upp. Den hade tidigare varit en bostuga. Där bodde snickaren Johan Syd och hustrun Maria samt dottern Edit Margreta. I nästa gård till höger bodde torparen Rickard Idh med frun Kalla och sju barn. Fyra döttrar Anna, Kristina, Elsa och Margit som senare flyttade till Stockholm och tre söner, Jonke,Olle och Kalle som alla blev kvar i Hassela.
l gården Höjden bodde på den här tiden bon den Erik Jonas Östberg med hustrun Märta och barnen Lydia, Serafia, Erik, Rickard, Bernhard, Olle och Inga samt Serafias dotter Agnes.

Norr om vägen till Höjden låg Andreas och Manda Sundells gård. Även i den gården växte en hel lång rad barn upp. Det var John Felix Persson, Hans Sörell. Olle Sörell samt Vilhelm, Brita, Ragnar, Erik, Johan och Oskar Sundell.
Sedan kom vi till torparen Leander Norberg med hustrun Beda och barnen Maja och Kalle.
Hos Norbergs fanns det äppelträd, bärbuskar, syren m. m.
En bit längre fram låg den röda grinden som vi barn passade för att öppna när det kom någon hästskjuts eller senare någon bil. Det var för det mesta folk från Norrhassel och Norrbäck som kom förbi och det kunde bli en liten grindslant ibland.
Nästa gård var mitt hem. Där bodde jag med mina föräldrar Herman och Kristina Norin. På gården fanns det häst, kor och kalvar, höns, gris och katt. Hästen hette Jumper. Han var svart med en vit bles mitt fram på huvudet. På tomten fanns det bärbuskar och grönsaksland. Mycket tillgång på alla sorters skogsbär var det i skogarna, så sylt var det ingen brist på.

Gården där vi bodde var byggd omkring 1900. Ägorna kom från två tidigare vallar. Närmast vägen stod fortfarande en vallstuga kvar från Gästgivarvallen. Som jag minns var den stugan bebodd ett år troligen 1919, då Alfred Frändén och Hildur Lindholm bodde där medan han byggde en gård åt dem i Slättberg.

När vi flyttade från Bergebodarna 1920 var det Bengt Holmberg som köpte gården och flyttade dit med hustrun Alida och döttrarna Elsa och Rut.

 

Vallstugorna

Minnesbilder från de olika ”vallarna” i Bergeboan och deras brukare.

hav-060-51

Hybbvallen

Hybbvallen hörde till Hybinettska torpet, en gång avstyckat som boställe åt djurläkaren Hybinette som kom till Hassela någon gång på 1800-talet.
Här huserade Charlotta Hybinette, kallad Hybb-Lotta och brodern Ante. Det berättas om Lotta att hon aldrig ville släppa in någon i sin stuga. ”Strann-Alma” som var den hon hade mest kontakt med brukade bli bjuden på kaffe, men aldrig inne i stugan.
Lotta var känd rör att vara lite ”lortsam” av sig. Hemma i ”Hybbens” berättas det att de brukade ha kalvarna inne i köket i en avbalkning.
En massa katter hade de också, så det blev väl inte så rent och fint där. För att katterna skulle kunna gå in och ut som de ville, hade de gjort ett hål bredvid farstudörren.

Lotta skötte det mesta på bovallen, dessutom var hon en omtyckt ”strykerska”. Hon stärkte och strök gardiner och dukar, skjortor och kragar. Ante i sin tur var en mångsysslare. Han högg ved åt folk, planterade buskar och träd och hjälpte till med lite av varje. I en vers som diktades om honom när det var Brödernas afton i logen lät så här:

Och Hybben han ljuger och dundrar och svär
Och katterna lever på solsken och vä’r.
Till prästen han gångar och jämt är han där,
Vi tror visst att han trädgårdsmästare är.

På Hybbvallen fanns en vattenkälla, så dit fick man gå för att hämta vatten.

Efter Lottas död köpte Anderssons i Strannen vallen. Några somrar var dottern i Strannen, Kristina där med sin familj sedan hyrdes stugan ut under några år som sommarbostad. Numera finns inga stugor kvar vid Hybbvallen.

 


 

Västakvällen

Hav-061-52

hav-062-53-

Två foton från Västakvällen som Petter Sunding tagit med sin hemgjorda kamera. Inne i stugan har han fotograferat sina föräldrar Olle och Kajsa Sunding.

 

Västakvällen hade längre tillbaka i tiden varit fäbod, men ingen minns något från den tiden. Vallen tillhörde Daniel Pålsson i Nordanbro nr 2 (numera Engbergs) men såldes senare till Ströms bruks AB.

År 1867 nämns i ett sockenstämmoprotokoll att: Carin Andersdotter skulle få 10 dagsverken för uppsättande av en mur i en bostuga vid Bergebovall, vilken hon arrenderade av Daniel Pålsson i Nordanbro. Muren kommer socknen tillgodo när Carin Andersdotter ej vidare densamma begagnar.

År 1904 flyttade Olle och Kajsa Sunding och deras barn Petter, Teodor, Hjalmar och Emma till Västakvällen.
Huset var då i dåligt skick. Väggarna lutade och allt var snett och vint. Inomhus var väggarna diktade med lera. När den togs bort ramlade vägglöss ner på golvet. Men huset gjordes i ordning så att det blev beboeligt. Här bodde familjen sen året runt med sina fyra barn. Det enda rummet som var uppeldat var köket. Farstukammaren hade ingen eldstad.
I Västakvällen samlades ofta mycket folk särskilt om söndagarna när man var ledig.
Där kunde man t.ex. bli fotograferad, för Petter Sunding var en duktig fotograf. Någon kanske kom för att hämta en lagad klocka från Teodor, som var urmakare. Hjalmar lagade skor, så till honom kom väl också en och annan för att hämta skor. Men det fanns även annat som lockade. Man kanske kunde få en titt i Teodors kikare eller lyssna till dragspelsmusik av Hjalmar.

Intill Västakvällen hade man på Ströms Bruks ägor ordnat till en fotbollsplan, så platsen lockade även de yngre.

hav-063-54-

Gick man till Petter för att bli fotograferad, tog man förstås cykeln med om man hade en. Här är det Rickard Östberg som ställer upp sig för fotografen.


 

Strannboan

hav-064-55-

Vallen har sedan Laga skiftet omkring 1840 tillhört Berge nr 1 där ägaren då hette Eric Ericsson. Den kom 1861 i nuvarande släkts ägo genom Jon Andersson. Sonen Anders Jonsson tog namnet Strandberg efter gårdens namn ”Strand” vilket senare blivit Strannen. På bilden från omkring 1920 ser vi Andreas Andersson, som övertagit gården omkring 1900. Efter Andreas död 1929 var det hustrun Alma som med barnens hjälp skötte både gården och ”boan”.
Till vallen hörde en hel del odlad mark och här är det höslåtter på gång. Det är döttrarna Brita och Karin som står och ser på. På taket har deras syster Kristina klivit upp.
Bostugan i Strannboan är ovanligt stor, men man kan tydligt se på bilden att den är påbyggd. Detta skedde troligen i början av 1900-talet då här var åretruntbostad åt smeden Hans Jonsson.
Här fanns alltså plats för mer än en bojänta. En del av stugan användes som bostad året runt.
På 30 talet var det Hjalmar och Tyra Sunding som bodde där under några år.
På 1940-talet bosatte sig dottern i Strannen, Karin med maken Knut Norberg på vallen några år.

Förutom bostugan fanns ett välbyggt kokhus där man tillbringade mesta tiden på sommaren. Bostugan skulle stå välstädad och fin och användas bara vid högtidliga tillfällen.
Där stod bosängen uppbäddad och fin hela sommaren. Den hade ett fint täcke och lakanet med spetsar var bara lagt en liten bit under täcket. På sidorna av sängen hängde fina draperier som man kallade ”förlåtan”.
På golvet låg granna fina trasmattor och det skulle se fint och prydligt ut.
Sovplatserna hade man på vinden eller ”bôtten” som man sa i Hassela.
Men bostugan var egentligen mest till prydnad. Bolivet levde man väl mestadels i kokhuset, där allt arbete med mjölken utfördes.


 

Frankboan

hav-065-56

Vallen kom 1901 i Johan Franks ägo. Den av styckades då från Berge nr 3, Hökberg.

Här är några som skött vallen åt Franks:

Hilda Westin
Jenny Backlund (syster till Astrid Frank och senare gift med Einar Andersson, Strann-Einar).
Edit och Sven Anton Svensson
Lilly Syd
Elvira och Evert Fagerström som var där flera somrar under 1950-talet.

hav-066-57-

Fotot från 40-talet. Jenny Backlund som var bopiga i Franks och Sara Tjärn i Innegårdsstuga tar en vilopaus utanför Franks stuga sedan korna skickats iväg på skogen och morgonsysslorna stökats undan.

 


 

Innegårdsboan

hav-067-58-

Vallen hör till Innegården i Berge. Döttrarna i Innegården Anna och Brita var troligen på vallen i sin ungdom. Några bopigor vi känner till är Selina Hasselius, Vallins Kajsa, Brita Andersson (Strann Brita) Agnes Hjälte g.m. Folke Forslin och Ingrid Palm. På senare år Tyra och Hjalmar Sunding, Sara Tjärn, Gunnel Stål från Iggesund, Sven Anton och Edit Svensson 1953 och Gunhild Westberg 1956.

Till vallstugorna i Bergeboan hörde en hel del jord där ägarna både sådde och skördade och hade höängar. Då det var slåttertid kom bönderna upp till boan och slåttade.
I Innegården bodde på 40-talet tre syskon med familjer och deras gamle far. Det var Greta och Jonke Eriksson, Erik (ogift) samt Anna och Arthur Persson. Men under semestertiden kom även systern Britta med sin man från Stockholm för att hjälpa till med slåttern.
Det skulle vara ordentligt med mat till ”slôttfôlket” så bopigan fick en del extra jobb. Det kokades ostvälling och ibland rörost och färskost och så skulle det vara ”kött och pärer”.
I skuggan under en hässja ställde man svagdrickan så den skulle hålla sig någorlunda kall i värmen.
På eftermiddagen skulle det vara kaffe till slåtterfolket på täkten och kanske fick bopigan även hjälpa till att räfsa efter ”hasa” (höräfsa som drogs av häst) samt i dikeskanten.

hav-068-59-

Johan Gagners kor Fröken, Krusa och Stjärna på väg till skogen. De var s.k. ”Yttresmä kor” i Innigårdsboan.

 


 

Kallbäcksboan

hav-069-60-

Bilden från Kallbäcksboan. Stående fr.v. Sme Kare (Karin Sörell). Med på kortet är även Maria Skoglund f. Forsell och Anna Hansdotter gift Holmberg. Längst fram svägerskorna Hildegard Holmberg (gift Hanning) och Hanna Holmberg.

Vallen har ända sedan Laga skiftet tillhört Kallbäck.
På Kallbäck hade man 6-7 kor. Men det fanns plats för fler kor på vallen, så Hugo Glad från Ässjö brukade också ha sina kor där, liksom även hans bror.
Holmbergs i Kallbäck hade alltid bopiga på vallen, men Signe Holmberg berättar att hon brukade gå med korna till vallen första dagen tillsammans med Hugo Glad.
Från Kallbäck hade man ju inte så långt till vallen och det hände några gånger att korna fick för sig att traska hem till Kallbäck om kvällen i stället för att gå hem till ”boan”.

Några som varit bojänter i Kallbäcksboan:

Hilma Östberg f. Ferm omkring 1912
Hildegard Holmberg gift Hanning
Lydia Englund född Östberg mitten av 20-talet
Amanda Bergvall och dottern Elna
Beda Ring omkring 1940
Margit Sörell, 1949-51
Hanna Persson från Långskog
Mary Jonsson gift Olsson 1953
Lilly Syd och Sara Tjärn.

Tyra och Hjalmar Sunding flyttade från Strannvallen till Kallbäcksvallen. De bodde då på vallen hela året och hade även en eller två egna kor.

hav-070-61

I slutet av 50-talet var Jenny Larsson f. Hall bopiga och från den tiden är fotot nedan där Jennys dotter Agneta har sällskap med några kusiner.
Det är Monika Engman som besöker vallen tillsammans med kusinerna Emmy och Ronny Lantz.

hav-071-62-

Här är det Lydia Englund f. Östberg och Hilma Östberg sam tar en kaffepaus i Kallbäcksboan. Flickan är Hildur Östberg och hunden heter Nella.

 


 

”Vallarna” som försvunnit

 


 

 Gästgivars

Ägare vid Laga skiftet Nordanbro sub. sub 4 senare Kyrkbacken 3. Ägare var då Paul Jonsson Brolin.
Redan 1862 nämns en ny ägarfamilj. Det var Gästgivaren Erik Nilsson Frid och efter dem nämns vallen som Gästgivars.
Här ligger numera den gård där Bengt Östberg bor.
Gärdsägorna är från två olika vallskiften. Det ena var Gästgivars och det andra hörde till Nordanbro 2 (Daniels). Rester efter en vallstuga även på detta skifte syns.

 


 

Åslundsvallen

Tillhörde hemmanet Nordanbro nr 1 som vid Laga skiftet 1836-40 ägdes av bonden Jöns Danielsson. Nästa ägare var Daniel Jonsson Åslund, vars släkt sedan ägt vallen så länge den brukades.
Två kallbäckar rann förbi vallstugan så den var väl placerad med tanke på att kunna kyla ner mjölken.
Leander Norberg köpte senare vallen och stugan revs 1910 för att användas när Norbergs byggde sitt hus.

 


 

Tuppvallen

En av dem som vid Laga skiftet fick del i Bergbodvallen var Anders Nilsson Tupp. Han var då bonde i Nordanbro ss 4 som senare fick beteckningen Kyrkbacken 1.
Anders Klang med familj torde vara den siste brukaren av vallen, som gått i arv i familjen på kvinnosidan alltsedan Laga skiftet.

Bostugan flyttades till Duvnäs av en skogvaktare Ahnell. Det ska ha funnits fina gamla bygdemålningar i stugan.

 


 

Byggningsvallen

Ägare vid laga skiftet Nils Nilsson i Berge sub 2 senare Berge 5 (Berghammar). Detta hemman inköptes av Stocka sågverk på 1880-talet. Det är troligt att vallstugan revs ganska snart efteråt eftersom ingen minns något om den.

 


 

Minnen från Bergebodarna i Hassela.
av Anna Lisa Hård.

En vanlig dag på vallen

Mor gick upp tidigt ävenså Stina och Karin, de andra fäbodjäntorna. Ibland kunde mamma säga till Karin ”Vare du sôm rop mäg i môrest? Näe, sa Karin, inte te môran é”.
”Hä getta nå va trôlla då”. sa mamma ”men frå vascht ja”.

Så kunde det låta efter mjölkningsdags då man tog en kaffepaus, sen man hade ”löst kraka och gettren”. Själv var jag två år första sommaren jag var med till Fagernäsvallen. När jag vaknade var ju mamma i ”fejset” och mjölkade förstås. Tio kor skulle handmjölkas morgon och kväll och så ett par getter. Första morgnarna var jag lite rädd då jag vaknade ensam på ”bobôtten” men snart nog lärde jag mig. Mamma sa ”sätt dä på bron och sätt på dig skorna och klänninga. Du vet ju att jag bare är i fejse. Och så sjunger du lite så bli du gla”.

Där satte jag mig på stugbron i ”sola” och sjöng Härliga Golgata, en gammal religiös sång och så Jolly, Jolly Bob var en glad sjöman som var född i Aber-deen. Och se, där kom mamma ut från ”fejse” och tömde ”mjölkstava” i silen som stod iordninggjord innanför grinden i en stor mjölkflaska. Då följde jag med in i lagårn till korna. Satt där på en liten pall, eller prata med getterna om jag tyckte var mycket roliga.

Efter mjölkningen skulle korna släppas ut på ”löta” utanför lagårn. Jag minns att jag var mycket rädd för korna. Fick sitta högt på en hylla ovanför ”gettren” med en liten kort käpp. Alla korna sträckte på sina halsar och fnyste åt mig. De var naturligtvis nyfikna på vad det där var för en figur som satt där uppe.

Kossorna knallade iväg in i skogen där det fanns ”myche tå beten” för de mesta. Alltså gott om gräs att beta. På höstkanten kom svampen ”sôppen” som vi säger i ”boan”. Korna var mycket förtjusta i svamp så det blev sent på kvällen innan de kom hem för att mjölkas. Man sa att korna var ”ovôrn”. Ibland fick mamma gå in i mörka skogen och leta korna, lyssna efter koskällorna och ”lôcka” på korna på sitt speciella sätt. Kommer ihåg att klockan kunde vara 12 ibland, och då skulle alla korna mjölkas också. Men då brukade alla bojäntorna hjälpa varandra. Jag förstår inte hur dom hittade i skogarna i mörkret.

Fäbodlivet kunde vara mycket strapatsrikt och opraktiskt och arbetssamt. Men friheten uppvägde det mesta, och lugnet.

Sedan korna knallat iväg till skogen blev det en mysig kaffestund. Sen skulle man ”gär ren fejse” det vill säga sopa och ”pynta” som vi sa (ut med koskiten genom vindöga). Sist la man en lite hög med mjöl och lite salt i båset till varje ko, som de skulle mumsa på när de kom hem från skogen och betet.

Några gånger i månaden skulle golvet skuras. Allt vatten skulle bäras. Då tog man en riskvast, la den på golvet och så på med stövlarna och skrubba med foten, bräda för bräda så att koskiten stänkte kring benen. Till sist sköljde man över golvet med vattenhinkarna och det luktade rent och friskt.

Mjölken och grädden förvarades i ”boa”, ett kallt utrymme under fäbodstugans golv där det var svalt och ofta kallt källvatten som sipprade fram.

Vissa dagar kokades ost och messmör, det var ett måste. Inget fick bli förstört eller förfaras. Då fick man ”ostmus” just när osten ystats. När osten delats och ystat i kitteln, tog mamma upp ostmassa i en liten skål. När den svalnat lite rullade man lite till en boll, lös och fin och god att äta, ljuva minnen.

Vasslan kokades ihop länge till messmör. Till helgen t.ex. midsommar ville kanske bonden som ägde korna ha färsk ost och rörost, som hämtades hem till byn. Rörosten kokades speciellt av bojäntorna som var mycket skickliga på att göra fäbodmataen.

Osten pressades i ett tygstycke i ostkaret, formades och lades på hyllor att lagras. Den skulle vändas med vissa tidsintervaller.

Grädden samlades upp i byttor. Den skulle vara lite syrlig. Då skulle man göra smör av den. Smörkärnan var en behållare med vev som man fick veva runt tills grädden blev tjock. O´la ´la, då fick man ”tjärnflöter” med lite socker på ett kaffefat. Det påminner om nutidens gräddfil. Har även varit med om att tjärna smör i trätjärna med stöt. Det var en trästav med platta längst ner som det var hål i. De stötte man upp och ner i kärnan tills det blev smör. Jag minns att strax innan det blev smör blev grädden en grynig massa. Då sa vi att nu är det ”grom”, då var smöret strax färdigt i tjärnan.

Smöret östes upp med händerna. Kvar i tjärnan var tjärnmjölken, stark, syrlig. Tjärnmjölken kunde man använda till att baka matbröd och även använda att ysta med. Även dricka, kall, läskande. Smöret skulle tvättas med kallt vatten, bearbetas med händerna i ett stort tråg, sköljas med vatten och ”trös” med händerna och saltas. Sen såldes smöret i fina runda förpackningar till affären, av bonden som ägde korna.

Man var mycket noga med att diska alla kärl i hett vatten med soda och disktvaga. Separatorns alla attiraljer, mjölkkälen, mjölksilen som skulle ha ett rent filter ”silvadd” till varje gång det skulle mjölkas, smörkärna, hinkar och pytsar av alla slag.

Det fanns alltid en stor gryta med vatten på elden morgon och kväll. Koken var utomhus. Där diskades i fria naturen. Ett provisoriskt tak fanns över diskbänkarna där allt fick självtorka i luften. Många gånger höll man på att bli ihjälbiten av knotten vid tidpunkten då man skulle diska. Då fick man ta fram Djungeloljan, om man hade någon förstås. Husapoteket bestod väl av Jukonsalva, Vademecum, tandkräm i bästa fall, annars gick det bra med salt. Groblad användes en gång när jag fick en stor sticka i foten. Och så fanns de förstås vätesuperoxid som var desinfektionsvätskan.

Mathållningen

Maten bestod nog mest av mjölkmat, makaroner och stekt fläsk ibland och ”plockfink”. Det konserverades mycket på den tiden, så man hade med sig någon burk med kött, stek eller köttbullar. Ibland fick vi någon kött eller fläskbit av bonden som ägde korna. Någon gång gick vi ner till Fagernäs.  Då hade någon handlat en korvbit, en burk sylt kanske, till pannkakorna. De tunna med svag rökt smak som gräddats i pannkakslagg på pannfoten över öppen eld. Mums! Sill och Ansjovis var ju bra att ha till ”pären” som man fick av bonden.

På höstkanten plockade vi ju bär förstås, ”snyttebär” (hjortron) som vi kunde plocka på Källsmyra eller Stormyra, och smultron, blåbär och lingon.

Långmjölk ”tjôckmjölk” var en vanlig frukost omväxlande med gröt och pannkaka. Naturligtvis hällbröd till smörgås och att bryta i ”tjôckmjölka”.

Besökare på vallen

Ofta kom det folk till vallarna om helgerna. En del gubbar kom från byarna kunde nog vara ”lite glada i hatten”. Man hörde dem på långt håll. Det ekade bra på Älvåsen. Folk vandrade upp till Fagernäsvallen och Luråstornet med glädje, och vi tyckte  alltid att det var trevligt när det kom besök.

Ibland hölls gudtjänst i boan. Minns att Hasselaprästen på den tiden, Ludvig Danielsson med hustru Elsa, gärna ville sova över i ”bostuga”. Mamma Sara bäddade med dynor och fällar så gott det gick. De ville sova på golvet och var så nöjda. NTO:are och IOGT:are kom i gäng på flera personer på utflykt. Någon hade ett dragspel med eller någon spelade på mammas munspel. Det sjöngs och berättades spökhistorier och skrönor. Mamma Sara lurade på plåtluren som hon brukade få låna av Engmans i Elgered. Lurlåten som hon blåste är en gammal visa som Signe Widholm i Bergsjö har tecknat ner. Den lyder: Messmör och sot på gôlkjocheln men och messmör och sot på kjocheln (kjolen).

Vardagar kom karlarna från byarna med grimmor i händerna, upp och letade sina hästar. Ibland fick de gå ända åt Moräng, Skalmen och Rödkullen innan de fick tag på dem. Hade de tur kunde hästarna finnas på vallen. Ibland kom det ett tjugotal hästar på en gång. Då blev det liv och rörelse på ”Löta” (området utanför bostugorna).

På ”Löta” stannade även korna upp när de kom hem från betet i skogen vid fyratiden på eftermiddagarna. Det kunde vara ganska spännande med hästarna. En del var ilskna och slogs och ”tömma” alltså rullade runt på marken. När korna skulle släppas in i ”fejse” för natten och mjölkas, då ville hästarna gärna gå med in ifrån de värsta myggen och knotten.

För det mesta blev de inte kvar så länge på vallen. De gav sig åter igen in i skogen för att beta. Bönderna letade sina hästar för att ta dem hem till slåtterarbete på ägorna i hembyn. Det var mäktigt att höra hästskällorna på långt håll när dom var på väg till vallen. Man hörde hovarna dåna över hällarna när dom var så många. Man var glad att de höll sig uppe på åsen och ej längre ner, när vi skulle ner till Fagernäs i något ärende. Det hände ju att man skulle ner med en ”oxna ko” t.ex. eller möta några gäster som var på väg.

 

Från Skansen går byvägen på bergskammen och därifrån ser vi ända till Bäckaräng. Sen går vi ner emot bron över ån där vi cyklat och gått många gånger mot byn och fäbodvallen ”Bergeboan”, ett idylliskt ställe i Hassela nära till bebyggelsen ”på sockna”, nära till affären på Skansen, Svanströms där det fanns livsmedel och diverse prylar. Den butiken fanns nog kvar där långt in på 50-talet. Det kunde knappast vara mer centralt och ändå denna härliga känsla när man gick uppför backen mot vallen, förbi Högd-Erskes ”sôrmmarfäjse”, där fru Hilma satt och mjölkade sina kossor, glad och skojfrisk. Man pratade med varandra en stund, fortsatte en liten bit till fram till Kallbäcksboan, Innegårdsboan, Frankboan och Strannboan. Den härliga fridfulla känslan av att man helt plötsligt var på vallen.

Vanligtvis låg fäbodarna långt bort ifrån allfarvägarna, uppe i skogen. Bergebodarna var helt unikt på det viset, så även att man sände iväg mjölken på morgonen. Vid 8-tiden kom mjölkbilen och hämtade för vidare färd mot Sundsvall och mejeriet där.
Fäbodjäntoma slapp ost och messmörskokning så det var modernt och bra.

hav-072-63-

Jenny Backlund, Sara Tjärn och Anna Lisa Tjärn vid mjölkpallen

Men mjölkflaskorna var tunga, lite vackligt och knöligt när de skulle upp på mjölkpallen. Det lutar ganska brant ner mot ”Ingårds stuga”. Min mor Sara Tjärn var bopiga åt Innegården i Berge ett par, tre somrar i Innegårdens stuga. Det var en rolig tid att minnas.

På den tiden var det Bertil och Signe Holmberg som ägde Kallbäcksboan. I Kallbäcks stuga var Margit Sörell och maken Alfred samt deras barnbarn Ulla Sörell. Vi var då mellan 13-15 år Ulla och jag och hade jättemysigt. Vi var många barn då i ”Bergeboan”. Alf och Ulf Bylund, Inger Östberg, barnbarn till Erik och Hilma Östberg. Deras son Bengt var äldre än vi, började bli vuxen då. Ann-Marie och Uno Norberg i Strannboan. I Franks stuga var Jenny Backlund, senare gift med ”Strann Einar” Andersson. Jenny var nog bopiga där ett par somrar och senare kom Lilly Sydh.
I Strannboan var det fru Alma Andersson från Strannen med familjen som ägde korna och brukade jorden. Alma hade alltid ett välskött grönsaksland som vi beundrade, Dottern Hilda var väl den som skötte korna tillsammans med Alma. Einar var ofta där, åkte mellan hemmet i Hassela och boan. Han hade ju som bekant ”droska”. På sommarkvällarna kom Rut cyklande till boan när hon äntligen fått stänga sin kiosk ”fram på byn”. Hela familjen var ju samlad där på somrarna.
Längre bort låg Hybbvallen så idylliskt inbäddad i ljusgrön grönska. Där fanns inte längre någon bopiga, men stuga hyrdes ut om somrarna.
Stugan Västakvällen glömmer jag heller aldrig, där familjen Sundings barn växte upp. Stor familj i kök och kammare, Kajsa och Olle Sunding, barnen Emma, Teodor, Petter och Hjalmar. Mor Kajsa och dottern Emma kom ofta och hälsade på oss på dagarna. Kajsa var väl i 80-årsåldern då, men glad och rolig. Många roliga kaffestunder hade bopigor och barn med dom två.

Jag minns hur det var när vi kom till vallen. Det skulle skuras och läggas in randiga fina trasmattor i fäbodstugan. ”Förlåtansänga” skulle bäddas hög och fin med blommigt täcke, fina lakan och örngott med spetsar, sen skulle det vikas nio smala veck på lakanet, så att sängen blev riktigt fin. Draperierna omkring sängen kallades förlåtan därav namnet förlåtansänga.
Öppna spisen i stugan ströks i eldstaden med en speciell lera. Den skulle sedan torka och därefter målade mamma små blommor och blad med krita. Hon använde sig av en tändsticka som doppades i kritan. Man eldade inte förrän efter midsommar i bospisen.
När vi boförde till Bergeboan omkring första juni, kom ”Innegålan” med sina 7 kor och Johan Gagner på ”Bruke” hade tre stycken där så mor Sara hade 10 kor att handmjölka.

hav-073-64

Sara Tjärn sitter och spinner framför bospisen som hon ännu inte börjat elda i.

 

Själv brukade jag hjälpa till ibland och mjölka två stycken. Man skulle ju lära sig först. Då fick man mjölka den snällaste och mest lösmjölkade kon, som inte var irriterad på knott och flugor och sparkade och slog med svansen i ansiktet på en. Det hände väl någon gång att ”stava flög ut i môckrômme” men för det mesta var kossorna lugna och snälla.
Ibland lessna man och ville göra roligare saker. Leka med kompisarna, spela lite kort, berätta historier, tjäna en slant genom att plocka jordgubbar eller hjälpa till och städa hos någon.
Till midsommar skulle det pyntas och städas. Man plockade blommor till vaser och skålar och satte in en stor björktull bakom bordet i stugan, som ofta stod ut ifrån ett hörn.
Därbakom placerades björktoppen i en burk med vatten. Man lövade även på spismuren och ovanför fäbodsängen (bosänga).
Utanför stugan gjorde man iordning en granrisros för att få det riktigt fint och välkomnande till helgen och ”nåde den” som trampade på ”granrisrosa”, den var bara till prydnad, inte till att torka fötterna på.
Ofta kom folk förbi till helgen för att hälsa på eller bara se hur fint vi hade det i ”bostuga” och stanna till och prata. Det var vanligt och populärt att gå på vallarna.
Jag minns Bergeboans sommarmorgnar när vi följde med korna upp emot Strannboan, Hybbvallen och Långglåme, så kallades raksträckan däruppe emot vägen till Bränslesvedjen och Bränsla och vidare till Stöde. Vi plockade solvarma smultron när vi gick tillbaka till vallen. För det mesta blev det morgonkaffe hos någon i stugorna. Vi satt i ”koken”, småpratade om vad som skulle göras och hända den dagen osv. Först skulle en ”gär ren fäjse, lägga lite mjöl i varje bås till korna, sopa och snygga till, diska mjölkkärl.
Under Innegårdsstuga var en öppning. Där hängde tvätten. Inget regn nådde den. Ved fanns också därunder och utanför ett litet grönsaksland och blommor att sköta om. Framåt 3-4 tiden hördes koskällorna. Ibland hade korna gått runt på skogen och kom förbi Västakvällen. Nu ville de in och bli mjölkade. Man kände väl igen vilka kor som kom på klangen i skällorna.

Sista dagarna på vallen, efter slåttern, hade det växt upp gräs på ”hösvålarna” då stängde man av med elstängsel och korna fick beta där ca 14 dagar innan man boförde hem igen till gårdarna nere i Hassela. Det var omkring 15 september.

 

Ett par brev skickade till Petter Sunding när han gjorde rekryten i Östersund 1909-1910 Några punkter är insatta för att göra texten mera lättläst.

Bergebodarna den 19/11 09
Jag får nu skriva svar på ditt kärkomna brev. Det gläder oss att vi hör att du har hälsan och trivs och att resan gick bra. Vi fick brevet den 19 och rättarädla var hit och hon ville att vi skulle hällsa härman från hänne och vi är alla frisk när jag skriver. Hjalmar han sitter jämte mig när jag skriver. Nu får jag omtalaför dig att jag har inte fått någon förtjenst ännu. Jag har jälpte jonsson i tre dagar på kilen med kojan. På måndagen var jag till P. Nord och tänkte få någott men blef utan och paketett. Theodor var sta och lånte(?) 5 kronor ut af O. Råbom så Theodor och mamma var på Berghammar om lördagskvällen och hämta pakettet och priskuranten från finspång har du fått och julbökerna skall Theodor gå efter i morgon så vi får hem dem åkså 1,80 kostar de. Boantes pojkarne håller på och hugger kålved in med bruksrönningen. Det vore mycket att skriva men det är liksom man inte skulle komma ihåg allt men för all del ha inte onte hågen för oss för det går nog en dag omsänder bara man får vara frisk och Emma har vi inte träffat när vi skriver men vi får väl träffa henne till en annan gång vi skriver. Hilma var hem om söndagen och hon låg hemma på söndag natten. Vi har haft kallt den här vickan. Det har varit 17 grader i tre dagar men idag är det bättre väder om inte det blir snö. Jag tänker det har varit kallt äfven i Östersund. Även vi ser i ditt brev att du har ryktatt en häst. Det var väl underligt det tänker jag men nog går det bara man blir van jag tanker att — har nog blivitt sjuk. Det är nog trevlikt när ni får vara ilag alla pojkar från Hassela som du säger. Vi hör att du säger att ni får bra mat. Det är nog det bästa af allt men ni får inte kaffe mer än en gång om dagen. Det är nog nätt eftersom du är van men om du hade pängar så ginge det nog tjöpa men sånt är det nog smått om än så länge. Nästa brev du skriver så tala om för oss vad du gör så vi får höra om du läser eller vad du gör. Mama hon håller på stickar som vanligt. Jag kommer ihåg förtjänsten igen. Jag hörde i kväll att det har kommit årder från Ström att de ska stämpla ett hundratusen till te de har stämplat förut så blir det något åt de som är utan ännu men jag vet ej om det är sanning. Rickard hälsar dig mycket vi skrev så hastigt så vi fick inte träffa Valter men han tager nog adressen här. Karin hällsar dig mycket. Jan Olov är lika karig. Det är två som har varitt och frågat på högda till att köpa henne så nu är högda bra säger Jonke. Jag ville nog vara kvar. Rapp Rickard har inte varit hit och präsänten som du fick var en damkrage av tyg med spetsar på och så skall vi fråga dig om de har varitt ihop med dig om att ta värvning så tala om för oss när du skriver öm du kunde säga huru vi ska skall skriva för till att skriva efter papper och plåtar om du kan komma hem till jul. Men det är nog inte så gott och säga vi är stöss huru vi skall göra med påtträten som du tagit ut på oss men vi skall skicka en ändå så du får se oss. Nu får jag draga mig till slut med mina krokar och kråkfötter med en kär hällsning ifrån oss alla.
Skriv svar genast om vi hade telefon säger pojkarna så vi kunde tala med honom.

Wänligen af mama och papa


 

Höjden den 5/5 (1910)

J P Sunding

Jag skall skriva några rader och talla om att jag lever och mår bra och önskar dig detsamma. I år firade vi första maj något bättre än fjol och jag går nu i skolan för Hallström och det går mycket bättre än då jag gick för Anna Sjödin. Jag har varit hemma en dag på hela termin och Teodor är nog glad för att han fick sluta men jag får nog gå tills jag får skägg. Det blev mycket långsamt sedan du for och jag skall nyheter för dig att Hilma är piga i bubbens och Stina Nord skall byta av Hälskajsa. Du ser att det är ej samma stil på kuväret ty det är Olov Sundberg som har skrit det ty jag var rädd att jag skulle skriva fel och Jan Olov är föga smått sinne på oss för att vi är med jänta hans. Han fiskar nu om kvällarna. Erik har varit i Fångån och flottat med Rickard har varit hemma och arbeta. Jon Olov Ferm, Pappa, Adel Forslin, Johan Sundin, Wilhelm på vallen och Anders Daniel Lans har flottningen på Skansån och de förste Mörtsjön går upp så skall de börja och flotta. Om du på något vis kan komma hem åt midsommar så kom. Får bolaget sälja alla Landboställen så gör de det. De har såld rätt många hemman och på Högda har de å köpmänner. Jag vet ej hur det går om vi skall flytta.

Hällsningar från Erik Rickard och Olle

 


 

Fäbodar i södra delen av socknen

 

hav-074-65-

1. Ässjöbodarna 2. Dalviksvallen 3. Möråsvallen 4. Römmeråsvallen 5. Mattesmyra 6. Fagernäsvallen

 


 

  1. Ässjöbodarna

Båda dessa fäbodar tillhörde vid Laga skiftet på 1830-talet Franshammars bruk och användes av brukets landbönder.

Platsen vi märkt ut på kartan kallas av Ässjöborna för Väst i Ässjöboarne. Där fanns rester efter vallstugan ännu kvar omkring 1930.

Första gården i Ässjö från Kallbäck räknat kallas allmänt Ystiboan. Namnet kan tyda på att det tidigare varit en vallstuga även där, men det vet vi inte med säkerhet.

Att det i laga skifteshandlingarna står Ässjöbodarne tyder ju också på att det fanns mer än en vall.

 

  1. Dalviksvallen

 

hav-075-66

Dalviksvallen eller Dalviksboan som det rätta Hassela uttrycket är, låg alldeles vid sjöstranden vid Matsesvika i Sörässjön.
Foto Kersti Lange, årtal okänt

 

Vallen tillhörde vid Laga skiftet Franshammars bruk och torde ha använts av arrendatorer vid bruket.
Stugan fick stå kvar på platsen tills den rasade ihop av tidens tand.
Det är okänt när vallen slutade användas.

 


 

  1. Römmeråsvallen

Hanna Gagner född Carlsson har berättat att hon var bopiga på Römmeråsvallen i sex somrar, med början någon gång i slutet av 1890-talet. Därifrån berättar hon att hon ibland fick förebud av småvarelser. Det hördes tydligt hur dessa satte ifrån sig saker och talade. Man kunde också tydligt höra fotsteg. Annars var det inte så farligt, som hon sa. Som bojänta hade hon 10-talet kor att ta hand om. Betalningen var 5 kr per ko för en hel sommar. En ko som inte mjölkade hade hon hela sommaren för 50 öre.
I slutet av 1800-talet var Rosina Bergvik bopiga där. Hon hade kommit till Hassela som piga i prästgården, sedan gift sig och blivit kvar i Hassela. Hon var på vallen med sina egna kor och samtidigt hade bl.a. dåvarande prästlandbonden kor på vallen.
Stugan brann ned på 1970-talet och tyvärr har vi inte kunnat få tag i några bilder.
Andra bopigor vi hört nämnas är Anna Fagerström, Tilda Karlsson och Maja Karlsson.

 


 

  1. Möråsvallen

hav-076-67

Ysterstuga på Möråsvallen där bl.a. Axel och Anna Andersson och Sven och Anna Strid hade sina kor.

 

Möråsvallen tillhörde vid laga skiftet Franshammars bruk (senare Ströms bruks AB). på vallen fanns i slutet av 1800-talet 4 stugor som användes av brukets arrendatorer.
Gustava Fagerström var en av bopigorna som höll till på vallen under 1880-talet. På den tiden fanns bara en ”fattväg” (gångstig) till vallen.

I senare minnesbilder nämns tre stugor. Några av de arrendatorer från Franshammar som använde sig av bostugorna var Alfred Mårtenssons, Gustav Möllers, Axel Anderssons och Strids.

1939 var Anna Strid bopiga på Möråsen. Hon hade då korna åt Mårtenssons, Per-Orsans och Gagners. Mjölken kördes då ner till Sågbacken med häst.
Barnkolonien på Ånäset köpte sin mjölk från Möråsvallen på den tiden.

Några andra av de som varit bopigor på vallen är Karin Klang, Anna Lantz, Karin Sundell, Anna Björk och Torborg Lantz.

 


 

Römmeråsen och Möråsen
Berättat av Pelle Mårtensson

hav-077-68

De bovallar som finns inom min vetskap är Römmeråsen och Möråsen.
Stugan i Römmeråsen fanns kvar långt fram tills i början på 70-talet då den brann upp i samband med hyggesbränning. Själva bränningen var avslutad men tog upp sig på söndagen i samband med stormvindar, det blev ett stort pådrag med folk för att begränsa den skogsbrand som uppstod. Själv var jag där och arbetade med skogsarbete hösten 1947. Vi hade som uppgift att hugga ner de stora och grova och mycket risiga granar som växte vid sidan av stugan. Karl Råbom och jag fällde träden med stocksåg, Erik Carlsson (Plutt Erske) tog yxan och började kvista den första som vi fällde, det tog honom hela förmiddagen innan den blev klar för kapning. Det var riktigt fula ”sommarfejsgranar”.

Det berättas också om de nöjen som fanns under 1900-talets början. Det var att vandra ut till bovallarna på lördagskvällen för att hälsa på bopigoma. Anders Klang (Klang-Ante) berättade om ett tillfälle uppe vid Römmeråsen då några pojkar som samlats där blev lite osams kanske om bopigans gunst? ”Då gav Jag Jon-Ers-Jonke en sparsk i arsle så jag ger mig faen på att han känner av den än”.
Min egen reflexion drygt 50 år efter händelsen var att det måste ha varit en mycket kraftig spark.
Römmeråsvallen låg bakom Prästberget, det fanns inte någon kärrväg dit sommartid enbart basvägar vintertid. Det var bara att vandra till fots eller klövja om man ville frakta tyngre saker när man skulle dit.

Alla kunde ju inte stanna på en bovall utan fick traska vidare mot Möråsen som låg inte så långt ifrån Furuberg i Bjuråker. Där fanns det två stugor en på var sida av Möråsbäcken, det fanns också en tredje stuga som Gustaf Möller hade byggt på 30-talet men den var inte i bruk i min minnesbild, men fanns där. Den användes vintertid som middagskoja för skogsarbetare. Själv åt jag där vid min första vinter i skogen efter avslutad 7-åriga skolgång.
Möråsens bovall hade en gång flyttats från sitt första läge, det finns än i dag en höjd som heter ”Gammelmöråsen”.
Anledningen till att bovallen flyttades var att spökerier och annat oknytt förekom, något som både bopigorna och korna var besvärade av.
Min far var arrendator åt Strömsbruks A-B varvid Möråsen ingick i arrendet. Det fanns åkermark vid fäboden slåtter som måste bärgas varje år. I Römmeråsen fanns inget sådant möjligen kanske någon myrslått.
Boveden måste huggas varje vår. Då samlades en dag någon från varje hushåll som hade kor på vallen för att kapa och klyva den ved som åtgick under sommaren. Det var bågsåg och yxa som var de verktyg som gällde.
Själv minns jag som 14-åring när jag fick stå mitt emot Olle Ström (Bröms Olle) och dra på en bågsåg för att kapa ”vetröm” då hotade Olle mig med ”ska jag dra däg genom spåre pôjk” det var ju på skämt förstås.
Boföringa var ju en speciell dag särskilt för korna de fick ju komma ut för första gången efter en lång vinter stående i sitt bås. Själv fick jag ta ansvaret över hästtransporten i samband med ”boföringen”. Transport av de husgeråd som bopigan behövde under sommaren. Det var sommaren 1946” då jag var 15 år. Det hetaste minnet jag har efter den resan är att märren bet mig i ryggen så jag hade ont i flera dagar. Orsaken till mitt kuskarbete var att min far var indisponerad p.g.a. skada i en vrist.
Fäbodlivet på Möråsen var vid den tiden lite annorlunda mot tidigare så till vida att mjölken hämtades med häst och vagn varje morgon och fraktades fram till ”Sågbacken” f.v.b med mjölkbilen till mejeriet Sundsvall.
Dessa hämtningar fördelades mellan tre hästägare som hade kor vid vallen. Själv fick jag stiga upp kl. 4 sela den argsinta märren göra resan upp till vallen för att vara före kl. 7 vid mjölkpallen. Tidigare före mjölktransporten var det smör, gammelost och messmör som tillverkades. Då var det säkert långa arbetsdagar i kokhuset som låg närmare bäcken än själva bostugan. Bäcken var ju livsnerven i fäbodlivet. Man hade sin vattenförsörjning, det gick att bada i den, det gick att fiska en öring.
Det fanns gott om fisk i Möråsbäcken före att minken gjorde sitt intåg! Efter 1948 var det slut med fäbodlivet uppe vid Möråsen, elstängsel hade då införskaffats hemma på arrendet så man kunde stänga av till korna där runt markerna. Kanske var det svårt att få tag i ”Bopiger” också, det var ju ett krävande arbete även fast mjölken skickades till mejeriet! Det var slut på taket i vår stuga så den braka ganska fort ihop medan ”Ystibäcken” var i mycket bättre skick. Den fick övertas av scouterna i Hassela som hade den som utflyktsmål och övernattningsstuga. Men efter några år så brann den ner och nu är det inte så mycket som visar vad som en gång har varit där.

Det finns många frågor man ställer sig. När började folk bygga för första gången på den plats som Möråsens fäbod låg? Man tänker på de åkerlappar som fanns där. Det fanns en del ekonomibyggnader i form av lador, det fanns åkermark på båda sidor av bäcken till de båda fäbodstugorna. Kanske var det lätt att odla upp där. All uppodlad mark var åtråvärd i gamla tider. Vägen ner till vallen syns fortfarande från gamla Furubergsvägen så länge den går genom gammelskogsmark men när den kommer ner till den uppodlade marken är det ogenomträngligt p.g.a. tättväxande sly. Om man vill ta sig till Möråsen är bästa sättet att komma söderifrån från nuvarande Furubergsvägen.
Vandrings vägen upp till Römmeråsen har många kännetecken som ’’kyrkstenarna’’ och ”älghalket”. Denna stig kallades för ”Millabergsstigen” kanske för att den gick runt Prästberget så man kom på andra sidan och då hade Römmeråsen söderut.

Bilder från Möråsen

Möråsens bovall var belägen c:a 1 km öster om Furuberg i Bjuråker alldeles innanför Hasselagränsen. Ingen av stugorna som fanns där är kvar idag. Ann-Mari Elfström (f. Mårtensson) har lånat ut några foton.
Hon tillbringade somrarna där innan hon började skolan 1946. Stugan som låg väster om bäcken arrenderades av Alfred Mårtensson och det är den som fotona visar.

 

hav-078-69

Ann-Mari tar adjö av kattungen innan hon skall ge sig iväg till sin första skoldag. Det är i augusti 1946 och ett par veckor innan man ska boföra hem.

hav-078-70

Foto från 1948. Bopigan då hette Hulda Bronell och var från Mörtsjön (andra från vänster).  De övriga är Brita och Alfred Mårtensson, en liten kille från Stockholm sam hette Göran, Ann-Mari och bakom Göran står en då 17-årig yngling, Pelle Mårtensson.

hav-079-71

Anna Lantz som var bopiga i den andra stugan ”Ystabäcken” , tillsammans med en av Torborg Lantz pojkar och Ann-Mari.
Som synes är stugan illa medfaren, så illa att de sista åren bodde bopigorna i en barack som sedermera är riven och flyttad till Hög som sommarstuga. Idag återstår endast en hög av tegel från murstocken och lite ruiner från kokhuset och matboden. Storskogen har tagit över, det är ju nu 55 år sedan något fäbodliv bedrevs på Möråsen.

hav-081-72

Söndagen den 18 juli 1926 var en vacker dag, så Logen Hassela Sköld hade tur med vädret när den ordnade utflykt till Möråsens fäbodar, där det vid den tiden var full verksamhet. Här har en samling utflyktsdeltagare ställt upp för fotografen.
Från vänster: Alfred Klang, Ragnar Andersson, Alfred Möller, Erik Sörell, Gustav Carlsson, Tore Ekvall, Johan Gagner, Helmer Svan, Erik Gagner, Anders Strid, Anders Danielsson, Teodor Storm, Sven Widholm, Erik Mårtensson, Anton Gagner, Fricke Ström och Per Olov Sundell.
Stående: Oskar Holmberg, Alfred Möller, Erik Olov Strid, Johan Sundell och Pelle Sjölin.

 


 

  1. Mattesmyra

hav-082-73

Kokhuset som skymtar till höger i bilden, låg alldeles vid bäcken. Det var ovanligt fint med väggar och fönster och en riktig murad öppen spis. Utanför koken vid bäcken hade man ordnat diskplats.

 

Vallen hörde till ett par gårdar i Kyrkbyn, Per-Anners och Engbergs (nuvarande Norlings).
Där fanns bara en vallstuga, men två ”fejs”. Vallen låg mycket idylliskt vid Flybäcken. Vallstigen gick från Wiggtjärnen och vidare förbi Mattesmyra fram till gården Moräng på Bjuråkerssidan.
På slutet av 1920-talet var Frida Åslund bopiga på vallen.
Senare känner vi till var Karin Ferm och Hulda Östberg.
En av de sista var Jenny Larsson f. Hall, som var bojänta åt Per-Anners och tillbringade några somrar där i mitten av 30-talet tillsammans med maken Hilding.

 

hav-083-74

Bostugan i Mattesmyra liknade inte vanliga vallstugor som synes av bilden nedan. Den hade ett stort uterum vid gaveln där ingången till stugan var. Därifrån var det också en trappa upp till ett litet vindsrum där man kunde ligga.
Det är Frida Åslund och dottern Lisa samt Brita Brodèn som fått blommor.

 


 

  1. Fagernäsvallen

 

hav-084-75

Fagernäsvallen, som ligger naturskönt väster om Älvsjön hade från början fem stugor tillhörande gårdarna Renströms, Näslunds, Nygårn, Hjältes och Svings.
Det sägs att det tidigare funnits en vall närmare byn vars stugor sedan flyttades upp till sitt nuvarande läge.

Näslunds och Hjältes stugor var de som först revs och flyttades till andra platser.
Hjältes byggdes om till ”sommarfejs” hemma på gården i Fagernäs.
Vid Nygåms stuga fanns ”fejset” kvar till 50-talet då det revs och flyttades till Stormyra där det byggdes upp.
Ann Vik f. Sundin var bopiga på vallen åt Olle Sving och Hans Näslund i början av 1900-talet. Då fanns där 3-4 bojäntor som hade hand om ett 30-tal kor och ungnöt. Lönen var 50 kr för en sommar.

Här ett axplock andra kvinnor som tillbringat en eller flera somrar på vallen:
Elfvings Stina, Perbo-Kare, Ferm-Stina, Nanny Östlin, Ljung-Thora (Stoltz), Sving-Kare (Lindberg), Klockarbacks Elin (Persson), Hjältes Margreta (Eriksson), Tjärn-Sara och Hall-Jenny samt Anna Ljung och Julia Näslund (Hall).
På 40-talet tillfrågades Karin Hall (Hall-Kare) som då var över 60 år gammal, om hon ville vara på vallen en sommar. Jon Erik Hall, den gamle storspelmannen, var då mycket handikappad och kunde inte klara sig själv. Men saken löstes. Mågen Hilding skjutsade dem med häst till Fagernäs. Där tog han en släpkälke och band fast Jon-Eriks korgstol på släpan. Sedan bands gubben fast i stolen och upp på vallen bar det.
Det måste ha varit en härlig upplevelse för jon Erik att få tillbringa en av sina sista somrar uppe på vallen med hustrun och dottern Jenny som också var bopiga där den sommaren. En annan av döttrarna fanns också i närheten. Det var Mary, som under en del av sommaren var brandvakt i Luråstornet inte så långt från vallen.
Den sista sommaren man boförde till vallen var 1955. Då var Karin Lindberg (Sving-Kare) på vallen och hade dottern Elsy med sig. På den tiden hade man fortfarande brandbevakning från tornet och Elsy minns särskilt att Ethel Engberg brukade komma därifrån för att köpa mjölk på vallen. Omkring 1970 brann Renströms stuga, som då användes som jaktstuga.
Den enda som finns kvar på vallen idag är Svingstugan.

Redan 1894 nämns Älvåsen i Hudiksvallsposten som ett lockande utflyktsmål.
Man kan väl då anta att de som tog sig upp på berget besökte vallen. Här en notis ur tidningen:

Elfåsen på södra sidan af Hasselasjön lofwar att till midsommar blifwa föremål för mångens lilla sommartripp i det gröna. Såwäl i Hudiksvall som i flera kringliggande socknar har ungdomen beslutat då besöka denna bergknalle, af sjömän Helsingbocken kallad.
De wackra och storslagna taflor, som här utbreda sig för besökaren under en wacker sommardag öfwer en stor del af wårt wackra landskap och Bottniska wiken, gifwa full ersättning för bestigarens mödor.
Förutom detta är Hassela i sig sjelf under sin sommarskrud wäl wärd en fotwandring på några mil.

 

Man kunde ta sig upp till vallen från Fagernäs som var den rätta bostigen. Men från Fjusnäshållet och öster om Viggtjärnen gick också en stig upp till vallen. Den kallades ”sacknevägen”. Det sägs att namnet kommer av att någon bonde mist en kalv någonstans efter den vägen och alltså saknade sin kalv.

 

hav-085-76

Fagernäsvallen 1920. Besökarna är familjen Rosèn från Franshammar.

 

hav-086-77

Karin Lindberg (Sving-Kare) med sina kossor.

 


 

Fäbodminnen från Fagernäsvallen.

Berättade av Tora Stoltz i januari 1999.

Tora var fäbodjänta på Fagernäsvallen under flera år på 30-talet.
Det var strax före midsommar som man skulle boföra så man skulle ha i ordning till midsommar. Då kom dom från olika gårdar och följde med korna upp till vallen. Det var bönderna i Fagernäs, som hade sina kor där. När man kom fram var det att börja städa och göra i ordning i stugorna. Det var trägolv som skulle skuras och trasmattorna skulle läggas på golvet. Det fanns öppen spis i stugan och en uppbäddad säng med förlåtan. (Ett slags sängomhänge). Den var bäddad med fina lakan och var egentligen bara till prydnad. Ingen fick ligga där.

Till midsommar skulle det lövas i stugan. Då bar man hem stora fång med löv och satte det kring sängen och spismuren, så det lukta de så gott i stugan.
Första dagen på vallen släppte man inte korna på skogen, då fick de gå in i lagården. Dagen efter var det att stiga upp klockan fem på morgonen och gå till lagårn och mjölka. Det kunde vara omkring 12 mjölkkor och några getter på vallen.

Efter mjölkningen skulle mjölken separeras. Då fick man grädde och skummjölk. När man hade lagom mycket skummjölk, tömde man upp den i en kopparkittel som hängdes över elden i öppna spisen. Sen mjölken blivit lite upp-värmd hällde man i ostlöpe och lät mjölken löpa en stund. Så skulle man ösa upp ostmassan i träkar, som stod i ett tråg. Ett tunt tygstycke la man över och sen tryckte man ut vasslan ur osten.
När man fått tillräckligt mycket grädde var det dags att kärna smör. Vi hade en smörkärna med vev. Ibland tick man hålla på så länge innan man fick smör.

Jag minns en gång när det var en bojänta i Näslunds stuga som hette Agnes Möller. Hon var flera år i den stugan. En gång fick hon en herre på besök, som ville hjälpa henne kärna smör. Då hände sig inte bättre än att han fick s.k. tjärn-skott, så grädden flög upp ur tjärnan och flög runt huvudet på honom. Det fick vi bojäntor roligt åt.

När man fått ihop tillräckligt med vassla från ystningen skulle man koka messmör. Det kunde ta en hel dag, då man fick elda och koka hela dagen. Det kunde då inte löna sig för det gick åt så mycket ved. Vasslan skulle koka så det blev bara lite kvar i kitteln att göra messmör av.

Det kunde ta lång tid innan man fått ihop till en hel fjärding. Man hade en träfjärding som man samlade i. (1 fjärding = 18,3 liter) När den äntligen blivit full skulle alltihop kokas upp i kitteln och då fick man stå och röra en viss stund för att det skulle bli bra messmör. Sen slog man upp det i en träkagge och ställde det i källaren. Man fick inte röra i messmöret för då skulle det bli ”sandigt”
När vi fått en fjärding full med messmör och några byttor med smör så kom bönderna upp till vallen och hämtade varorna. Sen for dom väl till Vendlas och sålde det, där var det ju affär.

På dagarna var vi lediga en stund och efter som vi var tre stycken på vallen var det ganska roligt. Då brukade vi laga mat och äta tillsammans. Vi hade väldigt trevligt. Ibland fiskade vi laxöring i bäcken Då brukade en vara hemma och koka potatis, sen kom vi hem med fisken och stekte den och slog grädde på. Vi satt på golvet bredvid öppenspisen och åt.
— Åh, vad gott det var.

Efter mjölkningen släpptes korna och getterna ut i skogen. Ibland blev dom borta länge på kvällarna och ibland kom dom hem tidigare.

På höstsidan när det var svamp i skogen ,kunde det hända att korna gick bort, så man fick gå ut och leta. Ibland kunde det hända att man inte fick tag i någon av korna. Då fick de fick ligga ute om natten, men kom genast hem på morgonen och då var juvren så stora och stinna.

Det kom ofta besökare till vallen. Ibland ställde man till ”bogäspe” då man bjöd in folk till vallen.
Först hade vi en barndag då barnen fick komma. Då fick vi göra i ordning mat och bjuda på.
Sedan var det ungdomarna som kom och sist de äldre, så vi hade tre dagars bogäspe.
Då måste vi förstås koka rörost och göra färskost så vi skulle ha nånting att bjuda på. Det kom mycket folk upp på den tiden som ville upp på berget. Ibland kom det folk ända från Hudiksvall och det hände att dom ville sova över på vallen.

Ibland gick vi och hälsade på bopigorna på andra vallar.
På Nyvallen hade dom redan slutat att boföra på den tiden när jag var på vallen. Men till Åsvallen brukade vi gå ibland.
Vi gick också och hälsade på i byn Moräng. Där fanns det flera gårdar på den tiden och nu finns inga kvar som bor där.

Man stannade på vallen till slutet av augusti eller september, då det började bli för kallt.

 

Barndomsminnen från vallen.
Elsy Lindberg berättar

När jag var fem år var jag med mamma på Fagernäsvallen. Det var sista sommaren som det var djur på vallen. (1955).
Jag har några minnen sen dess, fast jag inte var så gammal. Jag kan se korna framför mig när dom var på löta och ”annersia” sjön. Jag minns när det brukade komma löshästar från Bjuråkerssidan.
Dom levde om när dom kom ner till vallen. Sen kommer jag ihåg när mamma separerade mjölken. Kan nästan höra ljudet från separatorn ännu. Och inte blev man bortskämd med maten. Det var gröt och pannkaka och ”pärer” och abborre. Fick man korv eller fläsk ibland var det fest. Minns också när morfar kom upp med lemonad och jordgubbar.
Det smakade bra.
Mina leksaker var kottar och stenar. Jag fick åka på boslepan, när vi boförde.
Jag trivs fortfarande på vallen. Tänk att få sitta och dricka kaffe en fin sommarmorgon, när sjön ar alldeles spegelblank, eller att lyssna på asplövens sköna ljud.

hav-087-78

Elsy och mamma Karin på vallen 1955.

 


 

Fäbodar i nordöstra delen av socknen

 

hav-091-82

1. Svedjebodvallen 2. Nybodvallen 3. Sörbodarna 4. Bergsvedjen 5. Grafåsvallen 6. Fluggvallen 7. Skräddarboan och Erskjonsboan 8. Slimpvallen.
Kartan är ett utsnitt ur en sockenkarta från 1898.

 

I det här området fanns redan på 1700-talet ett antal fäbodar tillhörande bönder från Kyrkbyn och Svedje. Dessa var Gamlebodarne som låg där byn Mörtsjon nu ligger, Nybodarne, Sörbodarne och Norrbodarne som ska ha legat ca ¼ mil norr om Sörbodarne. Det skulle kunna vara samma vall som senare kallades Gräftesvallen och blev flyttad till Bergsvedjen.

 


 

  1. Svedjebovallen

 

hav-092-83

Svedjebovallen. Männen är fr.v. Verner Norin, Evert Norén och Nils (Nisse) Norin.
Fotograf troligen Erik Eriksson

 

Svedjeboan, som den ju kallas i Hassela är en av de bäst bevarade vallarna i socknen. Vid laga skiftet som genomfördes under 1830-talet nämns sju bönder som hade vallar här. Dessa var:
Hans Jonsson i Kyrkbyn nr 1.
Eric Ljung Kyrkbyn sub 1.
Per Persson Svedje nr 1.
Jon Persson del av Svedje nr 1.
Per Johansson del av svedje nr 1.
Jöns Berglund Svedje nr 2 och
Per Jonsson del av Svedje nr 2.

På en vallskifteskarta från 1897 fanns tio vallskiften. Sedan Laga skiftet hade nu gårdsnumren ändrats. Ägare till dessa skiften var då:
Kyrkbyn 1. Olof Ljunglöf
Kyrkbyn 2. Erik Ljung
Kyrbyn 3. Strömsbruk AB
Svedje 1. Per Persson (Nord)
Svedje 2 och 3. Hans Hansson
Svedje 4. Per Jonsson
Svedje 5. Per Westberg
Svedje 6 och 7. Per och Erik Norin
Svedje 8. Per Hasselius
Svedje 9. Erik Jonsson (Lund)

 

Eftersom vi endast känner till namnen på sju stugor, något som även stämmer överens med vilka vallar som nämns vid laga skiftet, är det troligt att de tre övriga vallskiftena var enbart skogsmark.
I följande avsnitt har vi försökt följa vad som hänt med de stugor och vallskiften vi känner till.

Kyrkbyn nr 1, även kallat Västabäcken
Den s.k. Västabäcksstugan flyttades till Svedje På 1930-talet. Familjen Ljunglöf i Västabäcken köpte senare vallstuga från Strömsbruks AB. (Nolabäcksstugan)

Kyrkbyn nr 2, Nolabäcken
Hemmanet såldes efter Erik Ljung år 1904 till Strömsbruk AB. Senare avstyckades byggnaderna som blev Hasselas första ålderdomshem.
Vallstugan såldes senare till Olof Persson Ljunglöf från Västabäcken och den är fortfarande i familjen Ljunglöfs ägo.

Kyrkbyn nr 3, Gunnarsbacken
Senare ägare Erik Olof Ung.
Stugan finns inte längre kvar. Den flyttades till Kyrkbacken och utgör stomme till Alfdahl hus.

Svedje nr 1, Västergårn
Ägaren 1897 var bonden per Persson, då bonde på gården som troligen ända sedan 1500-talet gått från far till son och än idag följer samma släkt. Han efterträddes av sonen Nils Petter Persson som dog 1936. Systerdottern Margareta Norin, gift med Karl Norén blev den nästa i släktlinjen att ta över gården. De följdes av dotter och måg Rut och Åke Gilliam och nuvarande ägare är deras dotter och måg Eva och Hans Adielsson.

Svedje nr 2 och 3 Ystegårn
Ägare 1897 var Hans Hansson som 1910 flyttade till Rogsta. Hemmanet såldes då till Strömsbruks AB.
Ystegårdsstugan finns inte längre kvar på vallen. Den flyttades först till Kölsjön och senare till Förvaltarbostaden i Bergsjö.

Svedje nr 4. Hammarn
Per Jonssons son Jonas Petter Persson blev den siste i sin släkt på gården Hammarn. Senare ägare till såväl gård som vallstuga var Agnes och Harald Johansson som var de sista som boförde till vallen.
Nuvarande ägare är deras son Kalle Johansson.

Svedje nr 5. Skrivars
Västergårn och Skrivars hade gemensam bostuga, en s.k. dubbelstuga. Den ägs nu av familjen Adielsson på Västergårn.

Svedje nr 6 och 7. (Brecken)
Ägare bröderna Per och Erik Norin
Troligen hörde ingen stuga till detta skifte.

Svedje nr 8. Hammarbacken
Ägare efter familjen Hasselius: Evert Norén och senare Sigge Danielsson, Mörtsjön som flyttade vallstugan till Gnarpsbaden.

Svedje nr 9
Hemmanet såldes till Strömsbruks AB.
Inte känt om där fanns någon vallstuga på skiftet.

 


 

Livet på vallen

Id-Kajsa var många år i Ystegårns stuga. Hon var den som kunde lära de yngre vallpigorna mycket om hur olika saker på vallen skulle skötas. Sara Tjärn har berättat att hon fått lära sig mycket av henne.

hav-093-84

Här ser vi Kajsa med strumpstickning

 

Bopigoma fick inte gå sysslolösa. Ofta gick de till och med och stickade när de vallade korna. Skrivars och Västergårn brukade ha gemensam bopiga.
På 20-talet var Tyra Sunding där någon sommar och även Anna Tjärn från Älgered hade hand om Västergårns och Skrivars kreatur några sommarveckor när hon var piga i Västergårn.
På senare tid var det Maja Wästberg från Skrivars som skötte om vallen under alla år. När Sara Tjärn var piga i Västergårn fick hon byta av Maja på vallen under några veckor i slåttertiden.
Anna Brita Hasselius hade hand om Hammarbackens djur om somrarna. Hon har berättat att de gick från vallen ända till Skansen för att handla.
I början av 30-talet kom Maja Blixt till vallen som piga. Hon gifte sig sedan med Henry Westberg och kom att tillbringa många av sina somrar på vallen, då i Skrivars och Västergårns stuga.
Boföringen till Svedjebovallen pågick fram till 1950-talet.

Det sista bofolket i Västergårns stuga var Anna och Kalle Stadin.
I Ljunglöfs stuga var det Greta Ljunglöf som var sista bopigan 1943-1948.
Agnes och Harald Johansson på Hammarn hade också kreaturen där inpå 50-talet liksom Henry och Maja Westberg i Skrivars.

Margit Persdotter från Ljunglöfs tillbringade inte mindre än 40 somrar på vallen.
Andra som varit vallpigor där är Olivia Karlsson och Klara Persson.

Sista sommaren på vallen anordnade SLU dans i Västerladan på vallen.
De som spelade till dans var Johan och William Vetonen och Torvald Säll.

hav-094-85

Skiss över gårdarnas läge på vallen som det såg ut på 40-talet

 


 

  1. Svedjeboan – bildsvit

 

hav-095-86

Besökare på vallen.
Daniel Engberg f. 1889, Anna Engberg f. 1889, Paul Engberg, f. 1913, Anders Smed f. 1876, Emma Smed f. 1881, Nils Petter Sjölander f. 1871 och Märta Sjölander f. 1867.

hav-096-87

Hilding Leyonberg, Henry Westberg (Skrivar Henry) hustru Maja, Sven Ljunglöf, Nils Olof Ljunglöf, Nanna f. Bergvik och Britta Ljunglöf.
Utanför Skrivars stuga.

hav-097-88

Svea Granlund Ljunglöf, Maja Blixt Westberg, Okänd, Skrivar Henry och ”Carolinas Johan” framför kokhuset vid Skrivars.

hav-098-89

Grannkalas på vallen. Viklanders buss i bakgrunden.
fr.v. Kajsa Kram, Brita Ljunglöf, Syster Anna (distriktssköterska i Hassela), Greta Ljunglöf, Emil Wiklander, Sven Ljunglöf, Nanna Ljunglöf (bakom henne syns lite av Pelle Ljunglöf), Olof Persson Ljunglöf och Nils Olof Ljunglöf

hav-099-90

Utanför Skrivars stuga. Bopigan t.v. är Id-Kajsa

hav-100-91

Bopigorna är fr.v. Anna Tjärn och Anna-Lisa Berglund (Anken)

hav-101-92

Hammarstugan

hav-102-93

Friluftsgudstjänst i Svedjebovallen vid 90-talets början.
Dragspelare är Hjalmar Jonsson

 


 

  1. Nyboan

Nybovallen är en av de äldsta vallarna i socknen och nämns redan i en jordebok från 1600-talet. Ägesmän var de båda gårdarna i Svedje samt Kyrkbyn no 6 efter dåvarande numrering. Utdrag ur denna karta visar ägornas placering på vallen.
Skiftet betecknat med A hörde till Ystegårn i Svedje, B var Kyrkbyn no 6 och C hörde till Västergårn i Svedje.

hav-103-94

hav-104-95

Yst i Myra-stugan som numera står på Hembygdsgården. Ingrid Ring heter bopigan. Fotot är troligen från tiden omkring sekelskiftet. Ingrid Ring levde mellan 1859 och 1947.
Förutom i Nyboan, var Ingrid Ring även i många år bopiga i Svedjeboan.

hav-105-96

Nästa karta är från en ägodelning år 1768.
Texten lyder:
Nybo Wallen ungefärligen 1 mil norr från kyrkan brukas av Svedja grannar och Kyrkobyn nr 1.
Hur ägoförhållandena sedan skiftat fram till nutiden vet vi inte så mycket om.
Det man idag minns är att i Nyboan funnits två stugor.
Den ena, kallad Yst i myra, som tillhörde gården Ystatjärna, står numera på Hembygdsgården.

Från 1930-talet då dottern i Ystatjärna Karin (gift Kamél) var på vallen finns många bilder bevarade. Hon har också sparat sina anteckningsböcker där bojäntorna ibland skrev ner sina funderingar om dagen som varit, eller gästande besökare skrev sina namn och kommentarer.

Den första boken är från år 1929. Att det ibland kunde vara bekymmersamt att vara en ung och ovan bojänta märker man då Karin skriver följande fundering i boken:

Den 30/6 1929.
Då sitter jag och väntar på Åkerlunds korna. Klockan är över 7 å dom inte har kommit än. Dom andra kom när klockan var 5. Hur i all världen ska ja bära mej åt om dom inte kommer hem. Lär mig, det!

Karin hade det året hand om korna hemifrån Ystatjärna, men även några kor från Åkerlunds s .k. ”yttresmä kor”.
Andra dagar var tonen mer optimistisk:

I dag den 28 augusti kokte jag första messmöret och det gick utmärkt bra.

Bland Karins bilder ser man också exempel på andra sysslor.

hav-106-97

I koken.
Bopigan tar upp ”ostmusa” ur kitteln och häller upp den i ostkaret.

På nästa kort är Karin själv med längst t.v.

hav-107-98

Här visar man stolt upp en alldeles nygjord ost som just tagits upp ur ostkaret. Här ser vi tydligt avrinningsrännan där vasslen rann ut när man pressade ner ostmassan i karet.

hav-108-99

När det var dags att klippa fåren kom hemfolket till vallen för att sköta den sysslan. Här är det fr.v. Karin Norin, Hanna Norin, Kristina Nordin, Vik Dagny, Karin Eriksson(Kamél) ”Ystatjärna”, Ingrid Söderlund ”Buränget”, Ellen Eriksson ”Ystatjärna”

 

Av anteckningsböckerna märker man att det var mycket populärt att hälsa på i ”boan”. Många bilder från vallarna visar också detta.

hav-109-100

Man kom i trilla, per cykel eller till fots. Här är det bl.a. Edvard Forslin med hustrun Brita Stina som kommer.

hav-110-101

Främmandet bjuds på kaffe, här av Karin Eriksson från ”Ystatjärna”.

hav-111-102

Sång och musik bjöds det ofta på i ”boan” när man kom och hälsade på. Här sitter Kristina (Kersti) Nordin och Karin i sin helgdagspyntade stuga, där muren är dekorerad och fin.

 

Bovisa
nedtecknad av Karin Eriksson i Ystatjärna.

I boan, i boan där trivs jag falle bra
och ingenstans ja känn mä, sôm där så fri å gla.
Nog ärô myttjô gära från môran å te kväll
Men lätt å artit gårô om boskapen ä snäll.

Sö gå ja mä kräka att betesplassa sta.
Svanvit, ho går före, sen kôm e långa ra.
Hä kräl, hä kräl kring backan
tå både smått och storst
å jäthund far och sir at sö ingenting kôm borst.

Ja kräka dä är då den bästa fröjd jag vet
ty fjorton kritter har jag förutom kalv och get.
Dä räck bå sent å bitti i fäjs i bu å skål.
Å tänk så myttjô ostar och smörbytt söm en får

När sola i oppgen står stor och blank å rö
å strör sin fagra stråle
kring skog och fjäll och sjö.
När môranfågeln kvittrer å kôpparskälla sjong
då ärö söm ôm vala på nytt ska varô ong.

Å kôm jag på fjälla sô tar jag näverlurn,
häll stäm ja ôpp en jätkånk sôm svarar oppi ur.
Å stundom kan dä händsä att tankan kôm och går,
va ärô ja då tänk på dä trot ja du förstår.

För pôjkan, för pôjkan ja svedjes int e stäv.
Ja dras int mä dä sjuka, ja ät å dreck å sôv.
Men ôm en Anders kômma ja tror ja vôrstô gla,
för han är just den ende sôm ja skull villa ha.

Å int vill jabyta mä all de fröknen fin,
sôm sett i stan å skramler på sy- å skrivmaskin.
Å int byt ja stigen ja går mä kräka fram,
mot all de fine statsgat tå sten å makadam.

Å int vill jabyta borst Anders mot en sprätt,
sôm kôm mä käpp å krage, pincené å cigarett.
Å känn ja rätt en Anders sô tror ja int han tar
e modedôck från sta-a nävars han tar nog mäg.

 

hav-112-103

hav-113-104

I början av 1940-talet var Emma Nordin bopiga på Nybovallen.

Hennes anteckningsbok från 1941 finns bevarad. På första sidan har Karin Eriksson i Ysta-tjärna skrivit:

På Nyboan igen 1 år sen sist. Men inte lika ty jag ska inte vara i boan, kanske nå tag på sensommaren det beror på bojänta om vi får ha henne här hela sommarn. Kallt och styggt. Snöar å ingen bet åt korna. Hoppas på bättre dagar.

Den 8 juni skriver Emma själv i boken.
Första söndan 8 juni. Kallt och solsken. l natt så kallt frost, stark frost över hela vallen å tjock isskorpa på vattämbaret i koken.

Besökarna på vallen är många och i olika ärenden. Ibland kommer man bara för att hälsa på. Andra gånger är det arbeten som ska utföras. Den 2 juli t.ex. då Britta Eriksson i Ystatjärna skriver:

Den 2 juli var Mamma Pappa Karin och jag hit och klippte 18 får. Usch va trött vi blev innan de vart färdigt, varmt och solen sken så vi blev som kopparkärl i skinnet.

Man berättar om lövtäkt och andra arbeten. Ibland får man veta att korna gått på långtur och inte kommit hem till natten.
Det tycks även ordnas lite festligheter på vallen ibland. Så här skriver Karin Eriksson söndagen den 20 juli:

Är här på ”thekalas” Molander bjuder som vanligt. Mycke folk.

En välkänd Hasselabo som då och då besökte vallen var Arthur Engberg, som en gång när han var där skrev sitt namn i taket på förstugan.

hav-115-106

Emma Nordin

hav-116-107

Karin Eriksson och syskonen Norin

hav-117-108

Bojäntorna från Brecken och Ystatjärna samsas vid en kaffetår

hav-118-109

Utsikt från Yst i myra över Breckens bostugor

Den andra större stugan ägdes av hemmanet Svedje nr 5 ”Brecken”.

Det var Paul Eriksson Norin f. 1831 och bonde i ”Brecken” som köpte stugan, troligen från ”bolaget”. Den stod tidigare invid ”Yst i Myra” Men flyttades till sin nuvarande plats. När sönerna Per och Erik Norin delade hemmanet så att gårdarna ”Ystebrecken” och ”Västebrecken” uppstod byggdes även vallstugan till så att det blev en dubbelstuga.

Bopigor som varit i Breckstuga är:
Edla Åslund, Anna Lundin, Beda Ring, Tora Norberg, Maria Syd, Greta Norin (Enblom), Kristina Carlen och Karin Norin (Eriksson).

 

hav-119-110

Eva Leyonberg på besök i Nyboan. Bopigor då var Kristina Nordin (Carlén) som var bopiga i Breckstugan och Karin Eriksson (Kamél) i Ystatjärnstugan.

hav-120-111-

En bild från Per-Lars boan. Här bosatte sig på 1850-talet Nils Persson från Mörtsjön (bonde på Kyrkbyn ss8) tillsammans med sonen Per Nilsson med familj.
De var bland de första nybyggarna i Sörboan.
På den här bilden ser vi bl.a. Bertil och Gerda Ljung

 


 

  1. Sörbovallen

Sörbovallen nämns redan i Olof Bromans Glysisvallur från 1700-talet. Den hörde då till tre av gårdarna i Kyrkbyn.
Vid en ägodelning 1768, återfinns följande karta som tycks syfta på Sörboan, men där vallen kallas Kyrkobysvallen.

hav-121-112-

Kyrkobysvallen belägen ca 1 mil norrut från Kyrkan nyttjas av n:o 4,5 och 6 i Kyrkobyn

 

Vid Laga skiftet år 1836 kallas vallen åter Sörbovallen. Ägare till den är då Kyrkbyn nr 4 delat på två ägare Per Jonsson och Jonas Berglund. Kyrkbyn nr 5 Anders Olsson och nr 6 Per Jonsson. Alltså samma hemman som tidigare nämnts som ägare till Kyrkobysvallen.

År 1858 gjordes en delning av fäbodskogen i Sörboda. Hemmansnumren enligt nya jordeboken används. Skiftena på vallen tillhörde vid delningen hemmanen 5 (6), 7(4), 8(4) och 9(5) i Kyrkbyn.(De gamla numren inom parentes),
Genom klyvning av dessa hemman fanns det nu 10 olika ägare till fäbodskogen.
Sju av dessa hade vallskiften.

hav-122-113-
Skifteskartan från 1858.
Ägare Aba = Kyrkbyn 5 och sub 5 Jonas Persson (Wendlas)
Ada = Kyrkbyn 8 Per Jonsson
ADc = Under 8 Nils Persson
AE = Kyrkbyn 7 klockaren Jonas Berglund
Aga = nr 9 Nils Andersson
AGb = sub 9 Olof Andersson

 

Vid den här tiden har vallen redan börjat få fast bosättning.
På nr 5 heter den första brukaren Per Persson, som är arrendator.
Två nybyggare nämns även, Olof Olofsson vars nybygge kallades Väst på täkta och Per Nilsson, son till ägaren Nils Persson på ss8. Han är bosatt på den plats som senare kallats Per-Lars boan.
Dessutom nämns torparen Daniel Persson Sving.
Som mest var 4 familjer bosatta i Sörboan, men vid 1900-talets ingång var det bara gården under no 5 som fortfarande brukades.

All mark i Sörboan ägdes vid den tiden av Ströms bruks AB.

 

Arrendatorer i Sörboan var under tiden från 1900-talets början och fram till 60-talet familjen Ljung som brukade gården i ett par generationer. Siste brukaren var Bertil Ljung.

 hav-123-114-

Helga och Ruth Ljung tjärnar smör

 

Stugan på Per-Larsboan flyttades 1956 till Langsbo. (Kindströms stuga). Lagårdsbyggnaden fanns då kvar en längre tid.

På 1960-talet var det meningen att gården Buränget skulle rivas. Genom något missförstånd blev det istället så att man rev gården i Sörboan. Så numera finns endast rester av husgrunder kvar både av fäbodvallen, nybyggena från 1850-talet och gården på no 5.

hav-124-115-

På ekonomiska kartan från 1950-talet finns fortfarande en hel del bebyggelse kvar i Sörbodarna.

På västra sidan om vägen det som var kvar av nybygget Väst på täkta.
På 524 ligger ”Ljungens”, vid Sörbobäcken ett par byggnader som tidigare kallades Ystabäcken.
Där ligger numera den enda kvarvarande bebyggelsen på Sörboan ”Sixtens”.
De två stugorna längst i norr är Per-Lars boan.

 


 

  1. Bergsvedjen

 

hav-125-116-

Gammal bild som enligt kortets ägare Gunborg Holm är från Bergsvedjen. Årtal okänt.

 

hav-126-117-

Här en karta över skiftena på Nya vallen eller vad vi senare kallat Bergsvedjen

hav-122-113-

Skifteskarta från 1856.
Följande ägare nämns:
Aba Kyrkbyn 5 Jonas Persson
Ada Kyrkbyn 8 Per Jonsson
ADc Kyrkbyn under no 8 Nils Persson
Aga Kyrkbyn 9 Nils Andersson
AGb Kyrkbyn sub 9 Olof Andersson

 

Bergsvedjens fäbod flyttades till sin plats vid 1800-talets början. Vallen låg tidigare ett par km norrut och hette då Gräftesvallen. Det är troligt att Gräftesvallen är ett annat namn på det som på 1700-talet benämns Norrbodvallen.
Anledningen till att man flyttade vallen var, att det växte så dåligt där. Därför brukade den i folkmun kallas ”Helvetesvallen”. Bergsvedjen låg i det område som på 1800-talet kallades Sörboda fäbodeskog. När det på 1850-talet gjordes en delning av fäbodskogen kallas Bergsvedjen for Nya vallen medan Sörboan benämns gamla vallen.
Brita Brodén, bosatt i Sörbodarna var bopiga i Bergsvedjen på 1880-talet. Efter henne berättas att vallen i slutet av 1880-talet var mycket hemsökt av björn.
Man kallade då dit en ”finnkäring” som läste för björn. Hon lovade att det inte skulle finnas björn i Bergsvedjen på 100 år.
Britas dotter Emma brukade säga att hon tyckte det var synd om barnbarnen att de skulle få uppleva att björnen kom tillbaka. Det underliga var att omkring 1980, såg man åter björn vid Bergsvedjen, men då var vallen för länge sedan försvunnen.

Omkring 1900 fanns det tre eller fyra fäbodstugor vid Bergsvedjen.

hav-127-118

Ur Sundsvalls tidning. På Bergsvedjen står bara dessa stugor kvar, ett skröpligt ”fejs” och den gamla bostugan som ”räddats” i skogskojans skepnad

 

Sista bostugan var kvar ända in på 1960-talet. Den hade då under många år använts som koja för skogsarbetare. Det var på den tiden Ströms bruks AB som ägde vallen.
Sune Sjödin köpte bostugan och flyttade ner den till Mörtsjön, där den nu är en del av hans hus.

 


 

  1. Gravåsvallen

hav-128-120-

Från Gravåsvallen. Edel Elfström, Nelly Hall, Sigrid Wickström och Verner Elfström

hav-129-120

Grafåsvallen vid Laga skiftet 1836. Tre bönder hade då fäbodskiften på Gravåsen.
AF = Nils Jonsson i Fjusnäs
AZ = Johan Grip i Svedje (Mörtsjön)
BA = Daniel Jonsson Mörtsjön

 

Under 1800-talets senare del köpte skogsbolagen åtskilliga skogshemman i Hassela. De arrenderade ut gård och jord, ofta till den tidigare hemmansägaren. Så hände också med gården Ersk-Ers i Mörtsjön, dit även en av vallstugorna på Gravåsvallen hörde. Arrendatorerna fortsatte att bruka vallarna. När bolagen sedan sålde gårdarna i början av 1900-talet behöll de största delen av skogsmarken.

Nils Olof Elving köpte gården Ersk-Ers år 1910 från Ströms bruks AB. Då ingick i köpet att man fick bruka vallen så länge man ville, men själva vallskiftet tillhörde Ströms bruk. Bostugan däremot hörde gården till.

Den andra stugan på vallen hörde då till Fjusnäs där det fanns två gårdar. Den ena tillhörde bonden Per Persson och den andra bonden och spelmannen Jon Erik Hall.

Jon-Erik och Karin Halls äldsta dotter Nelly fick börja som bopiga på Gravåsvallen redan när hon var 12 år gammal, omkring 1916.
Då var hon visserligen inte ensam på vallen utan hade hjälp av en äldre bopiga. Hon var där sedan under flera somrar och senare var system Lilly på vallen.
Lilly, som älskade blommor och brukade driva upp blomplantor för att göra fint kring stugan hemma i Fjusnäs, ville gärna ha med sig lite blomplantor även när hon för första gången skulle till vallen som bopiga. Då gällde det att smuggla med sig plantorna i smyg, för pappa Jon-Erik var sträng med att man bara fick ta med sig det nödvändigaste på lasset.

Ända fram till 1940-talet fanns ingen körväg från Fjusnäs och fram till Franshammar. När man skulle till vallen med boföringslasset fick man först ta ekan och ro till ”Pålles” med alla saker man skulle ha med sig till vallen. Sen fick man ta hästen och rida dit för att hämta boföringslasset och ge sig av till ”boan”.

Med kreaturen fick förstås bojäntoma gå hela vägen fram till vallen, men det var ju lika för alla som boförde.
I Ersk-Ers bostuga var dottern i huset Agnes på vallen i sin ungdom.

Hur länge vallen brukades vet vi inte med säkerhet.
Båda bostugorna revs ner samtidigt någon gång under 1940-talet. Det bästa timret togs tillvara, men mycket såldes till ved som så många andra timmerhus under den tiden.

Ströms bruks AB hade tidigare låtit uppföra en skogskoja på vallen som blev ensam kvar när bostugorna revs.

När en ny bilväg kom till flyttades kojan närmare vägen och byggdes om till stall. Numera är detta ombyggt till älgslakteri och det enda av byggnaderna från Gravåsvallen som finns kvar.

 


 

  1. Fluggvallen

 

hav-130-121

Fluggvallen. Teckning av Gösta Nilsson

 

Fluggvallen låg på västra sidan av Malungsflugg.
Den låg på Hassela sidan av gränsen men har alltid tillhört bönder i Attmar socken. År 1875 sålde Anders Jonsson i Karläng och Pehr Jonsson i Söräng fäbodstället med åbyggnader till bonden N. O. Wiklander och hans hustru samt deras ättlingar i Kläpp emot en överenskommen köpeskilling stor 20 kr. Det har sedan tillhört samma gård fram till 1930-talet då boföringen upphörde.
Vägen från Kläpp till Fluggvallen var ca tre mil lång. Boföringslasset gick med vagn fram till Långskog, sen var det bara en klövjestig fram till vallen.
Någon av pigorna på gården skickades till vallen på sommaren. Ett par namn man minns är Olga Nordin och Hildur Johansson

De sista åren vallen användes var det döttrarna på gården Greta Nilsson född 1901 och senare även systern Anna-Lisa född 1911 som höll till på vallen. Greta, som var på vallen hela tio somrar skrev under den tiden dagbok.
Författaren Sigfrid Siewerts besökte vallen en sommar och var där under några dagar. Han sägs senare ha använt sina intryck från vallen i en av sina böcker.

Idag går det inte att hitta några rester efter vallen men ett par bilder från 1920-talet visar Greta och Anna-Lisa Nilsson vid ”kokstan” och vid stugan.

hav-131-122-

hav-132-123

 

 


 

  1. Skräddarboan och Ersk-Jons boan

Stugan längst norrut hörde till gården Skräddars i Mörtsjön och kallades följaktligen för Skräddarboan.

Det berättas att det tidigare funnits en djup och stor källa invid vallen. En man som stod med ryggen mot den öppna elden för att värma sig tog eld i kläderna. Han rusade då ut och kastade sig i storkällan så att elden släcktes. Idag har källan sinat ut på grund av skogsdikningar.

De två södra byggnaderna på kartan är Ersk-Jons boan som hörde till gården Ersk-Jons på Mörtsjön.
I början av 1900-talet var Ströms bruk ägare till dessa gårdar liksom till så många andra.

På 1930-talet fanns inte mera än grundstenarna kvar av dessa vallar.

 


 

  1. Slimpvallen

På Laga skifteskartan från mitten av 1800-talet finns Slimpvallen med och en stuga är markerad på kartan.

hav-133-124-

Kartskissen är från Widmarks karta 1846 och visar ägogränser för byarna från tiden före Laga skiftet. Den visar att vallen låg precis på ägogränsen mellan dåvarande Mörtsjöhemmanen som var utflyttade från Svedje och Kyrkbyn jämte utflyttade hemmanet Langsbo.

 

Vallen hörde då till Daniel Jonsson i Mörtsjön, ett hemman som kom ur Svedje nr 1.
Av Svedje nr 2 kom ytterligare en gård i Mörtsjön, då ägd av Johan Grip. Till den gården hörde endast ett skifte med vallskog.

 


 

Boförning till Vrångtjärn

hav-134-125-

Bilden är från Vrångtjärn. Vid pilen ligger en mycket gammal byggnad (numera riven). När bilden togs användes den som vedbod i ”Ystegårn” men den kallades Tunafejset för att det en gång i tiden använts som sommarlagård åt Hälsingtuna bönder som bofört till Vrångtjärns by.

 

Ett bevis för att boförning skett till Vrångtjärn från Tuna socken finns i dödboken från Hassela 1847 där prästen Rolin skriver:

Lisa Johansdotter Enka efter Bonden Olof Olofsson, som var född i Berge, Idnors sokn d. 3 Aug. 1779 af Bonden Johan Ericsson och Hust. Ingrid Ericsdotter derstädes. Som hon hade många syskon och Huset var fattigt så måste hon begifva sig bort vid 8 års ålder och var såsom fosterbarn i Skogsta, Tuna sokn intill sitt 20 år då hon kom i tjenst hos gla Lars Larsson i Hallsta; och var Bodpiga om somrarna i Wrångtjärn. När Bonden Olof Olofsson blef Enkling d. 14 jan 1811 fattade han kärlek till denna Lisa Johansdotter för hennes beskedliga och dygdiga Uppförande och tog henne till äkta d. 22 Nov. 1811, då hon fick 2ne Styfbarn Anna och Carin men inga egna Barn. Detta äktenskap som var rätt lyckligt för hennes fromhet och oförtrutenhet att sköta Man och Barn och all Ting i Huset, blef upplöst d. 19 Oct. 1833. Denna Höst blef hon sjuklig i Halsen och Bröstet, Hon avled d. 8 Dec. 1847-68 1/3 år gammal. Hon lefde ogift 32 år; gift 22 år och Enka litet över 14 år.

Till byn Vrångtjärn räknades också bovallen Målstabodarna även om den låg på fel sida gränsen och egentligen hörde till Medelpad. Två gårdar i Målsta hade sin fäbod där. Leonard och Teresa Ring bodde där några år (fram till 1931). De bodde på vallen hela året och på somrarna kom Målstabönderna dit med sina kor. Barnen gick i skola i Vrångtjärn.

Även till Norrgården bofördes det i slutet av 1930-talet och början av 40-talet då bl.a. Backlunds i Djupmyra hade sina kor där. Katrina Lundstedt (Rössl Katrina) var bopiga där omkring 1940.

 


 

Fäbodar i östra delen av socknen

 

hav-135-126-

De tre vallar som funnits inom detta område
1. Bromsarhöjdsvallen 2. Långviksvallen 3. Prästvallen

 


 

  1. Bromsarhöjden

 

hav-136-127-

Vy över Bromsarhöjden (Brömsarhögda)
Foto Anna Lindegren
Lägg märke till storhässjan i förgrunden

 

Bromsarhöjdsvallen sägs ha varit fäbod ända sedan 1500-talet. Det var en av de största vallarna i socknen. Ägare var bönder från Nordanbro (Önnes och Kamels), Ölsjön (Sammels, Langs och Halls) och Kyrkbyn (Åkerlunds eller Sörregårn, Per-Anners). Vid Bromsarhöjden möttes stigar från Svedje, Mörtsjön (Långvik), Nordanbro och Prästvallen.
Här fanns här tidigare ett 30-tal byggnader tillhörande sju vallstugor. Från väster ”Langsans, Samlans, Kamelens, Önnesans, Per Annersans, Hallsans och Sörgårds” for att använda gamla Hassela uttryck.
Anton Hall berättar i en intervju att deras stuga brann ned redan i slutet av 1800-talet, men de fortsatte att utnyttja vallen ändå. Till en början hade de korna tillsammans med Per-Anners och senare tillsammans med Langs. Ett litet problem var att källan låg ganska långt från vallen, så det blev ett drygt arbete att hämta vatten till folk och djur.

Sista året det bofördes till vallen var 1936. Då var det Terese Nordström som var bopiga.
Hon har berättat att vallen även kallades Blomsterhöjden.
En bopiga som vi hört nämnas är Edit Skoglund gift Svedin. Hon kom från Gryttjen i Medelpad och var bopiga hos Langs och Halls innan hon gifte sig och blev bosatt i Malungen. Id-Kajsa, Anna Hast, Beda Ring, Anna Kamél (Engberg), Kristina Westin, Ingeborg Backlund (Sjödin), Lilly Hall och Tea Forslin är andra namn som nämnts.

På 40-talet under vedbristens år, revs många av stugorna för att användas till ved. Kamels stuga flyttades till Långvik och endast ett fåtal stugor blev kvar.
Det enda som idag finns kvar av bebyggelsen på Bromsarhöjden är lagården i Önnes som rustats till sommarstuga. Den är dock inte använd på flera år. Stenmurar och en del grundstenar vittnar om hur stor vallen en gång var.

Ett rikhaltigt bildmaterial finns från Bromsarhöjdsvallen tack vare att en duktig fotograf, Anna Lindegren från Hudiksvall var på besök hos Kamels och tog många bilder på vallen.

 

Anna Lindegrens bilder från Bromsarhöjden

 

hav-137-128-

Fem söndagsklädda vallpigor på Bromsarhöjdsvallen 1909. Han som står i dörren är Anders Hall (stugans ägare) lilljäntan Jenny Forslin, Anna Greta Forslin, pojken är Helmer Eriksson som var där med sin mor Brita Stina Eriksson även kallad Bicka, Agneta Nordström i Önnesstugan, Klara Qvick i Langsstugan och Kristina Kamel i Ystbäcksstugan

 

hav-138-129-

Interiör från Kamels stuga med Kristina Kamél.

hav-139-130-

Kaffe på fat, en vanlig syn förr i tiden

hav-140-131-

Här ser vi Bricken Kamél och Anna Brita Kamel.
De långa kjolarna som räckte ända ner till marken hade en kant längst ner, som man kunde ta loss och tvätta.

hav-141-132-

Fägatan på Bromsarhöjden. Utanför Kamels stuga

hav-142-133-

När man fick följa med till vallen var det roligt att försöka sig på att blåsa en lurlåt.
Barnen kommer från familjen Kamel.

hav-143-134-

Los-Kristina (Kristina Kamel. Westin). Lurar från Bromsarhöjdskullen

hav-144-135-

Utsikten från kullen visar att det fanns stora ”täkter” på vallen. Därifrån ”ladde” man in hö så att korna skulle ha när de boförde dit på försommaren

hav-145-136-

Utsikten från Bromsarhöjdskullen över Mörtsjön.
Det påstods att man från den här platsen kunde se sju kyrksocknar.

 

En fäbodhistoria från mitten av 1800-talet

Anna Lindegren var inte bara en duktig fotograf. Hon kunde uttrycka sig i skrift också. Det visar hon i ett häfte som heter: Karin Mattsdotter en släkthistoriafrån den gamla hälsingebygden.
Karin, som hon berättar om, var från Rökullen i Bjuråker och syster till Margreta Friberg i Hassela som är den som på sin ålderdom berättat för Anna Lindegren om sin syster och hennes liv.
Här en del av det hon skriver om den sommar då Karin var bopiga åt Langs på Bromsarhöjden.

Det var högsommar och de ljusa nätternas tid. Uppe i fäbodskogarna var gräset frodigt och högt, så att kreaturen hade gott om bete. Karin Mattsdotter hade tagit bovallstjänst på Langsgården över sommaren.
Uppe på den gamla Bromsarhöjden låg fäbodvallen, med smågråstugorna på bergssluttningen. Det var långt härifrån till hemmet. Men hon tyckte det var gott att komma för sig själv denna sommar. Det fanns så mycket oklart därinne i hjärtats värld. Hon behövde möta sig själv i ensamheten, och framför allt, i stillhet med Gud.

Men nu skulle det emellertid bli högtid häruppe i fäbodarna. Stora och små hemifrån Langsgården ämnade komma på ”bogäspe” nästföljande söndag, och en ung predikant från bygden skulle kanske göra följe. Till Rökulln hade de också sänt bud och bjudning. Det var ej lite rustande för att ta emot så många! Brömsarhöjden var ingen liten fäbodvall, där voro åtta á tio stugor, med var sin ”bopiga” och lika många ”fäjs” med en hel bataljon av kor, ungnöt, får och getter. Häruppe arbetades med liv och lust. Man kunde nästan säga dygnet om, ty bovallslivet ger inte mycken tid till sömn. Helst när man är i den ljusaste delen av sommaren.
Karin var så glad när hon tänkte på att hela vallen skulle få en sabbatsdag med bön och sång, häruppe på berget.
Söndagen kom med strålande sol. Vallen med sina små gråstugor låg så fridfull och ålderdomlig i helgdagsskorna färdig att ta emot sitt främmande. Allt var nyskurat och skinande blankt. Från messmörkittlarna inne i härbret till trappstenen nedanför farstubron. Spisen var vitlimmad och halmmattorna glänste på golvet. T.o.m. en liten ”välkomna”, en rosett av granris, hade Karin lagt ett stycke från vallen på hembysvägen. Det betydde lycka för dem som kom.
Det var så kärt för Karin att se dem hemifrån, det var första gången de varit skiljda åt. Även från Matts Mattsas, granngården, voro alla med. Svens Ingvar, som hade sitt hem ej långt från vallen, var också bjuden, och några andra av läsarne i trakten. Man gjorde ronder omkring i stugorna och påhälsningar hos dem man kände, det var väl ingen av bostintorna, som ej fick något besök.
Langsbonden och Mattsgubbarna från Rökulln hade slagit sig ned i gräset strax ovanför stugorna och dit samlades så småningom alla för att hålla högmässa i Guds fria natur. Det var så stort att få förnimma Guds röst både i naturen och i hans ord. Han talade goda ord, predikanten, om Jesu kärlek till syndare. ”Kommen till mig ni alla, som arbeten och ären betungade”.

Tack vare Anna Lindegrens berättelse har vi fått namnet på en tidig bopiga på Bromsarhöjdsvallen.
Vi vet också att Karin Blixt var bopiga omkring 1850.

 

Brömsarhöjdvallen vid Laga skiftet 1836

hav-146-137

G = Nordanbro av nr 4 ägare Nils Jonsson, H = Nordanbro av nr 4 ägare Per Kamél, AC = Kyrkbyn nr 3 ägare Anders Perssons sterbhus, AH = Kyrkbyn av nr 2 Jon Persson, AI = Kyrkbyn s6 och nr 3 ägare Jonas Qvick

 


 

Ur traditioner och märkvärdiga händelser som sig tilldragit tid efter annan i Hassela.

En berättelse som torde ha utspelat sig i närheten av Bromsarhöjdsvallen någon gång på 1600-talet. Nedtecknat i kyrkboken i början av 1700-talet tillsammans med några andra ”märkliga händelser”, som prästen hört talas om.

 

Pehr Olsson född af socknens ålderman och föreståndare Olof Persson i Östangården, Swedja, kom bort utur gården vid det tillfälle, att han då han var 6 år gammal en mårgon uppvaknade af sömnen, och fick höra koskällorna, tänkande att Boskapen skulle komma hem ur skogen, sprang så upp emot honom, som barn gärna vilja göra, men då han i bara skjortan kom ut och såg att boskapen gick åt skogen följde han med vilket ingen såg eller visste utaf hwarigenom han kom bort och var borta i 6 weckor. Hela församlingen sökte honom ofta och tidigt men fant icke. Då gåfvo honom föräldrarna aldeles förlorad, och läto göra efter honom en tacksägelse; men samma söndag, då det skedde, och Föräldrarna höllo en liten begrafning, hade wallhjonen råkat på honom en och en half fjärdingsväg norrom byn, på Kannmyren vid Torsås, då han var helnaken och tämmeligen skygg, warföre vallhjonen med möda fingo honom fatt, och hade honom hem. Sedan berättade han att en hwit hund om nätterna legat på hans fötter och ett stort qvinfolk givit honom att dricka utur ett stop om dagarne, hwilket honom med längtan och åtrå längre få njuta den förmånen, ofta och en god tid therefter föll i hågen. Denne blev sedan bonde och gift i Enångers socken.

 


 

  1. Långviksvallen

 

hav-147-138-

Långviksvallen började användas på 1930-talet. Det var gården Kamels i Nordanbro som först byggde en stuga på vallen. Det var en enkel stuga som var hopbyggd med ett stall. Till en början användes den troligen som ”höstvall” då man tog ner korna från Bromsarhöjden.
Teresia Nordström var den första bopigan. År 1936 var hon både på Bromsarhöjden och Långviksvallen.
Allteftersom man började skicka mjölken till mejeriet i Sundsvall i stället för att förädla den på vallen blev det mer praktiskt att hålla till hela tiden på Långviksvallen.
Nu flyttade Kamels ner sin stuga från Bromsarhöjden och den första stugan revs.
Härifrån var det lättsamt att forsla mjölken till mjölkpallen som stod vid Sundsvallsvägen.

Vid den tiden byggde även ”Önnes” en stuga i Långvik. Det var ingen gammal bostuga man återuppförde utan ett enkelt brädklätt hus.
Epoken med bovall i Långvik blev inte så lång.
Vallen användes fram till slutet av 50-talet.
Rester av stugorna finns kvar men vallen är numera så försumpad att man inte har någon nytta av den.

Under de ca 20 år som vallen användes känner vi till följande bopigor:

Katarina Lundstedt, Brita Norberg, Karin Olsson, Kristina Karlsson (Bronell), Mary Lantz, Karin Kamél (Lönnberg), Fanny Ljunglöf, Brita Kamél och Kerstin Kamel (Andersson).

 


 

Några bilder ur fäbodlivet på Långviksvallen

hav-148-139-

Mjölkningen är avklarad. Gotthard och Brita Norberg samt Frida Kamél med döttrarna Kerstin och Ulla

hav-149-140
Här har vi tre generationer samlade, Per (Pelle) Kamél med dottern Kerstin och dottersonen Kennet.

 

hav-150-141-
Sista bopigan på Långviksvallen var Kerstin Kamél

 


 

  1. Prästvallen

hav-151-142-

Sommargäster på besök i Prästvallen någon gång under trettiotalets början.
Kokhuset i förgrunden stod alldeles intill bäcken.

 

Prästvallen hörde som namnet antyder bl.a. till prästbostället. Vägen till vallen gick via Ölsjön och sen var det en gångstig som gick upp vid ”Sammels”
När det var dags att boföra var det en hel del som skulle forslas upp till vallen med häst. Då fick man lov att ta en annan stig som gick genom lite lättare terräng. Stigen började vid en gammal såg, dit kunde man köra med trilla. Sedan lastades förnödenheterna på ”boslepan”, som var gjord av en trälåda fastspikad på ett par hässjestörar som fästes vid skaklarna. Den kunde hästen sedan släpa med sig upp till vallen.
När husbönderna skulle skicka någon för att hämta hem smör och ost ungefär varannan vecka var det inte tal om att åka häst, då fick man ta gångstigen från ”Sammels”.

Vid trettiotalets början var det tre bönder förutom prästlandbonden som hade sina kreatur på vallen. Det var Paul Lod från Ölsjön, Bernhard Backlund i Djupmyra och Lars Olov Larsson (Präst-Lars) i Kyrkbyn. Sammanlagt var det ungefär 10-12 kor på vallen, så det blev en hel del arbete för en ensam bopiga.

Under trettiotalet fanns det bara en stuga på vallen, men ännu på 20-talet kunde man se på murresterna att det tidigare funnits fem byggnader på vallen.
Alldeles ensamt och ensligt blev det ändå inte för alldeles intill vallen hade pastoratet uppfört en stuga där stiftsjägmästaren Wiksten huserade. Där fanns två rum, ett större där de som arbetade i pastoratets skog kunde bo under veckorna och ett mindre rum där jägmästaren höll till. Stugan kallades ”Kronstuga” och det är den som idag finns kvar på vallen och som under många år varit bostad för åtskilliga skogsarbetare i trakten.
Ganska ofta fick man besök på vallen. Det var ungdomar som gärna gjorde en ”skogsutflykt”.

Några som varit bopigor på vallen är Tea Forslin, Anna Hast, Hilda Hast (gift Ström), Frida Åslund och till sist Lisa Åslund.

Vallen användes fram till 1935 då den sista prästlandbonden i Hassela avslutade sitt arrende. Därmed lades även vallen ned.

hav-152-143-
Hilda och Anna Hast

hav-153-144-
Två nyfikna gäster som undrar om någon är hemma i stugan.

hav-154-145-
Sista sommaren på vallen. Här har man samlats från alla gårdar som hade sina djur på vallen. Från vänster Paul Lod, Lisa Åslund som var sista bopigan, Signe Larsson, Erik Carlén som då var dräng i Djupmyra, prästlandbonden Jonas Svang, de tre flickorna som radat upp sig framför varandra är Margareta Nordin som senare gifte sig med Erik Karlén, Birgit Sving som var fosterdotter hos Lods och en flicka som hette Bohjort i efternamn, sedan har vi Präst-Lars Larsson, Greta Westberg och Maja Lundstedt.

När prästvallen slutat användas flyttade man under några år boföringen till Wrångtjärn där Backlunds i Djupmyra hade en gård.

hav-155-146-
Lagårdsbyggnaden var som synes ganska stor och kaffeved fanns det tydligen gott om. Här ett gäng ungdomar som följt Kersti Lange till vallen och nu ska hämta lite kaffeved. Den enda som känns igen på bilden är Inger Berglund från Kyrkbyn, Hassela.

hav-156-147-
En annan bild ur Kersti Langes fotoalbum. Här ser man stugans fina läge vid Prästvallsbäcken. Byggnader på vallen förutom bostuga, fäjs och kokhus var ett härbre som stod på andra sidan bäcken.

 

Under krigstiden omkring 1940 revs alla stugorna som hörde till vallen för att bli ved. Det var ett öde som tyvärr drabbade många gamla byggnader i våra trakter. Det som nu finns kvar är den tidigare nämnda ”Kronstugan”. Vallen är den enda på Hasselasidan som ligger vid vandringsleden Vallstigen som går från Kyrkbyn, Hassela och fram till E-fyran söder om Årskogen.

 

Bildsvit

hav-157-148-

Det är 50-tal och på Möråsvallen finns inte längre något bofolk. Men en utflykt dit för att fiska öring kan man ju göra. Med på utflykten var Erik, Greta och Svante Kram och Sven, Anna och Yngve Strid.

hav-158-149-
Framme vid vallen: Sven Strid samt Erik och Greta Kram.

hav-159-150-
Några finklädda bojäntor vid Fagernäsvallen. Vi tror att det är sommaren 1923 och flickorna som sitter på bänken är Nora Ljung och Julia Näslund (Hall)

hav-160-151-
Med kossorna i skogen, flickan till vänster är Kersti Lange men vem är den andra?

hav-161-152-
Släkt och vänner samlades gärna på vallen. Här är vi på Fagernäsvallen någon gång på 1940-talet. Från vänster i översta raden ser vi Ragnar Hall, Karin Sving (Lindberg), Dagny Hall, Erik Sving, Johan Egnell, okänd. Erik Ljung och Kalle Bronell.
Nedre raden: Eskil Sundin, Jenny Hall, Karin Hall, Stina Ferm, Tore Ferm samt längst fram Ingmarie Larsson, Märta Elfving, Hilding Larsson, Birgit Sving Olsson, Ruth Stoltz, och Ingegärd Larsson.

hav-162-153-
Fr.v. Jenny och Dagny Hall, Stina Elving, Sara Tjärn med dotter Anna Lisa, Elsa Sving, Joel Sving med dotter Kerstin, Mary Hall, Reinhold Friberg och Karin Hall.
Mer från Fagernäsvallen

hav-163-154-

Karin Sving och Anna Ljung tar en välförtjänt kafferast vid den öppna spisen.

hav-164-155-

Erik Tjärn på besök i boan. Fäbodjäntorna är Sara Tjärn, Nanny Östlin och Karin Jonsson

hav-165-156-

Osttillverkning på gång vid Svingstuga. Bojäntorna är fr.v. Sara Tjärn, Nanny Östlin och längst t.h. Karin Jonsson. Mellan Nanny och Karin besökaren på vallen Anna Tjärn.

hav-166-157-

Vid Renströms stuga: John och Elin Persson och dottern Elsa, Margareta och Helmer Eriksson med dottern Margit, i mitten Thora Ljung (Stoltz)

hav-167-158-

Bogäspe: några av deltagarna är Margit och Jonas Hjälte, Karin och Jon Erik Hall, Brita Stina Qvick, Signe Hjälte (Karlsson), Margreta och Helmer Eriksson och dottern Margit. Uppe vid skorstenen sitter Skalme Martin Friberg.

hav-168-159-

Vem känner igen någon på denna boföringsbild?

hav-169-160

Från Uppgårdsbodarna är bilden med Lisa Åslund.

hav-170-161-

Från Nyboan

hav-171-162
Beda Ring

 


 

Bromsarhöjda

hav-172-163-
Syskonbädd i boan. Bogäspe i Bromsarhöjdsvallen i mitten av 1920-talet.

hav-173-164-
Foto Anna Lindegren 1908

hav-174-165-
Svedjeboan där Sara Tjärn var bopiga i slutet av 20-talet.

hav-175-166-
Stina Gagner utanför Hökbergs i Uppgårdsboan.

 


 

Från Bergeboan

hav-176-167-

Korna kommer hem från skogen. Här utanför Frankboan.

hav-177-168-
Maja Norberg och Katarina Idh


Några tidningsartiklar

Ur Hudiksvalls nyheter i juni 1956. Text och foto CUS

hav-178-169-

Framför Engbergs stuga på Uppgårdsbodarna betar de fina kossorna strax efter framkomsten ”boföringsdagen”.

 

UPPGÅRDSBODARNAS FÄBODVALL i Hassela hör till det fåtalet vallar som fortfarande upprätthåller en obruten kedja av det gamla fäbodlivet. Till vallen leder från allmänna landsvägen till Kölsjön en cirka 2 kilometer lång skogsbilväg norrut. De fem stugorna och ”fäjsen” ligger vackert i södersluttningen mot en tjärn. Äganderätten hör till byarna Nordanbro, Berge och Kyrkbacken samt Hökberg. På torsdagen var det dags för ”buföring” igen, då 17 kor och en ”jänta” tog den grönskande vallen i besittning för sommarsäsongen som sträcker sig fram till mitten av september.

ATT KORNA VANDRAT tre kvarts väg från ”vinterlagårn” upp till vallen bekom dem intet. Två kor var emellertid moderna nog att åka transportbil. Djuren råmade, dansade och stångades och skällornas ljud tonade över vallen. Solen sken ikapp med glädjen. ”Boföringen” med de 17 kreaturen fördelades på de tre fastighetsägarna Erik Backlund, Karl Ekvall och Paul Engberg. För Ekvalls, som var ägare till tre av korna, var det till och med premiär. De hade tidigare haft sina kor hemmavid men detta låter sig inte göras längre, eftersom skogen inte är inhägnad framme vid bygden.

FÖRST KOM Ekvalls och Fagerströms: de sistnämnda med Backlunds kreatur. Det blev liv och rörelse redan då vid första vallen. Men man väntade på den riktiga ”jänta” som ska ha hand om alla djuren i sommar, d v s fru Britta Norberg från Berge. Hon har nu börjat sin 13:de sommar på vallen. Tore Fagerström och Karl Ekvall följer gärdsgårdarna runt vallen. De lagar och binder ihop det som raserats under den långa vintern. Fruntimren ordnar med annat smått.

TILL SLUT KOMMER även Britta Norberg med de återstående åtta tillsammans med fru Signe Engberg. Djuren sprider sig över fältet, äter, nojsar och gör sig hemmastadda med varandra. Fru Norberg sätter den stora nyckeln i låset på dörren till Paul Engbergs stuga där hon skall vara under fäbodsommaren med make och barn. Hon flyttar nämligen in med hela familjen, men Norberg själv arbetar i fabriken som vanligt om dagarna. Sist kommer hemmansägaren Paul Engberg körande med ”bo lasset” fram till stugan. Hästen tas ifrån och får en liten paus innan återfärden till bygden.

FÄBODLIVET måste vara härligt, inte minst på Uppgårdsbodarna som är en sådan naturskön vall, omgiven av storskogen på tre sidor. Den nutida bojäntan behöver inte göra smör, ost och messmör. I ”fäjset” har hon mjölkmaskin och mjölken hämtas varje dag för vidarebefordran till mejeriet. Även om Uppgårdsbodarna upprätthåller de gamla traditionerna är bogäspet borta. Ja det vill säga inte riktigt; det har bara en annan form. Hantverksföreningen har nämligen arrenderat en stuga på vallen och kring den anordnas stora festligheter i juli månad.

hav-179-170-
Brita Norberg sätter den gamla anrika nyckeln i låset till stugan. Hon känner en inneboende arbetsglädje inför allt som väntar. Nu kan det börja, ”stöket” både inne och ute, vallivet med alla dess göromål men också ron, mellan de grå stugorna, fågelsången och myggdanserna.

hav-180-171-
Här behöver stängslet en översyn, Tore Fagerström (till höger) håller i medan Karl Ekvall böjer rygg och virar strängen allt fastare kring störarna. I bakgrunden står inte mindre än tre ”jäntor”, men ingen är den rätta fäbodjäntan, som är Britta Norberg. De tre damerna på bilden är fru Ruth Fagerström, fröken Ann-Mari Fagerström och fru Linnea Ekvall.

 

Urklipp ur tidningen Kvällsstunden

Fäbodliv i Hälsingland på 40-talet

När jag såg att Kvällsstunden efterlyste bidrag, som handla de om fäbodliv förr, ville jag gärna skriva lite om den tid då jag själv var fäbodjänta i två somrar.
Det var 1941 och 1942 på en fäbodvall som hette ”Uppgårdsbodarna” i Hassela socken i norra Hälsingland. På vallen fanns fem stugor, däribland Artur Engbergs föräldrars senare hans bröders stuga. Vi ”boförde” i början av juni och oftast var det kallt och blåsigt fram till midsommar.
I augusti brukade höstregnen börja, ibland med dimma ibland med storm. Då kunde det bli lite kylslaget inne i stugan, för i den öppna spisen ville man absolut inte elda. Den var vitkritad med blomslingor målade i hörnet bakom eldstaden, och de vackraste björkvedsträn man hittade staplades upp, men bara för syns skull. Inte förrän sista dagarna före hemfärden i början av september eldade man riktigt.
Men det fanns ett s.k. kokhus nere vid bäcken, där hade jag både vedspis och en storjärngryta över öppen eld, där jag kunde värma vatten bl.a. till disk.
Jag hade ungdjur som jag även måste ha varmt att dricka åt. Första sommaren hade jag åtta mjölkkor, tre ungdjur och en liten kalv som var bara några veckor när vi boförde. Då kom det både snö och hagel före midsommar. Jag var så rädd att den lilla stackaren skulle frysa ihjäl, så jag bar in massor med hö och tätade alla springor i hans lilla kätte. Den klarade sig bra, och blev stor och kavat innan hösten.
Eftersom det här var en av de sista fäbodvallarna i bygden, så hade den blivit moderniserad. Min uppgift var inte som min mors hade varit omkring 1910-talet, när hon fick separera, ysta och kärna smör. Vi skickade mjölken med lastbil till närmaste mejeri. Klockan 7 varje morgon, skulle mjölken vara kyld och klar och stå uppradad i stora flaskor på ett mjölkbord en ganska lång bit bort. Som tur var hade jag snälla grannar, som tog hand om mina flaskor också.
Eftersom min husbonde även hade åkeri, var det hans bilar som skötte transporten. Han var även ensam om att hägna in sin ”vall” i fållor, så jag behövde aldrig släppa ut djuren till skogs. Från de andra stugorna fick djuren gå fritt, men Jag hade s.a.s. mina inom ”hank och stör”. Det berodde nog på att det var en rödbrokig ras, som inte var så vanlig så pass långt norrut då. Och min arbetsgivare var väldigt mån om sina djur. Det var bara jag som var ung och ogift, de övriga bojäntorna hade familjer, så det blev ju som en liten by på omkring tio personer.
På helgerna kom det ofta folk cyklande upp till vallen, då var ju inte bil var mans egendom. Vi hade ungefär en mil till affär och post, sen hade jag en mil till min släkt och den cykelturen på omkring fyra mil, gjorde jag nån gång under sommaren.
Jag minns en midsommarhelg när jag och en kamrat cyklade över tre mil till en festplats. Innan vi kom hem till vallen var klockan halv fem på morgonen, så det var ingen ide att gå och lägga sig. Därför mjölkade jag och släppte ut djuren på bete och gick och lade mig. Vad jag hade glömt var, att husbondfolket alltid firade midsommardagen på bovallen. Så klockan tio, vaknade jag av att det var fullt med folk utanför stugan. Det var inte bara husbonden med familj, utan både barnmorskan och lärarinnan var med. Det berodde nog på att de var deras hyresgäster, men visst kändes det lite snopet, att gå och låsa upp. Men några förebråelser blev det inte, de hade ju själva varit unga. Kanske någon retfull kommentar från husbonden som alltid var upplagd för skoj. Jag minns att det en dag kom en journalist från en Stockholmstidning som intervjuade och fotograferade, mest nere i Engbergs stuga. Av någon anledning kom hon även upp till mig och tog då kort av mig där jag står och blåser näverlur. Det var nog tur att inte Radio och TV var med på den tiden, för några vackra toner kunde jag nog inte frambringa men visst är det roligt att ha alla ljusa, soliga minnen kvar, från en fäbodvall för femtio år sedan!
PS. Skulle någon av de flickor, som jag inte träffat, sen de var uppe hos mig på ”Uppgårdsbodama” läsa det här, skulle jag tycka det vore roligt om ni hörde av er. Jag kommer ihåg t.ex. Irene Svensson och Stina Säll. Då hette jag Persson i efternamn.
Gunvor Sundin
Sörberge

 


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden, och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *