Gamla Bröllopsseder

 

Dellenportalen har samlat ihop fakta från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

 

Se Svenska Akademin ordbok

Gilla oss på Facebook-Tack

Här har vi samlat olika berättelser om gamla bröllopsseder

 

BRÖLLOP I BJURÅKER I ÄLDRE TID

Del 1
Ett gammaldags bröllop har företedd många egendomligheter. De har visserligen i mycket liknat andra orters seder, men också haft många säregna drag. Vid skildringen härav har vi tänkt oss ett i en från kyrkan avlägsnare bygd, emedan brudritten därvid intager ett mer framstående rum
Seden bjudning vederbörligen ägt rum, med tillsägelse till de tillämnade gästerna, att ”dam ska vara mä på hä som blir” d v s på hela bröllopet – en del av gästerna, såsom herrskap, bjödos endast till ”stordan” och de s.k. brudpigorna endast att följa med till kyrkan och bröllopsdagen tillstundande, underhandlades med någon vid kyrkan boende familj, att under vistelsen der få hava ”qvôrster” i deras hus. På lördagsmorgonen anlände de allra närmaste släktingarna, brudgummens far och mor m.fl.
Gästerna avlämna ”föring”, bestående av vanlig bröllopsmat. Husmodern utser två ”kamarkäringar”, ett slags värdinnor. Det sker sålunda, att hon går fram till de härtill på förhand utsedda och överlämnar till var och en av dem en kniv. De utsedda krusa mycket för att mottaga detta hedersförtroende.
Tidigt på söndagsmorgonen eller också på lördagsaftonen begav man sig åstad fram till kyrk trakten, där bruden tidigt på söndagsmorgonen infann sig hos den, som i socknen har bestyret att kläda brudar. Hon kallas ”bruframma” och var självskriven gäst vid bröllopet, med det särskilda uppdraget, att under hela tiden, som bruden var iklädd bröllopsskruden, ha tillsyn, att klädseln icke kom i olag.

Brudens klädsel
Brudens klädsel bestod av svart klänning som tillhandahölls av ”bruframman”. Kring livet bar hon ett bälte av silver, fodrat med rött kläde. Under bältet fästes granna sidenhalsdukar som hände ner utefter klänningen. Bröst och ärmar sirades med kulörta sidenbandsstumpar och konstgjorda blommor i granna färger. På huvudet bar hon en krona av förgylld silver samt blommor och annan grannlåt i håret. Kring halsen hade hon en silverkedja, vari en mängd så kallade kedjepenningar, d.ä. specieriksdalervari med ringar i kanten anbringats fem eller sju löv av silver, hängde ner på bröstet. De till bröllopet bjudna flickorna hade oegennyttigt lånat bruden sådana, så att hon kunde på sin högtidsdag uppträda med ända till tio, tolv eller fler sådana kedjepenningar. Till utstyrseln hörde vidare att bruden i högra skon bar en silverslant, på det hon dels skulle kunna påräkna ekonomisk lycka i huset, dels och om någon försmådd tillbedjare möjligen funnes, denne icke skulle kunna tillfoga henne någon olycka.
Medans brudens klädsel försiggick samlades övriga bröllopsgäster, vilka ämnade följa med till kyrkan. Då tiden för gudstjänsten närmade sig tågade skaran i procession dit: först brudframman och ”bröllespigorna” så bruden med två svenner därefter övriga kvinnor, samt brudgummen med sina svenner i spetsen för männen. Brudtärnor i vanlig mening förekom icke. Däremot bjöds grannflickor, som eljest icke voro bjudna till bröllopet, att medfölja till kyrkan, de kallades brudpigor och voro klädda i en särskild dräkt, som skilde sig från dom flickors som voro egentliga bröllopsgäster och vilka kallades ”bröllespiger”.
Denna skillnad bestod bland annat i hårets uppläggning. Till bröllopsdräkten hörde nämligen, att håret upplades på ett visst sätt så kallad ”nacke”, som var olika för bröllopsnacke och brudpigenacke. Brudpigorna ginge i procession efter de övriga kvinnliga bröllopsgästerna. Vid inträdet i kyrkan tog brudgummen hatten under vänstra armen, samt bar den på det sättet ända fram till ”brudstolarne” som stod i koret framför altarringen mitt för stora gången, dit brud och brudgumme direkt framträdde. Bröllopsfolket tog plats i främsta bänkarna. En av brudens och en av brudgummens svenner framträdde omedelbart efter brudparet och brudgummens sven tog helt försiktigt hatten från honom. De båda andra svennerna kom med pellet som de alla nu tog, en i vart hörn och höll över brudparet. Så försiggick vigseln. Kullerstolar användes icke, utan brudparet föll på knä på golvet, där ett så kallade ”bårtäcke” låg utbrett. Efter vigseln förblev brudparet sittandes, vänd mot altaret, i den stol som stod med ryggstödet mot församlingen, till dess prästen vänt om texten, det vill säga hållit inledningen till predikan, och bett Fader vår, då de vände sig mot församlingen och satte sig i den stol som stod med ryggstödet mot altaret. Efter predikans slut vände de sig åter mot altaret tills gudstjänsten avslutats. Medan folket gick ut ur kyrkan stod brudparet vänt mot församlingen. Därpå tågade bröllopsskaran ut ur kyrkan. Kyrkfolket hade samlats sig på ömse sidor om vägen och på kyrkvallen.

gabr-001-sjulofaspanne

 

gabr-002-kedjepenning

 

Brudritten
I qvarteret undfägnades nu bröllopsgästerna, varefter brudpigorna avlägsnade sig. Sedan anträddes färden till bröllopsgården ridande: först spelmannen, därpå prästen och så brudparet ”bredsides”, sida vid sida, samt övriga bröllopsgäster. Bruden och brudgummen redo på blacka hästar. Sedan urminnes tider har seden varit, att bruden skall färdas efter en vit eller black häst och det är bara en stor heder för ägaren att låta en sådan häst gå i lån från den ena bröllopsgården till den andra. Vid färd genom byar och förbi platser där åskådare samlat sig, spelade spelmännen. Brudskaran hälsades med hurrarop och andra glädjeyttringar. Vid ankomsten till bröllopsgården borde de, som haft vård om och vid avfärden framfört hästarna åt de ridande, såvitt möjligt är, vara tillstädes för att återtaga hästarna igen. De hade på bästa sätt, på ginvägar, sökt hinna fram lika fort som bröllopsskaran.
Då brudens sven hjälpt henne ur sadeln borde hon först av allt göra ett besök i ladugården, på det hon såsom husmor måtte få tur med kreaturen. Därefter tågade skaran under violmusik in i bröllopsstugan där de undfägnades med brännvin, bröd och ost eller dylikt, och i senare tider med kaffe.
Sedan en var hyfsat upp sig efter ridturen och bruden ånyo fått sin klädsel ordnad – en del av utstyrseln avtogs nämligen innan ridturen anträdes – kom hon in i bröllopsstugan med en hel packe med linnekläder på armen. Härav utdelade hon till brudgummens föräldrar, syskon med flera, till brudsvennerna, samt sist till brudgummen, vilken, medan detta pågick, hade sin plats helt blygsamt innanför kammardörren. I utbyte gav man bruden ett par strumpor av röd kläde med gröna hälkilar, jämte strumpband.
Därefter kom så den egentliga bröllopsmåltiden. Bordet hade sin plats i ena hörnet i stugan. Vid inre bordsändan var prästens plats. På långsidan i hörnet satt brudparet. Därnäst brudframman och så övriga gäster i tur och ordning. Rätterna voro enkla, bestående av smörgås och ”färskost”, lutfisk, ”sô” (köttsoppa) och grynvälling. För prästen och brudfolket fanns dessutom en bättre rätt av ett eller annat slag. På bordet stodo ett slags trästakar, så kallade ”smörstolar”, uppbärande väldiga smörstycken, och logo flera stora ostar uppstaplade på varandra. Knivar och gafflar brukades inte. Fisk, soppa och välling åts med skedar. I övrigt använde man sina fingrar på bästa sätt.
Efter måltidens slut ställde brudparet sig framför bordet för att mottaga den prästerliga vigseln och anhörigas lyckönskningar. De kallades att ”sänjeleas” – sängledas; benämningen var dock högst oegentlig; det var på långt när icke sängdags ännu. Hade vigseln icke skett i kyrkan utan i hemmet, som stundom hänt, skedde lyckönskningarna omedelbart efter vigselns slut.
Därpå återtog prästen och brudparet sina platser vid bordet och prästen lyste brudgåvorna. Först de av brudgummen lämnade fästmansgåvorna, sedan föräldrarnas gåvor, närvarande bröllopsgäster och sist frånvarande anförvanter och vänners.

Bröllopsdansen
Därefter vidtog dansen. Medan bruden fick sin klädsel ordnad härför – åtskilliga av prydnaderna borttogs – började redan ungdomen taga sig en sväng om till bruden kom. Först dansade då brud och brudgum två polskor, därefter dansade hon med prästen och så med var och en av gästerna. Så togs en långring med bruden inuti. Ett kläde bands för hennes ögon, men så, att det icke hindrade henne att se. En ”remmare” (en mindre silverbägare)gavs henne i handen och under ringdansen sökte hon, att med denna stöta någon av ungdomarna i nacken, medan de i sin tur böja sig undan. Den som hon lyckades knacka, skulle därefter först bli i tur att gifta sig!
Efter detta tog hennes sven henne och började en dans, varvid ringen öppnades och brudsvennen i yrande fart svängde ut genom dörren med henne. Gästerna uppgav härvid ett mer eller mindre lyckat hurrarop. Detta kallades att ”huja”. Därmed var bruddansen slut.
Bruddräkten avkläddes nu och bruden ikläddes ”lagdkjol” – en på längden rynkad kjol med röd list kring nedre kanten – och livstycke av rött kläde. På huvudet bar hon en dubbel mössa av vit kambrik med spetsar kring främre kanten – den kallades knyppelhatt. Över axlarna hade hon en blommig sidenduk. Hon var nu ungmor.
Då bruden avklädes bruddräkten lade även brudgummen av långrocken och ”stumpen” och klädde sig blå jacka med stora förgyllda knappar, samt rött klädeslivstycke och killuva.
Mannen, som medan brudparet bar bröllopsdräkten i deras närvaro uppträtt med blottade huvuden, läto därefter, såväl som brudgummen, mössorna sitta på.
Sedan bruden dansat ytterligare några danser gick brud och brudgum omkring i stugan och bjöd på brännvin ur silverskålar, med sönderbrutna kringlor uti. Det kallades kringelbrännvin. De åts med silverskedar av egendomlig fason, kallade brännvinsskedar.

Sista dansen
Sedan dansen äntligen fram emot morgonen slutat, skulle man äta. Därpå skulle man gå till sängs. Åt dem av de gifta bröllopsgästerna, som icke bodde i grannskapet och åt vilka man ej bereda liggplatser i bröllopsgården, hade man anskaffat sådana i granngårdarna. Åt ungdomarna däremot gjorde man en gemensam bädd i särskilt rum eller stuga. Den kallades långbädd eller ungdomsbädd. Den var gjord av halmmadrasser, överbredda med fällar av kalvskinn. Till huvudgärd sydde man ihop av buldan en slags säck, så lång som bädden skulle bli lång och fyllde den med halm. Den kallades ”långjens” – det vill säga långjöns. För övrigt låg fårskinnsfällar utbredda i stället för täcken.
Här skulle nu ungdomarna ligga. Var och en pojke borde skaffa sig en flicka, och om några blev utan, fingo de ligga på en särskild plats på bädden, kallad ”Gäfle”, där de sämsta och mest slitna sängkläderna voro. För att där i det längsta hålla munterheten vid liv medförde man en kopparkannflaska med brännvin. Den kallades ”katta”. Att här icke blev något sova av i brådrasket är lätt förstått. Här fördes ett förfärligt liv. Man skulle kunna tro, att man befunne sig bland de värsta vildar och icke bland åtminstone till namnet kristna människor.
Gubbarna eller som det säges ”gammeldomen”, voro icke stort bättre. De tänkte ut alla möjliga slags ”pojkstreck” för att ställa till spektakel åt ungdomen. Där gick till exempel en upp på taket och släppte ett rep på vilket han hängt en krok, ner genom skorstenen medan en annan, som var i komplott med honom, gick in och försökte antingen med list eller i hemlighet få tag i ”kattan” – och vips så hängde den på kroken och försvann upp genom skorstenen. Kunde man då hinna ut och få ner stegen innan gubben på taket hann ner, så var det naturligtvis i sin ordning. En annan hade t.ex. borrat ett hål på väggen och därigenom smugglat in ett rep med en krok på ändan; och en annan sökte haka fast kroken i långjensen och strax började denne ”gå” dragen av osynliga krafter utanför, varigenom naturligtvis allmän oreda på bädden uppkom.

Stulna kläder
Att söka stjäla bort kläderna har varit ett vanligt spratt. Det har hänt, att redan i början av bröllopet, sängkläderna på bädden, en mängd stövlar eller byxor o.s.v., blivit bortsmugglade och hållits gömda till sista dagen. Då har man fått det nöjet, att se någon komma med ett helt lass kläder och ute på bröllopsgården anställa offentlig auktion därpå – naturligtvis endast på skämt.
Pojkarna sökte naturligtvis i sin tur allehanda knep åt gubbarna. Så hade de t.ex. en gång å ett bröllop så grundligt trakterat en gubbe att han till sist blev liggandes redlös i fähuset. Därpå hade de stoppat halm i ett torrt kattskinn som någon hade hittat på en vind, och lagt det på hans utsträckta arm. De bland gästerna, som icke deltog i detta galna leverne, eftersändes, varpå man visade att den där gubben hade en katta själv, så att han icke behövde låna deras!
Sålunda fortsatte kalaset under superi och otyglat leverne i flera eller färre dagar, ofta hela veckan. Sista natten förekom en särskild dans, då de dansande styrde ut sig på ett ganska vidunderligt sätt. En s.k. näverkasse – en slags bärsäck av näver – fylldes med småsten och med denna på ryggen skulle karlarna dansa var sin dans. Brudgummen dansade första dansen och så fortsatte de övriga. Kvinnorna däremot hängde en hop gamla kvastar och o.d. på ett rep som bands om livet. Denna dans kallades ”stenkassen”. Det mest komiska uppträden kunde härvid förekomma. Var den dansande icke stark nog, tog ”stenskasten” lätt nog överbalans och så bar det, under de övrigas högljudda munterhet, av i ett hörn eller mot vägg. Om någon icke kunde dansa, så fick en annan dansa i hans ställe, men han måste då själv stå och hålla stenkassen så länge dansen pågick. Att dansa ”stenskasten” var likväl allom tillåtet. Om det fanns några, som icke ville underkasta sig att ligga på bädden, eller icke legat hos en flicka under bröllopet så hade de icke rätt att få deltaga däri. Dessa skulle då sitta i ett hörn och med en klubba bulta på askpåse.
Sista morgonen kallades ”remmarmôran” – remmarmorgonen -. Då skulle alla, män och ynglingar, kvinnor och flickor dricka ur remmaren. Den, som icke ville dricka, fick en remmare hälld över sig. Det blev en allmän fylla. Flickorna, en del, buro sig åt som tok under rusets inflytande. Kom då någon, som annars icke deltog i galenskapen, in för att se, hur det såg ut bland ungdomarna, borde nog akta sig, att han icke, innan han visste ordet av, befann sig omkullkastad på bädden. Tre ungherrar, som voro bjudna till ett bondbröllop för många år sedan, tittade en morgon in i stugan, för att se hur det såg ut på bädden. Men innan någon av dem hunnit besinna sig, hade tre flickor tagit var sin och kastat omkull dem på bädden, under förklaring, att även de skulle ”ha säg en brôse”.

Moderniserad avskrift ur boken:
GAMLA MINNEN
från
Delsbo och Bjuråker
E G Wengelin 1893

========================================================

 

BRÖLLOP PÅ 1840-TALET

Del 2

I Nordiska museets arkiv finns en uppsats om förlovning och bröllop i 1840-talets Bjuråker. Den är skriven av Emilie Pira, f. Sefström, dotter till den märklige bjuråkersprästen Anders Gustaf Sefström och hans hustru Ulrica Margareta Aspholm.
Skildringen innehåller uppgifter av allmänt kulturintresse.

Man förlovade sig en torsdagsnatt!
I sin första lilla avsnittet av sin skildring berättar fru Pira hur det gick till när man förlovade sig i Bjuråker.
Hon säger att när tvenne älskande kommit överens om att gifta sig, så gällde det först och främst att få föräldrarnas tillåtelse och att det skedde i samband med förlovningen, som skulle äga rum i flickans hem – en torsdagsnatt! Det hela gick till på följande sätt:

” Vanlig smörgås framsattes, grynvälling och kaffe kokas, varefter husfolket i vanlig tid och stillhet intager sina nattläger. Vid midnattstid bultas det på dörren, och in släppes den väntande friaren, åtföljd av sin fader och en nära anförvant. Han anmäler sitt ärende och avlämnar såsom fästmögåvor ett skrin, innehållande flera siden-och bomullsbuskar, en silverskål (brännvinsskål) med sked, en silverbägare, spännen, ringar – bland vilka vigselringen – psalmbok, handskar, kjortelsäck, kryddor av fikon, russin, mandel, sockerärter m.m. samt en till två lispund lin. Dessa gåvor växla efter fästmannens förmögenhetsvillkor. Därefter bestämdes bröllopsdagen, vanligen till våren eller hösten och vilka gäster som skola inbjudas med kost och vilka utan. Slutligen bespisades de kära gästerna före avresan ”.

Så gick till med förlovningen, om friaren var välkommen. Hur det gick om han inte gillades, står inte angivet. Men de närmaste dagarna efteråt gick fästmön till grannflickorna och frågade, om de ville komma till henne och rea. Det hade ingenting med den betydelse vi nu lägger i ordet, utan det betydde att de skulle hjälpas åt att reda ut linet som hon fått av fästmannen. Det var på det viset hon talade om att hon nu var förlovad, på något annat sätt meddelades det inte.
”Flickorna vilka genast hörsammande kallelsen, sätta sig i en ring, med fästmön i mitten och bearbeta det av fästmannen lämnade linet, som fästmön efter hand ordnar i små tåttar, av dessa taga flickorna var sin och de övriga läggas nästföljande söndag i något av kyrkans bakre fönster, där fästmöns bekanta bland flickorna taga var sin tått, som uppspinnes till garn för den blivande brudväven. Denna väver fästmön själv och av densamma erhålla brudgummen, prästen, brudframman(brudkläderskan), spelmannen, kokerskan och brudens fadderbarn vid bröllopet var sitt linne”.

Bröllopsgästerna samlades på lördagseftermiddagen
Så övergår författarinnan till att berätta om själva bröllopet, och det första vi får veta är att gästerna samlades redan på lördagseftermiddagen:
”Gästerna samlades i bröllopshuset en lördagseftermiddag och mötas på gården av brudparet, som välkomnar dem med traktering, samt av spelmännen. Varje gäst avlämnar större eller mindre föring, bestående av för bröllopet vanliga matvaror. Därefter väljer husfadern – brudens eller brudgummens mor – tvenne kammarkäringar (värdinnor) på det sätt att hon går fram till de på förhand utsedda och avlämnar en kniv till var och en av dem; men de valda krusa vanligen mycket för att emottaga detta hedersförtroende.
På lördags afton eller tidigare på söndags morgon avreser bruden, åtföljd av brudgummens syster eller annan hans närskylda, till prästgården för att brudklädas. Vid andragångsringningen ankommer dit den övriga brudskaran med brudgummen i spetsen – alla så väl stora som små ridande, kvinnorna i tvärsadlar – och avhämtar bruden samt fortsätter färden till kyrkan. Härvid håller bruden själv hästens tyglar, vilka däremot vid avfärden från kyrkan överlämnas till brudgummen. Brudparets hästar skola vara av lika färg, helst black”.

Soldaten av högre rang än bonden
Märkligt nog ger sig fru Pira inte in på någon beskrivning av brudparets klädedräkt. Hon berättar bara hur det gick till vid bröllopet:
” Vigseln försiggår högtidligt i kyrkan. Stundom kunna flera brudpar vigas på samma gång. Rangordningen iakttages noga därvid så, att bonden får första rummet framför torparen och hantverkaren, dock att, om en soldat finnes bland brudgummarne, han alltid intager första rummet. Vigseln sker före gudstjänstens början, och platser äro ordnade i koret för brudparen, som kvarstanna där under hela gudstjänsten. Vid dennes slut och då utgångsmarschen spelas från orgeln, samt prästens åter framkommit till brudparen, buga sig brudgummarne, en var för sin brud, och avtåga efter de övrige karlarne ur kyrkan; vidare utgå kvinnorna och efter dem brudarna med sina brudpigor och brudsvenner till de utom kyrkporten väntande brudgummarne och männen”.

Genom bjuråkersskogarna red man i fyrsprång
I all sin koncentration ger den lilla bröllopsbeskrivningen en hel del nya och intressanta uppgifter.. När fru Pira berättar om färden från kyrkan är hon ordknapp om Hälsingelagen:
” Nu ordnas åter till brudfärd. Alla äro till häst: spelmannen i spetsen, därefter brudparet, prästen och brudframman och vidare efter släkt och anseende, två i varje led. Så går färden till de närmaste eller fjärmare bröllopsgården. Socknens stora utsträckning gör, att bröllopsskarorna stundom nödgas tillryggalägga två till tre mil på söndag eftermiddag. Vid passerandet genom bygderna iakttages sträng ordning och musik uppföres av spelmännen men genom skogstrakterna rides mest i fyrsprång”.

Brudparet uppsökte alla som skickat sändningsgåvor
Utom de brudgåvor som lämnades av brölloopsgästerna fick brudparet s.k. sändningsgåvor. De omnämndes i berättelsen, men däremot ingenting om något protokoll. Vi återknyter till fortsättningen av skildringen som visar att brudparet fick vara tidigt uppe på morgonen efter bröllopsdagen:
” Morgonen därpå gå de nygifta till alla sina ännu sängliggande gäster med traktering. Bröllopet fortsatte vidare med gästabud och dans, hos de förmögnare ofta till veckans slut.
Nästa söndag åtföljdes å nyo hela bröllopssällskapet till kyrkan, där det upplöstes. De som till brudparet skickat sändningsgåvor, uppsökas av det samma och undfägnas och därmed är bröllopsfesten i allo avslutad”.

Avskrift: Hudiksvalls Tidning 14/12 1974
Bror Jonsson


Bröllopsseder i Bjuråker

Del 3

Texten hämtad ur en reportageserie i Hudiksvalls tidning med okänt datum
Bröllopet varade här i Bjuråker i 8 dagar, då det var storbröllop. Det skulle nämligen räcka från lördag ena veckan till lördagen veckan därpå. Första lördagen skulle brudens flickvänner giva henne (läs: lägga ner i gåvoskrinet) en s.k. ”tott” d.v.s. fint spunnit lin. Av de rätt många ”tottarna” spann bruden senare som ungmor, något fint t.ex. dukar e.d. En dylik ”tott” skulle vara så fint spunnen, att härvan kunde dragas genom en vigselring. Mången ungmö kunde även laga så att en påtänkt svärmor eller en påtänkt blivande man skulle få se hur styv hon var att spinna, varför hon nog skulle bli en styv husmoder. Brudgummens släktingar skulle ha ordnat till, rätt mycket kläder, bl.a. hade de vävt underkläder.
Bjudningen till bröllopet (tä brelles) skedde första lysningssöndagen, men bröllopsgåvorna (brugåvan), överräcktes, andra lysningssöndagen.
Vem gick omkring och bjöd ”tä brelles”? Jo, det gjorde det blivande brudparet. (Vid begravningar lejer man en annan inbjudare). Bjöd man inte första lysningsdagen, blev man förnärmad och uteblev från hela tillställningen. Två lysningsvisor som sjöngos. Dessa visor sjöngos även vid ungdomens lekstugor, då man ofta lekte s.k. smålekar. Här har vi den ena efter änkan Karin Backman d.ä. död 1931 vid 76 års ålder:

Här lyses, här lyses för fem par lag:
För Anders och Malin
För Krusen, och Karin
För Linken och Lisa
För Ersk-Ols och Brita
För Pelle och Kerstin
som bodde långt oppi berget.
Linken – eller ”Lintjen” – en halt person. Förr i tiden fick personer ta namn efter något som beskrev den personen

En annan lysningsvisa efter Ester Nilsson:

Vi ska sjunga é visa
om Ersk Pärsa och Lisa
om Jan Gyllen och Anna Greta
om Ante Hagsta och Brygga,
Sving Jakob och Sigga.

När man gick till bröllopsgården, skulle man medföra två brödkakor för varje person som bjudits. Så skulle man även givas en s.k. smôlbulle (tjockbulle), bakad bl.a. av messmör.
Då man efter bröllopet gick hem skulle man medföra som förning en brödkaka och en bulle per person.
På fredagsmorgonen (under bröllopets näst sista dag) fick var och en en fyrkantig bullbit, som kallades knalle. Det var till frukostmat, när man for till kyrkan.
En sed som gällde då man hade minst en mil till kyrkan, (från Lia by t.ex.) medförde man mat, som åts i någon gård i Kyrkbyn, såsom kött, fläsk, färskost (en vallrätt) samt av den ost, som en del gäster medfört till bröllopsgården. Denna ost kallades bröllopsost.
Marskalkarna kallades ”bru-svenner”, och de kvinnliga marskalkarna kallades ”dryckespigor”.

Seder och bruk vid trolovning och bröllop
Denna uppteckning gjordes maj-juli 1931 och sagesmännen voro 10 stycken. Sagesmännen voro: Karin Backman d. ä, född 1856, Ester Nilsson Svedjebo, född 1890, Per Nilsson Norrhavra, född 1847, Karl Höök Holmberg, född 1851, Anna Jonsson Stormyr, född 1849, Brita Elving, d. ä, född 1854, Anna Roos Bricka, (Ros-Anna), Elin Häll, född 1889, Sigrid Eriksson, född 1869.
Att trolova sig kallades för att ”göra visst”. Detta skulle ske på en fredagsnatt. Fästmannen, som skulle ha sin fader med sig eller vid förhinder för denne annan betrodd man skulle ha ett så kallade gåvoskrin, fyllt med gåvor med sig (det hände till exempel att en dräng kunde ha sin husbonde med sig som vittne).

Gåvoskrin
Låt oss nu se på ett vackert gåvoskrin. Skrinet är efter Erik Jonsson-Tiger född 1806 och skrinet bär årtalet 1848. Erik Jonsson gav sin trolovade Julin Eriksdotter detta skrin till fästmansgåva. Grundfärgen ljusröd. Banden blå. Rosorna ljusblå och mörkt gulgröna. Initialer och årtal vita. I skrinet nedlades silkes-och yllehalsdukar, halsdukar av muslin (tunn bomullsväv i tuskaft) och en vacker schal. Från släktingarna till honom skulle finnas var sin halsduk. Men detta skrin blev senare en riktig kollektbox, ty alla (nyfikna?), som senare kom för att se på gåvorna, måste lägga ner någon gåva till exempel silkesband, mycket vackra silverskålar, pengar, så kallade dalrar eller ”fyrkroningar”. Dessutom silverskedar, spännen, handskar, silverklockor och så kallad brudpsalmbok (med vackra pärmar). Brudpsalmboken nyanskaffades inte, utan gick i arv från modern. Dessutom nedlades ringar av olika slag (de olika förekommande skall beskrivas senare).
Av dalrarna (fyrkroningarna) gjorde man senare broscher genom att infatta dem med en smal (vriden guldträns och fladdrande silverlöv). De mynt, som jag har tillgång till, bära årtalet 1867. Där står myntets valör (4 Rd. Riksm. 1867). Å motstående sida Carl XV:s bild. Myntet bär även bomärke, ett litet x och ett stort X = det elvinska bomärket i Lia.

Spännen och ringar
Jag har fyra ringtyper avritade (observera silverringar!). En är försedd med blomsterslingor runt hela ringen och har falsade kanter. En är slät men försedd med fyra svagt upphöjda lister runt ringen. En har en ganska kraftig upphöjning i ringens mitt och i de båda fördjupningarna svagt ”benat” mönster. Den fjärde har generalränder, runt omkring. Den smalaste ringen är 9 mm och den bredaste är 11 mm. Alla dessa ringar kallades knoppringar (i målet knappring). Detta även om ringarna saknade knopp – d v s pärla.
Men det fanns även en 5:te typ, vilken står helt i särklass. Det är en ren flätad silverring; i en ögla hängde ett dallrande guldhjärta. Dessa ringar voro alltså trolovningsringar.

Spännen: jag har två typer framför mig. En typ är som ett hjärta men med massa krussiduller upptill, vartill kommer nålen, som går tvärs över spännet. En typ är rund med ornamentering å ringens insida och så spännet. Men var fästes de? Kvinnorna buro under en s. k hängsel, d v s ett särkliknande plagg med två hängslen (därav namnet) över axlarna. Ej något tyg upptill. Där hade man i stället ett skjortliknande plagg med rynkkvalar (armlinningar). Det var i detta plagg, s.k. ev-del (överdel), som spännena skulle sitta. Kvalarna skulle emellertid sättas ihop med manschettknappar. Det var en typ som bestod av, två halvklotformiga knappar, förenade med en 1,5 cm lång kedja eller stång. De voro av gammalt silver. Utan knappring, använde man även namnen, ”trolovningsring” eller ”fästmöring”. Det först beskrivna var ett helgdagsspänne och det andra beskrivna ett vardagsspänne. Och det var dylika nätta saker, som skulle finnas i det så kallade gåvoskrinet.

Vigningsring
Då vigseln skedde, fick hon en till som kallades ”vigningsring”.
Karlarna hade inga ringar, förrän han fick lov (läs: var tvungen) bära den s. k friarringen. Det skedde, då första pojken (!) kom. Han kallades nämligen fästman och hon fästmö fortfarande. Att ”göra visst”, skedde på våren och på hösten gifte man sig. (En sagesman, Per Nilsson, säger att giftermålet skedde på vintern. Då Per Nilsson är den äldste berättaren född 1847, är en dylik upplysning av intresse. Det har tydligen varit så förr). Han minns detta tydligt då han hade en syster som gifte sig med en soldat Stål (f.ö. furir). Soldatens far var den då bekante ”Heddas Pålle”. Bröllopet varade i 8 dagar (exempel finns från grannsocknen, Bergsjö, att ett bröllop kunde räcka i 3 veckor och att man fick skura 5 gånger under bröllopstiden).
Sigrid Eriksson (Sergårds Sigrid). De korta brokiga sidenbanden som bl. a. var obligatoriskt bland gåvoskrinets många gåvor, skulle bruden ha i bältet, d. v. s. man skulle låta så många man fick tag i, dingla ner från brudbältet. ”Bandens” namn var ”stömp”, ty de voro så korta, som en stump av något.
Från halsen (båda sidorna) och över bröstet gick ett rött band, i vilket pengar voro fastsatta.
Förmöget folk hade rätt många själva, men i regel måste man låna hos grannarna. Med pengar menas här de tidigare omnämnda ”fyrkroningarna” eller dalerna, vilka voro infattade med i en smal guldurens. På dessa penningar hade man även dallrande löv (tunna silverlöv). I regel fanns 5 löv (även blad), och då kallades broschen femlöva-spännet. Ett annat namn var kedjepenning. Hade penningen bara 3 löv, kallades den trelöva-spännet.

Brudklädsel
I äldre tid kläddes bruden i allmänhet av prästens hustru, som då kallades för brudframma. Hon var självskriven gäst på bröllopet och satt under måltiderna närmast bruden samt lade för henne av de olika rätterna. Under 1920 talet började dock bruket förändras, så att benämningen brudframma överflyttades på den kvinna (vanligtvis en ung gift kvinna) som beträdde prästfrun vid klädandet av bruden.
Sigrid Eriksson (Sergårds Sigrid) fortsätter: Flickorna hade knappringen till vigselringar. Brudgummen ingen alls. Flickan kallades fästmö.
Då hon kläddes till brud av ”brudframman”, ikläddes hon svart klänning och fick en krans av blommor kring halsen. Sigrid säger, inga lysningspresenter förekommo (brudgåvan var något helt annat). Av kamraterna i byn fick flickan en ”tott” (lin-härva), ombunden i mitten av ett grant sidenband, bjudningen skötte man om själva. Då man bjöd, sade man ”ni ska vara välkommen, med på det som ska bli däre voss”
Första dagen, kallades stordagen, därför att man då hade präst och herrskapet med. Maten utgjordes av tjockt, mjukt bröd med smör, färskost, lutfisk men utan sås och potatis. Efteråt risgrynsvälling, stekt kött och kolsoppa. Därpå sviskonsoppa. Denna mat kallades ”bröllopsrea”. Den bestod ju till största delen av mat, som burits dit eller av mat, som man rett till, därav namnet ”rea”.
Namnet Tärnor och marskalkar användes inte om de uppvaktande, utan man sade ”brupiger” och ”brusvenner”. De som bjödde omkring dricka, hette ”drittjespige” (dryckespigor). Det var en oskriven lag, släktingarna skulle infinna sig först till bröllopsgården, som i målet hette ”brellesgål’n”. Det var brudsvennen, som skulle räcka bruden den uppslagna brudpsalmboken, då brudparet stod under ”pälen” (d v s brudpällen).

Brudpsalmboken överräckes
Tidigare har antytts att brudpsalmboken, som var obligatorisk, ej nyinköptes utan ärvdes från moderns sidolinje. Men när överräcktes den? Det skulle nämligen ske vid en viss ceremoni.
Då vigseln skedde i kyrkan hade man brudpäll som i målet hette ”bru-pälen”. (Har emellertid märkt att det rått olika uttal i olika delar av socknen, vilket är konstaterat i andra saker, t ex o-ljudet).
I varje hörn av ”bru-pälen” fanns en ögla och där stack brudpällsuppbärarna (hemskt ord!) in sina fingrar. Då brudparet stod under ”pälen”, skulle någon (vem det var är ej konstaterat) överräcka psalmboken, som skulle vara uppslagen. (Ej någon viss sida). ”Pälen” var tung och det skulle vara starka karlar som ”utan att darra på manschetten” orkade hålla den droppstilla under den rätt långa ceremonin. ”Stormyr-Anna” visar mig en brudpsalmbok som hon har i ett litet skrin under sin säng och säger: ”Det sista jag skiljs från på denna jorden, är brudpsalmboken” ett uttryck som visar värdet.
”Det är en märklig psalmbok det här” säger Stormyr-Anna född 1849 – ty här står både författarens födelse och dödsår”. ”Får jag se”, säger jag i helig vördnad för det genuina. Ja där står modern Kristina Eriksson, född 1813, gift 1842 och bomärket, som var en stege med fyra pinnar och ett tvärstreck över översta pinnen. Psalmboken är tryckt 1837 och är alltså ”Wallinska”, som bär årtalet 1819. Psalmboken är tryckt på P. Lundströms förlag i Jönköping.
”Min syster, säger Stormyr-Anna, hette Kristina Larsson” och hon omtalade, att hon och hennes blivande man måste resa ner till Kyrkbyn redan på lördagen (vigseln skulle ske på söndagen). Man tog in i någon bondgård, där man brukade ha sitt ”tillhåll” (tä-hålle). Rätta namnet var Kvarteret. Att man for en dag före, kallades att ”fara tä res” (långt e-ljud).

Musik
Musiken under ett bröllop var fiolmusik – alltid två fiolspelare. De mest kända spelarna voro ”Falkpojkarna” och skräddare Johan Backman i Västansjö.
”Falkarnas hem” i Kyrkbyn stod kvar till omkring 1930, då gården revs. Samma kväll (bröllopet hade skett på dagen) ordnades en bal. Pojkarna voro ”seppna” (ej supna, spritpåverkade), men voro icke oregerliga. Stämningen från kyrkobesöket dämpade stämningen. Mycket stoj och stim ansågs syndigt den dagen.
I kyrkan hade brudparet särskilda stolar att sitta på. Genom kyrkporten gick männen före. Hatten skulle svepas av och bäras under armen. Kvinnorna niga. Från kyrkan gick man två och två. Bruden skulle ha en silverslant i högra skon för att skydda sig för onda makter. Slanten skulle sedan överlämnas till ”gusonen”. Anna berättar ett exempel på att det hjälpte med slanten. En flicka vid namn Stina hade en friare vid namn Per-Olov. Hon ville ej ha honom utan gifte sig med en annan. Den ratade friaren beslöt att hämnas och smugglade kyrkogårdsmull i hennes säng. På vägen till kyrkan under bröllopsresan anfölls bröllopsföljet av en stor mängd getingar, fast det var mitt i vintern.
De stungos väldeliga, men bruden hade de ingen makt med och orsaken var den att hon hade en slant i högra skon.

Dagen efter bröllopet
Dagen efter bröllopet kallades bruden ”ungmor” och hon skulle då ha en annan klänning. Vanligtvis tog man hem prästen för vigseln.
Om ungdomens nöje, t ex då de lågo på långbädden är berättat av en annan sagesman (Brita Elving). Man talade om gammeldomen (de gifta) och ungdomen. De nygifta karlarna fingo dock heta unggubbar.
Bandet kring brudens midja kallades bälte, vilket ju ligger nära till hands. Brudkläderskan – eller bruframman – var högt ansedd. Hon skulle städse under de 8 bröllopsdagarna, men särskilt under stordan då bruden hade brudklädseln på, rätta till småfel i dräkten eller justera brudens hårklädsel. Det var just ”bruframman” som skulle ösa upp maten åt brudparet vid bröllopsmiddagen.
Med porslin var man sparsam, jag minns sagesman säger, att man endast fick tallrikar till sviskonsoppan, hur det nu hängde ihop. Silkesbandet, som hängde från halsen i ett kors över bröstet på bruden, var en gåva av brudgummen och kallades därför brudgumsstump.
Kudden till långbädden räckte över hela långbädden och kallades ”lång-jensarn”. En person som var lång fick även heta ”lång-jensaren”. Han bodde i T. by. Anna Roos kunde en visa om då man ”lyste brudgåvorna” (mera därom senare).
”Dockom, dorum, dockom, durom, dockom dej: femton gäster omkring gästabordet: Här lyses här lyses för 5 par lag.
Sven Andersson, Gösta Gunnarsson, Körpe-Spelman, Johan, min fästman, Knipe Olofsson, för Dummer-Bengt, för Kise-Kase, för Kase Nikla sax, för Svinger krokfot och Gustav Pik.

Långbädden
Den som först kom i säng på ”bädda” (långbädden alltså) skulle först bli gift och inte bara det utan bli ”fortfärdig” i allt -. Karin Backman d.ä. död 1931 vid 76 års ålder berättar (uppteckningar gjorda 1931).
”Då gubben Ond – en f.d. soldat i Västansjö by, blivit änkeman efter Krus-Ella, for han efter en tid till en by, belägen mellan Strömbacka och Bergsjö (byn nämns icke här). Han for till en gård, som hette Bock-Hinricks, för där fanns ett passande gifte. Hon hette förresten Kerstin. Detta frieri vill visa att det kunde gå enkelt till utan att ”göra visst”. Onds göranden får bli en exponent för den enkle mannens frieri. (Senare skall jag skildra i detalj, hur det gick till att ”göra visst”). Ond hade före besöket (och detta dels för att stärka sitt mod, dels för att det ”hörde till”) tagit sig några ”dragnaglar”. Han var något rusig, Ond sa, då han friade, ”Ville du nu som jag, så bleve dä ”klifft” (klippt, jmfr. ”klippa till”) nu? Han fick ja så han ”varscht klifft”, sa farmor. (Ond såg ovanligt barsk ut, och det berättas att han en gång blev observerad av själva Carl XV ”Vad heter du min gosse” sa den folkkäre monarken. ”Jag heter Ond, jag” sade Ond och såg bister ut som vanligt. ”Ja det ser du sannerligen ond ut också” sade kungen.
Tidigare har definierats begreppen: gammeldom, ungdom, unggubbar o.d. Men vi har en intressant grupp till, nämligen ”pojkar”. Till den kategorin hörde alla ogifta män, även om man var mellan 40-50 år.
Jag har tidigare vidrört att ungdomen sökte röva av varandra kläderna, t ex sängkläderna från långbädden och man tog ju av en, som söp sig full, alla sängkläderna.
Farmor berättar härom: Då jag var på Berg-Annas bröllop (Anna Persson) ”stulos” alla kläderna från långbädden (man ville ställa till förargelse, så att ungdomen hela veckan fick ligga på bara halmen). Man bar ut kläderna på en täkt och la in dem i en lada. Man lyckades dölja stället till sista bröllopsdagen. Man hade burit ner kläderna på en stång. Där skulle de säljas på auktion, även persedlar hörande till klädseln. Naturligtvis måste man dit. Auktionen gick till på vanligt sätt men man bara låtsades betala.

Effektivt motmedel
Ungdomen uppförde sig i allmänhet väl, ty man var glad att få vara med. Spriten förekom ymnigt, men det fans en tillbakahållande kraft. Blev någon redlös tog bröllopsgästerna saken i egna händer, ty man hade effektiva medel. Söp någon sig full första bröllopsdagen, togs hans kläder om hand och gömdes till sista bröllopsdagen, d.v.s. 8 dagar senare. Det var ett effektivt straff. Söp någon sig full under dagarna, bands han på en stege och drogs genom hela byn eller fördes på stegen bakom en loge, ladugård e. d. till allmänt beskådande.

Stenkassedansen
Sista morgonen, den s.k. remmarmorgonen, skulle alla – även kvinnorna – tömma en mindre silverbägare (stor som ett dricksglas) full med brännvin. Denna bägare kallades ”remare”, därav namnet. Så skulle man försöka få ner flickorna å den s.k. långbädden för att ge dem en sista omklappning. Min farmor var oerhört stark. Hon ”sög” tag i skorstensstolpen till den öppna spisen. Tre man slet och drog. Till slut måste hon släppa taget, men fick i sista stund tag i spisen. Hon släppte inte taget nu, utan spisen åkte ut på golvet. Man dansade (!) stenkassedansen, som Wengelin beskriver.
Anna Jonsson född 1849 omtalade: Inte alla ”gjorde visst”. Sålunda ej, då kvinnan var med barn vilket kallades, att hon var ”på siten”. Anna Jonsson och hennes man gjorde dock ”visst”. Det hände att mannen vid det tillfället hade med sig 2 pund lin.

Avskrift:
Hudiksvalls Tidning, odaterade artiklar
Sign. Krokus

=======================================================

 

NORRBO – BRÖLLOP I BYN

Del 4

År 1921 firades tre kyrkobröllop i Norrbobyn. På våren gifte sig Magnus Blom från ”Prosts”. Oskar hos Gästgivars hade pingstbröllop, Lars Andersson, Nygården, midsommarbröllop. Dessa ynglingar gifte sig med flickor i grannsocknarna. Det bör nämnas att pingstdagen var det två brudpar som vigdes samtidigt i Norrbo kyrka, nämligen Anna och Oskar Olsson, Norrbobyn och Anna och Erik Eriksson, Nygården, Hålsjö.

Det blev naturligtvis ett stadsbesök för all handla till bröllopet men fram till tjugotalet var det dåligt med kommunikationerna så man fick åka till häst eller ta båt ifrån Norrboån och fortsätta med tåg från Näsviken till Hudiksvall.

Första lysningsdagen skulle det blivande brudparet bevista högmässan. Det var också vanligt att bröllopsgästerna bjöds personligen om de inte var långt ifrån. Nu blev det bråda dagar i bröllopsgården. Det skulle slaktas och bakas, skuras och fejas, drickat bryggats, fisken lutas. Lutfisk fick inte fattas på ett storkalas. Från granngårdarna lånades ihop bord, stolar, glas, porslin och bestick. Jag minns att det fanns en stor kaffepanna hemma som rymde femton liter och den brukade lånas ut till bröllop och begravningar. En kokerska anställdes att ta rätt på slakten, som det hette. Hon skulle göra i ordning syltor, steka kött, koka buljong m.m. Ostkakan brukade några kvinnor i byn göra. Många av de inbjudna skänkte mjölk till ostkakan. Alla rätter gick inte att iordningsställa långt i förväg, emedan jordkällaren var enda förvaringsutrymmet under den varma årstiden. Det skulle kokas kålsoppa, bruna bönor, göras färskost och grynkaka och även grynvälling och bröd. Plommon och grädde med sandbakelser var en vanlig efterrätt. Till frukost åt man korvkaka, blodkorv och stekt fläsk med lingon, efteråt dracks ölost.

Kvällen före bröllopet kom långväga gäster. De fick ligga granngårdarna om det var ont om sängplatser. Längre tillbaka i tiden bäddades storbädda och ungdomsbädda i bakstugor, loga och på vindar eller där det fanns utrymme. Man använde halmmadrasser och täcken och filtar behandlades ovarsamt därför att många spikade fast sängkläderna i golvet för att få behålla dem.

Gästerna hade också förning med sig till bröllopsgården. Den bestod av tekakor (saffransbröd). Det var stora, vida kakor som var flätade i kanten med dekorationer i samma deg. Grannbulla (mjukt rågbröd), ostkaka, mjölk, fårbogar och lår m m. För denna förning användes plägningskorgar. Sådana finns ännu kvar i många gårdar. De var till formen låga och vida med ett kraftigt handtag tvärs över, gjorda av tågor i vackra mönster.

Så kom bröllopsdagen med alla bestyr. Bruden skulle klädas av en brudframma. De sista brudframmorna var God Margit, Hålsjö och Ida Uggla, Norrboån. God Margit hade klätt brudar i många år. Vid den här tiden bar bruden vit klänning, men före 1910 var brudklänningen svart och dekorerades med konstgjorda blommor i form av en bred krage på bröstet. Vidare hade bruden handbukett, vit slöja, kyrk krona och bälte eller myrtenkrans. Minst två par tärnor och brudsvennar följde brudparet till altaret. En fotograf var också tillkallad att under dagen fotografera alla tillsammans i bröllopsgården samt brudparet ensamt. Större delen av gästerna färdades med hästar till kyrkan. Efter vigseln fortsatte hela följet till bröllopsgården, där spelmän stod på trappan och spelade gånglåtar. Alla bjöds på vin som en välkomsthälsning.

Inne i gården stod borden dukade och en eller ett par kvinnor var i förväg tillfrågade att tillse att allt var i ordning tills bröllopsföljet anlände.

Stormålet skulle bestå av 5-7 rätter. Kokerskan och kammarkärringarna hade nu brått. En kaffekokerska var också anställd, karvaskorna fanns på plats när de behövdes. Första dagen fick tärnorna hjälpa till med att bära fram maten till borden. Brudsvennarna, som även kallades källarvåndar, fick hjälpa till med att bära fram mat mellan källare och kök. De kommande dagarna fick ungdomarna hjälpa till med sådana bestyr. Efter det att stormålet var undanstökat lystes gåvorna. Först överlämnade föräldrarna sina gåvor som i många fall bestod av en bestämd penningsumma samt en uppbäddad säng. Så fortsatte släkten och övriga gäster att lämna sina gåvor. Det bjöds på vin, spelmännen spelade, kanske en gånglåt. Mot kvällen blev det dans på logen. Första valsen skulle prästen dansa med bruden, sedan dansade brud och brudgum och så fortsatte dansen till kronan skulle dansas av bruden. En ring av unga flickor stod omkring bruden som hade en bindel för ögonen. Sedan tog hon kronan och satte den på en av flickorna. Den flicka som fick kronan skulle stå brud därnäst, trodde man. Under kvällen kom en mängd knutare som var maskerade och utklädda till olika figurer, oftast i gamla avlagda kläder. Knutarna fick också delta i dansen en stund. Flera gånger under kvällen ropades brudparet ut av knutarna för att beskådas. Det hände också att knutarna blev förplägade med något gott av brudparet.

Andra dagen var kanske något lugnare. Då förekom ofta lekar. Det hände bl. a. att någon ordnade med tingsrätt och dömde somliga bröllopsgäster för olika förseelser. När de fick sin dom, kunde de bli hjärtliga skrattsalvor. Det fanns också en lek som kallades stenkasten. Man utsåg ett par som man trodde hade bestämt sällskap. Om inte den ena parten fanns närvarande åkte någon och hämtade honom eller henne. Så fick de dansa till allas beskådande, han med en liten kont med fesslor på ryggen. Inuti konten var det en tyngd av sten och utanpå skällor och skrammel.

Tredjedagen finns det inte så mycket att skriva om. Då hjälpte ungdomarna till med att städa och skura, lämna tillbaka lånade saker m m. Innan de skildes åktes skurskjuts genom byn med häst, skrinda och utklädda passagerare. Man åkte fram och åter och det hördes på långt håll när detta följe kom. Pinglor, skällor, skurhinkar och borstar hängde och skramlade omkring kärran.

Det fanns bröllop som räckte i dagarna fem och då hände det att maten tog slut. Och tog maten slut så var också bröllopet slut.

Det firades också bröllop utan sprit och dans. Då hade man förstås andra förströelser som roade.

Jag måste berätta en liten episod som hände när vår kursledares föräldrar gifte sig i Staffas 1908. Två påhittade ynglingar satte bryderier i huvudet på kaffekokerskan. Den ene klev upp på taket med ett rep vars ände han sänkte ned genom skorstenen. Den andre grabben gick in i köket och i ett obevakat ögonblick knöt han fast repet i den stora kaffepannan. Den som stod på taket firade upp kaffepannan under spiskåpan. När kaffet skulle serveras var kaffepannan borta, men efter en stunds förvirring löste man gåtan med den försvunna kaffepannan.

Källa:
Avskrift ur boken:
Gård och Bygd under 100 år
Erik Larsson

 

gabr-003-brudpar-jonas-kerstin
Brudparet Stål-Jonke – Jonas Larsson och Kerstin Hogland från Lia, gifta 1905 får representera ett brudpar där bruden klär sig enligt gammal tradition.


Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

 

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *